Radio Days (1987)

Radio Days handlar om den tid då radion var den naturliga samlingsplatsen. Woody Allens berättarröst leder oss fram genom anekdoter och historier om radiostjärnornas så väl som sina egna upplevelser i det sena 30-talet till filmens final på nyårsafton 1944. Det är inte bara en hyllning till radion utan även till det förgångna. Allen ber med sin berättarröst om ursäkt för att han visar upp Brooklyn nästan enbart regnigt och blåsigt, men motiverar det med att han kommer ihåg området som sådant och att han gärna visar upp det från sin finaste sida. Att minnas det positiva är som en osynlig tag line för Radio Days.

I centrum står den unge Joes familj (en väldigt ung Seth Green) som alltså representerar den unge Woody. Hans mamma spelas av Julie Kavner (Marge Simpson!) och hon är den typiska judiska familjekvinna. Med dominerande personlighet är hon den som bestämmer och trots att hon ständigt uttrycker sitt missnöje med sin make (Michael Tucker) har hon uttalat att hon har slagit sig ned med sin make på permanent basis. Hon kompenserar dock dennes brister med att drömma sig bort med hjälp av radions dagliga såpoperor.

Som vanligt i den generella bilden av judiska familjer är de många till antalet och samtliga är väldigt talförda. Utöver föräldraparet finns det en morbror och mostrar/fastrar. Samtliga har sina egna favoriter på radio som speglar deras vardag. Så även den unge Joe, som är besatt av superhjälten Masked Avenger och gör allt för att få ihop pengar till en för honom nästan onåbar ring med nämnde superhjälten.

Så länge handlingen centreras kring familjen är det enkelt att hänga med i svängarna. Trots att den är baserad på anekdoter finns det ändå ett hjärta och stark stämning inom familjen. Det är när handlingen förflyttas till radiostjärnornas liv som den röda tråden försvinner. I det berättarspåret står Mia Farrows kämpande sångerska-radioskådespelerska i centrum. Hon försöker ta sig in i radiocelebriteten med alla möjliga medel och råkar ut för bland annat kidnappningar så väl som att bli utelåst på takvåningen tillsammans med en kåt radioproducent.

Sekunder innan sändningen avbryts på grund av attacken mot Pearl Harbor. Farrows karaktärs svar: ”Who’s Pearl Harbor?”

Farrows karaktär ska vara baserad på en verklig person, men som med så mycket annat i filmen har jag ingen aning om vad eller vem. Allen har beskrivit filmen som en personlig film i den bemärkelsen att han inte bryr sig om att se till att någon annan än han själv förstår allt han refererar till. Kända radiohändelser som Orson Welles War of the Worlds-sändning (som folk trodde var på riktigt) och meddelandet om attacken på Pearl Harbor är sånt jag kände till sedan innan. Båda dessa har visserligen framstående roller i filmen, men de avhandlas i snabb takt.

Min bristfälliga referensram tillsammans med att berättelsen siktar och skjuter åt alla möjliga håll gör att det är svårt att hänga med. Däremot ska det sägas att den inte är tråkig att se på. Den går nästan att beskriva som en episodfilm. Det finns många scener som för sig själva är enastående. Till exempel Larry David (som egentligen bara hörs och inte syns) kommunistgranne, som lyckas med konststycket att få fadern i familjen att bryta sin fasta.

Radio Days når inte upp till de höga nivåer som Allens allra närmast föregående filmer lyckas med, men jag vill återigen trycka på att den är oerhört trevlig. Inte minst Allens berättarröst, som är ett skolexempel på hur en sådan ska låta. Den är intensiv, engagerad och stämningsfull. Den är så bra att den i sig är den starkaste karaktären i hela filmen.

Betyg: 3/5

The Purple Rose of Cairo (1985)

Efter att ha satt sig själv i titelrollen och spelat ut varenda verktyg ur lådan märkt ”intellektuella karaktärer” i Broadway Danny Rose, nöjde sig Woody Allen med att befinna sig enbart bakom kameran i inspelningen av The Purple Rose of Cairo. I likhet med Interiors, som även den saknade Allen i skådespelarlistan, ligger fokus på kvinnan och hennes värld. Denna gång är det Cecilia (Mia Farrow) som står i fokus; hon genomlider sin deprimerande vardag i 30-talets New Jersey med hjälp av ständiga biobesök och en ömsesidig romans med en filmkaraktär.

Filmen som lockar henne allra mest är ett matinéäventyr med namnet The Purple Rose of Cairo, som med sin charmiga huvudkaraktär Tom Baxter (Jeff Daniels) innebär en total verklighetsflykt för Farrow. Hon blir så hänförd att hon ser filmen gång på gång, dag efter dag. Kärleken blir till slut ömsesidig när Baxter helt plötsligt bryter den fjärde väggen och kliver ur bioduken och ut i den verkliga världen.

Fram till det ögonblicket är filmen väldigt simpel. Cecilias relation med sin make (Danny Aiello) är kylig och hon gör inte mycket åt saken, trots att hon i princip försörjer honom med sitt servitrisjobb. Inte heller arbetet är något roligt, där hon ofokuserad knappt klarar av den stressiga miljön. Kontentan är att hon inte har det lätt, men det ändras så fort Baxter kliver ut i verkligheten.

De båda träffas i hemlighet och eftersom Baxter är skapad för att underhålla och sprida välmående, gör han precis detta med Cecilia. Han bryr sig inte om konsekvenser utan gör det som faller honom in, utan tanke på att hans låtsaspengar inte fungerar i verkligheten. Inte heller går det att sätta sig i vilken bil som helst och förvänta sig att den startar, något han är van vid från filmernas värld. Oavsett så hjälper hans goda humör Cecilia som med omedelbar verkan mår mycket bättre.

Historien utvecklar sig sedan på ett oväntat sätt; filmbolaget blir oroliga över vad deras filmkaraktär på rymmen kan ställa till med och i synnerhet Gil Shepherd, skådespelaren bakom Baxter, ser det som högsta prioritet av få stopp på honom. Han ger sig av till New Jersey och springer av en slump in i Cecilia, som förväxlar honom med Baxter. Sanningen framkommer dock och med den uppkommer ett intressant triangeldrama mellan verklighet och fiktion med Cecilia däremellan.

Farrow får för första gången en helt egen film att agera i och även om hennes karaktär ibland är lite väl tafatt, så utstrålar hon värme och är dessutom lätt att sympatisera med. Det blir lite tomt utan en Allen som kan leverera kvicka repliker, trots att den varan finns i manuset ändå, däremot i betydligt mer nedtonad form. Detta till mångas glädje, det är jag medveten om, men jag tycker ändå filmen tappar lite på det. Däremot är jag glad över att det är Jeff Daniels som spelar Baxter och Shepherd, för två karaktärer med så olika karaktärsdrag hade inte Allen själv klarat av. Daniels gör det utmärkt, lika idealistisk som Baxter som han är kylig som Shepard.

Allens cyniska verklighetsuppfattning låter inte vänta på sig, det är lätt att lura sig själv att han faktiskt gör en lättsam film med ett positivt budskap, men så är inte riktigt fallet. Hans poäng är solklar: livet är inget annat än ständiga besvikelser efter varandra. Det är omöjligt att läsa in något annat i det, däremot avslutar han sitt resonemang med att åtminstone hylla filmkonsten som ett sätt att uthärda vardagen. I hans mening fungerar inte filmmediet som en livräddare, men som ett hyfsat tidsfördriv.

The Purple Rose of Cairo är en lättillgänglig och underhållande film trots det relativt mörka budskapet. Den är dock lättsam i sin framtoning och underhållande i sin enkelhet. I egenskap av Allens frånvaro som skådespelare är det också en bra kandidat för människor som gillar hans filmer, men inte hans skådespel. Som Ned Flanders uttrycker det: ”I like his films except for that nervous fella who’s always in them”.

Betyg: 4/5

Min medbloggare Fripps filmrevyer var inte lika förtjust och gav den tre tropikhattar av fem.

Gettysburg (1993)

I USA finns det stora rörelser som främst sysselsätter sig med att återuppspela det amerikanska inbördeskriget. Deltagarna är utrustade med lösskägg och tidskorrekta uniformer; de följer samma taktik som användes under det riktiga kriget och de springer dessutom runt på samma platser, främst i Gettysburg där det avgörande slaget utspelades. Långflimen Gettysburg känns till en början som att någon bara ställt ut lite kameror här och där under en sådan återuppspelning, för alla lösskägg och uppenbart oäkta vapen gör inte mycket för att bygga på autencitetskänslan.

Ursprungligen tänkt som en miniserie för TV  var kanske inte heller ambitionerna så höga, men mediamogulen Ted Turner, självutnämnd inbördeskrigsmurvel, tog tag i projektet och bestämde sig för att visa filmen på bio istället. Dessutom satte han sig själv i en mindre roll mitt i stridens hetta. Det var inte bara han som såg chansen i att medverka i denna återuppspelning, återuppspelare från hela landet vallfärdade för att få medverka och bidra med sina expertkunskaper – helt ideellt dessutom.

På IMDb:s trivia-sektion står det att det officiellt är den längsta amerikanska film som har gjorts. Efter lite research visade det sig att det gällde en omklippt version, sådana ger jag inte så mycket för, men oavsett version är den över fyra timmar lång. Den utspelar sig under tre dagar och visar framförallt två stora slag, med tiden däremellan tillägnad karaktärsbyggande och ideologianalyserande.

Det speciella med just inbördeskriget är att det egentligen inte var två fiender som krigade mot varandra. Det trycks hårt på att båda lägrena har svårt att se motståndaren som fienden; ofta har de till och med en nära relation till människorna på andra sidan kullen. Mellan slagen får båda lägren chansen att tala ut. Det sker inte med varandra, om de hade tänkt så långt kanske inte ens kriget varit nödvändigt, men inom lägren går debatten varm. Det visar sig att båda tror hårt på sin sak, men samtidigt är tveksamma kring om de verkligen agerar rätt. Om det är för att filmen inte riktigt vågar alienera sig med halva USA eller om det är ett försök att försonas är oklart, men det är lite lustigt att se på.

Inte bara ideell kraft fanns att tillgå, även utmärkta skådespelare. Martin Sheen har plockat på sig lösskägget och antagit en skum dialekt i rollen som General Lee, som presenteras som den mest älskade generalen i amerikansk historia. Sheen levererar som alltid inlevelse, men jag vet inte hur det är med hans hästvana. Om det är för att han är rätt kort eller om antalet timmar på hästryggen är få till antalet vet jag inte, men General Lee ser i hans tolkning ut att längta efter uppfinnandet av personbilen.

Filmens största stjärna sett till prestation är dock Jeff Daniels, som den godhjärtade överste Chamberlain. Han får inte bara störst utrymme, utan även störst chans att utveckla sin karaktär och faktiskt göra något eget av den. Dessutom är han utrustad med en väldigt elegent lösmustasch.

Andra stora namn dyker också upp, Tom Berenger (som jag alltid blandar ihop med AFV-presentatören Tom Bergeron) till exempel, men den som stal min uppmärksamhet mest av allt var gamle Bond-skådisen George Lazenby. Han dyker upp strax innan tidräknaren slagit över till tre timmar, som en general som ska hjälpa till i det sista och avgörande slaget. Oförklarligt nog verkar han mest intresserad av att signera sin egenskrivna bok i en väldigt märklig sekvens. Efter det lilla inhoppet såg jag inte till honom mer. Det ska dessutom sägas att Lazenby var en av få som inte vill ha lösskägg utan istället satsade på att odla eget, som synes på bilden allra längst ned i inlägget.

Jag inledde med att klaga på autenticiteten, och den är inte så värst slående, men det är ändå något i skolfilmskänslan och den ihärdiga symfonimusiken av Randy Edelman som gör att den känns storslagen. Trots längden blir den aldrig tråkig och eftersom många bollar ur båda lägren hålls i luften samtidigt, blir slagen intressanta att följa just eftersom man fått en diger bakgrund till vad som står på spel. Lägg därtill att när benen väl har somnat på mig som åskådare är det lika bra att sitta kvar där man sitter, det är ju först när man börjar röra på sig som smärtan kommer, därför spelar det ingen större roll om filmen är tre eller fyra timmar.

Gettysburg är precis som den verkar, men med ett stort engagemang lyckas den ändå göra händelserna levande. Att det ser lite lustigt att när soldaterna ger sig på varandra utan vapen och mest ser ut att kramas medan de rullar runt på de öppna fälten, är bara charmigt. Dessutom gillar jag när kanonerna ger ifrån sig så mycket krutrök att man knappt ser något av det myllret av människor som springer runt på fälten.

Betyg: 4/5

Vi avslutar med några bilder på filmstjärnor i lösskägg (och lösmustasch):

Martin "det-går-inte-att-ansa-ett-lösskägg" Sheen

Tom "får-lätt-mjölk-i-skägget" Berenger

Jeff "Mustaschen" Daniels

George "inte-så-imponerande-skäggväxt-här-inte" Lazenby

Terms of Endearment (1983)

Högkvalitativa relationsdramer om kvinnor finns det alldeles för få av. För att göra sådana filmer med hög kvalitet verkar det krävas en målmedveten regissör. James L. Brooks visar med sin debutfilm att han är en sådan. Att han inte utnyttjat denna talang så mycket sen dess och i synnerhet inte i den senaste floppen How Do You Know är en helt annan sak, men tillbaka till 80-talet.

Terms of Endearment är en berättelse om två liv; en mor och hennes dotter. Den utspelar sig under några årtionden och tar med oss på möten med alla möjliga sorters människor, så väl snälla som elaka, snygga som fula och framförallt de olika faser kvinnorna själva går igenom. Deras vänskap, deras stundtals icke-vänskap. Man kan lite ”floskligt” säga att det är en film om livet útan att ta i, för det är det.

När jag lyssnar på filmens kommentatorspår slår det mig att Brooks var oerhört principfast i sin ambition att göra en komedi. För mig känns det märkligt eftersom jag under filmens gång tänkte raka motsatsen, att det finns inte en möjlighet att kategorisera den som komedi. Däremot skapas en lättsam stämning på grund av denna inställning. Små kvicka repliker likaväl som galenskaper av den galna Jack Nicholson, som spelar astronaut och tillika granne till mamman, är inga ovanliga inslag och lättar upp stämningen ordentligt. Jag vet att många andra blivit väldigt berörda och mjuka, men jag kan inte säga att jag delade de känsloyttringarna. För mig fungerar Tears.. mer som en uppriktig påminnelse om att livet är tufft, men aldrig svårare än vad man gör det till.

Berättelsens ständiga tidshopp gjorde att jag hade lite svårt att ta in de olika händelserna, ofta väldigt extrema. Det skapar väldiga förändringar för karaktärerna och bra grund för utveckling, vilket jag gillar. Däremot är det lite svårt att komma in i det. En vars livshistoria jag gärna sett mer av är en mesig älskare, spelad av John Lithgow, till dottern. Det kan för övrigt vara första gången jag ser honom som något annat än bad guy. Även Jeff Daniels som frånvarande make och familjefar står för en stark prestation.

Terms of Endearment är en angelägen film med ett starkt budskap. Även om den tar ett tag att komma in i rör den sig hela tiden framåt och blir på det viset aldrig långsam. En stark film värd att se. Bara en sån sak som en packad Nicholson i en Corvette på en öde strand, hur kan man vilja gå miste om det?

Betyg: 4/5

Good Night, and Good Luck (2005)

När The Front inte gjorde jobbet med att verkligen spegla ”McCarthyism” och dess usla metodik och människosyn, gjorde George Clooney ett desto bättre jobb knappt 30 år senare.

Senatorn Joseph McCarthy stod i början av 50-talet för en häxjakt på kommunister inom USA:s gränser som enligt honom riskerade hela den stora nationens säkerhet. Han och hans kommission spred osäkerhet, misstänksamhet och paranoia då ingen gick säker från kommuniststämpeln. Det räckte med en kompis som råkat köpa en ”röd” tidning och du klassades som kommunist, åtminstone enligt Good Night, and Good Luck. Tankegången hos McCarthy var på ett ungefär: om du är emot oss är du kommunist. Denna metodik klarade inte nyhetsjournalisten Edward Murrow (David Stratharin) av och lät därför, tillsammans med sin redaktion, göra en serie kritiska granskningar i sitt nyhetsprogram på CBS av McCarthy-kommissionens handskande av flera olika fall, till exempel när en serbättling i amerikanska flygvapnet riskerade avsked för att dennes pappa prenumererade på en serbisk tidning.

Redaktionen brottas med problem att rättfärdiga sina reportage, inte bara för den högsta ledningen som får problem med både sponsorer och de politiker som blir anklagade, utan även hos sig själva. Är det okej att ta ställning? Hur långt måste objektiviteten sträcka sig? Finns det alltid två sidor av ett argument? Redaktionen och i synnerhet Murrows bestämmer sig för att ämnet är så viktig, att tron på det amerikanska folket sunda moral och demokratins principer står högre. Dessutom räds de inte från att låta McCarthy komma till svars trots hans stora makt.

McCarthy tar chansen att försvara sig och det är faktiskt hans verkliga bilder med hans riktiga tal som visas. Samtliga tal och klippbilder är tagna från verkligheten, vilket tillsammans med den rökfyllda kontorsmiljön filmat i den mest murriga och stämningsfulla svartvita bilden jag har sett på många år, skapar en enormt påtaglig känsla. Att sitta på denna redaktion och vara mitt uppe i både rädslan för eventuella konsekvenser och framförallt de enorma orättvisor som mängder med människor tvingas utstå känns oerhört realistiskt. Problemet med att vissa kända ansikten stör autencitetskänslan finns inte heller, trots Clooneys medverkan. Den enda som egentligen fick mig att tänka på annat var Ray Wise, som ju är väldigt förknippad med Twin Peaks för mig (och säkert många andra).

Efter att ha sett Clooneys Confessions of a Dangerous Mind och Leatherheads var jag rätt tveksam till hans regissörstalang. I synnerhet den sistnämnda var riktigt usel, men med den här klockrena och synnerligen intensiva politiska murvelfilmen gör det mig faktiskt förvånad att de nyss nämnda filmerna inte är bättre. Den känslan han visar upp här är enligt mig få regissörer som klarar av. Att med relativt begränsat antal karaktärer och med en historia som kräver både intresse och en del förkunskaper av tittaren fortfarande hålla mitt intresse uppe är oerhört imponerande. Jag ser nu verkligen fram emot att ta mig an hans nya politikdrama, The Ides of March.

Good Night, and Good Luck är ett starkt uttryck om ett starkt ämne. Idealistiska journalistmurvlar som går efter systemets orättvisor är svårt att göra realistiskt, men Clooney lyckas verkligen. Han visar upp personer som är ambitiösa och målmedvetna, men samtidigt inte blundar för verkligheten och de risker de själva utsätter sig för. Man kan säga att de är både totalt orädda och vettskrämda på samma gång.

Betyg: 4/5

The Squid and the Whale (2005)

Taskiga skilsmässor har visats många gånger på film, men frågan är om något familjeförhållande varit så tilltrasslat som hos familjen Berkman. Bernard (Jeff Daniels) är en arrogant tjurskalle som en gång var en framgångsrik författare som på senare år mest ägnat sig åt undervisning. Hans fru Joan (Laura Linney) har trots brist på författarerfarenhet fått texter publicerade, vilket tär på mannens självkänsla. Tillsammans har de två söner som har sina egna problem, som verkligen inte blir mindre efter nyheten om föräldrarnas skilsmässa.

Både Daniels och Linney är helt makalösa. Den förstnämnda spelar skitstövel på ett sätt som jag aldrig trodde han av alla skulle kunna få kännas verklig. Det här är utan tvekan den bästa Danielsprestationen jag har sett. Detsamma gäller för Linney, som tyvärr är lite av en bortglömd pärla. Hon förtjänar mer uppmärksamhet, för enligt mig är hon i samma klass som Meryl Streep.

Sönerna spelas mycket bra av både Jesse Eisenberg och Owen Kline (Kevins son), Eisenberg kommer gå en fin karriär till mötes, det är jag övertygad om. Hoppas han får sitt definitiva genombrott med The Social Network.

Noah Baumbach är en av få regissörer som lyckas med att förmedla tragik, svart humor och gripande medkänsla på samma gång. Det är egentligen bara Todd Solondz som är bättre på det, men Baumbach tjänar på att inte vara lika provocerande. Det gör hans stil varmare och lättare att ta till sig.

Här har Baumbach skapat intriger som han hade kunnat utveckla i evigheter, men som han ändå lyckas köra igenom på så lite som 80 minuter. Hade han dragit ut på situationerna och fördjupat sig ännu mer i karaktärerna så hade han kunnat hitta ytterligare en känslodimension och då hade vi pratat mästerverk. Nu är det fortfarande förbannat bra, men jag vill ha mer. Det lär väl aldrig hända, men jag kräver en uppföljare.

Betyg: 4/5

Klicka här för att se den direkt hos Headweb

State of Play (2009)

Från början var det tänkt attt Brad Pitt och Edward Norton skulle spela huvudrollerna i en nytolkning av den brittisk miniserien State of Play. Istället blev det Russell Crowe och Ben Affleck som fick ta över huvudrollerna och med det sagt så går vi över till själva filmen.

När en lovande kongressmans (Affleck) älskarinna blir knuffad till döden framför ett tunnelbanetåg, får en undersökande journalist (Crowe) av den gamla skolan vittring på en härva av mörkläggningar och politiskt maktspel på hög nivå.

Jag vet inte om jag sagt det för många gånger, men politik på film är en av mina absoluta svagheter. I State of Play är det precis lagom mycket dialogdriven handling, samt skrämmande korruption med några oväntade vändningar för att jag ska vara nöjd.

Däremot kan jag tycka att det aldrig riktigt tänder till på riktigt. Storyn finns där, men den berättas inte med någon nerv. Det finns en känslolös yta, vilket gör att den inte riktigt når samma nivå som filmer som The Insider och Primary Colors.

Crowe är precis så bufflig och arrogant att man bara måste gilla honom. Hans roll här påminner en del om hans insats i Body of Lies, där han kan beskrivas med samma adjektiv. Affleck är inte världens största skådespelare, men hans roll är inte större än att han klarar av att leverera de känslor som behövs för att driva handlingen framåt. Bra motpart till den karismatiska Crowe.

Jag ska definitivt kolla upp originalförlagan, för i den här berättelsen finns det stor potential. Regissören Kevin Macdonald lyckas inte ta tillvara på den fullt ut, även om han inte på något sätt misslyckas.

Betyg: 3+/5