Hur ska man kunna skriva något vettigt om en film som saknar vett och logik? Nog för att den följer en rak väg in i djungelns mörkaste, Mörkrets hjärta, men vägen dit är inte utstakad. I dokumentären om filmen lyfts problemen under inspelningen fram, vilket vi därför kan lämna till den texten. I stället vill jag fokusera på filmen Apocalypse Now för vad den egentligen är.
Inledningen med en redlös Willard (spelad av en lika redlös Martin Sheen) på ett hotellrum, ackompanjerat av The Doors ”The End”, är den perfekta stämningssättaren. Eftersom syftet med Vietnamkriget verkar vara lika oklart som vem fienden egentligen är, verkar det närmast ofrånkomligt att kriget blir ett ett maniskt tillstånd. Det finns olika sätt att hantera detta på, exempelvis genom att gå upp i sin uppgift (som löjtnanten spelad av Robert Duvall senare i filmen visar) eller att förlora sig i sig själv (som Willard).
Det intressanta är hur Willard tycker sig se igenom detta, att han genom sin egen nedgång observerar det fruktansvärda och märkliga som sker med både honom och människorna runt omkring honom. När han då får uppdraget att bege sig in i djungelns mörkaste hjärta för att ta livet av en överste som totalt tappat greppet, den famösa Kurtz, får han ytterligare inblick i de mäktiga krafter som kriget släpper loss.
Med hjälp av en dossier som innehåller information om Kurtz förvånas Willard av hur klok och sansad Kurtz ändå har verkat. Willard gör som vem som helst i samma situation, han fascineras och lockas av Kurtz. För att på något sätt rättfärdiga sitt uppdrag, att faktiskt mörda honom, tvingas han försöka förstå vad som gått fel. De insiktsfulla tankar han genom berättarröst delar med sig av speglar inte bara Kurtz nedgång utan även krigets påverkan på människor.
Resan genom djungeln medför många möten och händelser, men framför allt är det den inre resa Willard är på som är drivkraften. Hans tankar kombinerat med vad han läser om Kurtz och vad han råkar ut för på resan, gör att han sakta men säkert börjar förlora förståndet även han. Inte i den bemärkelsen att han blir galen, men att kampen om att förstå vansinnet blir mer och mer tröstlös.
När han då slutligen når Kurtz blir det ett långt och utdraget möte – som Coppola inte var nöjd med innan han filmade den, inte var nöjd med medan han filmade den och än i dag inte är nöjd med – som leder till det ounvikliga klimaxet. Marlon Brando som Kurtz förmedlar den galenskap som Willard hela filmen har försökt föreställa sig, men situationen säger mer om Kurtz än vad Brando lyckas förmedla.
Faktum är att slutsekvensens brister inte gör så mycket, det är så att säga resan som är själva målet i det här fallet. Joseph Conrad, författaren till ursprungsromanen, skrev en gång att författaren bara skriver halva boken, andra halvan får läsaren ta hand om. På samma sätt fungerar Apocalypse Now – det är upp till tittaren att bestämma hur bra den är. För mig är upplevelsen så stor att det inte kan bli tal om annat än det högsta betyget.

Den här texten och betyget gäller originalversionen av Apocalypse Now, inte den förlängda version kallad Redux som släpptes i början av 2000-talet. Den är egentligen bara sevärd om man vill ha mer av världen som originalet målar upp, men annars tillför den i princip ingenting. Se originalet i stället.
Filmspanartemat den här månaden är ”film om film”. Omedelbart fick jag anledning att se en dokumentär jag länge varit intresserad av, men ändå inte tagit mig för att se. Inlägget avslutas i sedvanlig ordning med länkar till övriga filmspanare.
Inspelningen av Apocalypse Now måtte tillhöra en av de mest mytomspunna, nästan mer omtalad än själva filmen. Dokumentären Hearts of Darkness: A Filmmakers Apocalypse består av material som Francis Coppolas fru Eleanor filmat under inspelningen i Filippinerna, samt intervjuer med de inblandade. Allra mest fascinerande är de ljudupptagningar Eleanor spelade in när maken var som mest förtvivlad.












Det Catch Me.. vinner i spänning förlorar den i stämning. Inte för att den glamorösa 60-talslooken på allting gör det mindre stämningsfullt, snarare motsatsen. Det är fullt med färger, fräcka klädesplagg och snygga bilar som lika gärna hade kunnat vara taget från en musikvideo. Allt detta fullföljer Spielbergs ambition att underhålla, vilket han lyckas med. Däremot lyckas han inte beröra. Relationen mellan Hanratty och Abagnale får inte tid att utvecklas och därför känns inte heller relationen så trovärdig. Att Abagnale använder Hanratty som en sorts extrapappa att imponera på utforskas inte mer än att det tas för givet att han ska göra så. Att Hanratty är en påhittad karaktär kanske förklarar en del, speciellt eftersom relationen mellan far och son Abagnale är betydligt mer påtaglig och trovärdig. I rollen som fadern gör dessutom Christopher Walken sin bästa roll sedan det korta inhoppet som krigsveteran i Pulp Fiction.

