
Trenden vid den här tidpunkten av Woody Allens karriär visade på mindre allvar, mer humor. Då det sena 80-talet knappt bjöd på något att skratta åt, men desto mer att beröras av, var det nu nya bud som gällde. Efter att ha jagat misstänkta mördare i Manhattan Murder Mystery var det gangstergenren som fick bli nästa anhalt, med undantag för den mediokra tv-filmen Don’t Drink the Water som visades bara några veckor innan den här hade premiär. Skådeplatsen är fortfarande New York, men den här gången i 1920-talsmiljöer. Närmare bestämt på och runt omkring teaterscenen. Gangstrar till trots, Allen lämnar ogärna sina betemarker.
Det som är allra mest anmärkningsvärt med Bullets Over Broadway, och anledningen till att den är en sorts milstolpe i Allens karriär, är att han för första gången lämnar över förtroendet att spela den neurotiska huvudrollen till någon annan än sig själv. John Cusack fick den äran, vilket med tanke på hans avtryck i Shadows and Fog känns som ett relativt logiskt val. Då var det en mindre roll och inte lika tydligt en avbild av den karaktär Allen har skapat genom årtionden. Historien går att Cusack spelade över och försökte imitera Allen under den första inspelningsdagen, men att Allen reagerade och sa åt honom att skapa något eget, mer personligt av karaktären i stället. Det här är något Allen sällan gör, han involverar sig sällan i skådespelarnas förehavanden och det gör han kanske klokt i eftersom det uppenbarligen inte gjorde någon skillnad i fallet Cusack. Med (extremt) stammande röst och ett spasmiskt flaxande med armarna är det här uppenbarligen inte en karaktär som ligger Cusack varmt om hjärtat, eftersom allt annat jag har sett honom spela är totalt olikt det här.
Till stor del är Cusacks speciella skådespelande negativt. Det är svårt att sympatisera med en karaktär jag upplever som så jobbig, vilket gör att jag faktiskt kan förstå varför många har svårt för Allens skådespel. Det har aldrig varit tydligare för mig än just när jag såg den här för första gången. Jag vidhåller dock att Allen sällan har spelat över på det här sättet. Däremot är det inte bara pest och kolera. Efter hand är det som att Cusack finner kostymen bekväm, då han i vissa scener faktiskt mjuknar till och visar tecken på att spela en riktig (nåja, i filmens värld) människa. Det skulle kräva att scenerna är inspelade efter manusets ordning, något jag inte vet något om (men finner osannolikt).
För att flytta fokus till handlingen; Cusack spelar alltså David Shayne, en ung pjäsförfattare som går med på att låta en talanglös flickvän (Jennifer Tilly) till en gangster spela en av rollerna i hans nya pjäs- Allt för att finansiera pjäsen. Samvetskvalet över att ha sålt ut sig irriterar och gör honom sömnlös, men tröstas av att han får ihop det med den kända skådespelerskan, tillika alkoholisten Helen Sinclair (Dianne West). Åldersskillnaden i förhållanden i Allens filmer är sig lik, men den här gången är det faktiskt kvinnan som är betydligt äldre. Även otrohet är en förekommande faktor, eftersom Shayne är tillsammans med en yngre och mindre glamorös tjej (Mary-Louise Parker, en personlig favorit).

Än så länge har vi alltså en pjäsförfattare som är otrogen. För att pröva nya jaktmarker är Allen väldigt hemmablind. Det blir det dock ändring på när fokus läggs på gangsterhistorien. Gangsterflickvännen har med sig livvakten Cheech (Chazz Palminteri) till varje repetition, något som stör harmonin för skådespelarna på scenen. Inte nog med det, han visar sig dessutom ha synpunkter på Shaynes pjäs, synpunkter han gärna ger utlopp för. Till Shaynes förtret är det dessutom kloka synpunkter. Historien tar sedan en vändning när Shaynes börjar lyssna väl mycket på livvaktens idéer och så smått ser sin egen föreställning förvandlas till någon annans, trots att han fortfarande tar åt sig all ära.
Förutom Chazz Palmenteri ses även Tony Siricio och Joe Viterelli i roller som gangstrar, något som får ses som utmärkt casting. Även om det varken är första eller sista gången dessa namn ses i den här typen av roller, ger de just gangsterinslaget legitimitet. Samtliga klarar av att vara hårda och roliga samtidigt, vilket gör att Allens humor fungerar i den främmande genren. I vissa moment med gangstrarna i centrum är det till och med lätt att glömma av att det är just en Allen-film, till exempel när det avlossas skottsalvor till höger och vänster. Det kan jag inte minnas att jag har sett sedan Napoleons försök att erövra Ryssland i Love and Death.
Bullets Over Broadway är ett tydligt exempel på den typ av film Allen mestadels ägnade sig åt på 90-talet (och nu på senare år igen); lättsamma dramer med tydliga komediinslag, som gärna får utspela sig på nya platser. Innehållet skiljer sig inte åt så mycket, även om genrerna kan skilja sig desto mer. Dagarna där han enbart var ute efter att beröra och göra djupsinniga filmer är över, Husbands and Wives är förmodligen hans sista personliga film. Det här är inte hans bästa försök med detta recept, men ändå tillräckligt underhållande och lättsmält för att den ska hålla för både två och tre omgångar.










