Bringing Out the Dead (1999)

Efter att ha spelat in en rad filmer utanför New York innebar Bringing Out the Dead en återkomst till sin älskade hemstad för Martin Scorsese. Med hjälp av en framgångsrik bok som grund anlitade han Paul Shrader, som tidigare skrivit både Taxi Driver och Raging Bull, att skriva ett manus som gav utlopp för vad han var ute efter. Av resultatet att döma verkar Scorsese inte direkt varit i en av sina muntraste perioder i livet, för Bringing.. är bland det mörkaste och dystraste som lämnat hans regiklappa, samtidigt som den är fylld av svart humor och absurda situationer. Precis som vanligt med Scorsese är inget som vanligt.

Frank (Nicolas Cage) heter vår närmaste vän den här gången, som fungerar som ena halvan I ett ambulansteam som arbetar nattskiftet bland Manhattans mindre trevliga kvarter. Efter att ha sett så mycket lidande och död har Frank blivit extra utmattad och dessutom aningen sinnesrubbad; han ser nämligen spöken till de personer han inte lyckats rädda i varje hörn i det myllrande nattmörkret. Helst av allt vill Frank säga upp sig, men av någon anledning verkar det omöjligt. Han är ohjälpligt fast i sin ambulans tillsammans med sina kollegor, som var och en bär på sina egna problem. Under tre dagar (läs: nätter) får vi följa med Frank på en resa där han kämpar för att vända sin negativa trend (det var ett tag sen han lyckades rädda någons liv) samt hans inre kamp mot sina demoner.

Att Cage är duktig på att se psykotisk ut passar karaktären Frank perfekt, i synnerhet när filmens ramar ger honom möjlighet att spela excentrisk på ett sätt som både ger effekt och lätt skapar förståelse för hans situation. Hans introverta tankar är fullt förståeliga för oss, och kanske också för omvärlden, om det inte vore för att den verkar ha fullt upp med sitt egna. Kollegan under första natten (John Goodman) är till exempel mest av allt bekymrad över vad han ska äta, medan den frälsta kollegan under andra natten (Ving Rhames) ser på tillvaron som en rock’n’roll-konsert arrangerad av Gud. Kontrasterna är stora, men alla är de fast i samma gyttja av fördärv. Att samma personer, ofta narkomaner, är objekt för utryckning efter utryckning ger inte heller situationen ökad motivation.

Vad Scorsese faktiskt vill ha sagt är svårt att tyda, men nätterna på staden skapar tankar om till vilken nytta det är att försöka rädda människor som mest sätter sig själva i problem. Finns det någon egentlig mening i att rädda samma narkomaner natt efter natt? Allra tydligast blir paradoxen när en man som Frank lyckats rädda livet på vägrar vakna upp ur sin koma. Frank ser då i syne och inbillar sig att mannen bara vill att lidandet ska ta slut och att det Frank varit delaktig i snarare har varit till mannens själs olycka. Dessa tankar slängs mest bara ut, det finns nog ingen sammanhållen mening. Fördelen med det är att det skapar utrymme för egen tolkning på ett befriande sätt, vilket är en av Bringings.. största styrkor.

I grund och botten verkar Bringing.. mest bara vara en ventil för Scorseses omättliga hunger efter att återskapa den stämning han själv upplever från New York. Det är inte första gången, men varje gång är sannerligen olik den förra. Det närmaste exemplet är After Hours, men där fanns det hela tiden en humoristisk nyckel inblandad. Där var de olika händelserna en del av ett mönster också, något som inte är fallet här. I stället är det snabba klipp, hallucinationer och musik (R.E.M., Van Morrison och The Clash till exempel) som tillsammans skapar känslan av elakartat kaos.

Nog för att kaos kan vara förtjänstfullt i många situationer, men oftast är det skönast att bli befriad från den. Lite så känns det med Bringing Out the Dead också, tyvärr. För hur rolig den än kan vara i vissa stunder, tänkvärd och tragisk i andra, så är det mest bara ett obehagligt kaos den förmedlar. När den då efter två timmar når sitt slut är den främsta känslan att det är skönt att ha tagit sig igenom fördärvet och därmed kunna lägga det bakom sig. Resan är däremot värd mödan, utan tvekan.

Topp 20: Mitt filmår 2012

I dessa tider är det vanligt att försöka summera det gångna året, ofta genom att lista de bästa filmerna från året. Eftersom jag är dålig på att se det senaste tenderar mitt urval att vara alltför snävt för att göra en rättvis lista. Jag har till exempel bara sett 14 filmer som har 2012 som premiärår. Inte mycket att skryta om där. I övrigt har jag också sett rätt få filmer, men lyckligtvis har jag prioriterat kvalitet framför kvantitet på ett ganska lyckat sätt. Dessutom har jag gjort återbesök hos många filmer, i synnerhet Woody Allens, under året.

Till förra årets lista hade jag 13 femmor att blanda mellan. I år är förhållandet inte riktigt likadant, endast två femmor har det blivit under året, men förutom fullpoängarna har jag ändå haft ett väl godkänt filmår. Nedan följer mina favoriter från årets filmupplevelser, från 20:e till första plats.

20. Trois couleurs: Bleu (1993)

Den inledande delen i Kieslowskis trikolortrilogi är också den bästa. Berättelsen om en kvinna som förlorar sin familj i en bilolycka och tvingas kasta sig in i ett helt nytt liv är både tankeväckande och gripande. Frihet är filmens tema och även om Kieslowski skickar ut en bombmatta med referenser och metaforer som jag inte förstår, i den mån jag ens uppfattar dem, så är det en enkel och rak berättelse. Kompletteras dessutom av de två följande delarna, även om den med förtjänst klarar av att stå på egna ben.

19. Sex, Lies, and Videotape (1989)

En av de klarast lysande indiestjärnskotten på indiehimlen, som trots att det gått över 20 år fortfarande håller. Den lever alltså inte bara på att den var nyskapande, ty sådana kvaliteter falnar snabbt i upphetsning. Det är en sådan film som bevisar och påminner om att filmer kan göras med bara dialog. Det behövs inte mer än så, knappt ens pengar.

18. The Hudsucker Proxy (1994)

Innan jag såg den här var det en av två osedda Bröderna Coen-filmer för mig (den andre var och är fortfarande Intolerable Cruelty). Med andra ord har jag en bra uppfattning om deras filmer, och framför allt vad det är som gör dem så bra. The Hudsucker Proxy har många och mycket av dessa egenskaper. Den är ständigt rolig, både genom subtila inslag och mer extrema. Den är samtidigt väldigt lättsam, men utan att någon gång bli ointressant. Det är alltså en film som klarar sig igenom motsättningar, precis som Coens övriga filmer. Det är inte nödvändigtvis en av deras bästa, men sannerligen en av deras roligaste.

17. The American (2010)

Ett mördardrama i europeisk miljö, med underbara miljöer av en stilsäker regissör (Anton Corbijn). Mer än så är egentligen inte The American, men den är samtidigt ett bevis på att det ibland inte behöver vara så svårt att göra en lyckad film. Fokusera på en kärna och bygg allt runt omkring den; i det här fallet står fotot i centrum och miljöernas trygghet är vad huvudkaraktären, amerikanen, eftersträvar. Ett stycke finkänsligt drama av hög kvalitet.

16. C’eravamo tanto amati (1974)

Det italienska temat fortsätter med en helitaliensk film, Vi som älskade varann så mycket; om tre vänner som möts för första gången under andra världskriget. Filmen följer därefter deras skilda och gemensamma liv under de nästkommande 25 åren. Inte nog med att det är en gripande berättelse, det refereras även friskt till andra filmer (bland annat genom att Fellini dyker upp som sig själv).

15. Say Anything… (1989)

Tro det eller ej, men Say Anything… är faktiskt Cameron Crowes debutfilm som regissör. Den har dock många av de element som kännetecknat Crowes senare filmer, till exempel ett ypperligt soundtrack och en enkel handling om en kille som kämpar mot alla odds för att nå sina drömmar, i det här fallet att bli ihop med en tjej. I senare filmer har det handlat om att både bli rockkritiker och sportagenter, men här är temat lite enklare.

14. After Hours (1985)

Martin Scorseses komedi om en kväll som urartar är en av de mer avslappnade filmerna i hans digra filmografi, men även ett verk av en oerhört skicklig regissör. Även om temat inte är så allvarligt, är den aldrig så pass lättsam att den blir flamsig. I stället är den ständigt underhållande. Bortsett från Scorseses bunt med mästerverk, är det här en av hans bästa. Utan tvekan är det hans roligaste i alla fall.

13. Brutti, sporchi e cattivi (1976)

En av årets mest annorlunda upplevelser. Med en kopp kaffe framför mig och morgongrus i ögonen satte jag mig för att se det här italienska dramat, som visade sig vara som få andra filmer. Det är en komedi, men samtidigt en av de mörkaste filmer jag har sett. Berättelsen har bara en väg: raka vägen ner i avgrunden. Ingen av karaktärerna lever i en hoppfull tillvaro. Men som sagt, det är en komedi och på något sätt är den rolig. En märklig film som är svår att glömma, men samtidigt mäktig av just den anledningen.

12. The Descendants (2011)

Här hade jag förväntat mig ett trevligt, men tillrättalagt drama med en lagom charmig George Clooney i huvudrollen. Det var väl ungefär vad jag fick också, men jag blev ändå mer engagerad och berörd av familjens och Clooneys karaktärs öde än vad jag först trodde att jag skulle bli. Definitivt värd alla de hyllningar den har fått.

11. Win Win (2011)

Thomas McCarthy börjar bli en stark favorit som regissör. Både The Station Agent och The Visitor var två starka filmupplevelser, vilket följdes upp av detta höjdardrama i indiekostym. Med en humanistisk men lättsam infallsvinkel ger han sig på dysfunktionella människor som på olika sätt hamnat i sammanhang de inte planerat. Med en lysande Paul Giamatti i huvudrollen är det här ett av årets mest lyckade dramakomedier.

10. Der amerikanische Freund (1977)

Ett europeiskt drama i thrillerkostym, med Dennis Hopper som Tom Ripley och Bruno Ganz som dödssjuk mördare. Av olika anledningar blir de vänner och formar en speciell slags gemenskap. Wim Wenders satsar allt på att skapa stark stämning snarare än spänning, vilket leder till en mäktig stund framför tv:n. Det är lätt att bli besviken på att den inte tar de svängar som man först förväntar sig, men jag uppskattar Wenders ambition. Dessutom lyckas han synnerligen väl.

9. American Splendor (2003)

En kompromisslös berättelse i form av hälften dokumentär, hälften biografi. Samtidigt som den är rolig är den gripande, men framför allt handlar den om en ytterst fascinerande människa. När Harvey Pekar guidar oss genom hans liv framgår det hur pass stor del av hans liv som faktiskt är totalt tillägnat hans serier, vilket även denna film blir ett bevis på. En av årets mest oväntade höjdpunkter.

8. The Way (2010)

Med det sista avsnittet av The West Wing, efter ett halvårs maratontittande, färskt i minnet är kanske den här Martin Sheen-upplevelsen färgad av min stora affektion till denna man. Däremot är det fortfarande en stabil och känslosam film om en far som bestämt sig för att slutföra den pilgrimsfärd hans son misslyckades med.

7. Take This Waltz (2011)

Ett av årets starkaste kärleksupplevelser (enbart överträffad av förstaplatsen på listan). Även om själva triangeldramat är högst ordinärt så behandlar regissör Sarah Polley ämnet med stort allvar och med symbolik, vilket skapar starka känslor ändå. Också ett av årets bästa musikupplevelser på film, både med Leonard Cohens och The Buggles hjälp.

6. 1900 (1976)

Det här var årets längsta filmupplevelse. Fem timmar klockade filmen in på, något jag och mitt sällskap faktiskt inte var medvetna om på förhand. Vi visste bara att den var lång, men inte så lång. Tur då att det verkligen är en film att försvinna in i. Genom att följa ett gäng karaktärer genom livet i fascismens Italien skapas ett engagemang och känsla utöver det vanliga. En episk film i uttryckets rätta bemärkelse.

5. Shame (2011)

Med Shame träder vi in på filmer som nästan, nästan nådde hela vägen till mästerverksstämpeln. Årets mest intressanta film, som genom att följa sexmissbrukaren spelad av Michael Fassbender sätter fokus på en annorlunda form av ensamhet och utsatthet. Dessutom är den långsam, tänkvärd och oerhört snygg. En film jag dessutom har sett om under året, med lika stor behållning.

4. Moonrise Kingdom (2012)

Årets mest lyckade dramakomedi, men också en av de snyggaste filmerna jag har sett på mycket länge. Som sig bör när Wes Anderson är i farten är just den visuella delen oerhört genomtänkt, vilket lätt gör att berättelsens eventuella brister slätas över. Så illa är det inte den här gången, då jag finner berättelsen vara både intressant och rolig. I dagsläget vill jag nog utnämnda den här till Andersons bästa.

3. Take Shelter (2011)

Årets bästa psykologiska dramathriller var faktiskt så fängslande att jag såg den två kvällar i rad. Michael Shannons smått galna utseende och påtagliga närvaro passar perfekt i rollen som en man som långsamt verkar vara på väg in i en psykisk sjukdom. Eller? Vad händer egentligen? En riktig höjdare och en film jag garanterat kommer återvända till fler gånger i framtiden. Ruskigt nära full pott också.

2. Lawless (2012)

Här kommer listans första fullpoängare. Visade sig vara en riktig höjdare, som visserligen kan ha varit färgad av en väldigt trevlig visning, men den har många av de element som jag uppskattar hos en riktigt bra film. Bland annat långsamt, men stämningsfullt berättande, blandat med ypperlig musik samt tillfällen att reflektera och känna. Får väl se om den är lika bra den dag jag ser om den, men utan tvekan är det en film jag håller väldigt kär.

1. The Piano (1993)

Den här har jag pratat mig varm om tidigare, bland annat genom att utnämna den till en av de bästa kärleksfilmerna jag har sett. En ordinär berättelse, men i känslosam och stämningsfull kostym. Scenerna på stranden med pianot, eller när en naken Harvey Keitel sopar av detsamma är oförglömliga. Dessutom är pianomusiken samt de känslosamma moment som den stumma kvinnan tvingas genomlida lika trevliga att uppleva som de är att tänka på i efterhand. En film som få.

New York Stories (1989)

Ett samarbete mellan Martin Scorsese, Woody Allen och Francis Ford Coppola hade definitivt varit något utöver det vanliga. New York Stories väcker förhoppningar om den eventuella potentialen i att dessa tre genier inom modern film slår sina påsar ihop. Tyvärr har de inte mer gemensamt i slutprodukten än att deras namn står på framsidan. Allen har inte ens sett filmen (han ser aldrig om sina egna filmer) och det skulle förvåna mig om han ens vet vad de andra herrarnas historier handlar om. Slutresultatet är alltså tre kortfilmer efter varandra; en av vardera regissör. Eftersom filmen behandlar delarna var för sig, följer jag samma exempel.

Life Lessons (Martin Scorsese)

Efter att ha sett åtminstone ett par Woody Allen-filmer i månaden under det senaste året, är det lite av en chock att mötas av ”A Whiter Shade of Pale” (Procol Harum) till öppningsscenen. Utöver det används fler klipp än tre valfria Allen-filmer använder sammanlagt bara i öppningsscenen. Den första delen är alltså inte Allens, utan den betydligt mer rockinfluerade Martin Scorseses.

I Woody Allen: A Documentary tar Scorsese upp att även om han och Allen låter sina filmer utspela sig i samma stad, så skiljer sig synen på denna stad betänkligt. Scorsese är inte rädd för att visa de mörka gränderna, de tragiska karaktärerna och den allmänna dekadensen. För Allen existerar inte dessa element. Därför blir det intressant att se Scorseses del i denna film med denna uppmärksammade skillnaden i synsätt i medvetandet.

Handlingen är simpel: Nick Nolte spelar en framgångsrik och högt ansedd konstnär, som är besatt av sin assistent (Rosanna Arquette). Han bryr sig inte om huruvida kärleken är besvarad eller ej, han vill bara vara nära sin älskade. Hon å sin sida är kär i en medioker stand up-komiker (Steve Buscemi). Huvudkaraktärerna har en katt-och-råtta-lek med varandra, som främst ger den lidande konstnärens kreativitet en rejäl skjuts.

Enklaste sättet att beskriva Life Lessons på är genom att jämföra den med After Hours, en Scorsese-film som i princip utspelar sig i samma kvarter. Där är staden och dess mörka gränder huvudnumret. Så även denna gång då det är samma sorts humor och liknande karaktärer som dyker upp. Att Arquette dessutom är med i båda gör likheterna ännu tydligare. Dessutom spelas ”Air” (Bach) i början av After Hours, som ju ”A Whiter Shade of Pale” är baserad på. Därav är det enkelt att dra slutsatsen att även Scorsese ser filmen som en sorts fortsättning, åtminstone använder han samma koncept.

På 40 minuter hinner det inte ske speciellt mycket utveckling varken hos karaktärer eller i berättelsen. Därför fungerar den tunna, men ack så stiliga, berättelsen väl. Scorsese har roligt och det smittar av sig i New York Stories enskilt bästa del.

Betyg: 4/5

Life Without Zoë (Francis Ford Coppola)

Vi har regissören till Gudfadern-filmerna, Apocalypse Now och The Conversation; vi har dennes dotter, som gjort enastående filmer som Lost in Translation och Somewhere. Tillsammans har de skrivit ett manus som är så dåligt att det är tydligt att den gode Francis umgås med alldeles för många ja-sägare. Att ingen stoppade detta schabakel från att filmas är ytterst märkligt. Må vara att Sofia var väldigt ung vid den här tiden, men att pappa Francis inte klarade av att säga ifrån verkar lite mjäkigt.

Zoe är en ung tjej som lever på ett lyxhotell i centrala New York. Hon är oerhört bortskämd, men lider av att hennes föräldrar inte ägnar henne någon uppmärksamhet. Så här långt är det intressant med tanke på att just Sofia har varit med och skriven den. Men sen träder en arabisk prinsessa in i handlingen, samt stulna juveler. Allt detta samtidigt som den unga tjejen försöker få sina föräldrar att börja tycka om varandra igen. Det hela är väldigt svårt att följa och dessutom olidligt tråkigt. Filmen är bara 30 minuter, men känns som det dubbla.

Far och dotter Coppola var alltså ingen bra kombination. Att de inte lärde sig den läxan inför Gudfadern III (som kom året efter) är lite oroväckande. Förutom en lyckad Dracula har fadern inte visat speciellt många tecken de senaste 20 åren på att ens vilja göra bra filmer längre. Tur att dottern har gjort namnet Coppola synonymt med bra filmer även på 2000-talet.

Betyg: 1/5

Oedipus Wrecks (Woody Allen)

Oedipus Wrecks är faktiskt den första filmen sedan Hannah and Her Sisters där Woody Allen har en av rollerna. Det är dessutom den första sedan Love and Death (1975) som enbart har ambitionen att vara rolig. Man kan säga att han i 14 år försökt göra mer eller mindre allvarliga filmer, med olika framgång, och att han med den här kortfilmen gör det som sitter så djupt i hans ryggmärg att han knappt behöver anstränga sig; att vara rolig.

Han spelar en medelålders man som hos en psykiatriker berättar att han fortfarande har problem med sin mamma. Oavsett sammanhang så förödmjukar hon honom. Att hon dessutom har en förmåga att dyka upp i alla möjliga sammanhang underlättar inte. När han bjuder med henne på en trolleriföreställning förändras dock saker och ting. Hon blir uppbjuden på scenen för ett traditionellt ”sticka svärd igenom kroppen”-trick. Något går dock fel och trollkarlen råkar trolla bort den gamla kvinnan. Till en början är Allens karaktär ledsen, men sedan upptäcker han det ljuvliga: han är äntligen fri från sin moders ständiga klagande. Han springer runt som på moln och livet med sin blivande fru (Mia Farrow) är bättre än aldrig förr. Tills modern dyker upp igen.

Hennes återkomst är själva poängen med filmen. Hon dyker nämligen inte bara upp på gatan igen, hon dyker upp på himlen. Av någon anledning har hon fastnat, till hela stadens beskådning, på himlen. Där kan hon högljutt och tydligt klaga på sin sons alla förhavanden. Hon passar till och med på att visa bilder på sin son som ung. Uppenbarligen inte något som gör hans vardag så mycket enklare.

Som sagt, att vara rolig är inget svårt för Allen. Han slänger ur sig skämt i princip varje minut och även om jag nog tycker att han var lite roligare förr om åren, så är det åtminstone en trevlig stund (speciellt med tanke på Coppola-debaclet i färskt minne). Även om det inte känns som han anstränger sig från tårna, så är det ändå en seriös Allen-film. Han har med sig Farrow, Sven Nykvist som fotograf och den traditionella förtexten ser ut precis som vanligt. Känslan är ändå att det är en mellanfilm, men det är i så fall hans första.

Betyg: 3/5

Ingen överraskning vem det är som ser ut att inte uppskatta umgänget.

After Hours (1985)

Att vara någonstans man helst inte vill vara är ingen höjdare. Värre blir det om allt man gör för att komma därifrån gör tillvaron ännu värre. Detta scenario är vad Paul Hackett (Griffin Dunne) råkar ut för när han tvingas spendera småtimmarna i en stadsdel långt hemifrån. Efter att ha träffat den charmiga Marcy (Rosanna Arquette) på ett café ger han sig av till SoHo för att få umgås mer med henne.

Efter att taxichauffören bjudit på en vansinnestur som resulterar i att Pauls enda sedel, en tjugodollarssedel, blåser ut genom fönstret, blir han utan pengar. Detta till synes lilla missödet är dock bara det första i raden av vad som går fel. Vad som verkar som en oskyldig historia byter snabbt skepnad. Paul är lika sympatisk och utsatt hela vägen, men åt vilket håll han än vänder sig väntar nya missöden.

En av de tilltänkta regissörerna var Tim Burton, men att manuset letade sig in i Martin Scorseses famn ter sig nästan naturligt. En berättelse av den här typen, som kräver skicklig berättartalang för att inte ta ut svängarna för mycket och i sin tur förlora tittarens intresse, är som gjord för honom. Lägg dessutom till att den utspelar sig i den stad han i hela sin karriär visat sig inte vara rädd för att visa upp de mindre glamorösa sidorna av. Med andra ord: det här är så mycket Scorsese det bara kan bli.

Skillnaden mellan SoHo och resten av New York har aldrig varit tydligare än i After Hours. Scorsese använder nattens mörker för att göra den ena märkliga karaktären efter den andra trovärdig. Utan att tappa sammanhållningen och drivet i berättandet kryssar han fram mellan olika händelser. Även om det till en början verkar vara separata händelser knyts de ihop, för att på alla möjliga sätt göra det så svårt för stackars Paul som bara möjligt.

Om Scorsese hade roligt när han gjorde filmen vet jag inte, men det är åtminstone den känslan som förmedlas. Trots att den stundtals är otäck är det med ett skratt man ska ta sig an berättelsen. Paul är offret och även om han är sympatisk, så gör det inget att han måste kämpa. Inte heller bryr man sig så mycket om karaktärerna runt omkring. I vanliga fall blir filmen tråkig att se på när karaktärerna inte förmeldar engagemang, men istället är det som att staden tar över huvudrollen. Hur Paul ska ta sig ur den knepiga situation han för tillfället har satt sig i blir spänningsmomentet, samt vad som väntar bakom nästa gatuhörn.

After Hours är en av de mer avslappnade filmerna Scorsese har regisserat. Det är samtidigt en av de mest underhållande. Den är inte lika betydande som till exempel GoodFellas eller Raging Bull, men väl så underhållande. Att han kan göra en lättsam film med sådan finess och humor gör att han kan fylla hatten med fler fjädrar. Det är utan tvekan en av höjdpunkterna i en enastående karriär.

Betyg: 4/5

Guilty by Suspicion (1991)

McCarthyism och dess konsekvenser har jag behandlat tidigare på den här j-vla bloggen i form av George Clooneys Good Night and Good Luck och The Front med Woody Allen. Den ena lysande, den andre medelmåttig. Guilty by Suspicion behandlar samma ämne och har faktiskt några slående likheter med The Front. Addera Robert De Niro till den formeln och resultatet blir genast väldigt intressant.

De Niro spelar en ansedd regissör som under andra världskriget gjorde som de flesta andra i Hollywood, han deltog i ”kommunistmöten”. Eftersom Sovjet vid denna tidpunkt kämpade lika mycket mot nazismen som USA sågs det inte som något konstigt. Dessa möten kom dock att förstöra många liv. När kommittén för ”oamerikansk aktivitet” förhörde personer var de bara ute efter en sak: namn på möjliga kommunister. Valet var att antingen hålla tyst (vilket var fullt lagligt) eller namnge sina vänner. Om man valde det första blev man svartlistad, om man valde det andra svek man sina vänner (som oftast inte var mer kommunister än att de varit på ett och annat möte). De Niro hamnar i just denna situation, men vägrar att namnge eller erkänna sig själv som kommunist. Detta leder till att han i princip blir utfryst ur samhället.

Som historielektion fungerar filmen bra samtidigt som den undviker att bli alltför pekfingeraktig. Kommittén är ond, men problematiken förklaras väl. Att stå upp för sitt land eller sin person är inte så enkelt när hotet från öst målas upp. Därför är det fullt förståeligt när många av karaktärerna en efter en går under. En regissör spelad av Martin Scorsese (av alla) flyr till exempel landet och en annan karaktär tar livet av sig. De Niro biter i stället ihop, trots att det påverkar både honom och hans familj.

Till slut leder allt till en storslagen final där De Niro en gång för alla ställs inför det stora valet. Fram tills dess har han förlorat vänner, jobb, anseende och tron på sin egen moral. De Niro visar upp dessa känslor på ett enastående och oerhört påtagligt sätt. Aldrig ens nära överspel, trots att det är starka känslor han förmedlar. Det är också vad som lyfter filmen till högre nivåer, som för egen del lyckas förmedla stark 50-talskänsla. En utmärkt skildring av det förgångna, utan att för den sakens skull kännas inaktuell.

 Betyg: 4/5

New York, New York (1977)

”New York, New York” som låt har säkerligen få missat. Många är tolkningarna, mest känd är kanske Frank Sinatras. I periferin av alla tolkningar hittas till och med en tolkning av David Hasselhoff. Låten är alltså väletablerad, något filmen som en gång lanserade den inte riktigt har lyckats motsvara.

Efter att ha gjort Taxi Driver och med en film som Alice Doesn’t Live Here Anymore i bagaget, var Scorsese trött på att göra filmer om tragiska människor och deras ännu mer tragiska liv. Han ville göra en enkel historia som påminde om den gamla tidens storfilmer. Det lyckas han väl med, inte bara genom att han använder för- och eftertexter av den gamla skolan, men även för att hans tydliga filmkärlek verkligen lyser igenom. Det är storslaget, snudd på överdrivet och framför allt underhållande.

I centrum står saxofonisten Jimmy (Robert De Niro), som är oerhört påträngande och jobbig med sin hänsynslösa framtoning. Samtidigt besitter han ett gott hjärta, men är dålig på att kanalisera denna egenskap till handlingar som faktiskt gör andra människor nytta. Francine (Liza Minnelli) är en firad sångerska som till en början är skeptisk till Jimmys enträgna raggningsförsök, men som ändå faller för hans framfusiga charm. Deras berg-och-dal-bane-förhållande är vad hela filmen mer eller mindre handlar om.

Minnelli ska ha upplevt inspelningen som väldigt jobbig, då rollen och inspelningsplatserna påminner mycket om det hennes mamma Judy Garland gjorde i många år. Garland har jag inte sett så mycket av, så Minnellis prestation sett till bakgrund kan jag inte bedöma. Däremot är det uppenbart att Minnelli är en större sångerska än skådespelerska. Med en speltid på två timmar och 30 minuter räcker inte sångnumrena till för att kompensera bristen på skådespelartalang, vilket i kontrast till De Niro gör att hon blir ett svagt kort.

De Niro är verkligen lysande. Hans ilska är lika trovärdig som hans glädje. Till och med romantiken lyser igenom, något jag alltid upplevt som hans svagaste sida. Jag kan till exempel inte minnas en enda filmkyss med De Niro inblandad som känns naturlig. Han är nära här, men når ändå inte riktigt dit. Andra bullar är det när han spelar saxofon. Knycket han har med huvudet, gungningen på höfterna och det taktfasta stampandet med ena benet är bevis på method acting när den är som bäst. Han spelar med mer inlevelse än självaste Clarence Clemons (The E Street Band), som dyker upp i en mindre roll och river av ett nummer tillsammans med De Niro.

Efter en evighetslång film-i-filmen, som visar upp Minnelli i mängder av olika musikalsammanhang, når filmen slutligen sin final; ”New York, New York” framförs av Minnelli och även om den är väl högljudd för min smak, så är det en mäktig final. Allt karaktärerna har gått igenom fram till den punkten gör låten bitterljuv (i filmen är den skriven av dem gemensamt) och kraftfull.

När eftertexterna och titellåten slutligen löser av känns New York, New York som den verklighetsflykt Scorsese ursprungligen tänkte sig. Det är bara det att vägen dit inte är lika bra. Oavsett är det en sevärd och alldeles för bortglömd film. Som en mellanfilm till Taxi Driver och Raging Bull gör den inte bort sig.

Betyg: 3/5

Nedan följer en spellista med en kvartett olika tolkningar av ”New York, New York”. Förutom de två mest kända versionerna har jag även inkluderat Carey Mulligans stämningsfulla tolkning från Shame samt Hasselhoffs ambitiösa slakt.

Alice Doesn’t Live Here Anymore (1974)

När hemmafrun Alice (Ellen Burstyn) blir änka bestämmer hon sig nästan omedelbart för att anordna en loppmarknad. Målet är att samla ihop pengar för att tillsammans med sin son börja om i barndomsstaden Monterey i Kalifornien. Tillsammans ger de sig av på en roadtrip som tar dem så långt pengarna räcker, med flera längre stopp på vägen. Alice drömmer om att återuppta den sångkarriär hon gav upp när hon gifte sig, men livet som ensamstående mamma utan inkomst tar ut sin rätt.

Det första som slår mig är att ytan utstrålar allt man förknippar Martin Scorseses regisserande med; stilsäker inledning med mängder av svängig musik och avancerade kameralösningar. En titt under ytan ger en dramatisk och känslosam berättelse hämtad rakt ur verkligheten på ett sätt få andra Scorsesefilmer påminner om. Borta är gangsterbossar, vapen och svordomsfyrverkerier. Men så är det här inte som vilken Scorsesefilm som helst. Det är snarare Ellen Burstyns film. På grund av The Exorcists enorma framgångar fick hon i princip fria händer när hon insisterade på att den här filmen skulle göras. Hon valde Scorsese trots att hans filmer dessförinnan mest handlat om män, fast som han själv uttryckte det: ”I know nothing about women, but I’d love to learn”.

Med Burstyns strålande skådespel i huvudrollen hoppas jag Scorsese lärde sig ett och annat, för så verkar det i alla fall. Utan att veta något hade jag satt mina pengar på att det satt en kvinna bakom kameran, för så pass trovärdig och känslosam är faktiskt filmen. En annan faktor som brukar avgöra en regissörs kvalitet är dennes förmåga att regissera barn, en egenskap Scorsese lyckas bra med. Alfred Lutter som sonen Tommy är visserligen enerverande stundom med sin tjurighet och sitt tjatande, men hans agerande blir ändå naturligt med tanke på det uppmärksamhetsbehov som saknaden av sin far och mammans upptagna liv måste ge.

Tempot är lågt och även om scener med den riktiga spetsen saknas så är det en känslosam resa vi får följa med på. Alice träffar män som antingen är våldsamma eller på andra sätt destruktiva för hennes del, men trots det springer hon ändå in i en ny famn så fort hon lyckats bli av med den föregående. Min tanke är att det kan bero på den ensamhet hon måste uppleva, speciellt med tanke på att den avlidna maken inte gav henne speciellt mycket uppmärksamhet heller. Samtidigt får hon inget utrymme att hinna sörja, vilket påverkar hennes sinne allt mer ju längre bort ifrån sångdrömmen hon kommer.

Alice Doesn’t Live Here Anymore är en varm och känslosam berättelse om att börja om. Alice söker en dröm hon hade, samtidigt som hon vill vara en så bra mamma som möjligt. Ellen Burstyn bär filmen på sina axlar och med hjälp av Scorseses känsla för bild och ljud skapas en stark stämning. En mjuk film om en hård verklighet.

Betyg: 4/5

GoodFellas (1990)

Fasten your seatbelts, för här blir det åka av. Den första timmen av GoodFellas är en presentation av Henry Hills uppväxt och den lokala gangstern Paulies växande makt över New York. Hill blir snabbt en del av verksamheten och tjänar redan som ung tonåring mer än sin far. Tillsammans med polarna och kompanjonerna Jimmie och Tommy levs ett liv i sådan lyx och respekt som bara gravt kriminella klarar av att uppnå. Han träffar en kvinna, skaffar familj och är i princip ekonomisk oberoende. Men så tar den inledande timmen slut och med den avslutas även framgångshistorien.

Framförallt Tommy tappar fotfästet och skjuter alla som på något vis provocerar honom, om det så är en servitör eller en ”untouchable” gangsterkollega, alla dör om de tittar snett åt honom. Henry å sin sida skiter i sin familj och flyttar i princip in hos sin älskarinna, samtidigt som han ger sig i knarkbranschen. Allt går mer eller mindre åt helvete.

Det finns förmodligen ingen annan än Martin Scorsese som hade kunnat göra den här livshistorian bättre. Scen efter scen överträffar varandra i användadet av musik och mästerligt klipparbete (som jag inte kan bedöma mer än att jag tycker det ser fantastiskt ut). Samtidigt tvingar han fram det absolut bästa som bara går ur sina skådespelare. Robert De Niro är som alltid helt otrolig, denna gång i en mindre roll. Den kyla och passiva aggressivitet som hans stenansikte visar upp är något som få skådespelare klarar av att förmedla bara genom en enkel blick. På samma sätt är Pesci lika tjatig som jobbig, men som i alla andra Scorsesefilmer han medverkat i så finns det något mer än bara en ljus stämma. Hans oberäknelighet är som en tickande bomb. Vad som helst kan hända, vilket också är fallet många gånger.

Trots stornamnen så är det här Ray Liottas film. Det här är hans Raging Bull, hans Gudfadern. För mig kommer han alltid att vara Henry Hill. En sådan hellyckad prestation har bara skett några få gånger i filmhistorien. Åtminstone som jag har fått chansen att uppleva. Hans rolltolkning är minst lika bra som Al Pacinos Corleone som jag brukar använda som referensmaterial i sådana här sammanhang. Dessutom har han ett underbart bollplank i form av Lorraine Bracco , som spelar fru Hill. Hennes insats har vuxit för varje gång jag har sett filmen, vilket har blivit ett helt gäng genom åren.

Det finns många som anser att den här är den ultimata maffiafilmen, bättre än Gudfadern till och med. Hade det inte varit för just den filmen hade jag förmodligen varit av samma åsikt, men det djup och karaktärsutveckling som i synnerhet Gudfadern del 2 har gör att den triologin befinner sig ännu en klass över GoodFellas. Däremot är Scorseses film mer lyckad i avseendet att han har skapat en film med högt tempo, rock- och popmusik och hyfsat anständig speltid som ändå klarar av att utmana det klassiska mångtimmarseposet.

Betyg: 5/5

Avslutningsvis vill jag rekommendera ett besök till min goda vän och numera bloggkollega Filmbobby. Han fokuserar på lite kortare omdömen om alla möjliga filmer, stora som små. Här är hans tankar om GoodFellas.

Shine a Light (2008)

Eftersom jag tycker Martin Scorseses No Direction Home är en av de mest fulländade musikdokumentärerna jag har sett, så var det med höga förväntningar som jag satte mig ner för att se Shine a Light, trots att jag egentligen inte är ett speciellt stort Rolling Stones-fan. Jag visste att upplägget var helt annorlunda än i No Direction, men jag hoppades ändå att det var mer än en vanlig konsertfilm. Så var det inte. Det börjar visserligen lovande med en tjattrig Scorsese som försöker komma fram till hur konserten ska filmas, men sen börjar bandet spela och det gör de tills filmen är slut.

Konsertfilmer är inte att förakta heller, men i det här fallet var det en ytterst medioker spelning. Publiken bestod till mestadels av celebriteter (Bill Clinton till exempel) och andra människor som inte har rockat loss på ett tag. Inte heller den kvällen blev det så mycket rock, trots Jaggers fascinerande dansrörelser. Hans kropp må se gammal ut, men den ser ut att klara av saker mitt 20-åriga dito inte klarar av.

Gillar man Stones så är det säkert en trevlig stund, men för mig blev det rätt tråkigt. Inte ens min favorit Jack White som kommer in som gästartist under en låt, kan rädda det sjunkande skeppet. Det främsta numret är när Keith Richards drar av Connection. Den trasiga konsten är den mest intressanta säger man ju och det får han ses som ett bevis på. Under hela spelningen viftar han mer med gitarren i coola poser än vad han faktiskt spelar på den, men det finns ju säkert en poäng i det med.

Betyg: 2/5

/ Pladd, före detta musikbloggare med återfallstendenser.

Shutter Island (2010)

Året är 1954 och sheriffen Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans nya partner Chuck (Mark Ruffalo) åker tillsammans ut till Shutter Island. Syftet är att besöka ett mentalsjukhus där en kvinna mystiskt lyckats rymma. Med livsfarliga psykopater till höger och misstänksamma läkare till vänster upptäcker paret att allt inte är som det verkar och att de är fast på ön.

Trailern och förhandssnacket gav mig intrycket att det skulle vara en spökfilm med en mystisk ö som gör konstiga saker mot människor á la Amityville Horror, men så var verkligen inte fallet. Shutter Island är en psykologisk thriller av högsta kvalitet, som inte på något sätt ramlar i klyschor eller förlorar sig själv bland vändningar. Det är en historia med många infallsvinklar. Det ska nämnas att jag inte läst Dennis Lehanes bokförlaga, vilket jag antar har en ganska stor inverkan på min upplevelse.

Martin Scorsese har tagit berättelsen och använt hela sin erfarenhetsportfölj för att göra en av de mest välberättade filmer jag sett på mycket länge. Han får hela tiden tittaren dit han vill, utan att berätta varken för lite eller för mycket. Han lyckas även med bedriften att låta tittaren tycka och tänka själv, utan att tappa spåret.

Filmer som får igång tankeverket ordentligt och som går att tolka på miljoner olika sätt, utan att något är varken rätt eller fel är oslagbara. Att det dessutom finns ett skyhögt omtittningsvärde gör inte saken sämre. Jag ser verkligen fram emot att få se om Shutter Island, så jag kan lägga ihop allt det jag gått runt och funderat på sen eftertexterna trängde sig på och avslutade den mäktigaste filmupplevelsen jag haft på ett bra tag.

Betyg: 5/5

Jag har även skrivit ett inlägg där jag diskuterar och sammanfattar mina tankar mer ingående gällande vad som egentligen händer i Shutter Island. Inläggets finnes här.