Mr Smith Goes to Washington (1939)

När guvernören för en amerikansk väststat tvingas välja en ny senator ställs han inför ett svårt val. De viktigaste egenskaperna är att den nya kandidaten är både karismatisk samt möjlig att styra och manipulera. Han ska alltså fungera som en nickdocka och enbart följa de direktiv som han får skickade till sig. Den korrupte Taylor, som förbereder en presidentkandidatur, har handplockat en kandidat som han anser uppfyller hans egna syften på bästa sätt. Den idén kommer på ända när guvernörens barn vill ha Jefferson Smith (spelad av den fantastiske James Stewart), en idealistisk och ambitiös yngling. Guvernören blir så hårt ansatt av sina barn att han till slut singlar slant om valet. Utfallet blev gynnsamt för Smith och han får därför biljetten till Washington DC, så Mr Smith Goes to Washington.

Som sedvanligt i denna typ av äldre filmer inleds det enkelt och tydligt. Berättelsen håller hela tiden en rak linje med högt tempo, vilket resulterar i att det är lätt att komma in i filmen. Jag har läst här och där att många tycker den är seg, men av detta känner jag inget. Ett tydligt exempel på den övertydlighet som blir till filmens fördel på grund av den tydliga mallen är när Smith kommer till Washington och blir som ett barn vid åsynen av alla klassiska byggnader och monument.

Smith är oerhört bonnig, naiv och lättimponerad så Taylor och hans stab blir till en början överlyckliga över möjligheterna att kunna styra honom. Han får en sekreterare som även hon agerar mest i syfte att kontrollera och styra Smith, även om hon utvecklar en stark gemenskap med honom och så småningom står helt och hållet på dennes sida. Detsamma gäller den närvarande pressen, som även den utnyttjas av makteliten och siktar in drevet på Smith. Det får i sin tur Smith att bli rasande och gå amock med knytnävarna i högsta hugg. Ett märkligt inslag som må vara överdrivet, men som visar den känslomänniska han faktiskt är.

Filmens klimax går ut på att Smith ”håller golvet”, att han håller talan i senaten, så att maskineriet som vill ha bort honom inte ska kunna genomföra en omröstning om hans position. Så länge han håller talan och klarar av att stå upp kan ingen avbryta honom. Så tänk er James Stewart med uppdraget att bara prata och fördriva tid, det finns tråkigare saker att lyssna på. Medan han babblar på försöker sekreteraren och de pressmänniskor som ställt sig på hans sida att upplysa folk om vad som händer och vad Smith blivit utsatt för. Det är inte så lätt när pressen är lika korrumperad som politiken.

Mr Smith Goes to Washington är en uppvisning i hur demokrati inte ska fungera. En rollfigur i filmen försöker rättfärdiga det med att ingen i hans delstat far illa trots korruptionen. Han får därför representera den vanliga politikern, som en gång i tiden hade en glöd, men som sedemera insett verklighetens regler och anpassat sig till dessa. Mr Smith vägrar gå den vägen och det är vi tacksamma för. Ett måste inom genren politikfilm.

Betyg: 4/5

It’s a Wonderful Life (1946)

George Bailey (James Stewart) har alltid varit en man av den goda skolan. Han har alltid försökt göra det rätta och har med sina uppoffringar och eviga slit räddat tillvaron för en hel stad. Trots detta känner han att han har misslyckats och försöker därför ta sitt liv. Självaste Gud hör på böneinkorgen (i sann Bruce Almighty-anda) att George är i fata och skickar därför en ängel för att få honom på bättre tankar.

Flera avgörande ögonblick i Georges liv visas och det står egentligen utom allt tvivel att han är en framgångsrik man. Han kämpar hela sitt liv mot ärkefienden, den gamle gubben Potter, som gör allt i sin makt för att lägga vantarna på invånarnas sparkapital. George väljer att ta över familjefirman och håller, trots knappa medel, emot Potters ansträngningar och möjliggör byggande och investerande för invånarna. Dessutom träffar han en perfekt kvinna och skaffar en oerhört lycklig familj, kan man ju tycka. Detta räcker alltså inte för att hålla Georges mod uppe.

James Stewart är en utomordentlig skådespelare och många påstår med att det här är hans livs roll. Jag vill inte sträcka mig så långt, för enligt mig är han betydligt bättre i Rear Window. Det jag har lite svårt för är att han i rollens om George är en så enormt nyanserad människa. Varenda känsloyttring skall överdrivas något så ofantligt. Är han ledsen och arg finns det inga gränser för den aggression och sorg som släpps ut, på samma sätt som glädjen och den följdaktliga sångglädjen är aldrig sinande när den sidan kommer fram. Enormt övertydligt, nästintill överspel, men det fyller å andra sidan sitt syfte. It’s a Wonderful Life handlar enbart om att visa hur underbart livet faktiskt är, så då blir känsloyttringarna ett verktyg för att oavsett hur snabbt det svänger så är alla problem egentligen rätt ovidkommande.

Ängelns intåg i handlingen medför filmhistoria när George får besöka världen så som den hade sett ut utan honom. En sådan resa hade nog alla velat göra och på något sätt känns det som att man får göra det tillsammans med George. I och med att så mycket energi lagts på att visa hans liv och bygga upp den starka karaktär han är, så känns insikten om livets förträfflighet desto större. Jag kan visserligen tycka att Georges i många hänseenden lyckade liv är ett lite väl enkelt fall att lyfta fram, men livet är å andra sidan lätt att ta för givet.

It’s a Wonderful Life är ett briljant drama som trots sin övertydlighet ändå berör. Det finns mängder med scener som etsar sig fast och det är lite synd att den inte fått ett lika starkt fäste i den svenska jultraditionen som i den amerikanska (det är min uppfattning i alla fall), för även om självmordeselementet är ett mörkt tema, så finns det få orosmoment kvar efter att det förlösande slutet (oh yes, it’s happy) ägt rum. En toppenfilm att se och må bra av.

Betyg: 5/5

Airport ’77 (1977)

Airport ’77 (titlarna är fantastiskt enkla) bygger på samma koncept som nummer ett i serien etablerade. En stor besättning karismatiska karaktärer spelade av rätt kända människor hamnar på ett flygplan som på något sätt hamnar i ett katastrofscenario. Denna gång kretsar handlingen kring ett lyxplan ägt av en supermiljonär spelad av den mäktiga James Stewart (om än i ganska gammal version). På planet har han med sig en stor del av sin dyrbara konstsamling samt ett knippe utvalda gäster som är bjudna till invigningen av hans nya konstmuseum. Just konstsamlingen vill ett gäng skurkar lägga vantarna på, så de infiltrerar besättningen och söver passagerarna med gas. Efter ett litet missöde kraschar de mitt i bermudatriangeln – därav den svenska titeln Haveriplats: Bermudatriangeln.

I verkligheten hade planet förmodligen slagits sönder vid nedslaget på vattenytan, men inte det här planet. Det lägger sig fint, prydligt och nästan helt intakt på havsbotten. Allt är dock inte frid och fröjd. Medan vattennivån inuti planet stiger blir situationen alltmer kritisk.

Minst lika viktigt som katastrofmomentet är stjärnstatusen på skådespelarna. Stewart tillhör kanske den mest kända, men han har ganska lite air time och är dessutom inte ombord på planet. Han är förpassad till fastlandet, där han görs sällskap av George Kennedy som ju är den enda att vara med i alla Airportfilmerna. Här fyller han dock inte mycket funktion. Han är mest bara med. På planet hittar vi Jack Lemmon som hjältemodig och klok pilot, Christopher Lee som ena delen i ett grälande par och M Emmet Walsh som läkare. Den här gången finns det ingen sjungande nunna, men likväl en blind pianist som passande nog mosas av sitt eget piano.

Airport ’77 håller fanan uppe och om jag ska vara ärlig är den nog lite bättre än den vrålcoola tvåan. Slutet är riktigt mäktigt i sin entusiasm att visa flottans och kustbevakningens starka resurser. Än så länge är dock originalfilmen den bästa och det är väl föga troligt att Airport ’79… The Concorde (ännu en fantastisk titel!) slår den på fingrarna.

Betyg: 3/5

Rope (1948)

Två elever har ihjäl en tredje och motiverar det med att de överlägsna människor med rätt att ta livet av underlägsna. Som en värdig kröning för sitt brott bjuder de in några vänner och föräldrarna till sitt offer på party. Alla är helt ovetande om att deras döda vän och son ligger i den kista maten serveras på. Alla utom elevernas gamla lärare, som misstänker att något inte står rätt till.

Alfred Hitchcock är som bäst när han försätter sina karaktärer i små trånga hörnen, utan någon utväg. I Rear Window, hans bästa, är huvudpersonen fast i sin rullstol och sin lägenhet. Ungefär samma situation ser vi i Rope, för även denna gång lämnar inte huvudpersonerna lägenheten. Det i kombination med enormt långa tagningar skapar stämningen av ett riktigt kammarspel.

James Stewart spelar den misstänksamma läraren och han gör det med perfektion. En aning kutryggig går han runt, snappar upp ledtrådar och försöker pressa fram information genom att föra olika ämnen på tal.

Rope är en av Hitchcocks bästa och har dessutom åldrats med all värdighet. Jag garanterar att den fungerar lika bra idag som för 60 år sedan.

Betyg: 4/5

Rear Window (1954)

Fotografen L.B. Jeffries (James Stewart) är tillfälligt invalidiserad på grund av ett brutet ben, vilket tvingar honom att spendera dagarna hemma i sin lägenhet. För att roa sig själv börjar han spionera på sina grannar. En dag blir han vittne till vad han tror är ett mord. Full av lika delar oro och iver delar han med sig av sina betraktelser till sin fästmö (Grace Kelly). Hans hembiträde och poliskompis blir också indragna i mordgåtan och hela gänget följer spänt händelseförloppet på andra sidan gården.

Alfred Hitchcock vet hur man ska berätta en historia och inleder med en lång tagning där vi får veta att Stewart har brutit benet, att han jobbar som fotograf och att han har fästmö. Han berättar allt genom sina bilder och säger varken för mycket eller för lite. Man kan förlita sig på att Hitchcock alltid ger den informationen vi behöver för att åtnjuta filmen på bästa sätt.

Att göra en sådan här historia spännande är nog svårare än vad det verkar, för vi följer den genom en enda mans synvinkel. Han sitter i ett och samma rum genom hela filmen. Aldrig lämnar vi som tittare rummet. Det gör att vi vet precis lika mycket (eller lite) som Stewart själv. Precis som Grace Kelly bli när hon blir informerad om läget, blir man till en början lite skeptisk. Men allt eftersom vi får se mer och mer späds misstankarna på och till slut är man totalt insnärjd i konspirationerna.

James Stewart har en tung roll att axla då hans karaktär är med i nästan varje bildruta. Han lyckas dock utmärkt, vilket är väldigt imponerande eftersom han dessutom är fast i sin rullstol och egentligen inte har så mycket mer än sin charm att förlita sig på. En annan pingla är självklart Grace Kelly, som både är vacker och sympatisk.

Som vanligt med Hitchcock blir det en slutfinal utan dess like och jag måste erkänna mig vara ganska besviken när filmen når sitt oundvikliga slut. inte för att den är dålig på något sätt, utan för att jag vill ha mer! Mer Rear Window, mer Stewart och framför allt mer Hitchcock. Den mannen var precis lika bra som alla påstår och Rear Window kan vara hans främsta verk.

Betyg 5/5