Kill Bill vol 2

Pladd’s Life in Movies – part 3

Listan fortsätter. Den här gången med de första åren på ett nytt millennium. Del 1 och 2 finnes här och här. Jag har visserligen redan gjort en summering av just 00-talet (länk här) men den här gången fokuserar jag på ett mer personligt plan.

2000 – Requiem for a Dream
Ännu en film jag ogärna ser om. Bara att lyssna på Clint Mansells soundtracket ger mig kalla kårar. Tyvärr förekommer den musiken lite överallt numera, men för mig är det bara förknippat med ren och skär ångest. Inget annat ord beskriver känslan av att se filmen så väl som just ångest, så därför vill jag här och nu utnämna Requiem for a Dream till ångestrulle nummer ett.

2001 – The Fast and the Furious
En stor personlig favorit! När jag såg den första gången var jag inte ens tonåring och totalt biltokig. Därför blev streetracingens glamorösa värld en joyride varje gång jag besökte den, vilket blev fasligt många gånger (åtminstone på film). Även utan nostalgidimensionen tycker jag det är en högklassig actionfilm. Rörliga bilder och tryckta ord har nyligen haft en genomgång av hela filmserien som jag varmt rekommenderar. Länk här.

2002 – The Pianist
Såg ju den här för första gången för bara några veckor sedan, så det är fel att säga att min uppväxt har präglats av just den här. Däremot är det en fenomenal film som jag gärna hade sett på historielektionerna när det begav sig. Vilka filmer fick jag då se? På gymnasiet minns jag Undergången. På högstadiet vet jag att Pearl Harbor visades. Hoppas innerligt att det inte var i historielektionssammanhang.

2003 – Smala Sussie
Svensk film eller komedi i ren allmänhet blir inte bättre än så här. Sveriges Lock, Stock and Two Smoking Barrels, fast på värmländska. En film jag har sett otaliga gånger men som jag fortfarande inte har tröttnat på. Dessutom en väldigt bra källa för roliga vardagsreferenser och sånt kan man ju inte få nog av i första taget.

2004 – Kill Bill vol 2
Tarantino gör comeback på listan. Volym 1 tyckte jag mest var en skön nonsensaction, om än lite väl utdragen. Volym 2 däremot, den sparkade undan benen på mig totalt. Tarantino släpper den våldsglorifiering han ägnade sig åt i den första filmen och låter istället en dialog utom denna värld ta plats.

2005 – Broken Flowers
En egensinnig film av min favorit Jim Jarmusch. Bill Murray gör en Lost in Translation-liknande roll i en jakt på en okänd son. En typisk film som man fastnar i och gärna återvänder till. Stort plus till ett fantastiskt soundtrack.

För att läsa en avhyvling av högsta klass (även om jag inte håller med om innehållet) rekommenderar jag återigen Rörliga bilder och tryckta ords recension. Länk här.

Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 4

Summering av 00-talet

Så här i mellandagstider är det värt att stanna upp och tänka efter lite, eftersom ett nytt decennium faktiskt står och knackar på dörren. Med terrorattacker, finanskriser och naturkatastrofer i färskt minne är nog många överens om att det varit ett ganska trist årtionde. Men vad gör man när det ser mörkt ut? Man drar igång en film, försvinner in i en annan värld och glömmer bort sina problem för en stund.

Det klagas ofta på att ny film inte håller samma klass som äldre diton, men ändå är jag rätt övertygad om att de flesta hittat åtminstone en favorit från det gångna årtiondet. Jag tänkte på riktig bloggmaner lista mina favoriter, från tio till ett.

10. Burn After Reading (2008)

Jag har skrivit om den innan och då löd domen:

I Burn After Reading är allt helt galet. Ingen vet något om någon eller något och Brad Pitt är bara korkad. Och rolig. Varenda scen med Brad innebär en stor skrattorkan. George Clooneys uppfinningsrikedom tillhör också en av många höjdpunkter.

Det var inte så längesen, så jag står fast vid orden ovan. Ett komiskt mästerverk!

9. Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)

Komiker i ”seriösa” filmer är ett vanligt grepp i Hollywood och det må kännas lite konstigt, men oftast funkar det rätt bra. Det skapar en väldig kontrast och om komikern innehar lite skådespelartalang kan det till och med bli riktigt bra.  I Eternal Sunshine.. har Michel Gondry använd just ovan nämnda metod med Jim Carrey i huvudrollen. Med hjälp av ett fantastiskt manus signerat Charlie Kaufman blir det en joyride i minnenas värld med det enastående paret Carrey och Kate Winslet. Kanske är det som varit ändå värt att minnas?

8. Kill Bill vol 2 (2004)

Om vol 1 är ett ”roaring rampage of revenge” så är vol 2 en enda lång och pratsam resa till slutmålet. Det låter tråkigt, men åh nej! Tarantino vräker på med allt vad han förmår i filmreferenser, cool dialog och massvis med underbar musik. Han sätter Uma Thurman i den coolaste kvinnokaraktären någonsin och istället för att låta specialeffekter och stuntkvinnor tala (som i vol 1), så får skådespelerskan Uma chans att ge sitt. Och som hon gör det! Allt är perfekt och framförallt gillar jag att Tarantino vågar vara så lugn. Han vet vilken fantastisk berättelse han sitter på och försöker med allt han kan ge berättelsen det utrymme den behöver. Varken för mycket eller för lite. Ett mästerverk!

7. Avatar (2009)

Filmen som kommer föra 3D-teknologin in i var mans vardagsrum. Det kommer ta ett tag, men jag är övertygad om att man kommer kunna dela upp filmhistorien i tiden före och efter Avatar. Det kanske låter lite pompöst, men jag tror ändå den kommer ha en sån påverkan. Storymässigt är det en Pocahontas för vuxna, men med Camerons regi och noggrannhet blir det ändå storslagen action och underhållning.  Längre recension finns här.

6. Public Enemies (2009)

Älskar sådana här filmer. Det är på något vis mer än bara film. Handlingen har egentligen inget med bankrånare och poliser att göra, utan mer hur människan fungerar och hur vi ser på varann. Ett mästerverk! En avslappnad Heat på 30-talet kan man beskriva den som. Mann borde göra mer sånt här. Johnny Depps bästa insats hitintills. Längre recension finns här.

5. The Dark Knight (2008)

När jag skrev om 2008 års bästa film löd omdömet:

Christopher Nolan visade med Batman Begins att superhjältefilmer är en perfekt grund för stora frågor och mörker. Med TDK tar han allt flera steg längre, med frågor som om vilka moraliska friheter en självutnämnd superhjälte ska kunna ta och vilket värde människor egentligen har. Är en brottslings liv mindre värt än vanliga människors? Är en brottslings liv mer värt än ens eget?

Att Heath Ledger dessutom är bättre än vad man ens kunde föreställa sig var möjligt som Jokern är också en viktig faktor. Äntligen får Batman en riktig antagonist.

The Dark Knight är perfekt. Rakt igenom.

Nuff said!

4. Rambo (2008)

Även gamle Rambo dök upp på 2008-listan, så därför följer här ett urklipp:

Jag förstår om vissa tycker den fjärde Rambofilmen bara är en ursäkt för att få visa mycket våld och samtidigt håva in en jädra massa pengar. Jag kan dock inte hålla med. Alls.

Sylvester Stallone är ett geni och med hjälp av lätta medel berättar han om den gamle Rambo, som flytt till Thailand efter att hans hemland svikit honom gång på gång. Han har ingen tilltro till världen överhuvudtaget och har gett upp allt sorts hopp. Men så kommer ett gäng missionärer fulla av hopp och vilja att förändra för nödställda människor i krigshärjade Burma. Olyckligtvis går det snett och de blir tillfångatagna.

Rambo bestämmer sig för att han inte kan sitta bredvid och titta på, så tillsammans med ett gäng tuffa legosoldater beger han sig in i Burmas täta skog för att befria missionärerna. Det blir en (utan dess like) blodig kamp där tuff verkligen skiljs från tuff och där Rambo ännu en gång tvingas göra upp med sig själv.

3. No Country for Old Men (2007)

Ett nästan förbjudet långsamt tempo skapar en pulserande stämning av att vad som helst kan hända. Javier Bardem gör sitt livs roll och även Tommy Lee Jones är makalöst tragisk (på ett bra sätt) i sin.

Fantastisk dialog av fantastiska skådespelare regisserade av två fantastiska bröder. Helt enkelt fantastisk!

2. Inglourious Basterds (2009)

Helt sjuk, rå, brutal, rolig, skön… Jag kan hålla på i evigheter. Inglourious har allt jag kräver av en bra film.

Med ett långsamt tempo kryddat med fascinerande karaktärer så som den enastående Shoshanna, den sliskiga Landa, nazijägaren Brad Pitt och den rätt patetiska Fredrick Zoller bjuder Tarantino på storartad underhållning.

Innehåller dessutom brutalvåld som tvingar även den hårdaste att vända bort åtminstone ett öga. Jag är slut på ord. Se den, njut och se den en gång till. Det är nämligen en film som blir bättre och bättre för varje gång man ser den.

1. The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)

Film blir inte bättre än så här. Väldigt få lyckas sätta igång tankeverket på riktigt, men Jesse James trycker på varenda knapp. Med hjälp av det vackraste fotot jag någonsin sett tillsammans med underbar musik av Nick Cave är det omöjligt att inte ryckas med. Casey Affleck är så fruktansvärt bra som Robert Ford att han ställer självaste Brad Pitt i skuggan. Pitt å andra sidan är förvånansvärt lågmäld och förlitar sig istället på de små uttrycken, som han verkligen lyckas med.

Allt som händer, sägs och antyds har betydelse. Även om inte filmen ger något svar på någon fråga och även om den egentligen inte ställer någon fråga, finns det ändå en känsla av det är något stort man ser på. Känslor och tankar flödar både i filmen och i huvudet på tittaren. jag vet inte hur ensam jag är om att ha fastnat så hårt för den här, men i mina ögon kan det här vara den bästa film som någonsin gjorts.

-

Som avslutning bjuder jag på ett gäng bubblare som var väldigt nära att ta sig in på den slutgiltiga listan:
I’m Not There , Requiem for a Dream, Snatch och There Will Be Blood.

Det var min lista. Jag är helt övertygad om att den är rätt unik, även om de flesta säkert hittar en och annan som kandiderar till er egen lista. Eller kanske inte? Dela gärna med er i kommentarsfältet.