Fasten your seatbelts, för här blir det åka av. Den första timmen av GoodFellas är en presentation av Henry Hills uppväxt och den lokala gangstern Paulies växande makt över New York. Hill blir snabbt en del av verksamheten och tjänar redan som ung tonåring mer än sin far. Tillsammans med polarna och kompanjonerna Jimmie och Tommy levs ett liv i sådan lyx och respekt som bara gravt kriminella klarar av att uppnå. Han träffar en kvinna, skaffar familj och är i princip ekonomisk oberoende. Men så tar den inledande timmen slut och med den avslutas även framgångshistorien.
Framförallt Tommy tappar fotfästet och skjuter alla som på något vis provocerar honom, om det så är en servitör eller en ”untouchable” gangsterkollega, alla dör om de tittar snett åt honom. Henry å sin sida skiter i sin familj och flyttar i princip in hos sin älskarinna, samtidigt som han ger sig i knarkbranschen. Allt går mer eller mindre åt helvete.
Det finns förmodligen ingen annan än Martin Scorsese som hade kunnat göra den här livshistorian bättre. Scen efter scen överträffar varandra i användadet av musik och mästerligt klipparbete (som jag inte kan bedöma mer än att jag tycker det ser fantastiskt ut). Samtidigt tvingar han fram det absolut bästa som bara går ur sina skådespelare. Robert De Niro är som alltid helt otrolig, denna gång i en mindre roll. Den kyla och passiva aggressivitet som hans stenansikte visar upp är något som få skådespelare klarar av att förmedla bara genom en enkel blick. På samma sätt är Pesci lika tjatig som jobbig, men som i alla andra Scorsesefilmer han medverkat i så finns det något mer än bara en ljus stämma. Hans oberäknelighet är som en tickande bomb. Vad som helst kan hända, vilket också är fallet många gånger.
Trots stornamnen så är det här Ray Liottas film. Det här är hans Raging Bull, hans Gudfadern. För mig kommer han alltid att vara Henry Hill. En sådan hellyckad prestation har bara skett några få gånger i filmhistorien. Åtminstone som jag har fått chansen att uppleva. Hans rolltolkning är minst lika bra som Al Pacinos Corleone som jag brukar använda som referensmaterial i sådana här sammanhang. Dessutom har han ett underbart bollplank i form av Lorraine Bracco , som spelar fru Hill. Hennes insats har vuxit för varje gång jag har sett filmen, vilket har blivit ett helt gäng genom åren.
Det finns många som anser att den här är den ultimata maffiafilmen, bättre än Gudfadern till och med. Hade det inte varit för just den filmen hade jag förmodligen varit av samma åsikt, men det djup och karaktärsutveckling som i synnerhet Gudfadern del 2 har gör att den triologin befinner sig ännu en klass över GoodFellas. Däremot är Scorseses film mer lyckad i avseendet att han har skapat en film med högt tempo, rock- och popmusik och hyfsat anständig speltid som ändå klarar av att utmana det klassiska mångtimmarseposet.
Betyg: 5/5
Avslutningsvis vill jag rekommendera ett besök till min goda vän och numera bloggkollega Filmbobby. Han fokuserar på lite kortare omdömen om alla möjliga filmer, stora som små. Här är hans tankar om GoodFellas.
