Apocalypse Now (1979)

Hur ska man kunna skriva något vettigt om en film som saknar vett och logik? Nog för att den följer en rak väg in i djungelns mörkaste, Mörkrets hjärta, men vägen dit är inte utstakad. I dokumentären om filmen lyfts problemen under inspelningen fram, vilket vi därför kan lämna till den texten. I stället vill jag fokusera på filmen Apocalypse Now för vad den egentligen är.

Inledningen med en redlös Willard (spelad av en lika redlös Martin Sheen) på ett hotellrum, ackompanjerat av The Doors ”The End”, är den perfekta stämningssättaren. Eftersom syftet med Vietnamkriget verkar vara lika oklart som vem fienden egentligen är, verkar det närmast ofrånkomligt att kriget blir ett ett maniskt tillstånd. Det finns olika sätt att hantera detta på, exempelvis genom att gå upp i sin uppgift (som löjtnanten spelad av Robert Duvall senare i filmen visar) eller att förlora sig i sig själv (som Willard).

Det intressanta är hur Willard tycker sig se igenom detta, att han genom sin egen nedgång observerar det fruktansvärda och märkliga som sker med både honom och människorna runt omkring honom. När han då får uppdraget att bege sig in i djungelns mörkaste hjärta för att ta livet av en överste som totalt tappat greppet, den famösa Kurtz, får han ytterligare inblick i de mäktiga krafter som kriget släpper loss.

Med hjälp av en dossier som innehåller information om Kurtz förvånas Willard av hur klok och sansad Kurtz ändå har verkat. Willard gör som vem som helst i samma situation, han fascineras och lockas av Kurtz. För att på något sätt rättfärdiga sitt uppdrag, att faktiskt mörda honom, tvingas han försöka förstå vad som gått fel. De insiktsfulla tankar han genom berättarröst delar med sig av speglar inte bara Kurtz nedgång utan även krigets påverkan på människor.

Resan genom djungeln medför många möten och händelser, men framför allt är det den inre resa Willard är på som är drivkraften. Hans tankar kombinerat med vad han läser om Kurtz och vad han råkar ut för på resan, gör att han sakta men säkert börjar förlora förståndet även han. Inte i den bemärkelsen att han blir galen, men att kampen om att förstå vansinnet blir mer och mer tröstlös.

När han då slutligen når Kurtz blir det ett långt och utdraget möte – som Coppola inte var nöjd med innan han filmade den, inte var nöjd med medan han filmade den och än i dag inte är nöjd med – som leder till det ounvikliga klimaxet. Marlon Brando som Kurtz förmedlar den galenskap som Willard hela filmen har försökt föreställa sig, men situationen säger mer om Kurtz än vad Brando lyckas förmedla.

Faktum är att slutsekvensens brister inte gör så mycket, det är så att säga resan som är själva målet i det här fallet. Joseph Conrad, författaren till ursprungsromanen, skrev en gång att författaren bara skriver halva boken, andra halvan får läsaren ta hand om. På samma sätt fungerar Apocalypse Now – det är upp till tittaren att bestämma hur bra den är. För mig är upplevelsen så stor att det inte kan bli tal om annat än det högsta betyget.

Den här texten och betyget gäller originalversionen av Apocalypse Now, inte den förlängda version kallad Redux som släpptes i början av 2000-talet. Den är egentligen bara sevärd om man vill ha mer av världen som originalet målar upp, men annars tillför den i princip ingenting. Se originalet i stället.

Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse (1991)

Filmspanartemat den här månaden är ”film om film”. Omedelbart fick jag anledning att se en dokumentär jag länge varit intresserad av, men ändå inte tagit mig för att se. Inlägget avslutas i sedvanlig ordning med länkar till övriga filmspanare.

***

Inspelningen av Apocalypse Now måtte tillhöra en av de mest mytomspunna, nästan mer omtalad än själva filmen. Dokumentären Hearts of Darkness: A Filmmakers Apocalypse består av material som Francis Coppolas fru Eleanor filmat under inspelningen i Filippinerna, samt intervjuer med de inblandade. Allra mest fascinerande är de ljudupptagningar Eleanor spelade in när maken var som mest förtvivlad.

Vid Cannesfestivlalen -79 jämförde Coppola inspelningen av Apocalypse Now med USA:s närvaro i Vietnam: ”We had access to too much money, too much equipment, and little by little we went insane”, följt av ”my film is not about Vietnam, it is Vietnam”. Det är med dessa ord som berättelsen om The Filmmaker’s Apocalypse inleds. Även om Coppola i efterhand velat tona ned sina ord, så är beskrivningen pricksäker.

Efter framgången med Gudfader-filmerna var Coppola finansiellt stark, men även full av självförtroende och kreativitet. Med det i ryggen och ett färdigskrivet manus baserat på Josephs Conrads klassiska roman Hearts of Darkness, flög Coppola tillsammans med ett enormt filmteam till Filippinerna för att börja filma. Conrads berättelse utspelar sig egentligen i belgiska Kongo, men i Apocalypse Now är handlingen som bekant förflyttad till Vietnam. På grund av de geografiska likheterna valdes Filippinerna som inspelningsplats.

De komplicerade omständigheterna gjorde att inspelningen omgående blev både försenad och över budget. För att beskriva vilken sorts problem Coppola var tvungen att hantera kan de omfattande stridsscenerna nämnas. Till dessa lånades stridshelikoptrar från filippinska armén. Problemet var bara att dessa titt som tätt var tvungna att ge sig av för att delta i de oroligheter som rådde i landet samtidigt, vilket gjorde att Coppola helt plötsligt var utan helikoptrar. När man ser hur oerhört komplexa scenerna i slutändan blev och har i åtanke hur förtvivlad Coppola var under inspelningen, känns det svårt att förstå att det ena verkligen ledde till det andra.

Vad som börjar som en typisk storfilminspelning övergår snabbt till något helt annat. Coppola är under hela inspelningen inte helt nöjd med manuset och skriver därför om det under brinnande inspelning. Han styrs av drömmar han har haft och gäckas hela tiden av att han inte är nöjd med slutet, men det hinner han inte lägga så mycket vikt vid inledningsvis.

En av de mest kända händelserna från inspelningen är att huvudrollsinnehavaren Martin Sheen drabbades av en hjärtattack. I dokumentären berättar Sheen förtroget om hur han fått sista smörjelsen och om hur nära han faktiskt var att stryka med. Coppolas reaktion, givetvis chockad, var mest att bli upprörd över att nyheten oundvikligen skulle nå USA, där ryktet om hans problemfyllda inspelningen redan var etablerat. Det mest påtagliga exemplet på hur pressad Coppola var under den här perioden är hur han utbrister: ”Even if he dies, I don’t want to hear anything but good news until it comes from me”, med anledning av Sheens hälsoproblem.

Allra mest intressant är Coppola totala nedgång. Det självförtroende han hade i inledningen av inspelningen byts snabbt ut i förtvivlan. I avskildhet med fru Eleanor berättar han om hur han är på väg att skapa en ”20 million dollar disaster” och tankar som ”I’m thinking of shooting myself”. Förutom de praktiska problem han upplevde tvingades han dessutom hantera en trilskande Marlon Brando. Brando hade redan fått en miljon dollar i förskott, men hotade att inte ens dyka upp om inspelningen skulle försenas. Ännu värre blev det när han väl dök upp. Han var blekfet och vägrade filmas i annat än under stark skugga. Dessutom hade han varken läst Hearts of Darkness eller bemödat sig med att lära sig repliker.

På samma sätt som Apocalypse Now är en inre resa i Vietnams djungel, är Hearts of Darkness en dokumentär som följer samma dramaturgi. Coppola lyckades visserligen få ihop sin film, men med frågan om det verkligen var mödan värd ständigt närvarande. Om han är den slav till konsten som han utger sig för att vara resulterade det i två filmer som kompletterar varandra i sin galenskap, vilket han i retrospektiv nog är rätt nöjd med.

Låt oss nu se efter vad de övriga filmspanarna har letat fram. Länkar till de övriga filmspanarnas bidrag:

• Fiffis filmtajm
• Filmitch
• Flmr Filmblogg
• Fripps filmrevyer
• Jojjenito
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Velvet Café

Gettysburg (1993)

I USA finns det stora rörelser som främst sysselsätter sig med att återuppspela det amerikanska inbördeskriget. Deltagarna är utrustade med lösskägg och tidskorrekta uniformer; de följer samma taktik som användes under det riktiga kriget och de springer dessutom runt på samma platser, främst i Gettysburg där det avgörande slaget utspelades. Långflimen Gettysburg känns till en början som att någon bara ställt ut lite kameror här och där under en sådan återuppspelning, för alla lösskägg och uppenbart oäkta vapen gör inte mycket för att bygga på autencitetskänslan.

Ursprungligen tänkt som en miniserie för TV  var kanske inte heller ambitionerna så höga, men mediamogulen Ted Turner, självutnämnd inbördeskrigsmurvel, tog tag i projektet och bestämde sig för att visa filmen på bio istället. Dessutom satte han sig själv i en mindre roll mitt i stridens hetta. Det var inte bara han som såg chansen i att medverka i denna återuppspelning, återuppspelare från hela landet vallfärdade för att få medverka och bidra med sina expertkunskaper – helt ideellt dessutom.

På IMDb:s trivia-sektion står det att det officiellt är den längsta amerikanska film som har gjorts. Efter lite research visade det sig att det gällde en omklippt version, sådana ger jag inte så mycket för, men oavsett version är den över fyra timmar lång. Den utspelar sig under tre dagar och visar framförallt två stora slag, med tiden däremellan tillägnad karaktärsbyggande och ideologianalyserande.

Det speciella med just inbördeskriget är att det egentligen inte var två fiender som krigade mot varandra. Det trycks hårt på att båda lägrena har svårt att se motståndaren som fienden; ofta har de till och med en nära relation till människorna på andra sidan kullen. Mellan slagen får båda lägren chansen att tala ut. Det sker inte med varandra, om de hade tänkt så långt kanske inte ens kriget varit nödvändigt, men inom lägren går debatten varm. Det visar sig att båda tror hårt på sin sak, men samtidigt är tveksamma kring om de verkligen agerar rätt. Om det är för att filmen inte riktigt vågar alienera sig med halva USA eller om det är ett försök att försonas är oklart, men det är lite lustigt att se på.

Inte bara ideell kraft fanns att tillgå, även utmärkta skådespelare. Martin Sheen har plockat på sig lösskägget och antagit en skum dialekt i rollen som General Lee, som presenteras som den mest älskade generalen i amerikansk historia. Sheen levererar som alltid inlevelse, men jag vet inte hur det är med hans hästvana. Om det är för att han är rätt kort eller om antalet timmar på hästryggen är få till antalet vet jag inte, men General Lee ser i hans tolkning ut att längta efter uppfinnandet av personbilen.

Filmens största stjärna sett till prestation är dock Jeff Daniels, som den godhjärtade överste Chamberlain. Han får inte bara störst utrymme, utan även störst chans att utveckla sin karaktär och faktiskt göra något eget av den. Dessutom är han utrustad med en väldigt elegent lösmustasch.

Andra stora namn dyker också upp, Tom Berenger (som jag alltid blandar ihop med AFV-presentatören Tom Bergeron) till exempel, men den som stal min uppmärksamhet mest av allt var gamle Bond-skådisen George Lazenby. Han dyker upp strax innan tidräknaren slagit över till tre timmar, som en general som ska hjälpa till i det sista och avgörande slaget. Oförklarligt nog verkar han mest intresserad av att signera sin egenskrivna bok i en väldigt märklig sekvens. Efter det lilla inhoppet såg jag inte till honom mer. Det ska dessutom sägas att Lazenby var en av få som inte vill ha lösskägg utan istället satsade på att odla eget, som synes på bilden allra längst ned i inlägget.

Jag inledde med att klaga på autenticiteten, och den är inte så värst slående, men det är ändå något i skolfilmskänslan och den ihärdiga symfonimusiken av Randy Edelman som gör att den känns storslagen. Trots längden blir den aldrig tråkig och eftersom många bollar ur båda lägren hålls i luften samtidigt, blir slagen intressanta att följa just eftersom man fått en diger bakgrund till vad som står på spel. Lägg därtill att när benen väl har somnat på mig som åskådare är det lika bra att sitta kvar där man sitter, det är ju först när man börjar röra på sig som smärtan kommer, därför spelar det ingen större roll om filmen är tre eller fyra timmar.

Gettysburg är precis som den verkar, men med ett stort engagemang lyckas den ändå göra händelserna levande. Att det ser lite lustigt att när soldaterna ger sig på varandra utan vapen och mest ser ut att kramas medan de rullar runt på de öppna fälten, är bara charmigt. Dessutom gillar jag när kanonerna ger ifrån sig så mycket krutrök att man knappt ser något av det myllret av människor som springer runt på fälten.

Betyg: 4/5

Vi avslutar med några bilder på filmstjärnor i lösskägg (och lösmustasch):

Martin "det-går-inte-att-ansa-ett-lösskägg" Sheen

Tom "får-lätt-mjölk-i-skägget" Berenger

Jeff "Mustaschen" Daniels

George "inte-så-imponerande-skäggväxt-här-inte" Lazenby

The Way (2010)

I semesteruppehållet mellan fjärde och femte säsongen av The West Wing, tog Martin Sheen med sig sitt barnbarn Taylor till Spanien. Målet var att med bil resa längs med den legendariska pilgrimsleden St James Camino. Taylor var 19 år fyllda och arbetade vid den tidpunkten som assisten till sin farfar. De båda hade en trevlig resa, men framförallt kom den att bli viktig för familjen Estevez (som det ju faktiskt står i passen att de heter, till och med Charlie) eftersom Taylor träffade sin framtida fru. Man kan säga att han blev kvar i Spanien, där han enligt uppgifter fortfarande är bosatt.

Taylors pappa, Emilo Estevez, började tillsammans med sin far, generera möjliga filmidéer med pilgrimsleden i centrum. Martin funderade på en dokumentär, men Emilio ville göra mer något ännu mer storslaget. Han satte därför igång med manuset till en spelfilm, som kom att handla om en far som tvingas resa till Europa för att hämta hem sin döde son. Sonen hade omkommit efter att ha hamnat i en storm under inledningen av Camino. I sorg och vrede bestämmer sig fadern att slutföra vandringsleden och låta sprida sonens aska under resans gång. Martin föreslog Mel Gibson eller Michael Douglas till huvudrollen, men Emilio kunde inte tänka sig någon annan än sin far. Med tanke på ledens personliga anknytning till familjen var det ett klokt val, dessutom är det alldeles för sällan Martin Sheen fått bära en film på sina egna axlar.

Med sonens utrustning är det bara för Tom (namnet på fadern) att börja vandra. Hans inställning är till en början att bara klara av resan och fortfarande påtagligt påverkad av sorg har han inte heller några ambitioner att skaffa några vänner eller ens njuta av de fantastiska mijöerna han befinner sig i. Istället vandrar han så fort hans gamla ben bara klarar av och lämnar många yngre förmågor bakom sig. Vänner kan han dock inte låta bli att få.

Den första personen som tar följe med Tom, på eget initativ och utan inbjudan, är en holländare vid namn Joost (Yorick van Wageningen). Det tog ett tag för mig att placera van Wageningen, men sen slog det mig att det ju är samma man som spelade Nils Bjurman i The Girl with the Dragon Tattoo. Ingen speciellt trevlig roll, men så minns jag att han inte gjorde den så bra heller. I rollen som Joost är det dock bara leenden. En glad, tjock och knarkliberal holländare är givetvis raka motsatsen till den dystre Tom, vilket skapar en del roliga situationer. Nästa person att hänga med är kanadensiskan Sarah (Deborah Kara), som hävdar att hon tar resan för att sluta röka. Sanningen är snarare att hon flyr från ett misslyckat äktenskap och är allmänt trött på världen, som gång på gång gör henne besviken. Allra sist ansluter Jack (James Nesbitt), en irländsk författare som drabbats av skrivkramp och går leden för att hitta inspiration.

Tillsammans vandrar de fyra, även om gamle Tom alltid tar täten, genom den spanska landsbygden. Vyerna är fantastiska och innehåller mängder av riktiga pilgrimsvandrare. Dessutom tar Estevez flera tillfällen i akt att visa montage på sin gamle far vandrandes, ackompanjerat av flera låtar som uppenbarligen ligger sonen varmt om hjärtat. När The Shins underbara ”New Slang” spelas väl och länge, når filmen riktigt höga nivåer.

Att Estevez är en mer engagerad än skicklig regissör går inte att undvika. Berättelsens drivkraft är egentligen bara att slutföra vandringen, vilket gör att det mycket väl hade kunnat kännas som en enda lång reklamfilm för Caminon. Tack vare just engagemanget klarar han sig ur den fällan. Hans far är en enastående skådespelare, något han visat i alla möjliga sammanhang tidigare, men just att låta hela filmen vila på hans axlar förmedlar en trygghet. Trots att tempot är lite trevande ibland, skapas en stark stämning och känsla av gemenskap. Allra finast är filmen när Tom blir av med sin väska, vilket faktiskt sker mer än en gång, och tvingar gubben att ge sig ner i både vattendrag och på löpturer i jakt på väskan.

Premiären för The Way sammanföll med Charlie Sheens allra djupaste härdsmälta, vilket resulterade i att många intervjuer om filmen mer kom att handla om hans snedsteg. På något sätt känner jag mig trygg för Charlies skull att han har en så varm familj bakom sig, inte bara genom de betryggande svaren brodern och fadern lämnade i de intervjuer jag har sett, dessutom för att denna film ännu mer skapar känslan av att det är en engagerad och genuin familj.

Martin Sheen har sagt att han ser fram emot att ta sig an Caminon en tredje gång, fast denna gång per fot, utan bilar och kameror inblandade. Jag hoppas han får det nöjet en vacker dag, om han inte redan har fått det.

Betyg: 4/5

The Cassandra Crossing (1976)

När tre terrorister tar sig in på ett forskningscenter i Geneve med agendan att spränga stället i luften (förmodar jag) blir de avbrutna; en dör, den andre blir smittad av ett virus som genast gör honom dödssjuk och den tredje lyckas smita. Det visar sig att med sig har rymlingen ett pestvirus som USA har låtit utveckla, på neutral mark dessutom. En amerikansk överste spelad av Burt Lancaster får ansvaret att styra upp situationen, i tätt samarbete med en doktor spelad av ingen mindre än Bergman-bekanta Ingrid Thulin. Det visar sig snabbt att terroristgruppen är av svensk härkomst, vilket resulterar i att man letar reda på en kille som påstår sig kunna svenska, för att försöka få ut information från den sjukling de har fått fast. Frågan ”vad heter din vän” upprepas gång på gång, fast det låter mer som ”vaa heterr dinn vaan”. Fokus flyttas till rymlingen som via centralstationen går ombord tåget till Stockholm. Tillsammans har han inte bara pestviruset, han är även ett bevis på att USA framställt ett biologiskt vapen. Med andra ord: han måste stoppas.

Regissören George P. Cosmatos, den här gången presenterad med sitt mellannamn Pan, är mest känd för Stallonefilmerna Cobra och den andra Rambo-filmen, båda väldigt fartfyllda och förhållandevis bra (det finns såklart delade meningar kring det). Hur som helst visar han upp sin känsla för action och spänning även i The Cassandra Crossing. Ljudmattan med Jerry Goldsmiths musik är intensiv och när Lancaster och Thulin ställer sig i kontrollrummet (som de inte lämnar under hela filmen) finns känslan av att det här kan bli en tät film, kanske till och med lite spähnande. Men så är det ju en katastroffilm, från 70-talet därtill. Då krävs det att en viss mall följs.

Handlingen stannas upp rejält när mängder av karaktärer som befinner sig ombord på Stockholmståget ska presenteras. I centrum och den som får mest utrymme står en läkare spelad av Richard Harris, som tillsammans med sin exfru, spelad av Sophia Loren, är på någon slags resa. Oklart vad syftet är, men Stockholm är målet. Ett annat par ombord är en äldre kvinna spelad av Ava Gardner, som med sig har en liten toyboy i form av en ung Martin Sheen. Det är inga dåliga namn, riktiga stjärnor, och då har jag inte ens nämnt att O.J. Simpson är med som FBI-agent förklädd till präst. Eller ja, nu har jag ju det. För att lätta upp stämningen ännu mer, eller stoppa handlingen om man så vill, får Harris flickvän tillåtelse att stoppa handlingen får ett sångnummer. Only in disaster movies..

Vad alla dessa karaktärer ska i Stockholm att göra är oklart, varför de befinner sig i Europa är även det oförklarligt. Tåget ska enligt Lancaster och Thulin innehålla 1000 passagare, 1000 eventuellt pestsmittade objekt, så vi får väl utgå från ett det är ett axplock vi får presenterat för oss. Dessutom behöver de inte oroa sig över sysselsättningar i Stockholm, för dit kommer ingen av dem. Lancaster bestämmer sig nämligen för att omdirigera tåget och skicka det till ett karantänläger i Polen. Detta ger dessutom en karaktär spelad av Lee Strasberg, grundare till och lärare på det anrika Inside the Actors Studio och mentor till Al Pacino bland annat, möjlighet att gråta ut några minuter, då han tydligen är en Förintelseöverlevare från just detta läger.

Innan dess ska tåget över en ökänd bro, känd som The Cassandra Crossing, som nedstängd sedan -48 ska vara i så dåligt skick att folk inte ens vågar bo under den. Är det en slump att Lancaster vill utsätta tåget får denna potentiella kraschrisk? Icke.

Som ni märker är det många bollar som hålls i luften samtidigt. Vad som till en början känns rätt roligt förbyts ganska snabbt i suckar och gäspningar, och jag kan inte förstå varför man dragit ut på speltiden till hela två timmar. Hela upprinningen till överfarten till bron är så utdragen och medför så ologiska och märkliga ageranden att egentligen ingenting hade förvånat. Den person som O.J. är ute efter ställer till med ett jäkla hallå och när det går upp för passagerarna att de är på väg att offras, inleds ett desperat försök att ta sig av tåget. De stöter dock på patrull av beväpnade vakter ombord, som inte är sparsamma med krutet. Att de också är på väg att offras verkar inte vara något bekymmer.

The Cassandra Crossing är en typisk katastroffilm av 70-talets mått. Den har alla beståndsdelar och är dessutom förlagd i det exotiska Europa. Synd att tåget aldrig når Stockholm. Det hade varit roligt att se O.J. och Martin Sheen spatsera på Centralstationen, men så roligt fick vi inte ha det. Skådespelarensemblen är väletablerad och innehåller många kända, oväntade namn – precis som det skall vara. Däremot känns det som att filmen har missat tåget (!), då Earthquake och The Towering Inferno redan hunnit sugit musten ur genren. De båda är dessutom bättre på alla sätt, den ena har ju till och med O.J. på lönelistan. Underhållande är den dock och därför blir betyget och omdömet positivt, men det krävs nog en viss kärlek till genren för att uppskatta den.

Betyg: 3/5

The Little Girl Who Lives Down the Lane (1976)

Den 13-åriga flickan Rynn bor ensam i ett stort hus. Hon säger till alla som frågar att hon bor där tillsammans med sin pappa, som passande nog ska vara en väldigt upptagen poet. Nyinflyttad tar den lilla byn emot henne med skepsis, vissa mer gästvänliga än andra. Hyresvärdinnan är en av de mer skeptiska och negativt inställda, som störs av den unga flickans attityd och självständighet. Men eftersom hyran är betald för tre år fram i tiden kan hon inte göra mer än att hota den unga flickan. Det låter kanske som en ordinär historia, men låt inte skenet bedra. Den är både totalt oförutsägbar och spännande från minut ett.

Rynn skyr inga medel för att skydda sitt uppehåll, bokstavligt talat. Trots det är hon inget monster, snarare raka motsatsen. Hon är mer beläst och intelligent än merparten av ortens befolkning, samt väldigt trevlig, och vill egentligen inte göra något mer än att bara befinna sig i sitt hus. Hon har ingen lust att gå i skolan eftersom att läsa, det kan hon lika gärna göra på egen hand. Dessutom får hon sig en vän i krymplingen, magikern och den något äldre Mario. Tillsammans tar de sig an omvärlden, som vägrar ge upp sin nyfikenhet. Allra mest problem får de med värdinnans odräglige, uppenbart perversa son; den lömske Frank (Martin Sheen).

Sheen fungerar utmärkt med sin intensitet och osympatiska utstrålning. I sitt långa svarta hår påminner han inte så mycket om något jag sett honom i tidigare, åtminstone utseendemässigt. Efter att just ha sett honom i vitt skilda produktioner genom åren är det roligt att han egentligen har samma rörelsemönster och speciella, iaktagande blick i samtliga roller. Det som skiljer är att han är oerhört duktig på att antingen vara sympatisk eller osympatisk, helt anpassat efter vad rollen kräver. Här kör han stenhårt på det senare alternativet och gör så med bravur.

Det är svårt att kategorisera vilken genre den här filmen tillhör. Det är lätt att säga att det är en skräckfilm, fast då ljuger man. Den är förvisso spännande, men inga direkta skrämseleffekter används och skräckmomentet är inte vad som driver handlingen framåt. Det är snarare en ganska lätthjärtlig thriller med mörka inslag av både självständighet och mord, dock utan att den blir våldsam eller överdriven. Musiken, som blandas friskt med både Chopin och intensiva instrumentalnummer, och det ljusa fotot gör det ännu svårare att kategorisera filmen. Det är alltså en omvälvande och omfattande upplevelse, minst sagt.

Den då 14-årige Jodie Foster hade verkligen ett bra år med premiärer av Bugsy Malone, Freaky Friday, Taxi Driver och denna film. Jag har bara sett taxifilmen av dem, men har svårt att se att hon är bättre och mer sevärd än i den här filmen. Det är knappt att jag sett henne bättre i någon annan film, kanske den där med Hannibal Lector i så fall. Själv var hon inte alls nöjd och hade stora problem med regissören, som envisades med att ha med en väldigt explicit nakenscen som störde Foster enormt. Dessutom har hon beskrivit filmen som en passionslös produkt av människor som egentligen inte ville vara där. Hon må ha upplevt det så, men det märks inte i slutprodukten.

Betyg: 4/5

Catch Me If You Can (2002)

Vissa filmer kan man se hur många gånger som helst. Lustigt nog har Steven Spielberg stått för anmärkningsvärt många av dessa för mig och då har jag ändå inte haft någon speciell barndomsrelation till hans filmer. Trots det sitter jag ändå där, gång efter gång och ser om hans filmer. Ibland ensam, ibland med nytt sällskap. Oavsett vilket så håller de alltid för en ny omgång. En av dessa är utan tvekan Catch Me If You Can. Den brukar visas i något sammanhang då och då, alternativt att jag själv sätter igång den, men oavsett vilket blir jag ändå lika charmad och förtjust varje gång.

Den sanna historien om bluffmannen och checkförfalskaren Frank Abagnale (Leonardo DiCaprio), som låtsades vara pilot, läkare och åklagare med hjälp av god charm och en sanslös list må vara kryddad. Jag har ännu inte läst den verklige Abagnales litterära förlaga, men i filmversionen bryr jag mig faktiskt inte så värst mycket om sådana detaljer. För mig är det en sympatisk polis jagar sympatisk skurk-film. Precis som i Heat och Public Enemies, båda stora favoriter för undertecknad. Att se denna katt och råttan-lek mellan Abagnale och FBI-agenten Carl Hanratty (Tom Hanks), som på många sätt är mer spännande och halsbrytande än de som förekommer i båda Manns filmer, är ett spel om känslor. Båda kämpar med icke-existerande familjer och därför skapas en ömsesidig uppskattning för varandra.

Det Catch Me.. vinner i spänning förlorar den i stämning. Inte för att den glamorösa 60-talslooken på allting gör det mindre stämningsfullt, snarare motsatsen. Det är fullt med färger, fräcka klädesplagg och snygga bilar som lika gärna hade kunnat vara taget från en musikvideo. Allt detta fullföljer Spielbergs ambition att underhålla, vilket han lyckas med. Däremot lyckas han inte beröra. Relationen mellan Hanratty och Abagnale får inte tid att utvecklas och därför känns inte heller relationen så trovärdig. Att Abagnale använder Hanratty som en sorts extrapappa att imponera på utforskas inte mer än att det tas för givet att han ska göra så. Att Hanratty är en påhittad karaktär kanske förklarar en del, speciellt eftersom relationen mellan far och son Abagnale är betydligt mer påtaglig och trovärdig. I rollen som fadern gör dessutom Christopher Walken sin bästa roll sedan det korta inhoppet som krigsveteran i Pulp Fiction.

Att en storhet som Martin Sheen dyker upp i förbifarten är ett stort bevis på Spielbergs förmåga (eller starka rykte) vilket inte bara för alla inblandade att prestera så väl de bara förmår, det innebär även att han lockar till sig de absolut bästa. Till och med de minsta rollerna tillhör välkända ansikten. Med musik signerad John Williams inges en orubblig känsla av storfilm. Det må vara en lättvindig film, men ändå en väldigt tung sådan.

Betyg: 4/5

The American President (1995)

Lite Brutt här, lite plugg där. Mycket har kommit emellan mitt spontana presidenttema. Därför var glädjen total när jag äntligen fick tag på The American President, kanske mer känd under den lite mer romansantydande svenska titeln Presidenten och miss Wade. Den är något så ovanligt som ett kärleksdrama som nästan enbart utspelar sig inuti Vita huset. Sliskig kärlek? Nej då. Vi har numera krönte manuskungen Aaron Sorkin ombord för dagens betraktelse och det mina vänner, det garanterat högklassiga walk and talk-scener.

Michael Douglas i sina bästa år spelar presidenten som strax innan valet förlorat sin fru till cancer. Huruvida det hjälpte honom till makten eller inte snuddas vid några gånger, men huvudtemat är snarare åt det gladare hållet så svaret förblir luddigt. Att det skadar förtroendet bland folket att ränna runt med miss Wade (fenomenala Anette Bening) är dock ett faktum. Att hon dessutom är miljölobbyist med en ideologi och ett arbete som inte riktigt går stick i stäv med presidentens gör att relationen inte bara är en dans på rosor.

Förutom det självklara faktumet att Douglas är utmärkt som president, även om jag personligen föredrar när han spelar osympatisk, är varenda biroll minst lika bra. Världens bästa Martin Sheen som presidentens högra hand, Michael J. Fox som överenergisk rådgivare och Richard Dreyfuss som grinig republikansk presidentkandidat (det är klart att den riktiga presidenten är demokrat). Med en sådan uppsättning krävs det mycket för att misslyckas. Ändå händer det alltför ofta.

De gedigna skådespelarinsatserna finns det bara en man att tacka för. Det är inte regissören Rob Reiners förtjänst, all ära till honom, utan enbart Aaron Sorkin. Ingen annan kan skriva walk and talk-scener som han, inte heller göra en rätt platt grundhandling så intressant som han. Kom ihåg att han skrev filmen om Facebook. Bara en sån sak. Sen går det många skrönor om att han var knarkpåverkad när han skrev det här manuset, men det låter jag vara okommenterat.

Med lagom kombination av kärlek och torr politik är The American President en utmärkt film på många sätt. Framförallt är den rolig på ett sätt som just politikgenren sällan är, vilket gör att den förmodligen underhåller betydligt fler än vad som är brukligt för genren. Det enda smolket i bägaren, förutom att kärleksdelen får lite för stort spelrum, är egentligen att tv-serien The West Wing är överlägsen. Det blir lite konstigt att se Douglas köra med Sheen. Det är ju han som ska vara presidenten, tänker jag då.

Betyg: 4/5

Bobby (2006)

Bobby är en av de mest aktuella filmerna i detta land just nu. Har du missat det? Det är inte så konstigt, men om man är av den långsökta typen kan man lätt dra paralleller från Charlie Sheens totala nedgång och den populära miniserien The Kennedys (mer om den i ett inlägg snart) framfart på SVT:s lördagstablåer. Den gemensamma nämnaren är Emilio Estevez, Charlies käre bror och tillika storstjärnan från filmer som The Mighty Ducks och Young Guns. Det var ett tag sen och till skillnad från broder kaos har Estevez försökt att utveckla sig genom att bland annat skriva och regissera egna filmer. Bobby, som gör parallellen till The Kennedys möjlig, är inte hans första men garanterat den mest ambitiösa och framgångsrika.

Den handlar inte så mycket om Robert ”Bobby” Kennedy, som mest agerar i bakgrunden i form av verkliga bilder till den stund han blir skjuten, utan fokuserar istället på den påverkan han hade på folk. Genom att samla nästan varenda känt ansikte från hela Hollywood finns det knappt en enda statistroll som man inte känner igen. Listan kan skrivas oändligt lång, men vi nöjer oss med att konstatera att den är just lång.

Upplägget är inspirerat av Robert Altmans Short Cuts och den gamla Grand Hotel (som jag inte har sett) med vitt skilda karaktärer som förenas i en stor händelse i slutet av filmen. Ett mer modernt exempel är Crash, ett annat den mästerliga Magnolia. Alla nämnda filmer är mycket duktiga på att få de enkla och korta parallellberättelserna att båda fungera och verka vettiga. Bobby är inte riktigt lika skickligt konstrurerad i det hänseendet och påminner mer om katastroffilmscharmtroll som Earthquake och The Towering Inferno. Inget ont om båda men de dramatiska stunderna är kraftigt underordnade katastrofmomenten och påminner i sina sämsta stunder mest om såpoperor.

Att Bobby var en inspirationskälla för många går det inte att ta miste på och mordet på The Ambassador Hotel är fortfarande både tragiskt och oförklarligt trots att gärningsmannen fångats och dömts. Därför njuter jag egentligen mer av de verkliga bilderna än alla påhittade karaktärers livsöden. Däremot är slutet så vackert och välgjort att jag nästan omedelbart förlåter alla filmens brister. Att spela Simon & Garfunkels ”The Sounds of Silence” medan alla lyckligt ovetande om vad som ska hända firar valvinsten i Kalifornien må vara enkel, men ändå helt delikat filmkonst. Sången är ju skriven som en reaktion på mordet på JFK och kombinationen är makalöst bra. Sen när det oundvikliga slutet för den mest sympatiske i Kennedyklanen infunnit sig visas också folks reaktioner men den gången till Bobbys egna röst och det vackra talet ”On the Mindless Menace of Violence” där Bobby pratar om just meningslöst våld.

Mitt slutomdöme är ambivalent på många sätt. Jag gillar förvisso upplägget och även om dramatiken faller rätt platt i nästan alla parallellhistorier så gillar jag ändå rätt många av karaktärerna. Det ger bismaken av att det hade kunnat bli riktigt bra, medan slutresultatet mest bara är en trevlig och ganska puttenuttig transportsträcka fram till mordet som i sin tur gör hela biobiljetten (eller dvd-filmen numera) värd sitt pris. Väl kämpat Estevez, men även om du tog sats ordentligt så klarade du höjdhoppet med rejält darr på ribban.

Betyg: 3/5

Fritt fram för kändisspotting på bilden längst upp. Den som plockar flest vinner ett hedersomnämnande i nästa inlägg.

Avslutningsvis låter jag tystnaden tala:

Wall Street (1987)

Till hösten är det dags för Wall Street: Money Never Sleeps och som ett led i uppladdningen såg jag om föregångaren och originalet från 1987 här om dagen. Det som slår mig är att den tidstypiska 80-talsyuppien som riskerat att gå ett ovärdigt åldrande till mötes, i själva verket gett filmen ytterligare en dimension – den nostalgiska!

De tegelstensliknande mobilerna, enkla datorerna och stora skjortorna kanske får en och annan småunge att himla med ögonen nu för tiden, men jag njuter i stora drag av all nostalgi från en svunnen tid.

Sen är det något speciellt med Charlie Sheen i seriösa roller. Speciellt i hans tidiga karriär, för när man väl skakat av sig bilden av honom i Two and a half men hittar man en ambitiös och talangfull skådespelare. Jag vill poängtera skådespelare, för det är knappast vad man kan kalla hans insatser det senaste decenniet. I Wall Street är han alldeles utmärkt i sin roll som den naiva och godtrogna Bud Fox, som sätter sig under finanshajen Gordon Gekkos vingar.

Just Gekko är en karaktär i klass med Hannibal Lector och Norman Bates. Lika mytomspunnen och med en auktoritet som får vem som helst på fall. Det är lätt att glömma av att det faktiskt var Michael Douglas genombrott.

För att återgå till Sheen, så har han med sig sin excellenta far Martin som passande nog spelar hans pappa. Det resulterar i några riktigt vassa scener, där bland annat när son besöker far på sjukhus i ett scenario inte helt olikt verkligheten.

Måste även kommentera Hal Holbrook som spelar kollega till Fox. Hans karaktär är inte med så mycket, men varje gång han dyker upp så tar han tag i Fox och lämnar några väl genomtänka visdomsord. Man kan säga att han spelar moralens röst. Klockrent!

Jag är tudelad till Oliver Stone, men Wall Street är utan tvekan när han är som bäst och då har inte ens jag något att klaga på. Eller ja, det vore väl att handlingen kanske går lite väl snabbt fram och att scenen när Sheen jr går ut på balkongen och frågar sig själv ”what have I become?” bara känns löjlig. Men det är petitesser i det stora hela.

Betyg: 4+/5