Bullets Over Broadway (1994)

Trenden vid den här tidpunkten av Woody Allens karriär visade på mindre allvar, mer humor. Då det sena 80-talet knappt bjöd på något att skratta åt, men desto mer att beröras av, var det nu nya bud som gällde. Efter att ha jagat misstänkta mördare i Manhattan Murder Mystery var det gangstergenren som fick bli nästa anhalt, med undantag för den mediokra tv-filmen Don’t Drink the Water som visades bara några veckor innan den här hade premiär. Skådeplatsen är fortfarande New York, men den här gången i 1920-talsmiljöer. Närmare bestämt på och runt omkring teaterscenen. Gangstrar till trots, Allen lämnar ogärna sina betemarker.

Det som är allra mest anmärkningsvärt med Bullets Over Broadway, och anledningen till att den är en sorts milstolpe i Allens karriär, är att han för första gången lämnar över förtroendet att spela den neurotiska huvudrollen till någon annan än sig själv. John Cusack fick den äran, vilket med tanke på hans avtryck i Shadows and Fog känns som ett relativt logiskt val. Då var det en mindre roll och inte lika tydligt en avbild av den karaktär Allen har skapat genom årtionden. Historien går att Cusack spelade över och försökte imitera Allen under den första inspelningsdagen, men att Allen reagerade och sa åt honom att skapa något eget, mer personligt av karaktären i stället. Det här är något Allen sällan gör, han involverar sig sällan i skådespelarnas förehavanden och det gör han kanske klokt i eftersom det uppenbarligen inte gjorde någon skillnad i fallet Cusack. Med (extremt) stammande röst och ett spasmiskt flaxande med armarna är det här uppenbarligen inte en karaktär som ligger Cusack varmt om hjärtat, eftersom allt annat jag har sett honom spela är totalt olikt det här.

Till stor del är Cusacks speciella skådespelande negativt. Det är svårt att sympatisera med en karaktär jag upplever som så jobbig, vilket gör att jag faktiskt kan förstå varför många har svårt för Allens skådespel. Det har aldrig varit tydligare för mig än just när jag såg den här för första gången. Jag vidhåller dock att Allen sällan har spelat över på det här sättet. Däremot är det inte bara pest och kolera. Efter hand är det som att Cusack finner kostymen bekväm, då han i vissa scener faktiskt mjuknar till och visar tecken på att spela en riktig (nåja, i filmens värld) människa. Det skulle kräva att scenerna är inspelade efter manusets ordning, något jag inte vet något om (men finner osannolikt).

För att flytta fokus till handlingen; Cusack spelar alltså David Shayne, en ung pjäsförfattare som går med på att låta en talanglös flickvän (Jennifer Tilly) till en gangster spela en av rollerna i hans nya pjäs- Allt för att finansiera pjäsen. Samvetskvalet över att ha sålt ut sig irriterar och gör honom sömnlös, men tröstas av att han får ihop det med den kända skådespelerskan, tillika alkoholisten Helen Sinclair (Dianne West). Åldersskillnaden i förhållanden i Allens filmer är sig lik, men den här gången är det faktiskt kvinnan som är betydligt äldre. Även otrohet är en förekommande faktor, eftersom Shayne är tillsammans med en yngre och mindre glamorös tjej (Mary-Louise Parker, en personlig favorit).

Än så länge har vi alltså en pjäsförfattare som är otrogen. För att pröva nya jaktmarker är Allen väldigt hemmablind. Det blir det dock ändring på när fokus läggs på gangsterhistorien. Gangsterflickvännen har med sig livvakten Cheech (Chazz Palminteri) till varje repetition, något som stör harmonin för skådespelarna på scenen. Inte nog med det, han visar sig dessutom ha synpunkter på Shaynes pjäs, synpunkter han gärna ger utlopp för. Till Shaynes förtret är det dessutom kloka synpunkter. Historien tar sedan en vändning när Shaynes börjar lyssna väl mycket på livvaktens idéer och så smått ser sin egen föreställning förvandlas till någon annans, trots att han fortfarande tar åt sig all ära.

Förutom Chazz Palmenteri ses även Tony Siricio och Joe Viterelli i roller som gangstrar, något som får ses som utmärkt casting. Även om det varken är första eller sista gången dessa namn ses i den här typen av roller, ger de just gangsterinslaget legitimitet. Samtliga klarar av att vara hårda och roliga samtidigt, vilket gör att Allens humor fungerar i den främmande genren. I vissa moment med gangstrarna i centrum är det till och med lätt att glömma av att det är just en Allen-film, till exempel när det avlossas skottsalvor till höger och vänster. Det kan jag inte minnas att jag har sett sedan Napoleons försök att erövra Ryssland i Love and Death.

Bullets Over Broadway är ett tydligt exempel på den typ av film Allen mestadels ägnade sig åt på 90-talet (och nu på senare år igen); lättsamma dramer med tydliga komediinslag, som gärna får utspela sig på nya platser. Innehållet skiljer sig inte åt så mycket, även om genrerna kan skilja sig desto mer. Dagarna där han enbart var ute efter att beröra och göra djupsinniga filmer är över, Husbands and Wives är förmodligen hans sista personliga film. Det här är inte hans bästa försök med detta recept, men ändå tillräckligt underhållande och lättsmält för att den ska hålla för både två och tre omgångar.

Betyg: 3/5

Shadows and Fog (1991)

Shadows and Fog är till ytan sett en av de mer ”svåra” Allen-filmerna. Den är svartvit (nästan mer svartgrå) och är tungt influerad av 20-talets expressionistiska filmer, vilket inte direkt är vad publik vanligtvis rusar efter. Lägg därtill att den var dyr att göra och blev (en oundviklig) katastrof ekonomiskt (även om den drog in nästan fem gånger vad till exempel Cassandra’s Dream gjorde). Dessutom var det inte bara publiken som svek, även kritikerna var tveksamma och fiaskostämpeln har legat tung över Shadows and Fog, i den mån själva filmen ens blivit ihågkommen. Tyvärr, för i själva verket är det ett stycke finstämd film av en inspirerad Allen.

Som jag skrev i Alice-texten kändes Allen då för första gången på länge oinspirerad, något som är som bortblåst här. Istället för Manhattan är miljön Europa under tidigt 20-tal (även om hela filmen ändå är inspelad i New York), vilket gör att det genast känns som något annorlunda. Vid den här tidpunkten var det åtminstone ett decennium sedan hans filmer rörde sig utanför New York. Dessutom gör det svartvita fotot att han och hans favoritfotograf Carlo Di Palma fick friare spelrum, vilket resulterade i lekfullhet och några riktigt snygga kameralösningar.

Handlingen är simpel och utspelar sig under en och samma natt. En strypmördare härjar i den lilla staden och ett medborgargarde har bestämt sig för att sätta stopp för honom. Kleinman (Allens karaktär) väcks mitt i natten och uppmanas delta i den plan gardet har satt upp, utan att han får reda på vad hans roll i den (Kafkaesque). Samtidigt får vi stifta bekantskap med en kämpande clown (John Malkovich) och hans käresta, svärdslukaren (Mia Farrow). Hon vill ha barn, men han vill inte riskera sitt konstnärskap och säger bland annat: ”with great talent comes great responsibilty”. Som en kontrast till alla de författare och regissörer som Allen gjort karaktärer av, är denna clown stöpt i samma form en rolig bekantskap. Clownen är dock inte helt uppriktigt mot sin svärdslukerska, vilket uppdagas när hon kommer på honom med att ha ihop det med en karaktär spelad av Madonna. Madonna dyker upp i en enda scen, som älskarinnan, och hade jag inte vetat om vem det var hade jag knappt kunnat gissa det.

Under 80-talet använde Allen mestadels samma skådespelare i film efter film, men denna film var starten på ett nytt förfarande. Det är kända namn överallt. Detta visar sig till exempel när Farrow flyr ut i natten och hamnar på ett horhus, där Jodie Foster, Kathy Bates och Lily Tomlin (som samtliga spelar prostituerade) utför sitt arbete. Foster och Bates var vid denna tidpunkt de regerande Oscarsvinnarna från de två föregående åren och Tomlin hade en nominering i bagaget. Allen använder dem knappt, men låter var och en ha sin lilla stund i rampljuset. Andra kända namn som dyker upp i förbifarten är till exempel Donald Pleasence och William H. Macy.

Genom att låta Kleinman rusa runt i natten, Farrow bekanta sig med de prostituerade (vilket leder till att hon faktiskt tar emot John Cusack som kund) och på ett skickligt sätt få dessa två parallellhistorier att gå in i varandra (bland annat genom att låta Malkovich och Farrow mötas igen) skapas en bra kombination av humor och allvar. Dialogen är som vanligt vass, men även situationerna karaktärerna hamnar i är absurda och underhållande. Samtidigt vandrar mördaren runt i natten och utgör hela tiden ett hot. Det är imponerande att se hur en gravallvarlig scen följer upp en rolig, fast samtidigt utan att förta den överliggande känslan av spänning. För en viss spänning infinner sig faktiskt.

Shadows and Fog är en oförtjänt bortglömd film, som kanske vänder sig mer till de invigda Allen-entusiasterna än något annat. Så är det om man bara fokuserar på ytan, men jag vill ändå påstå att den är lika underhållande som vilken annan film som helst. Tyvärr är inte slutet lika bra som resten av filmen, men jag tycker ändå den lyckade kombinationen av allvar och humor väger upp det.

Betyg: 4/5

Jojjenito erbjuder en helt annan åsikt. I samma inlägg skriver han även om Manhattan och Radio Days.

Say Anything… (1989)

Nyligen såg jag Singles, kvällen efter fortsatte jag med Cameron Crowes regidebut Say Anything…. En film jag faktiskt är förbryllad över att jag inte har sett tidigare, ty en så fin och allvarlig ungdomsfilm är något som min generation inte direkt fått bada i.

Diane (Ione Skye) är utvald att hålla avslutningstalet inför hela skolan vid examen, hon har skyhöga betyg och har fått stipendium att läsa på ett anrikt college i England. Hon bor ensam med sin pappa (John Mahoney) som drillar henne hårt, men med en ömsesidig respekt och tolerans. Deras förhållande fungerar lite mer som bästa vänner, mycket beroende på att Diane knappt har några vänner. Hon är dock inte den vanliga nörden, i själva verket är hon både vacker och eftertraktad, men nära relation har hon bara med sin pappa.

Lloyd (John Cusack) har inte lika lysande framtidsutsikter, men så vet han inte riktigt vad han vill arbeta med heller. Han beskriver att han inte vill jobba med något som involverar ”köpa, sälja eller behandla”, vilket begränsar urvalet en del. Däremot tror han på kickboxningens framfart och ägnar dagarna åt att träna småbarn.

Att dessa två ska falla för varandra ser till en början (naturligtvis) ut som en omöjlighet, men Lloyds enträgna försök och charm får till slut Diane på fall. Sen följer berättelsen mer eller mindre mallen för relation på film; först jätteglada, sen jätteledsna och sist en fin avslutning som inte lämnar någon oberörd (förhoppningsvis). Crowe prickar av dessa i tur och ordning, men det gör faktiskt inte så mycket. I och med att karaktärerna och deras intriger tas på så stort allvar gör det att även filmen känns allvarlig. Det i sin förlängning gör att den både engagerar och berör, samtidigt som de komiska inslagen står för skratten.

Cusack känns väldigt ung, men annars ser man att han så smått börjat karva fram sin paradkaraktär. Han är lagom nervös, enormt pratsam och framför allt – i sitt mest ledsna tillstånd står han genomblöt i ett skyfall av regn. Skye var en ny bekantskap, men en trevlig och skicklig sådan. Hon är trovärdig både i relationen till Lloyd och sin far (som utvecklas då han hamnar i trubbel med lagen). Fadern spelas alltså av John Mahoney, mer känd som pappa Martin Crane i Frasier, en av mina absoluta favoritserier. Det är inte så intressant om man inte gillar serien, men han är väldigt bra i en helt annorlunda roll som den här pappan.

Say Anything… är en utmärkt debut av Crowe och ett bra exempel på en sann dramakomedi. Dessutom har den ett soundtrack som inte bara hörs, utan även får utrymme i filmen. Den bästa scenen i hela filmen är när John Cusack står utanför Dianes lägenhet med en bergsprängare som spelar Peter Gabriels ”In Your Eyes” lyft ovanför huvudet.

Betyg: 4/5

”Why does it always rain on John Cusack?”

The Thin Red Line (1998)

Med anledning av den bioaktuella The Tree of Life tyckte jag det var hög tid att ta tag i Terrence Malicks filmer. Jag har visserligen redan sett Badlands (som jag gillade) och The New World (som jag avskydde), men det var allt för längesen. Tur då att han är en ganska slö regissör. Fem filmer på 40 år är ingen Woody Allen-takt direkt, men det gör hans filmer desto mer intressanta. Med starkt fokus på filosofi gör han filmer på ett sätt som få andra, i alla fall med resurser som är få förunnade. Jag säger inte att hans filmer är smartare, men de appellerar en publik med vinklar och dimensioner som inte återfinns och betraktas av den ”vanliga” publiken, som jag i mångt och mycket tillhör.

The Thin Red Line handlar inte så mycket om kriget mot Japan som den handlar om människorna i soldatuniformerna. Olika fågelbudskap varvas med ett gäng olika karaktärers tankar i form av traditionella berättarröster. Handlingen är aldrig svår att följa, men alla subtila vinkningar är för mig väldigt svåra att få rätsida på. Tur då att den som krigsdrama är alldeles utmärkt. Scenerna när en rosenrasande Nick Nolte leder sina trupper uppför ett berg och vad som mer eller mindre verkar vara raka vägen in i döden, i alla fall in i japanernas famn, är mästerliga.

Mäktigast är att se alla kända skådespelare bli avrättade en efter en, om inte alltid bokstavligt talat. Eftersom det blev en så stor snackas att den märklige Malick skulle göra film igen efter tjugo års tystnad stod varenda skådespelare i Hollywood redo för att medverka. Nästan varenda en gjorde så också. När jag tittar på skådespelarlistan kan jag knappt minnas att jag har sett vissa av kändisarna. John Cusack till exempel, när var han med? Andra som bara dyker upp från ingenstans och försvinner lika snabbt är George Clooney, John Travolta och Adrien Brody. Faktum är att innan den allra sista versionen var klar låg speltiden på fem timmar och för att få ner den till rätt längd klipptes åtskilliga celebriteter och tungviktare bort helt och hållet ur filmen.

Man kan ju lätt tänka att så många kändisar gör det svårt att ta deras karaktärer på allvar. Märkligt nog är det inte så. De måste känt sig riktigt inspirerade av Malick eftersom ingen är där för pengarna. För mig känns det som att alla tar i från tårna för att på bästa sätt göra sin roll och i förlängningen den märklige regissören nöjd. Få filmer kan stoltsera med så välspelade roller, det är utan tvekan.

Jag gillar ramhandlingen och kan stå ut med att antikrigsbudskapen är både märkliga och oförståeliga. Malicks mening verkar vara att krig är en skymf mot naturen och fokuserar därför hellre på fåglar och naturen än skadade och dödade soldater. Det hela blir en fascinerande blandning, men ingen kan ta ifrån den att de sista 45 minuterna är alldeles för sega. Ett meditativt tempo kan vara bra ibland, men inte mitt under brinnande krig. Däremot föll intressenivån inte en enda gång och jag kan mycket väl tänka mig att en eventuell omtitt inte ger dålig eftersmak. Det om något är ju ett bra betyg.

Betyg: 4/5

Must Love Dogs (2005)

Det är ingen hemlighet att jag ser betydligt fler filmer än vad jag skriver om här på bloggen. I början var tanken att varenda film skulle hamna här till slut, men efter ett tag upptäckte jag att det var rätt skönt att se på film utan att samtidigt tänka på olika bloggformuleringar. Speciellt om man ser rätt meningslösa filmer titt som tätt. Så när jag såg Must Love Dogs tänkte jag att nu får det bli ändring på sågningskvoten, fast då hade jag helt glömt av att jag har en stor soft spot för oförargliga feelgoodrullar lika typiska som de är enkla.

Diane Lane, en hund och John Cusack. Kvinnan har blivit dumpad för en tjugo år yngre kvinna, mannen är filosofiskt missnöjd och ägnar allt tid att göra träkanoter som han vägrar sälja. Ingen i filmen ställer frågan hur han finansierar sitt liv, så då tänker jag inte heller göra det. Hunden är lockbetet i en sann Hundtricketdejtingprocess.

Medan kvinnan ständigt blir påmind om att den biologiska klockan tickar, står Cusack i sitt garage och gör båtar. Nu tänker kanske någon att han inte känns rätt i en så fysisk roll, men han står mest och smeker båtarna. I en scen har han faktiskt en hyvel i handen också som han planlöst drar fram och tillbaka. När han inte smeker båtar ser han på Dr Zhivago och här kommer den Cusack jag känner in i bilden. Den filosfiska tjattermajan som refererar till populärkultur och har Ramoneströja och kavaj. Som en lite mer mogen version av killen han spelar i High Fidelity.

Kärlek uppstår inte vid första ögonkastet och båda två hinner gå på flera minor med annat sällskap, där Dermot Mulroney står för en rätt sliskig avstickare. Annars kan ni upplägget. Halvrolig början, lagom nedstämt efter halva med frågan om de någonsin kommer få varann och en final i sann Hundtricketanda. Fast betydligt mer nedskalad. Och inte lika rolig.

Betyg: 3-/5

City Hall (1996)

Jag har en stark förkärlek till pratiga filmer utan direkt handling. När det dessutom är politik inblandat krävs det mycket för att göra mig besviken. För vem kan motså ett riktigt torrt politisk drama? Inte jag! När dessutom storfavoriterna Al Pacino och John Cusack är med finns all potential i hela världen.

City Hall är ändå lätt att förpassa, med tanke på att regissören Harold Becker knappast gjort något annat att hurra för och alla omdömen jag läst har varit milt sagt skeptiska. Problemen verkar vara att det saknas en riktig och intressant handling. Det kan jag förstå, för trots att det börjar med en skottlossning och dödsfall tänder det aldrig till. Resten av filmen är tänkt att visa hur korrumperad hela makteliten är och att det inte är så stor skillnad på svart och vitt, men det blir mest bara prat.

Cusack får vara vår godtrogna ledsagare in i korruptionsträsket medan Pacino är den högfärdiga och välartikulerade borgmästaren John Pappas. Sug på det namnet. Pappas! För att summera Pacinos insats kan man säga att det är väldigt mycket 90-tal. Det innebär i kort att han antingen sitter bakom ett skrivbord och talar tystlåtet med en iskall blick eller att han står och gapar i något som ska likna ett brandtal av gigantiska proportioner. Den här gången slår de på stort och låter den korta mannen gorma på en begravning. Känslomässiga scener utlovas!

Nu kanske det verkar som att jag är negativ, men jag älskar när Pacino gapar och gormar. Måhända att han kanske gjort det en gång för mycket, men jag tröttnar aldrig. Cusack tröttnar jag inte heller på, trots hans ganska intetsägande roll den här gången. Intetsägande är även Bridget Fondas lilla insats, då hon dyker upp som en intelligent och frågvis journalist. Till slut har hon inte uträttat mer än lite småflörtande med Cusack.

Trots alla brister kan jag inte undgå min förkärlek och med hjälp av de utmärkta birollerna från Danny Aiello och Martin Landau bjuds det hela tiden på högklassigt skådespel. Då gör det inte så mycket att handlingen är en enda stor pannkaka av stora ambitioner, för det finns alltid något att njuta av ändå.

Betyg: 4-/5

2012 (2009)

Roland ”Disaster” Emmerich är det senaste decenniets okrönta katastroffilmskung. Med Independence Day och The Day After Tomorrow har han tagit katastrofgenren till en ny nivå, genom att använda det som oftast pekas ut som genrens brister i överflöd. Om det är bra eller inte är helt upp till tittaren.

2012 handlar helt enkelt om jordens undergång. Det blir enorma jordbävningar, vulkanutbrott, flytande glaciärer och tsunamis stora som.. Ja, det finns nog inget motstycke.

Emmerich, som ju är världens mest amerikanska tysk, har öppnat klyschboken och använder precis alla kort. Det är det frånskilda paret med barn tillsammans, där barnen kommer bättre överens med sin styvfar. Det är en president som inte vill lämna det sjunkande skeppet. Även den obligatoriska tokstollen finns med. Allt finns med!

I fokus står det frånskilda paret spelade av John Cusack och Amanda Peet. De flesta förstår nog att de inte var det dyraste alternativet på castlistan, men inte mig emot. Jag är ett stort Cusackfan och även om han kanske är lite för lättvikt för att få de största rollerna har jag nog aldrig sett honom göra dåligt ifrån sig. Peet har inte direkt någon svår roll, men hon spelar sin mammaroll utan något att klaga på.

Vi får följa paret genom den ena på-håret-upplevelsen efter den andra. Där saker och ting händer – där befinner sig självklart Cusack med familj. Det är en del som har klagat på att det blir några gånger för mycket, men i en sådan här film är mycket alldeles lagom.

Mycket blir det. Jag har ett kluvet förhållande till datagenerade effekter, men det är egentligen bara för att det oftast används helt fel. 2012 visar hur det ska användas och den ena makalösa actionscenen efter den andra avlöser varann och tempot är skyhögt stundtals.

Med skyhögt tempo och glassiga effekter är inte mättnadskänslan långt bort. Det är väldigt lätt att man börjar tycka att mycket är nog, men precis innan den känslan kliver innanför dörren drar Emmerich i handbromsen, handlingen stannar upp och vår familj sitter helt plötsligt på ett jumbojetplan tillsammans med en stenrik ryss.

Jag har hört en del klagomål på att slutet, eller den sista tredjedelen, ska vara utdragen och meningslös, men jag kan inte hålla med mindre. Utan att säga för mycket blir det sci-fi på hög nivå och jag skulle gärna se en fortsättning.

Det var längesen jag hade så roligt under en filmvisning. Emmerich är en regissör som faktiskt klarar av att reglera tempo och som dessutom inte är rädd att använda massvis med klyschor och fruktansvärt övertydlig symbolik.

Betyg: 5/5

Jag kan tänka mig att många tycker jag är en idiot som sätter den åtråvärda femman, men just i detta ögonblick är jag så överväldigad att det finns egentligen inget alternativ. När jag ser den igen på dvd om ett halvår kanske jag tycker helt annorlunda, men vi lever i nuet.

Tillägg [2012-10-21]: Det blev precis som jag trodde. Vid en omtitt visade det sig att jag blev väl exalterad där i biosalongen. Nå ja, betyget får reflektera upplevelsen snarare än kvaliteten. Detsamma kan även tillskrivas själva texten.

Pushing Tin (1999)

Pushing Tin börjar med att visa upp flygplan på väldigt låg nivå som tillsammans flyger förbi World Trade Center. En bild som ingen hade kunnat ana när det begav sig skulle bli så provokativ bara några år senare. Jag tycker om bilden eftersom den visar ett annat USA, ett annat New York. Det man får se är lyckligt ovetande amerikaner – som fortfarande tror på människan. Om de fortfarande gör det är låter jag vara osagt, men en sak som garanterat har förändrats är arbetsmiljön hos inflygningsledarna för flygtrafiken.

I filmen får vi följa Nick Falzone (John Cusack) som anses vara den bästa inflygningsledaren i branschen, vilket både han och hans kollegor är väl medvetna om. Livet ser ut att gå på räls för Nick. Han kör fin bil och lever i fin förort med hustru och barn. Allt ser bra ut ända tills den tystlåtne söderkillen Russell (Billy Bob Thornton) anställs. Han och hans fru (Angelina Jolie) passar inte in den väl inarbetade och sammansvetsade miljön och när han dessutom visar sig vara bättre än Nick som inflygningsledare utbryter krig mellan de två.

Det är en lättsam historia som egentligen är fylld med stereotyper, men som ändå fungerar eftersom de gestaltas av idel duktiga skådespelare. John Cusack är en personlig favorit och hans barnsliga, naiva och inte minst självsäkra Nick passar honom perfekt. Som hans rätt anonyma fru ser vi Cate Blanchett, som är duktig på att spela fruar. Billy Bob Thornton spelar den tuffa och sammanbitna Russell och den som sett honom i vilken som helst av hans andra produktioner vet vad som väntar. Den enda som inte riktigt är som vanligt är Angelina Jolie, vars karaktär egentligen bara ställer till det för Nick och bjuder tittarna på bröstflash.

Alltså är skådespelarna mycket väl bekanta med sina karaktärer och utför ett bra jobb därefter. Även regissören Mike Newell har gjort sådana här historier förut, där Fyra bröllop och en begravning är den mest kända. Så alla inblandade vet precis vad de ska göra och därför är det här ingen spektakulär film. Det bjuds inte på något man inte redan sett i andra filmer och spänningsgraden i att följa ett gäng prickar på en dataskärm är väl sådär. Däremot finns det en stark stämning som gör att det förutsägbara elementet egentligen inte gör något.

Framför allt är det vackert på ett litet tragiskt sätt att se alla New York-bor bekymra sig för vardagliga problem. De behöver inte tänka på terrorhot, bin Laden, finanskriser och annat elände. De kan ägna sig på heltid åt sina otrohetsaffärer, prestigekamp på jobbet och personliga utmaningar. Det är precis vad karaktärerna i Pushing Tin gör på dagarna. En vanlig film om vanligt folk med vanliga problem.

Betyg: 3/5

1408 (2007)

Mike Enslin (John Cusack) är en hyfsat framgångsrik författare som slagit igenom som upphovsman till en serie av ”10 bästa spökhus”-böcker. Även om han inser att det han skriver är av mer sliskigt material tar han sitt yrke på största allvar och fokuserar till 100 procent på sina spökrum. Han triumferar med att lyckas spräcka alla myter genom att aldrig råkat vara på en plats som verkligen skrämt honom. Då han alltid är på jakt efter nya spökrum att besöka och skriva om, springer han över en uppmaning att hålla sig borta från rum 1408 på The Dolphin Hotel i New York. En sådan uppmaning kan inte vår spänningssökare hålla sig ifrån..

Väl där möter han hotellets ägare (Samuel L. Jackson) som med alla möjliga medel försöker få Mike på andra tankar. Han är dock inte på humör att låta ett spökrum vara ifred, så han checkar in. Detta trots varningen: ”It is just a fucking evil room!”, från hotellägaren.

Efter Oscarsnomineringen med Ondskan öppnades dörren till Hollywood för den svenska regissören Mikael Håfström. Efter den halvlyckade första filmen Derailed, som jag inte har sett, fick han återigen förtroendet att filma amerikanskt. Den här gången blev det en Stephen King-baserad historia.

Det börjar intensivt men samtidigt lunkande, då den beskriver författaren Mike Enslins ganska ensliga vardag (ursäkta ordvitsen). Vi förstår att han är överkvalificerad för det han håller på med, men att han av någon anledning ändå trivs med det. Mötet med hotellägaren är också lovande. Det hemska rummet pratas upp och när vår författare väl stiger in i rummet så har man bilden av att det ska vara helvetet.

Och så må det mycket väl vara. Det händer en mängd konstiga saker där inne i vilket fall och Enslin får gå igenom ett helvete. Oavsett klarar inte filmen av att leverera det löfte den har uttalat. I en sån här film, när huvudkaraktären är framför kameran i princip hela filmen, är det såklart viktigt att skådespelaren är intressant och fångar ens intresse. Även om jag gillar Cusack har han lite för lite att jobba med. Det händer en massa oförklarliga saker, men jag blir inte skrämd. Jag blir mest bara irriterad eftersom det inte leder någon vart. Efter ett tag är det som att Mike upplever någon inre resa, men det tas aldrig riktig tag i. Dessutom förekommer alldeles för många klassiska och förutsägbara skrämseltrick.

När eftertexterna börjar rulla känner jag mig bara snopen. Jaha? Var det allt? Jag vet inte vad jag förväntade mig, men efter en ganska småkomisk och intressant inledning utmynar det i specialeffektsdreggel och twistsjuka. För det svänger fram och tillbaka, det gör det.

Betyg: 2/5