Det bästa från mitt filmår 2011

Som vanligt har jag sett alldeles för få filmer från det gångna året för att kunna göra en rättvis topplista över de bästa. Tidigare år har jag därför gjort en lista med bästa filmer från året innan föregående året, alltså skulle det gälla år 2010 i detta fallet. Det var tanken även denna gången, men när jag satt där och funderade så kände jag mig klar med Inception, Shutter Island och liknande. Fantastiska filmer från ett väldigt bra år, men det kändes lite bakåtsträvande. Därför tänkte jag ett steg längre, jag listar höjdpunkterna från mitt filmår 2011. De bästa filmerna jag har sett för första gången under föregående år, oavsett utgivningsår. Here it goes:

10. The Pianist (2002)

En stark film som det är, den bästa andra världskrigsskildringen till och med, men framförallt Roman Polanskis uppgörelse med sitt förflutna. Det hade lika gärna kunnat vara han själv som spelar huvudrollen, så starkt märks det att han känner och identifierar sig med den här berättelsen. Nu har Adrien Brody fått den äran och gör det med en rejäl bravur. En stark film om ett starkt ämne som lyckas beröra mig mer än den i övrigt fina Schindler’s List, bara för att ta ett exempel.

9. Somewhere (2010)

En annan film som inte direkt blivit enhälligt älskad av alla. Sofia Coppola tittar i backspegeln och gör en film om en frånvarande skådespelarpappa som kämpar med livet som stjärna, som inte alls är så glamoröst som man först kan tro. Coppola målar upp bilder och använder ett fantastiskt soundtrack för att skapa en så stark stämning att när jag ser fodralet så hör jag direkt basgången från Phoenix Love like a Sunset part 1 som är med i filmen. En film helt i min smak.

8. The Bridges of Madison County (1995)

En film om de små ögonblicken, de få dagarna då två människor möts en sommar, som påverkar ett helt liv. Förväntningarna var höga när jag såg den här i somras och på inget sätt blev jag besviken. Kemin mellan Clint Eastwood och Meryl Streep är ohygglig stark, i synnerhet Eastwood gör sin bästa skådespelarinsats i hela sin karriär. Slutet är ett av de mest hjärtskärande jag har sett. Man-tears är ofrånkomliga.

7. The Tree of Life (2011)

En film som egentligen ingen annan. Pretentionsnivån är total och förståndsnivån för innehållet begränsad. Men den mentala tankefärd den här filmen skickade iväg mig på, med stora existensiella frågor blandat med ett synnerligen gripande vardagsdrama, det är en upplevelse jag nästan rankar som helt unik i mitt filmliv. Som upplevelse påminner det mig mycket om 2001: A Space Odyssey fast lite mer ur ett vardagligt perspektiv. En stor film som jag kommer att återvända till.

6. JFK (1991)

Oliver Stones främsta gåva till filmvärlden. Kevin Costner är helt outstanding i denna, tidernas främsta detektivfilm. Lika mycket en historielektion som det är en spännande thriller. Ett typexempel på hur drama- och konspirationsfilmer ska göras. Rättegångsscenen med den kända, verkliga hemvideoupptagningen på Kennedys mord ger hela filmen en stark, genuin känsla. .

5. All the President’s Men (1976)

Om det är någon film som slår JFK på fingrarna i exemplariskt utförande så är det denna. Även om de inte riktigt kan räknas som samma sorts film så är All the President’s Men den bästa journalistfilmen som har gjorts. Ingen annan film lyckas framhäva skrivmaskinen och den vanliga blyertspennans ohyggliga makt som vapen på samma sätt. Scenerna inne på redaktionen, där skrivmaskinsljuden lika gärna hade kunnat vara från automatvapen, är magnifika.

4. Dances with Wolves (1990)

En nästan ofattbart stark film där Kevin Costner blir ett med naturen. Den förlängda versionen som jag såg var så bra att jag blev överrumplad när eftertexterna kom över mig. Jag ville ju ha ännu mer. Costner målar upp en värld som är så lätt att fångas av och totalt insvepas i. Jag har sagt att jag förlåter allt Costner har gjort och kommer göra i sin övriga karriär, för har man gjort en så här bra film kan man med all rätta göra vad som helst sen. Det spelar ingen roll. Det kan inte bli bättre än så här i vilket fall.

3. Night on Earth (1991)

Att Jim Jarmusch, min lilla indiefavorit, skulle lyckas göra en film som berörde mig så starkt trodde inte ens jag. Men denna fina lilla historia om taxifärder i olika huvudstäder i världen, med slutpunkt hos en nästan osannolikt deprimerad och sorgsen taxichaufför i en Volvo i Helsingfors, lyckades. Tom Waits musik och just den sista Helsingsforsdelen är så stark att jag faktiskt inte har vågat se om den. Också ett garanterat fall av man-tears.

2. Ordinary People (1980)

Den här skrev jag om nyligen, men få filmer har berört mig på ett så nära plan. Familjen som filmen kretsar kring känns så äkta och problemen de bearbetar som så naturliga att det nästan känns som en två timmar lång hemvideo blandat med återuppspelningar av dagboksanteckningar. En stor överraskning och en film jag faktiskt tvekar kring om jag ens vill återuppleva.

1. Senna (2010)

En film jag har försökt skriva ett längre inlägg om flera gånger, men inte lyckats. Det var nämligen längesen jag blev så berörd och engagerad av en film som jag blev av Senna. Som stor formel 1-entusiast och med stor koll på Sennas karriär var det här en makalöst stark upplevelse. Musiken och upplägget gör att det här känns betydligt mer som en spelfilm än en dokumentär. Att den då innehåller moment och vändningar som en vanlig spelfilm aldrig hade kommit undan med utan att kallas för orealistisk, det är nästan för bra för att vara sant. Trots det är det ju så att allt är sant. Relationen mellan Prost och Senna är måhända någorlunda vinklad, men allt som visas och spelas upp är upptagningar från verkligheten. Enastående filmkonst!

***

Det var min topp 10 från filmåret 2011. Vilka filmer har du sett under året som du kommer ta med dig lång tid framöver? Dela med dig i kommentarsfältet!

Pladd’s Life in Movies – part 3

Listan fortsätter. Den här gången med de första åren på ett nytt millennium. Del 1 och 2 finnes här och här. Jag har visserligen redan gjort en summering av just 00-talet (länk här) men den här gången fokuserar jag på ett mer personligt plan.

2000 – Requiem for a Dream
Ännu en film jag ogärna ser om. Bara att lyssna på Clint Mansells soundtracket ger mig kalla kårar. Tyvärr förekommer den musiken lite överallt numera, men för mig är det bara förknippat med ren och skär ångest. Inget annat ord beskriver känslan av att se filmen så väl som just ångest, så därför vill jag här och nu utnämna Requiem for a Dream till ångestrulle nummer ett.

2001 – The Fast and the Furious
En stor personlig favorit! När jag såg den första gången var jag inte ens tonåring och totalt biltokig. Därför blev streetracingens glamorösa värld en joyride varje gång jag besökte den, vilket blev fasligt många gånger (åtminstone på film). Även utan nostalgidimensionen tycker jag det är en högklassig actionfilm. Rörliga bilder och tryckta ord har nyligen haft en genomgång av hela filmserien som jag varmt rekommenderar. Länk här.

2002 – The Pianist
Såg ju den här för första gången för bara några veckor sedan, så det är fel att säga att min uppväxt har präglats av just den här. Däremot är det en fenomenal film som jag gärna hade sett på historielektionerna när det begav sig. Vilka filmer fick jag då se? På gymnasiet minns jag Undergången. På högstadiet vet jag att Pearl Harbor visades. Hoppas innerligt att det inte var i historielektionssammanhang.

2003 – Smala Sussie
Svensk film eller komedi i ren allmänhet blir inte bättre än så här. Sveriges Lock, Stock and Two Smoking Barrels, fast på värmländska. En film jag har sett otaliga gånger men som jag fortfarande inte har tröttnat på. Dessutom en väldigt bra källa för roliga vardagsreferenser och sånt kan man ju inte få nog av i första taget.

2004 – Kill Bill vol 2
Tarantino gör comeback på listan. Volym 1 tyckte jag mest var en skön nonsensaction, om än lite väl utdragen. Volym 2 däremot, den sparkade undan benen på mig totalt. Tarantino släpper den våldsglorifiering han ägnade sig åt i den första filmen och låter istället en dialog utom denna värld ta plats.

2005 – Broken Flowers
En egensinnig film av min favorit Jim Jarmusch. Bill Murray gör en Lost in Translation-liknande roll i en jakt på en okänd son. En typisk film som man fastnar i och gärna återvänder till. Stort plus till ett fantastiskt soundtrack.

För att läsa en avhyvling av högsta klass (även om jag inte håller med om innehållet) rekommenderar jag återigen Rörliga bilder och tryckta ords recension. Länk här.

Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 4

Fishing with John (1991)

När jag gick igenom Jim Jarmusch filmografi fick jag upp ögonen ordentligt för John Lurie. Med framstående prestationer i både Strangers from Paradise och Down by Law sprang jag över fiskeserien Fishing with John. Upplägget är som vilket reseprogram som helst, med Lurie och en celebritet på en fiskeexpedition per avsnitt.

Det låter inte så upphetsande på förhand, men med hjälp av fantasifull redigering framstår det som att ”the fishermen” är riktiga fullblodsproffs. Verkligheten är raka motsatsen, men framförallt berättarrösten av Robb Webb gör allt för att påskina att så inte är fallet. Denna fantastiska röst blir ju längre serien går mer och mer bisarr och förutom att salta verkligheten blandar den överbeskrivningar med små citat om goda mackor. Om det någon gång blir en film om mitt liv så är det Webb som ska vara berättarrösten.

I första avsnittet tar Lurie med sig Jim Jarmusch ut på hajjakt utanför New York. Att se denna supercoola (speciellt i början av 90-talet) mannen stå och kämpa med ett fiskespö i handen samtidigt som berättarrösten poängterar att hans liv är i fara är så gott som obetalbart roligt. I nästa avsnitt är det Tom Waits som får följa med ut i djungeln och det är om möjligt ännu roligare. Sen går det utför lite med ett meningslöst Matt Dillon-äventyr, men med Willem Dafoe och Dennis Hoppers hjälp blir de resterande avsnitten en lika galen som rolig färd.

Det bästa av allt är att hela serien finns upplagd på YouTube, avsnitt för avsnitt. Eftersom varje avsnitt för sig är runt 24 minuter ser jag ingen anledning till varför man inte ska se denna mad trip. Så nedan följer länkar. När klippet är slut är det bara klicka vidare till nästa del.

Avsnitt 1 med Jim Jarmusch
Avsnitt 2 med Tom Waits
Avsnitt 3 med Matt Dillon
Avsnitt 4 med Willem Dafoe
Avsnitt 5 med Dennis Hopper
Avsnitt 6 också med Dennis Hopper

God fiskelycka!

Ghost Dog – The Way of the Samurai (1999)

En undertitel som ”The Way of the Samurai” är sådant som vanligtvis får mig att backa undan och gömma den aktuella filmen långt in i dvd-hyllornas mörkaste vråer. Samurajer har alltså aldrig varit något för mig, men vilken tur att Ghost Dog inte innehåller något av den varan. Den utspelar sig istället kring ett maffiagäng och en lönnmördare i ograciösa förorter i USA, långt ifrån asiatiska vidder. Den avgörande faktorn för att den hamnar i mitt intressefält är självklart mannen bakom kameran, den oefterhärmlige Jim Jarmusch.

Handlingen är i grund och botten simpel. En mystisk filur med aliaset Ghost Dog utför lönnmord åt den åldrade maffioson Louie. Ett jobb går fel och Louies överordnade beordrar Ghost Dogs död, men eftersom dessa två herrar hyser stor respekt för varann finner båda situationen olustig. Att leva eller låta dö blir huvudfrågan och i händerna på vilken dussinregissör som helst så hade det förmodligen blivit ytterligare en actionpannkaka, men med Jarmusch går det aldrig använda begreppet dussinproduktion. Han struntade i actiondelen och lät filmen uteslutande fokusera på karaktären Ghost Dog och hans samuaraiprinciper, som snyggt vävs in i handlingen. Detaljerna är enormt genomarbetade och bara en sån sak att han tar hjälp av Itchy & Scrathcy för att ytterligare belysa filmens handlingsförlopp är genialt.

Forest Whitaker är perfekt i titelrollen och hans mystiska vänsteröga har aldrig gjort sig bättre (inte ens som Idi Amin). Han är en stor anledning till att den subtila humorn fungerar så väl. Det finns åtskilliga tillfällen som kan bjuda på spontana gapskratt på grund av flera absurda situationer. Det enda jag kan klaga på är att hur cool Ghost Dog än må vara så är det rätt svårt att förlika sig med honom på samma sätt som huvudkaraktärerna i många andra Jarmusch-filmer.

Ghost Dog kräver att man är förberedd på att få se en långsam och konstnärlig film om man vill maximera sin upplevelse. Det räcker dock med att man gillar Jarmusch i ren allmänhet för att vara garanterad en trevlig stund och det gör man ju. Eller?

Betyg: 4/5

Night on Earth (1991)

Night on Earth var från början tänkt att heta lanewyorkparisromehelsinki (enbart gemener) vilket kompletterar den slutgiltiga titeln alldeles utmärkt. Det är nämligen en natt på jorden med fem olika historier om fem olika taxichaufförer i fem olika städer; Los Angeles, New York, Paris, Rom och Helsingfors. Den utspelar sig i nämnd ordning och det är helt okej att peka ut Helsingfors som den fule ankungen i sällskapet.

I Los Angeles försöker en fashionabel rollsättare få en ung och tillsynes ambitionslös tjej att upptäcka att hon kan ha en skådespelarkarriär framför sig. I New York möter Yo-Yo den östtyske taxichaffisen Helmut och båda två tycker den andres namn är det roligaste de någonsin har hört. I Paris plockar en svart ivorian upp en skum, blind tjej som han fascineras över. I Rom erkänner en taxichaffis sina sexuella synder för en präst och i Helsingfors är det kallt som satan, medan en taxichaffis berättar om sitt tragiska liv.

På samma sätt som Jarmusch lyckas förmedla känslan av hur det är att vandra runt i Memphis i Mystery Train, på samma sätt lyckas han förmedla känslorna av dessa vitt skilda storstäder. Han visar inte vykortsbilder från frihetsgudinnan i New York, utan lägger fokus på den “riktiga” delen av staden, genom att åka från Manhattan till Brooklyn. Det tar bara några klipp för varje sekvens innan jag direkt känner av städernas atmosfärer. I Helsingfors, som får vara den stad jag förlikar mig mest med är det kallt, snöblaskigt och öde. Taxichauffören är så trött att han kör i cirklar på stadens torg i sin Volvo 144. En scen som tagen ur vilken svensk stad som helst.

Kortfilmer brukar i vanliga fall ha en twist som svarar på alla frågor, men dessa episoder fungerar tvärtom. Precis när man vill ha svar på alla frågor bryter Jarmusch och går vidare till nästa stad. Egentligen vill jag bara stanna kvar i Los Angeles och få fortsätta följa Winona Ryders (vad har hänt med hennes karriär egentligen?) karaktärs öde eller se om Helmut klarar sig på egen hand i Brooklyn. För att inte tala om den blinda kvinnan. Hon svarar på frågor om sitt blinda liv med kryptiska frågor där hon hävdar att hon kan göra allt som vanliga människor kan. Taxichauffören kontrar snabbt med att hon inte kan köra bil, varpå hon replikerar “can you?”.

Vad som framförallt slog mig var att jag kände en viss tvekan inför varje ny episod då jag var övertygad om att nästa del knappast skulle kunna överträffa den föregående, men nästan varje gång blev jag överbevisad. Det enda undantaget är Rom-delen, som visserligen är en fartfylld one man show av Roberto Benigni, men som snabbt känns tom och rätt meningslös i jämförelse med de övriga delarna. Därför är det en fröjd att den följs av den avslutande Helsingsfors-delen, som verkligen fångar det nordiska svårmodet. Ett så sorgligt avslut på en så fin resa av roliga, knasiga och tänkvärda historier.

Night on Earth visar upp människan när hon är som mest ärlig och öppensinnig – sent på natten i en taxi. Det bjuds inte på några lärdomar eller budskap, men väl på intressanta och gripande inblickar i vitt skillda människors liv. Något som började som vanliga taxiresor blir något som förändrar de flesta inblandades liv för alltid.

Betyg: 5/5

Stranger Than Paradise (1984)

Att Stranger Than Paradise haft en stor påverkan och agerat som förebild för många indiefilmare råder det ingen tvekan om. Först filmad som en kortfilm med filmrullar som blev över från en annan film, med amatörskådespelare och med ett enkelt svartvitt foto är det inte heller så svårt att förstå varför. Jim Jarmusch visar redan i sin blott andra långfilm precis vad som är typiskt jarmuschkt, ett ord som borde vara en självklar synonym till avslappnad.

Handlingen är knappt förekommande, men går i korthet ut på att Willie tvingas ta hand om sin ungerska kusin Eva i tio dagar, innan hon reser vidare till en annan släkting i Cleveland. Willie och hans kompis Eddie åker så småningom efter Eva och tar med henne till Florida. Det är i princip allt som händer.

I första akten lämnar kameran knappt Willies enkla lägenhet och humorn ligger i allt som inte händer. Han beter sig som en riktig skitstövel och stackars Eva får inte göra någonting. Han erbjuder ingenting, medan hon inte tar för sig. De bara sitter där. Dessutom är det tydligt att Willie skäms över sitt ungerska ursprung, eftersom han konverterat till den amerikanska kulturen så mycket att han inte ens berättat för sin bästa vän var han kommer ifrån.

Humorn är typiskt deadpan, fast i ännu mer nedskalad version än sedvanligt. Roligast är när Eddie och Willie står i Cleveland och tittar på den nedgångna staden och Eddie säger ”You know it’s funny.. You come to someplace new, and everything looks just the same”, vilket jag tolkar lite som filmens tema. Att det svartvita fotot gör att både Florida och Cleveland ser ungefär likadant ut förstärker definitivt den känslan.

Stranger Than Paradise saknar den skärpa och den röda tråd som gjort andra av Jarmuschs avslappnade historier så bra, men den har definitivt de beståndsdelar som senare återkommit i nästan varje produktion av denna numera gråhåriga filuren.

Betyg: 3+/5

Notis: Rollen som Eddie spelas av före detta Sonic Youth-trummisen Richard Edson. Han hoppade förvisso av bandet efter blott första plattan, men jag vill ändå passa på att uppmärksamma ett av de mest avslappnade band jag har hört. Lyssna på Superstar och bara känn hur pulsen långsamt går ner. Sen kan man njuta av originalet av The Carpenters (här).

Läs fler recensioner av Jarmuschs filmer:
Dead Man
Broken Flowers
Coffee and Cigarettes

Mystery Train (1989)

Jim Jarmusch hade kunnat filma en tomat i två timmar och på något sätt ändå gjort det intressant. Han har den smått unika förmågan att göra snygga och coola filmer, som inte bara känns snygga och coola för sakens skull. Han ägnar sig åt detaljer, men han låter inte detaljerna styra filmen utan fokuserar på intressanta karaktärer och underfundiga dialoger i ett inte allt för högt tempo. Allt som kännetecknar hans filmskapande återfinns i Mystery Train, en av de mest avslappnade filmer jag har stött på.

Allt händer i Memphis. Tre olika historier, tre olika sällskap. Den första delen följer ett ungt japanskt par på en musikalisk pilgrimsresa i staden. Han är mest intresserad av Carl Perkins, hon av Elvis Presley. Den andra delen handlar om en italiensk änka som träffar på ett oväntat spöke och den tredje följer ett kompisgäng som råkar ställa till det för sig och behöver ett ställe att gömma sig på. Alla samlas de på ett och samma hotell.

Jag fastnade direkt för det japanska paret. Trots att de knappt kan någon engelska är de så fascinerade och hänförda av den amerikanska kulturen, att deras inlevelse på en guidad tur i Sun Studio är imponerande med tanke på språkkunskaperna. Jag gillade även att killen enbart tar kort på hotellrummet. Han anser att alla andra upplevelser kommer man ihåg ändå, medan det är hotellrummen som faller i glömska. Det kanske är något att ta efter.

Andra delen är den sämsta, men fyller sin funktion eftersom den knyter ihop bra med den avslutande delen. Den är i sin tur den mest spännande och den enda som mestadels utspelar sig utanför hotellrummen. Joe Strummer och Steve Buscemi utmärker sig mest i roller som mest påminner om det de gör bäst. Strummer som drogad galning och Buscemi som oskyldig och förvirrad tjattermaja.

Trots att det egentligen inte händer någonting, blir det aldrig tråkigt. Den känns så enkel och naturlig i sin konstruktion att jag omedelbart köper konceptet och låter mig sugas in av handlingen. Eftersom tempot är lunkande, med varken toppar eller dalar är det väldigt lätt att bara hänga med. Den är varken ansträngande eller tråkig att titta på och Jarmusch balanserar utmärkt fram med sin speciella stil, vilket för min del gjorde att jag tappade tidsuppfattningen en aning. Därför blev jag faktiskt förvånad när den tog slut och jag upptäckte att det faktiskt hade gått strax under två timmar. En sån känsla är det ytterst sällan jag får efter en avslutad film.

Mystery Train är en annorlunda, men finstämnd film om ett gäng människor som är på väg någonstans. Antingen rent fysiskt eller bara mentalt. Gemensamt har de att Memphis blir samlingsplatsen. En stad jag själv aldrig varit i, men efter att ha sett den här filmen känns det som att jag kan stället och mentaliteten utantill.

Betyg: 4/5

Coffee and Cigarettes (2003)

Coffee and Cigarettes handlar om något så anspråkslöst och vardagligt som en vanlig fika. Intressegraden för att glo på folk som fikar i 90 minuter kanske inte på förhand är så hög, men när det är kändisar som spelar sig själva (med några få undantag) börjar man haja till lite. När regissören är ingen annan än den märklige Jim Jarmusch, som blandar och ger i filmkvalitet, blir det synnerligen intressant.

Förvisso har tre av kortfilmerna (totalt 11) redan blivit publicerade, där den allra första kom så tidigt som 1986. Det märks dock inte i filmen, mer än att Roberto Benigni förmodligen inte hade sett lika ung ut idag, utan en tekniskt jämn nivå hålls hela vägen. Däremot har jag nog aldrig sett en episodfilm utan svackor och så även denna gång. Hur mycket jag än gillar The White Stripes så var kortfilmen med Jack och Meg White mest bara konstig. Inte heller uppskattade jag Cate Blanchettes mystiska karaktärer (hon spelar sig själv mot sig själv), medan Alfred Molina och Steve Coogans lilla statustävling var lika rolig som Tom Waits och Iggy Pops ödmjukhet inför varandra. Även Bill Murrays minst sagt oväntade roll underhöll. Med andra ord, det finns höjdpunkter och det finns gäspningar.

Eftersom man faktiskt sitter och tittar på folk som fikar så blir det lätt lite enformigt efter ett tag, men då varje del är rätt kort och flera olika intressanta diskussioner förs på tal så upplevde jag aldrig att det blev för långsamt. Det kanske blir ännu trevligare om man har en egen kopp kaffe med valfritt tilltugg medan man tittar på filmen?

Betyg: 3/5

Trailern förklarar och presenterar skådespelarna alldeles utmärkt.

Broken Flowers (2005)

Don Johnston har kommit till en punkt i livet där han har det mesta bakom sig. Omotiverad och aningen deprimerad vet han inte vad han ska göra av det han har kvar. Efter att ha levt hela sitt liv som en kvinnokarl vill han inte riktigt inse att han nått medelåldern och en bit därtill.

När dagens post dimper ner får han ett brev som får honom att tappa hakan. Rosa och parfyrmerat berättar brevet att han har en son på 19 år. Brevet ät utan avsändare och efter uppmaning av sin närmaste vän, en deckarälskande etiopier, bestämmer sig vår Don Juan för att besöka fyra gamla pumor från det förflutna för att få reda på mer.

Det är smärtsamt på ett vackert och poetiskt sätt att se när han korsar landet och möter hållplatser från sitt tidigare liv. Resan byter snabbt fokus till en sevanlig hitta-sig-själv-resa. Något Don blundar för så gott det går. Han försöker flera gånger avbryta resan, men något inom honom får honom att fortsätta. Samtidigt som han upptäcker sitt förflutna formar han sin framtid. Man märker att han hoppas på att hitta sin son, för att kanske känna att hans liv har någon mening ändå.

Bill Murray gör sin roll från Lost in Translation en gång till, men det är inte bara en repris utan en hel remake. Här går han längre in i sig själv och är väldigt lätt att sympatisera med. Murray har gått och blivit en riktig högkvalitetsskådis på äldre dagar, helt klart. Hans etiopiske och tillika nyfikna vän spelas av Jeffrey Wright, som spelar en mycket viktig roll i filmen då han pushar Don till att göra det han innerst inne vill.

Som Dons gamla flammor ser vi framförallt en ganska fräsch Sharon Stone, som faktiskt inte visar så mycket hud. Ovanligt! Det kompenserar hennes karaktärs dotter för å andra sidan.

Allra sist men inte minst, regissören Jim Jarmusch. Mannen med roliga namnet har gjort inre resor på film förut. Som vanligt är det med en avslappnad och nedtonad attityd han regisserar, vilket filmen tjänar mycket på. Han fokuserar på karaktären Don och hans färd, enbart. Det kan verka som att alla brudar och upplevelser är det viktiga, men det är sekundärt. Han kommer inte fram till något, och det är inte hans avsikt heller. Bara genom att få ut Don Johnston på en färd visar han att det första steget är det viktiga, vad som händer därefter ger sig självt.

Broken Flowers är en egensinnig film som Bill Murray bär på sina axlar. Jarmusch håller fast vid sin stil och har skapat en engagerande film. Däremot blir den ofrånkomligen en lillasyster till Lost in Translation, egentligen bara på grund av Murrays medverkan. Det är dock svårt att sluta tänka på det när man ser Broken Flowers.

Betyg: 4/5

Dead Man (1995)

Dead Man utspelar sig i nybyggarepokens Amerika och följer revisorn William Blakes surrealistiska inre resa. Han har rest till en by mitt ute i ingenstans i förhoppning om att få jobb. Han får inget jobb och som ketchup på moset hamnar han i trubbel. Riktiga trubbel! Han kollapsar i vildmarken, skottskadad och svårt skadad. En indian som kallar sig själv för Nobody tar hand om Blake, och tillsammans reser de vidare med prisjägare och sheriffer hack i häl.

Dead Man är regisserad och skriven av Jim Jarmusch, som förutom att ha ett roligt namn även ligger bakom filmer som Broken Flowers och Ghost Dog. Han har fått med sig idel kända namn, vilket får anses som ganska bra gjort med tanke på att det är en väldigt smal film, en svartvit väldigt smal film. I huvudrollen som William Blake ser vi en stabil Johnny Depp och i övriga roller syns namn som Lance Henriksen (som spelar en galen prisjägare på jakt efter Blake), Billy Bob Thornton, Alfred Molina, Iggy Pop och Gabriel Byrne. Alla gör ett bra jobb och det är väldigt roligt att se Henriksen bland andra stora skådespelare. Han hör hemma bland de större.

En annan anmärkningsvärd och viktig detalj är att Neil Young står för musiken. Hans bidrag är rent musikaliskt inte speciellt mycket att hurra, då han mest bara sitter med gitarren och drar några lyror. Dock bidrar det med en stark stämning. Bra jobbat Young! Keep on rockin!

På Blake och Nobodys resa får de se den vita mannens förödelse och förtryck av minoriteter. Det är imponerande att se hur snabbt och hur lätt en människa förändras och utvecklas när denna sätts i omständigheter som egentligen är okända. Han påbörjar resan som en osäker revisor och blir desto längre resan pågår något mer tryggt, andligt och rent utav djuriskt.

Det är en imponerande resa och jag är en sucker för svartvita filmer. Dock blir det lite långt med djungelvandringen efter säg ungefär en timma. Trots imponerande skådespelarinsatser från alla inblandade och en skön stämning så räcker det inte. Det blir ändå rätt tråkigt i slutändan. Den börjar rappt, men får inte riktigt ihop säcken.

Betyg: 3/5