Pladd’s Life in Movies – part 2

Lite försenat, men midsommarhelgen tog ut sin rättmätiga ledighet. Första delen finns här.

1996 – Fargo
En av de kyligaste filmerna jag har sett. Inte bara för att det råkar vara väldigt kallt i staden Fargo, även karaktärerna och livet däromkring utstrålar bara kyla. Ingen värme alls och därför är min naturliga reaktion att mest huttra när jag tänker på Fargo. Och skratta förstås. Den är ju vansinnigt rolig!

1997 – Titanic
Tidernas katastroffilm? Tidernas kärleksfilm? Jag skulle säga båda. En film jag såg som jag fortfarande kommer ihåg när jag såg den för första gången, väldigt ung, ensam och på VHS (bara en sån sak). Jag hade många år som praxis att se den minst en gång om året, vilket jag har slutat med nu. Däremot är det fortfarande ett storslaget nöje varje gång jag ser den.

1998 – The Big Lebowski
Kultfilmernas kultfilm och en av tidernas roligaste filmer. Finns hur många favoritscener som helst. Den skuggande bubblan, varje gång John Goodman öppnar munnen, ”shut the fuck up, Donnie”.. Vad finns det mer att säga? ”Fuck it, Dude. Let’s go bowling”. En modern komediklassiker utan motstycke.

1999 – Fight Club & Magnolia
Här återfinns två av mina absoluta favoritfilmer och att välja mellan dem är en omöjlig uppgift. Fight Club har jag skrivit skolrapport om, läst boken och ägnat hur mycket tid som helst åt att bara tänka på. En perfekt film, in i minsta detalj. Detsamma gäller Magnolia, som jag dock inte läst några böcker eller skrivit några rapporter om. Oavsett är det en av de filmer som har berört mig mest. Båda är sådana jag inte gärna ser om eftersom jag fortfarande vill få den där kicken varje gång jag ser dem.

Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 3

Solaris (2002)

- Om man inte uppskattar de första tio minuterna är det lika bra man slutar titta. Något i den stilen säger Steven Soderbergh på kommentarspåret till Solaris. Han menar att det här är ingen vanlig Hollywood-action, som kombinationen George Clooney och sci-fi lätt kan få en att tro. Att Clooney dessutom ser fruktansvärt löjlig ut i sin rymddräkt på omslaget gör nog sitt därtill. Hur som helst, så är inte fallet. I själva verket bjuds vi på en långsam, vacker och psykologisk resa ut i rymden och in i människans huvud.

En psykolog (Clooney) får ett meddelande från en bekant att allt inte står rätt till på en rymdstation med bana runt planeten Solaris. Besättningen ombord har en efter en dött av mystiska omständigheter och han bestämmer sig för att resa dit för att se vad som pågår. Väl där upplever han att gamla bekantskaper till besättningen dyker upp från ingenstans. Om inte det vore nog så råkar dessa ”besökare” vara döda sen länge, men det är inget som de själva är medvetna om. Clooney tvingas då ta ställning till vad som egentligen är verklighet.

Solaris är ursprungligen en roman som fokuserar betydligt mer på utomjordingar och sci-fi i synnerhet. I samma spår går Tarkovskys version från det tidiga 70-talet. Även om jag varken läst eller sett föregångarna tycker jag att det är lite orättvist att Soderberghs tolkning  har jämförts med båda och dessutom fått utstå en hel del kritik. Tvivlarna anser att han lämnat ursprungsidéerna för mycket när han väljer att nästan enbart fokusera på människans, och speciellt Clooneys karaktärs, tankar och hur vi förhåller oss till resten av världen.

Jag gillar att Clooney redan är avskärmad från omvärlden innan han ger sig ut i rymden. Han får ordentlig kontakt med det han själv definierar som verklighet först när han möter sin ”besökare” ute i rymden. Soderbergh lyckas verkligen med det långsamma och minimalistiska berättandet, där han egentligen inte gör något annat än att berätta en historia. Vi får göra vad vi vill med Clooneys tankar och hela situationen, vilket jag tycker är väldigt befriande.

Om man inte gillar långsamma, filosofiska och vackra sci-fidraman är inte Solaris något för dig, men jag njuter av stora drag. Det känns lite för enkelt att jämföra den med Blade Runner, för de har fler skiljaktigheter än likheter, men upplevelsen är ungefär densamma. Stor rekommendation!

Betyg: 4/5

Strange Days (1995)

Strange Days är något så ovanligt som en film signerad James Cameron som undvikit mitt radarfält. Kanske beror det på att det i själva verket är Kathryn Bigelow som regisserat, men utöver det är det Cameron all the way. Han ligger bakom storyn, har varit med och skrivit manuset, producerat och klippt. Sen är ju Bigelow och Cameron före detta äkta makar, så Strange Days är i allra högsta grad en Cameron-film.

Kategoriserad som en cyberpunksci-fi är det en ganska invecklad story Cameron har knåpat ihop. Den utspelar sig dygnen innan millennieskiftet år 1999 och kretsar kring Lenny Nero (Ralph Fiennes), en före detta polis som försörjer sig på att illegalt sälja SQUIDS, digitala inspelningar av verkliga händelser. Allt får plats på en liten minidisc och förmedlar inte bara bildupplevelsen, utan hela känslan av upplevelsen. När vännen Iris kommer till honom och ber om hjälp blir han indragen i en värld av korruption och våld. Inte blir det bättre av att hans före detta flickvän Faith (Juliette Lewis) dras in i handlingen.

Det låter rätt knepigt och i ärlighetens namn tar det en stund att komma in i det. Som tur är har Cameron tänkt till och gett oss ordentligt med tid, eftersom filmen är runt 140 minuter. Jag är övertygad om att man hade kunnat klippa bort 30 minuter utan att det skulle göra slutresultatet sämre, men jag tycker ändå det är befriande med filmer som vågar vara långa. Jag hade gänska lätt för att köpa storyn och då rullar det på något vis bara på.

Jag gillar speciellt den typiska 90-talskänslan med tung discomusik blandat med väldigt tidstypiska mörkhyade hiphopare. Det tillsammans med en inte alltför hög stjärnstatus på skådespelarbesättningen ger lite undergroundkänsla över hela spektaklet.

Ralph Fiennes var väl visserligen rätt stor med Schindler’s List i ryggen, men utöver det är det mycket best of the rest. Tom Sizemore och William Fichtner (även om han har en rätt liten roll) är killar som dyker upp i det mesta i både stora och små roller. Juliette Lewis var också väldigt framträdande på 90-talet och en liten favorit hos mig. Här gör hon inte så mycket mer än att sjunga och visa brösten, men det är inte fy skam det heller. Angela Basset förtjänar också att nämnas, men det jag mest kommer ihåg från hennes insats är när hon utbrister ”right here, right now”. Mycket riktigt är just den frasen grunden till låten med samma namn.

Finalen är väldigt typisk 90-tal den med. Det är den ena vändningen efter den andra. Några är lättuträknade, medan andra är rätt förvånande. Jag gillade upplägget och tyckte det mesta fungerade.

Det finns en kultkänsla över Strange Days som är väldigt medryckande. Den är verkligen långt ifrån perfekt, trots att potentialen i allra högsta grad finns där. Trots bristerna finns det ändå inte så mycket jag vill ändra på. Den fungerar absolut och om inte annat kan man se den som två timmar och femton minuters hålligång.

Betyg: 4/5

Avatar (2009)

Då har jag också sett Avatar, James Camerons omtalade och superhypade 3D-äventyr. Det var faktiskt min första 3D-film, om man då räknar ”riktig” 3D vill säga. Det var lite ovant att trä på sig brillorna och jag måste erkänna att en viss skepsis och nervositet fanns närvarande innan filmen drog igång. Efter lite anpassning, för det tar allt ett litet tag innan man kommer in i det, var jag dock helfast.

Däremot finns det några småproblem. Vissa scener har ett helt otroligt djup, medan andra kan se rätt platta ut. Jag vet inte om det beror på min ovana, men jag hade lite problem i början att fokusera på rätt ”punkt”. Jag upplevde att bilden är konstruerad som så att bäst djup ges om man koncentrerar sig på det som det är fokus på. Det var nog bara ovanan som talade, för mot slutet av filmen var det faktiskt inget jag tänkte på.

Avatar är en effektfilm. Den lever på effekter och är en självuttalad pionjär med sin banbrytande 3D och specialeffekter från en annan värld. Med all rätt, för effekterna är verkligen helt magiska och ges ännu en dimension med 3Dn.

Hur är det med handlingen i en sån här effekttung film då? Den finns och är i detta fallet ganska omfattande. I kort går den ut på att den rullstolsburna Jake Sully (Sam Worthington) skickas till planeten Pandora, befolkad av inhemska Na’vis. Människorna vill åt ett unikt ämne som finns på planeten, men först måste något göras åt na’visarna. Därför skickas Jack Sully som en avatar, en na’vi styrd av Sully själv, till Pandora för att infiltrera den inhemska befolkningen.

Jag tycker det är skönt att se en ganska okänd kille som Worthington i huvudrollen. Det hade gått utmärkt med en mer känd kille, men det känns på något vis fräscht med någon man inte redan sett alla möjliga ansiktsuttryck på. Trots att han syns mest i Na’vi-form tycker jag ändå han känns riktigt trovärdig. En annan överraskning var Sigourney Weaver, som spelar en hårdförd forskare med stort na’vi-intresse. Jag trodde hon var slut som actionhjältinna, men trots sin ålder på 60 bast (!) har hon både utstrålning och toughness som få. Precis som i gamla Ellen Ripley-dagar.

Actionscenerna är på sann Cameron-manér helt fantastiskt välgjorda. Grundkonceptet är väl egentligen som tagit ur vilken annan actionrökare som helst. Vilket innebär: Räkna aldrig bort någon som ser död ut och det gäller att ta lång tid på sig innan man spränger något i luften. Motståndaren som ligger halvdöd måste ju hinna resa på sig och göra ännu mer motstånd. Men det gör mig faktiskt inte speciellt mycket, eftersom det ändå är så välgjort och spännande (trots den stundtals förutsägbara känslan).

Budskapet att människan är en hemsk och egoistisk art är blytungt. Under långa stunder och även nu känner jag lite avsmak för människan, vilket är ett gott betyg till Cameron. Även här använder han sig av rätt lätta kort, men det fungerar. Han vet vilka knappar han ska trycka på för att få igång sina tittare. Det är den osedvanligt tuffa bad guyen, som verkar käka ståltråd till frukost och som inte har något gott i kroppen. Hans kumpan är en feg liten nisse som representerar stora ekonomiska intressen. De möter de söta och enormt sympatiska na’visarna, som är det självklara valet när man väljer sida.

Det finns oundvikligen en viss känsla av att lite mer arbete på manuset hade kunnat addera ännu en dimension, men det slutgiltiga utförandet är dock inte kattskit, utan riktigt bra. Men när det gäller Cameron ska man ha höga krav. Jag är långt ifrån missnöjd, tvärtom, men det förtjänar ändå att nämnas.

Jag är vrålförtjust i Avatar och trots höga förhoppningar är jag på intet sätt besviken. Cameron visar att man kan lita på honom och hans svit med att bara göra mästerverk fortsätter. Sett till upplevlsevärdet är det ett mästerverk. Om den är lika mäktig hemma i tv-soffan låter jag vara osagt, men det är heller inget jag behöver ta hänsyn till här och nu.

Betyg: 5/5

Terminator 3: Rise of the Machines (2003)

Efter att ha misslyckats med ta livet av både John och mamma Sarah försöker Skynet, namnet på det nätverk av maskiner som i framtiden försöker ta över världen, ännu en gång att döda John. Den här gången vill de även åt hans framtida fru. För att uppnå detta skickas den mest avancerade roboten som finns att tillgå, den kvinnliga T-X. Även denna gång skickas en terminator för att skydda John Connor. Så robot mot robot, samtidigt som Connor måste rädda världen.

James Cameron ville länge göra en tredje Terminator, men då han sysselsatte sig med diverse båtfilmer och aldrig riktigt fick fram ett manus fick regissören Jonathan Mostow uppdraget istället. Ett relativt okänt namn, där förutom T3 den mest kända förmodligen är U-571.

I samtliga filmer har fokus legat på karaktärer. I ettan låg fokus på Kyle Reese och Sarah Connors kärleksförhållande och i tvåan handlade det om John Connors relation till Arnolds robot, som blev något utav en fadersgestalt för den unga John. I nummer tre handlar det återigen om John, som nu hunnit bli vuxen. Mamma Sarah är död och han är egentligen ensam kvar. Även om han vet att de förhindrade den domedag världen stod inför i den andra filmen känner han sig fortfarande inte trygg, samtidigt som han är pressad av vetskapen om allt han ska uträtta i framtiden.

Efter sin insats som John i tvåan spåddes Edward Furlong en storslagen karriär, som han tyvärr spolade ner genom diverse missbruk och andra privata problem. Han blev inte ens tillfrågad när det vankades en till film, utan här är det istället Nick Stahl som gestaltar pojken som blivit vuxen. Man kan inte låta bli att sakna Furlong lite, men Stahl gör ett ganska bra jobb. Ingen topprestation, men på det stora hela klart godkänd.

Arnold Schwarzenegger är tillbaks en tredje gång och även denna gång är han en godhjärtad robot, dock utan relation till de vi tidigare sett. Hans roll är inte direkt svår och han är i princip likadan som i de två första. Arnold står dock för den mesta humorn med diverse one-liners och ett antal versioner av ”i’ll be back”.

Humorn kan man tycka vad man vill om. Vissa kanske anser att det inger en oseriös attityd, men då Cameron var ganska duktig på att använda humor i sina filmer tycker jag det hör till. Dock kan jag känna att man lånat lite väl mycket från Cameron, speciellt robotarnas entré i nutiden.

Arnolds motståndare, den kvinnliga roboten T-X, känns mest tråkig. Visst, hon får Robert Patricks T-1000 i tvåan att likna en dammsugare i jämförelse, men det räcker inte. Hon känns bara meningslös och dessutom kan jag inte undvika att störa mig på det tröttsamma försöket att introducera en kvinna lika cool som Arnold. Det har man redan gjort med Linda Hamiltons Sarah Connor, så trots Kristanna Lokens ideliga försök blir hennes robot mest bara en parentes.

Till sist måste actionsekvenserna nämnas. Fördelen med nya filmer är all modern teknologi som finns att tillgå. Det inte är alltid filmskaparna har talangen att utnyttja det i rätt nivå, det blir nästan alltid för mycket, men här har de lyckats bra. Vi bjuds på en del riktigt snygga actionsekvenser, som samtliga håller hög klass.

Terminator 3 är inte dålig, utan i själva verket en helt okej actionfilm. Jag kan till och med hävda att den är riktigt bra, men i jämförelse med de tidigare filmerna i serien står den sig rätt slätt. Som enskilt kapitel är den absolut värdig att vara del i den stora Terminatormytologin.

Betyg: 3/5

James Cameron och Rambo

Jag skrev i T2-recensionen att James Cameron är en mästare på uppföljare, eftersom både Aliens och T2 är riktiga storfilmer av högkvalitativa mått. Jag vet inte om det är allmänt känt, men han har även haft ett finger med i Rambo: First Blood Part II (underbart omständig titel), den andra Rambo-filmen i ordningen. Enligt sägnen ska Cameron skrivit manus till The Terminator, Aliens och just Rambo: First Blood Part II samtidigt. Han valde som bekant att fortsätta med de två förstnämnda, medan han släppte Rambo ifrån sig.

Min evige hjälte Sylvester Stallone, som är duktig på att skriva sina egna filmer, tog över Camerons manus och tyckte om vad han läste. Dock var inte Cameron klar när han gav ifrån sig det, så Stallone fick fylla i lite luckor här och där. Det slutade med att den italienska hingsten ändrade så mycket att Cameron påstått att han inte känner igen något från det manus han skrev, förutom vissa krigscener. Däremot är han fortfarande krediterad, tillsammans med Stallone, för manuset.

Jag vet inte vem som skrivit vad, men faktum är att jag tycker om Rambo 2. Den gav underhållning och en liten fördjupning i Rambos personlighet. Även om den var mil från First Blood tycker jag ändå den är en fullvärdig uppföljare. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur den hade kunnat bli om Cameron fullföljt projektet.

Terminator 2: Judgment Day (1991)

Tio år efter att maskinerna som styr framtiden misslyckats med att mörda Sarah Connor, vars ännu ofödda son senare ska komma att leda en hotfull motståndsrörelse mot maskinerna, bestämmer de sig för att eliminera huvudpersonen istället – den tio år gamla John Connor. Även denna gång lyckas människorna från framtiden skicka en beskyddare genom tiden, som nu tvingas skydda både Sarah och John Connor.

I första filmen spelade Arnold Schwarzenegger en robot med uppdrag att döda Sarah Connor. I T2 spelar han fortfarande robot, men nu en med uppdraget att skydda John Connor. Två helt olika robotar, som inte har någon relation till varandra mer än att se likadana ut. De har dock gemensamt att de är väldigt hängivna sitt uppdrag.

Uppföljare är inte alltid goda ting, men när James Cameron är inblandad blir det ofta rätt bra. Så blev det i alla fall när han gjorde Aliens, som ofta får statuera exempel på lyckad uppföljare. Uppföljare nummer två blev ett nytt kapitel av Terminator-historian och av många ansedd som ännu bättre än det första. Jag är inte beredd att gå så långt, men gemensamt för både Aliens och Terminator 2 är att båda står för något nytt i respektive filmserie. Aliens stod för action och en vidareutveckling av berättelsen från ettan – vilket är exakt samma formel som använts för Terminator nummer två. Betydligt mer action och en vidareutveckling och fördjupning i historien.

Även om konceptet i mångt och mycket är likadant från första filmen, där robot skickas tillbaks i tiden för att döda, passar Cameron på att ge både robotarna och hela den första filmen ett helt annat djup. Samtidigt öser han på med massvis action, som egentligen beskrivs bäst med att den kostade hela 100 miljoner dollar att göra – vilket var den dyraste film någonsin gjord när det begav sig. Ha då i åtanke att den första filmen inte kostade mer än 6 miljoner dollar att göra.

En annan stor skillnad från första filmen är Sarah Connor. Även denna gång spelas hon av Linda Hamilton, även om hon förändrats så mycket att det knappt känns som samma människa. Den Sarah vi kände sedan tidigare är borta och den nya börjar filmen inspärrad på ett mentalsjukhus. Hon hyser ingen tilltro till den värld som ovetande är på väg mot sin undergång, utan ser sig tvingad att ta saken i egna händer.

Edward Furlong spelar John Connor, som inte ger mycket för sin mors domedagssnack. Han är i själva verket en vilsen unge som saknar riktiga förebilder och mest skiter i allt. Furlong är riktigt bra och gjorde mycket välförtjänt storsuccé, även om haft stora problem med både karriär och sitt egna liv efteråt.

En annan som förtjänar att nämnas är Robert Patrick, som spelar den robot med uppdrag att ta livet av Connor den yngre. Om Arnold var svår att få stopp på i ettan är han inget emot denna slanka robot. De två hamnar så klart i luven på varann då bådas uppdrag berör den där Connor.

Terminator 2 är en riktigt storfilm med mängder av minnesvärda scener, som dessutom bygger vidare på den historia som vi redan kände till en liten del av i och med den första filmen. Dock kan jag känna att mycket av den stämning den första filmen förmedlade är borta. Det är betydligt mer humor och även sentimentala inslag i T2, vilket inte på något sätt är dåligt. Dock blir det inte samma sak. Dessutom kan jag ibland tycka att den är lite för lång och andas alldeles för mycket familjeunderhållning, trots de våldsamma inslagen.

Som ett skolexempel på hur en uppföljare ska göras lyckas dock Cameron leverera en storslagen film som absolut är av absolut högsta klass. Att den inte når upp till föregångaren gör inte så mycket, för tvåan är så pass bra att den klarar av att stå på egna ben.

 Betyg: 4/5

The Terminator (1984)

När James Cameron sålde manuset till Terminator till filmbolaget Orion Pictures under det tidiga 80-talet var det på villkoret att han själv skulle få regissera. Det var inte lika självklart som det kan verka, för när det begav sig var Cameron helt okänd och hade dessutom egentligen inte haft något regissörsjobb innan. När han till slut erbjöd manuset för en dollar, med villkoret att få regissera fick han som han ville. Tur var väl det, för lite knappt 25 år senare är James Cameron ett av de största namnen i modern filmhistoria med de respektingivande titlarna Aliens, The Abyss, True Lies, Titanic och kanske framför allt Terminator i sin filmograf.

Året är 2029 och jorden ligger i ruiner efter ett kärnvapenkrig. De maskiner människan tagit fram har utvecklats så mycket att de till slut blivit intelligentare än människan själv, vilket i sin tur maskinerna utnyttjat genom att helt enkelt ta över all makt. Människans enda hopp står till en stark och alltjämt växande motståndsrörelse. För att eliminera människohotet skickar maskinerna en terminator till 80-talet med uppdrag att döda Sarah Connor, vars ännu ofödda barn kommer att leda ovan nämnda motståndsrörelse. Människorna kontrar med att skicka en av deras soldater för att skydda henne. Hela världens öde ligger i Sarah Connors händer – som är helt ovetande om vad som händer, men som snart har en omänsklig dödsmaskin efter sig.

Terminatorn är som bekant gestaltad av Arnold Schwarzenegger och han är helt perfekt. Mycket kan sägas om hans skådespelartalang, men som fåordig, muskulös dödsmaskin tror jag inte det går att hitta någon bättre. Hans iskalla och näst intill tomma blick, som för det mesta döljs bakom ett par oerhört coola solbrillor, skickar obehagliga rysningar till den mest hårdhudade tittaren. Han är verkligen helt ostoppbar och det är inget man tvekar på en sekund under filmens gång. Ingen kille man vill ha efter sig, helt klart.

I efterhand är det lätt att bara prata om Arnold, eftersom hans roll hade så stor genomslagskraft. Men den verkliga stjärnan när det begav sig och den som verkligen ger filmen ytterligare dimension är Michael Biehn, som spelar Sarah Connors beskyddare Kyle Reese. Han har till skillnad från sin robotmotståndare mänskliga sidor, men med vetskapen att han är fast i dåtiden och att han är den enda som vet vad människans ständiga tekniska framsteg kommer leda till, är han minst sagt dedikerad till sin uppgift. Sarah Connor vet såklart inte hur hon ska reagera när hon konfronteras med allt detta, men inser naturligtvis att det bästa är att hålla sig vid liv. Linda Hamilton gör sitt livs roll som Connor, även om det egentligen är i uppföljaren hon är mest minnesvärd.

Terminatorns ständiga återkomst, hur illa man än behandlar honom, är filmens starka kort. Han är helt oförstörbar och har inte några som helst samvetskval inplanterade och skrämmer såklart skiten ur Connor. Tillsammans med hennes relation till beskyddaren Reese skapas en tät stämning, där det egentligen aldrig finns tid till att andas ut.

I genren dystopier är det här förmodligen den absolut främsta. Den täta stämningen, tänkvärda handlingen och Arnolds stenhårda brillor gör The Terminator till en av de bästa filmerna någonsin. Även om specialeffekterna ser lite åldrade ut är det en tidlös klassiker.

Betyg: 5/5

Aliens (1986)

Vår hjälte Ellen Ripley återfinns inte förrän efter 57 år på drift i den räddningskapsel hon befinner sig i slutet på första filmen. Det stora företag hon arbetar för tror inte på hennes historier om rymdmonster och ser henne som ansvarig för rymdskeppet Nostromos haveri. Hon försöker utan större framgång att övertyga kontorssnubbarna, men med inga bevis eller vittnen blir det en svår uppgift.

Den planet de besökte i första filmen har befolkats av ungefär 60 familjer, och när man förlorar kontakten med kolonin börjar man tro på Ripleys historier. I vilket fall är hon den enda med erfarenhet av planeten, så hon ombeds följa med på ett räddningsuppdrag. Hon följer med, men endast på villkoret att monstren måste utrotas. Inte fångas, undersökas eller studeras. Som titeln skvallrar om är det inte en alien längre; de är flera hundratal plus en mäktig drottning.

Förutom en lite tuffare Sigourney Weaver, som självklart spelar Ripley, har Cameron med sig hela sitt arsenal. Michael Biehn och Lance Henriksen presterar bägge två på absolut toppnivå. Jag förstår inte hur bådas karriärer kunnat gå i spagat så pass som de har gjort. Hoppas på en återupplivning för båda, speciellt Biehn som fick vara med i Planet Terror för något år sedan. En annan Cameron-favorit Bill Paxton är också med och spelar en av de mest enerverande och påträngande gnällspikarna jag har sett på film.

Actionscenerna är snygga och monsterdrottningen och alla dennes avkommor är äckliga. Och det blir allt skrämmande. Även om det inte finns några intentioner att matcha den första filmens nivå, så kan man inte undgå att bli lite spänd. För att nå kontentan är Aliens en av de bättre actionfilmerna därute och till mig en personlig favorit. Det finns många oförglömliga scener och även om den kanske är några minuter för lång tröttnar man aldrig.

Betyg: 4/5

Läs min recension av originalet Alien här.