Titt som tätt hamnar man vid dessa klassiker. Nästan varje gång dessutom med rätt gott humör efteråt. Någon gång har man visserligen blivit besviken, men oftast förtjänar de riktiga klassikerna sina epitet. Cykeltjuven är utan tvekan en sådan film. Berättelsen om pappan som behöver sin cykel för att försörja sin familj (fru och son), men ser den bli stulen rakt framför ögonen, är både sorglig och tänkvärd.
Först och främst, den är oerhört lättsedd. Känslor spelas ut med stora penseldrag och det finns ingen direkt subtilitet i handlingen. Först köper pappan cykel, han blir av med den och sedan ägnar han och sonen resten av filmen åt att försöka leta rätt på den. När någon är ledsen märks det (i synnerhet med hjälp av den intensiva musiken) och samma sak gäller för glädje och ilska. På så sätt kan det även vara lätt att känna sig känslomanipulerad, att filmen bestämmer vad den vill att man ska känna, men eftersom berättelsen är så genuin klarar den sig ifrån den fällan.
Allra bäst är den unga sonen, som är den som driver fadern till att inte ge upp i sitt tröstlösa sökande. Deras scener tillsammans är storslagna och känslosamma på ett förhållandevis naturligt sätt. Eller åtminstone så pass att det går att acceptera. För att vara en så gammal film är det klart att skådespelet är som det är, likaså tekniken, men det är ändå något åtminstone jag slutade tänka på rätt snabbt. Det kan också ha att göra med hur van man är vid att se gamla filmer.
Det har gjorts mängder av djupgående analyser av Cykeltjuven och det här är inget försök att ens närma sig en sådan. Min infallsvinkel är att den är trevlig och underhållande, ända fram till den berömda slutscenen. I det momentet finns det egentligen inget tvivel kring varför den blivit en sådan klassiker. Jag kan till och med sträcka mig så långt som att säga att den inte hade varit så framgångsrik med en annorlunda slutscen. I samma ögonblick lyfts resten av filmen och det är lätt att vandra iväg på molnen med superlativen, men jag nöjer mig med att berömma slutet. Det är också tydligt att filmens struktur är nödvändig för att få avslutningen så effektfull, men det innebär inte att resten av filmen är lika bra för det.
Cykeltjuven är en odiskutabel klassiker. Familjens öde är lätt att förstå och lika svårt att glömma bort. Tidens tand har varit förhållandevis snäll och det finns egentligen ingen anledning till att inte se den. När det gäller betyg var jag till en början övertygad om att det är en fyra, men med lite perspektiv sansade jag mig. Det är dock oväsentligt, huvudsaken är att den är bra.
Betyg: 3/5
Även Jojjenito har sett och tyckt till om Cykeltjuven.
