Topp 10: Rättegångsfilmer

Mustiga och intensiva rättegångsdramer – finns det någon filmmotsvarighet som slår en sådan upplevelse? Sen kväll, tidig natt, mitt på dagen – oavsett tidsrum är ett bra rättegångsdrama ett sådant som fångar sin tittare. Med stora gester, höga röster och stark retorik går slutpläderingarna genom rutan, åhörarnas spontana ”åååh” när något skrämmande avslöjas fylls på av ett ständigt framåtlutande på den här sidan tv-skärmen.

Nedan har jag listat mina tio favoriter i genren. Jag har haft listan i åtanke ett längre tag och har därför försökt se så många intressanta filmer som möjligt för att säkerställa att jag inte missat någon storfilm. Det har jag säkert gjort ändå, men nu är listan gjord. Mina avgränsningar är knappa; rättssalen är inte en nödvändig spelplats. Det har räckt med att filmen på något sätt tar itu med rättsfall i någon process för att den ska få medverka.

***

10. 12 Angry Men (1997)

En remake som nästan är identisk med sin förlaga. När förlagan i sin tur är enastående blir kopian givetvis rätt bra den med. Det som är allra mest imponerande är att den ändå är så spännande, trots att jag kunde både upplägget och slutet från originalfilmen när jag såg den. Ett stort plus till den fenomenala Jack Lemmon som axlar Henry Fondas roll från originalet. Det största minustecknet är att 12 arga män inte känns så 1997; någon kvinna kunde gott letat sig in i detta dussin.

9. Kramer vs. Kramer (1979)

En film om en skilsmässa och vårdnadstvist bjuder inte på samma spänning som ett mordfall, men utan tvekan lika mycket (om inte mer) känslor. Egentligen inte så mycket ett rättegångs- som det är ett relationsdrama, men rättegångsscenerna mellan de oense föräldrarna är likväl filmens starkaste. En i raden av starka Dustin Hoffman-filmer från 70-talet.

8. Primal Fear (1996)

En rätt ordinär historia, men utmärkt utförd. Edward Norton i sin allra första roll står för en oförglömlig insats som anklagad, medan Gere spelar en stilig advokat. Ett standardverk, men ett väldigt bra sådant. Bästa scenen är när Gere släpper på slipsknuten och jagar bovar i mörka gränder, i en uppvisning av att den här advokaten inte räds skitgörat. .

7. My Cousin Vinny (1992)

Vem sade att rättegångsfilmer är tråkiga? Joe Pesci drar ut på vischan och försvarar två mordanklagade killar, som till en början undrar vad det är för märklig snubbe de har anlitat som försvarare i sina livs viktigaste ögonblick. Pesci är ingen vanlig advokat, han är knappt advokat överhuvudtaget, men med vilja kommer man långt. Tur också att flickvännen, spelad av Marisa Tomei, kommer till användning med sina expertkunskaper under rättegången.

6. Presumed Innocent (1990)

Alan J. Pakula regisserade denna aningen bortglömda Harrison Ford-thriller. Ford spelar en åklagare som blir anklagad för mordet på en ung kvinna, som han dessutom var kollega och haft ihop det med. Infallsvinkeln att en åklagare blir anklagad, med all den kunskapen om hela processen som han sitter på, är oerhört intressant. Sen finns det genom hela filmen en stark ovisshet huruvida han är skyldig eller ej.

5. Judgment at Nuremberg (1961)

Oerhört stark film som faktiskt gör en så ofattbar och omfattande händelse som Förintelsen till en realistisk och moralisk fråga. De anklagade är en rad tyska domare som bara följde den lag naziregimen stiftat. Trots detta är frågan om domarna ändå borde haft vetskap om vad deras agerande ledde till och huruvida de kan hållas ansvariga för det. Den starkaste scenen är autentiska bilder inifrån ett koncentrationsläger. En tung film i ordets sanna bemärkelse.

4. JFK (1991)

Lite tveksamt om det är en sann rättegångsfilm eftersom en förhållandevis liten del av filmen utspelar sig i rättssalen. Jag väljer dock att vara lite flexibel i avgränsningarna och tar med detta utmärkta konspirationsdrama. Den behandlar den enda rättegången som faktiskt hölls gällande mordet på JFK, en rättegång som i verkligheten var avklarad på mindre än en timme. Filmen låter sig dock inte hindras av sådana småsaker och tar sig stora friheter med både sanning och verklighet, men med en glödande Oliver Stone bakom kameran tas inga fångar.

3. Anatomy of a Murder (1959)

James Stewart tar sig an ett rättsfall som behandlar mord och våldtäkt, men det är egentligen ovidkommande. Det viktigaste är att det är en enda lång föreställning av Stewart. Han är fullkomligt lysande i en roll som är som skapad för honom. Han bjuder på skratt, allvar och en sällsynt närvaro som få andra är kapabla att förmedla. En allvarlig berättelse som inte missar sina komiska poänger.

2. 12 Angry Men (1957)

Vi började med nyversionen och det är klart att originalet har en välförtjänt plats på listan. Detta trots att den faktiskt knappt innehåller några rättegångsscener, i stället ligger fokus enbart på en jurys, bestående av 12 edsvurna män, överläggning och röstning i ett till synes solklart fall. Alla är övertygade om att den anklagade är skyldig, alla vill ifrån det låsta rummet – alla utom Henry Fondas karaktär. Näst efter Hitchcocks Rear Window, det bästa kammarspelet jag har sett. Den kvava och svettiga sommarvärmen går rakt igenom den svartvita rutan.

1. A Few Good Men (1992)

Tom Cruise som advokat med samma inställning som hans Maverick i Top Gun; jag är duktig på mitt jobb, jag behöver inte anstränga mig så mycket. Det blir dock ändring på det när allvaret kliver in. Demi Moore axlar Val Kilmers Iceman och triggar igång Cruizern, som använder lärdomar från alla sina skådespelarlektioner som svar. Med manus av den briljante Aaron Sorkin är varje scen fylld av slagkraftig dialog. Allra mest känd är finalen, som väl fler har sett än själva filmen, men bäst är filmen alldeles innan, när Cruizern känner på Jack Nicholsons karaktär och gör ett livsavgörande vägval.

***

Filmer som snubblade på mållinjen inkluderar bland andra …And Justice for All, The Firm och The Devil’s Advocate. Om man vill medverka på en riktig rättegång är det dock Paradise Lost som gäller. Jämfört med den är alla, förutom möjligen Judgment at Nuremberg, nämnda filmer i detta inlägget bara trams. Å andra sidan går det att medverka i en högst aktuell och lika hemsk rättegång i var och varannan mediakälla i dessa dagar.

***
Nu har jag redovisat mina favoriter. Vilka har jag missat? Upplys mig!

Det bästa från mitt filmår 2011

Som vanligt har jag sett alldeles för få filmer från det gångna året för att kunna göra en rättvis topplista över de bästa. Tidigare år har jag därför gjort en lista med bästa filmer från året innan föregående året, alltså skulle det gälla år 2010 i detta fallet. Det var tanken även denna gången, men när jag satt där och funderade så kände jag mig klar med Inception, Shutter Island och liknande. Fantastiska filmer från ett väldigt bra år, men det kändes lite bakåtsträvande. Därför tänkte jag ett steg längre, jag listar höjdpunkterna från mitt filmår 2011. De bästa filmerna jag har sett för första gången under föregående år, oavsett utgivningsår. Here it goes:

10. The Pianist (2002)

En stark film som det är, den bästa andra världskrigsskildringen till och med, men framförallt Roman Polanskis uppgörelse med sitt förflutna. Det hade lika gärna kunnat vara han själv som spelar huvudrollen, så starkt märks det att han känner och identifierar sig med den här berättelsen. Nu har Adrien Brody fått den äran och gör det med en rejäl bravur. En stark film om ett starkt ämne som lyckas beröra mig mer än den i övrigt fina Schindler’s List, bara för att ta ett exempel.

9. Somewhere (2010)

En annan film som inte direkt blivit enhälligt älskad av alla. Sofia Coppola tittar i backspegeln och gör en film om en frånvarande skådespelarpappa som kämpar med livet som stjärna, som inte alls är så glamoröst som man först kan tro. Coppola målar upp bilder och använder ett fantastiskt soundtrack för att skapa en så stark stämning att när jag ser fodralet så hör jag direkt basgången från Phoenix Love like a Sunset part 1 som är med i filmen. En film helt i min smak.

8. The Bridges of Madison County (1995)

En film om de små ögonblicken, de få dagarna då två människor möts en sommar, som påverkar ett helt liv. Förväntningarna var höga när jag såg den här i somras och på inget sätt blev jag besviken. Kemin mellan Clint Eastwood och Meryl Streep är ohygglig stark, i synnerhet Eastwood gör sin bästa skådespelarinsats i hela sin karriär. Slutet är ett av de mest hjärtskärande jag har sett. Man-tears är ofrånkomliga.

7. The Tree of Life (2011)

En film som egentligen ingen annan. Pretentionsnivån är total och förståndsnivån för innehållet begränsad. Men den mentala tankefärd den här filmen skickade iväg mig på, med stora existensiella frågor blandat med ett synnerligen gripande vardagsdrama, det är en upplevelse jag nästan rankar som helt unik i mitt filmliv. Som upplevelse påminner det mig mycket om 2001: A Space Odyssey fast lite mer ur ett vardagligt perspektiv. En stor film som jag kommer att återvända till.

6. JFK (1991)

Oliver Stones främsta gåva till filmvärlden. Kevin Costner är helt outstanding i denna, tidernas främsta detektivfilm. Lika mycket en historielektion som det är en spännande thriller. Ett typexempel på hur drama- och konspirationsfilmer ska göras. Rättegångsscenen med den kända, verkliga hemvideoupptagningen på Kennedys mord ger hela filmen en stark, genuin känsla. .

5. All the President’s Men (1976)

Om det är någon film som slår JFK på fingrarna i exemplariskt utförande så är det denna. Även om de inte riktigt kan räknas som samma sorts film så är All the President’s Men den bästa journalistfilmen som har gjorts. Ingen annan film lyckas framhäva skrivmaskinen och den vanliga blyertspennans ohyggliga makt som vapen på samma sätt. Scenerna inne på redaktionen, där skrivmaskinsljuden lika gärna hade kunnat vara från automatvapen, är magnifika.

4. Dances with Wolves (1990)

En nästan ofattbart stark film där Kevin Costner blir ett med naturen. Den förlängda versionen som jag såg var så bra att jag blev överrumplad när eftertexterna kom över mig. Jag ville ju ha ännu mer. Costner målar upp en värld som är så lätt att fångas av och totalt insvepas i. Jag har sagt att jag förlåter allt Costner har gjort och kommer göra i sin övriga karriär, för har man gjort en så här bra film kan man med all rätta göra vad som helst sen. Det spelar ingen roll. Det kan inte bli bättre än så här i vilket fall.

3. Night on Earth (1991)

Att Jim Jarmusch, min lilla indiefavorit, skulle lyckas göra en film som berörde mig så starkt trodde inte ens jag. Men denna fina lilla historia om taxifärder i olika huvudstäder i världen, med slutpunkt hos en nästan osannolikt deprimerad och sorgsen taxichaufför i en Volvo i Helsingfors, lyckades. Tom Waits musik och just den sista Helsingsforsdelen är så stark att jag faktiskt inte har vågat se om den. Också ett garanterat fall av man-tears.

2. Ordinary People (1980)

Den här skrev jag om nyligen, men få filmer har berört mig på ett så nära plan. Familjen som filmen kretsar kring känns så äkta och problemen de bearbetar som så naturliga att det nästan känns som en två timmar lång hemvideo blandat med återuppspelningar av dagboksanteckningar. En stor överraskning och en film jag faktiskt tvekar kring om jag ens vill återuppleva.

1. Senna (2010)

En film jag har försökt skriva ett längre inlägg om flera gånger, men inte lyckats. Det var nämligen längesen jag blev så berörd och engagerad av en film som jag blev av Senna. Som stor formel 1-entusiast och med stor koll på Sennas karriär var det här en makalöst stark upplevelse. Musiken och upplägget gör att det här känns betydligt mer som en spelfilm än en dokumentär. Att den då innehåller moment och vändningar som en vanlig spelfilm aldrig hade kommit undan med utan att kallas för orealistisk, det är nästan för bra för att vara sant. Trots det är det ju så att allt är sant. Relationen mellan Prost och Senna är måhända någorlunda vinklad, men allt som visas och spelas upp är upptagningar från verkligheten. Enastående filmkonst!

***

Det var min topp 10 från filmåret 2011. Vilka filmer har du sett under året som du kommer ta med dig lång tid framöver? Dela med dig i kommentarsfältet!

Pladd’s Life in Movies – part 1

Eftersom de flesta av mina bloggkamrater har gjort utmaningen A Life in Movies vill så klart inte jag vara sämre. Uppgiften är enkel – välj en film per levnadsår. Jag är ju förhållandevis ung så därför blir inte listan så värst lång, men lite spänning ska det ju finnas och därför har jag delat upp listan i flera inlägg. Jag har försökt tänka mer på personlig koppling till filmerna mer än bara att välja den bästa från varje år. Oftast ger ju det ena det andra, men det är värt att notera.

1990 – Days of Thunder
Kanske tidernas bästa racingfilm. Tänk Top Gun, fast på racingbana och ännu bättre. En personlig favorit som har hängt med under många år.

1991 – The Doors
En film jag såg förhållandevis nyligen men som ändå snärjde mig runt sitt lillfinger. Jag har hunnit med att se om den 4-5 gånger efteråt och jag fastnar lika hårt för den tragiska berättelsen varje gång. Stiliserad och överdriven? Javisst, men det fungerar. Val Kilmer gör sin bästa roll också.

1992 – Reservoir Dogs
En film som på många sätt definierat vad jag anser krävs av en bra film. Enkel, men ändå briljant. Tidernas bästa debutfilm? Japp.

1993 – True Romance
Även det här en film som har definierat min filmsmak. Den lyckas visa att kärlek övervinner allt på ett storslaget, underhållande och magnifikt vackert sätt. Tarantinos dialoger är sylvassa och Tony Scott hanterar dem varsamt och förhindrar att det bara blir”blabla”. En underbart vacker och blodig film om kärlek. Dessutom kan det vara en av de filmer jag har sett flest gånger.

1994 – Pulp Fiction
Ännu en Tarantinofilm och vad ska man saga om den här pärlan egentligen? Det finns vissa filmer som man aldrig vill ska ta slut. Det här är en av dem. Fantastisk rakt igenom! Varenda scen, varenda replik är totalt underbar. Däremot måste jag erkänna att den inte haft lika stor påverkan på mig som flera andra Tarantinofilmer har haft, även om jag fortfarande tycker den är mästerlig.

1995 – Heat
Om jag skulle vara tvungen att se en och samma film om och om igen under en obegränsad period så hade det valet fallit på Heat. Utan tvekan. Varenda scen är ren filmmagi. Pacino får briljera och aldrig förr har det varit så svårt att välja vem man ska hålla på, the good guy eller the bad guy. Dessutom är Val Kilmer med. Huvaligen, vilken film!

Sammanfattningsvis kan man säga att mina fem första filmlevnadsår präglas av Quentin Tarantino och väldigt mansdominerade filmer. Å andra sidan är ju Tarantino en erkänd kvinnoporträtterare och gör ju så även i True Romance med Alabama, så jag tycker mig ändå finna en viss balans där. Slående är att de nästkommande fem åren kommer representeras av färgstarka och profilerade regissörer, vilket ju även går att tillskriva de här fem åren.

Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 2

U-Turn (1997)

U-Turn måste vara Oliver Stones egentligen enda mellanfilm. Sedan genombrottet med Salvador och Platoon har han mer eller mindre bara gjort filmer med tydlig agenda. Så är inte fallet i U-Turn, som kort och gott är en historia om en drifter som får motorproblem i en hillbilliehåla någonstans i Arizona. För att komma därifrån behöver han bara få sin bil lagad, men allt går fel och han hamnar i onåd hos ohälsosamt många av bygdens profiler.

Genom att använda estetiken från Natural Born Killers, fast inte riktigt lika extremt, lyckas Stone göra en intressant och även underhållande film av den ordinära berättelsen. Sean Penn spelar driftern och lyckas väl med att bära filmen på sina axlar. På vägen stöter han på Billy Bob Thornton som osympatisk bilmekaniker, Nick Nolte som vidrig utpressare och framförallt Jennifer Lopez som listig bedragerska. Den sistnämnda är ingen gåva till skådespelarvärlden, men rollen kräver inte mer än ett fint leende och låg hämningsnivå heller.

En annan rolig parantes är att Joaquin Phoenix dyker upp som ärelysten pojkvän ifylld komplett countysångardress som ackompanjeras av Johnny Cash nästan varje gång han är i bild. Att den gode Phoenix senare spelade just Cash i Walk the Line är så klart en slump, men det syntes redan här att han var rätt man för jobbet.

U-Turn är inte på något sätt Oliver Stones främsta verk, men ibland kan även mellanfilmer vara rätt intressanta. Att filmerna innan och efter var Nixon och Any Given Sunday tyder på att gubben hade gott om krut i filmbössan även så sent som i slutet av 90-talet. Så pass mycket att han kunde slänga iväg en så här ytterst habil film utan större omsvep.

Betyg: 3/5

Är det något vi har sysslat med på den här j-vla filmbloggen genom åren så är det just Oliver Stones filmer. Tryck här för att läsa ännu fler recensioner av hans verk.

Midnight Express (1978)

Då kan jag stryka turkiska fängelser från eventuella resmål i framtiden. Framförallt i kombination med knarksmuggling. Det är helt enkelt inte värt det. Om jag mot förmodan kommer på andra tankar är det bara att dra igång Midnight Express igen. För man kan ju fundera kring hur stor huvudvärk den har gett turkiska turistarbetare, trots att hela filmen mer eller mindre är inspelad i Malta.

Det är när Billy Hayes bestämmer sig för att smuggla med sig lite knark hem till staterna som helvetet brakar loss. Han åker fast och hamnar i något som utan vidare kvalificerar sig till helvetet på jorden. På vägen dit går han igenom den rättsliga processen med rättegång och allt det som tillhör. Han får straffet fyra år och det är ju inte så märkvärdigt. Tre år med gott uppförande, som man säger. Problemet är att det inte blir tre år. Det blir inte fyra år heller. Helt plötsligt bestämmer sig nämligen turkarna för att 30 år är det rätta straffet. Hur hanterar man något sådant? Jo, inte biter man ihop och gillar läget i alla fall.

Det finns en anledning till att alla fängelsefilmer idag jämförs med Midnight Express. Vissa kanske hävdar att det finns många som refererar till The Shawshank Redemption också, men jag tycker sådana filmer påminner mer om inlåsta spa-anläggningar. Någon spabehandling får inte Hayes och hans medfångar. Även om det utvecklas en homoerotisk sidoberättelse, som på något sätt inte alls förvånar mig med tanke på att manusförfattaren råkar vara Oliver Stone, finns det inte mycket annan närhet eller någon sorts sympati att hämta hos någon, varken hos rättsamhället eller inuti fängelset.

Det finns en del kritik mot att Turkiet framstås som alldeles för endimensionella och barbariska men även om skaparna har hävdat ett visst dåligt samvete över den bilden, så tycker jag ändå inte det är så viktigt. Det är klart att turkar inte gärna visar den här på bästa sändningstid, men ambitionen är mest att spegla Hayes omvärld som han upplever den. Visserligen skojar man inte bort repliken “for a nation who doesn’t eat pigs you sure have a lot of them” så lättvindigt, men hur som helst behöver ju inte allt detta innebära att det är sanningen som visas. Inte heller ska man ta ”based on a true story”-meddelandet så allvarligt, men det torde väl alla veta vid det här laget.

Så med skitiga miljöer, osympatiska och tortyrglada turkar samt ett tungt syntsoundtrack är Midnight Express en av de mest lyckade fängelsefilmer jag har sett. Trots svartmålningen av turkar och andra partier som är både uppenbart överdrivna andas hela filmen mänsklighet. Det är inte alls svårt att  känna sympati för Hayes, men det är inte heller något tvång. Det finns inga pekpinnar eller stråkorkestrar som berättar vilka känslor som är bäst lämpade vid olika tillfällen. Det är bara en förbannat mörk och tragisk berättelse om hur ett litet snedsteg kan få katastrofala och livsförödande konsekvenser.

Betyg: 4/5

Any Given Sunday (1999)

Trots mitt stora sportintresse har jag inte mycket till övers för amerikansk fotboll av den enkla anledningen att det är mer eller mindre svintråkigt att se på. Kan ha att göra med att jag saknar traditionerna och inte har full koll på reglerna. När det kommer till filmens värld passar dock denna testosteronstinna sport betydligt bättre. Det tuffa fysiska spelet blandat med den psykologiska striden vid långsidan är som bäddat för intensiv spänning och även om slutet ofta är löjligt förutsägbart är det svårt att inte engagera sig. Så fungerar jag i alla fall. Därför är det en fröjd att en så duktig regissör som Oliver Stone tagit sig an detta gladiatorspel i modern tappning.

Handlingen kretsar kring ett gäng nyckelfigurer, men framförallt den ärrade tränaren Joe D’Amatos (Al Pacino) strid för att framhålla det fina i spelet. Tillsammans med lagets förre general manager (chef för den oinsatte) var laget ett av de mest framgångsrika i sporten, men efter dennes bortgång har dottern (spelad av Cameron Diaz) tagit över och resultaten vänt i negativ riktning. En av lagets mest framstående stjärnor Cap Rooney (Dennis Quaid) blir skadad och chansen att axla den viktiga quarterbackspositionen går till Willie Beamen (Jamie Foxx) som snabbt gör storsuccé. Den gamle veteranen Rooney är lika rädd för att fortsätta spela som han är för att sluta och den unga shooting star-Beamen tappar fotfästet efter framgången lika snabbt som motgångarna knackar på dörren igen. Med andra ord: en klassisk sportsaga.

Egentligen hade man utan svårigheter kunnat applicera handlingen på vilken sport som helst, men tänk er själva hårda smällar ute på planen med publikens vrål i bakgrunden och en stridstokig och gapande Al Pacino vid sidlinjen. Mitt filmhjärta klarar knappt mer än så, så underbart är det att se på. Det enda som stör stämningen är att Stone tryckt in sitt eget ansikte som en ständigt återkommande expertkommentator, som kanske bara stör om man vet hur denna ögonbrynsman ser ut. Annars innehåller den alla vändningar som en sportfilm ska ha vilket innebär flera starka brandtal av den gapande Pacino. Om jag hade sysslat med sport i någon omfattning hade jag valt vilket som helst av alla motivationstalen och visat inför varje match. Klyschor: ja, motiverande: ja!

Any Given Sunday är ett storslaget sportäventyr som egentligen inte bjuder på något nytt, men som är så enormt skickligt regisserad att det är en fröjd att sugas in i en värld där touchdown är viktigare än alla världens krig. Det är befriande på många sätt, men framförallt är det spännande och den varan ska inte underskattas.

Betyg: 4/5

Notis: Charlton Heston dyker upp som lagets i ägare i en roll som blev en av hans sista.

Till sist: Titta och njut. Jag kommer aldrig få nog av Pacinos brandtal. Aldrig.

Salvador (1986)

Mitt i El Salvadors inbördeskrig i början av 80-talet befinner sig den amerikanska journalisten Richard Boyle (James Woods) och hans ofrivillige resekamrat Doc Rock (James Belushi). Boyles uppdrag må vara att dokumentera kriget, men dagarna går mest åt på att hålla huvudet ovanför vattenytan och undvika döden. Att han dessutom förälskat sig i en lokal tjej och intagit papparollen för hennes barn gör inte dagsverket lättare.

Oliver Stone sätter tonen direkt med en närmast epilepsiframkallande titelsekvens som deklararer att det här är en arg film. En hemsk och fruktansvärt arg film, även om huvudtrion Woods och Belushi är både festliga och charmiga. Den förstnämnda är för övrigt riktigt bra. Jag hade faktiskt glömt av att det fanns en bra skådespelare mitt bland alla Family Guy-framträdanden. Belushi är också en snubbe jag sällan sett i seriösa roller tidigare (om inte K-9 räknas) men till min glädje gör han en riktigt bra insats här. Men tänk er According to Jim-Jim mitt i det salvadoriska helvetet. Det ska erkännas att det är lite svårsmält.

Stone gör ingen hemlighet av sina vänstersympatier för revulotionärerna, men drar sig inte heller för att visa upp deras grymma sidor. Kontentan är dock en stor och välfylld stövel rakt i ändan på den högerstyrda militärstyrkan som i axelns förlängning landar i Washington på grund av det amerikanska stödet. Jag har läst åtskilliga gånger att dåvarande presidenten Reagan tog avstånd till filmen och det får ju ses som ett ypperligt bevis på Stones pondus och filmens slagkraft. I alla fall när det begav sig. Själv känner jag mest att de politiska ställningstagandena inte behövdes framhävas så hårt, eftersom själva innehållet räcker alldeles utmärkt på egen hand.

Den hemska berättelsen och Woods enastående skådespel till trots, så kan jag inte hjälpa att känna vissa dalar i intensiteten och det är aldrig något positivt i krigsfilmer. Det gör att Salvador som film inte hamnar på övre halvan av betygsskalan, men som berättelse och utropstecken för problem i delar av världen som allt för ofta inte får den uppmärksamhet den förtjänar är den mycket intressant.

Betyg: 3/5

Nixon (1995)

Som en naturlig fortsättning på JFK tyckte Oliver Stone att Richard Nixons uppgång och fall var en historia värd att göra en tretimmarsrulle om. Presidenten som skapade fred med Sovjet, öppnade samarbete med Kina, avslutade Vietnamkriget och var ansvarig för att människor promenerade på månen för första gången. Trots alla dessa remarkabla prestationer är det Watergateskandalen som kom att prägla och avsluta hans kandidatur. En smutsig avlyssningshistoria som tvingade den karaktäristiske Nixon att smyga ut genom bakvägen från Vita huset och försvinna från maktens korridorer för alltid.

Stone visar i princip alla viktiga händelser ur Nixons liv och han förklarar sällan inte mer än nödvändigt. Vid några tillfällen kommer korta summeringar med berättarröst, men för att verkligen hänga med krävs det vissa förkunskaper. Jag kan inte säga att jag hade alla nödvändiga, men det gjorde inte så mycket. Fokus ligger inte på händelserna lika mycket som det gör på Nixon som person. I Anthony Hopkins skepnad blir han en varm och ambitiös man som ju mer tiden går förlorar sin verklighetsförankring. Han börjar prata om sig själv i tredje person och lever efter en självbild som är helt omöjlig att anpassa till verkligheten. Han blir smått paranoid och känner sig ständigt misskrediterad, vilket får honom att agera mer som gangster än som president stundtals. Hopkins gör allt mycket bra, även om hans enorma fokus på minspel tar en stund att vänja sig vid.

Speltiden bjuder inte på samma spänning som i JFK, men efter en trevande start är det lätt att fastna för de välporträtterade karaktärerna. När JFK ändå är på tal så har Nixon en annan gemensam nämnare, förutom speltiden, i att en känd tv-karaktär dyker upp i maktens korridorer; Niles från Frasier! Eftersom jag inte hyser samma agg mot honom som mot Newman (skriver jag samtidigt som jag knyter näven av ilska) och David Hyde Pierce är en utmärkt skådespelare så var det inget större distraktionsmoment, men väl värt att notera.

Förutom en klippteknik som Stone lagt på sig från Natural Born Killers-äventyret, där allt ska skifta mellan färg och svartvitt i olika grader av intensitet, är det en mycket säkert regisserad film utan några egentliga dalar. Den sista timmen med allt som till slut leder till Nixons avgång är både varm och spännande. Jag skulle inte kalla den för den ultimata Nixonfilmen, men det är en mycket bra grund att börja med om man vill ta sig an denna märkliga presidents liv.

Betyg: 4/5

JFK (1991)

Jag har åtskilliga gånger lyft fram Oliver Stones verk från slutet av 80- och början av 90-talet som filmer som skjuter hej vilt åt alla håll och som träffar nästan allt som siktas på. Stone var så ambitiös och målmedveten att känslan av att inget är omöjligt är så påtaglig att nästan oavsett vad filmerna handlar om, så lyckas han engagera sin publik. På den tiden var han raka motsatsen till den trötta skuggan av sig själv som speglar hans filmer de senaste tio-femton åren. Därför vågar jag säga att ingen kunde gjort filmen om mordet på John F Kennedy bättre, för ingen annan hade vågat samla ett gäng mer och mindre sannolika konspirationsteorier och bygga hela filmen på dem.

Filmen följer den verklige åklagaren Jim Garrison som höll i en förundersökning liknande den som visas i filmen, men han hade i själva verket ännu fler teorier om vad som egentligen hände. I förarbetet till filmen pressades Garrison med frågor av Stone, så till den grad att han reste sig upp och lämnade rummet. Stone imponerades av den stensäkra attidyden Garrison visade upp, men han hade också stora tvivel på hans arbete. Därför har han gjort en lätt idoliserad och nedtonad bild av den verklige personen, som i händerna på den då glödheta Kevin Costner (som året efter Dansar med vargar hade världen under sina fötter) blir ett starkt och symboliskt centrum för hela handlingen.

Trots att speltiden är på mastiga tre timmar och informationsflödet är aldrig sinande blir det aldrig tråkigt eller ens långdraget. Stone hanterar alla trådar med känsliga fingrar och använder snabba klipp, tillbakablickar och verkliga bilder i en kombination som gör att jag som tittare inte en enda gång kan slappna av. Han introducerar ämnet och visar i tur och ordning händelseförloppet, från att Kennedy mördas till Jack Rubys mord på Lee Harvey Oswald. Sen visas händelserna flera gånger om, bland annat genom den beryktade Zapruders amatörfilm som visar hur Kennedys huvud flyger åt alla möjliga håll. Starka bilder, men så är det också en väldigt stark film.

Om inte Costner hade gjort Garrison till en så stark karaktär så är det mycket möjligt att slagkraften hade minskat betydligt, för trots att casten består av oräkneligt antal med storstjärnor så är alltid all uppmärksamhet riktad mot Costner. Utöver honom syns bland andra Tommy Lee Jones, Joe Pesci och Gary Oldman (som Oswald). Jag kan nämna ännu fler, men den som kanske lämnar störst avtryck är Wayne Knight. Vem är han då? Jo, han är självaste Newman från Seinfeld (skriver jag samtidigt som jag släpper tangentbordet och knyter näven).

JFK är en stark kandidat till utmärkelsen the great detective movie och står än i dag som kanske det främsta avtrycket både Costner och Stone gjort i filmvärlden. I vanliga fall hade jag  lagt till ett hitintills, men tyvärr har ingen av  herrarnas karriär snärjts upp i det blå sen dess. Det förtar dock inte denna speciella film, som är lika unik och häpnadsväckande som den är fantastisk.

Betyg: 5/5

W. (2008)

Jag har flera gånger påpekat hur bra jag tycker Oliver Stone var runt decenniumskiftet 1990 då han tryckte ut hur många toppenfilmer som helst. Han hade en unik glöd och en så hög ambitionsnivå att hans filmer var omöjliga att inte bli berörda av på något sätt. Det är raka motsatsen till vad som går att säga om dagens upplaga av Stone. Allra bäst exemplifieras det i World Trade Center, som i mitt tycke är så tråkig att jag fortfarande har svårt acceptera att Stone på allvar tyckte det var värt tiden att göra en sån skitfilm. Visserligen tyckte jag Wall Street-uppföljaren var helt okej, men ändå var förväntningarna lågt ställda när det vankades W.

Egentligen tycker jag det är på tok för tidigt att göra försöka göra en film om hela George W. Bushs liv, dessutom samma år som han avgick som president. Man kallar förvisso filmen för en krönika över hans liv, mer än en biografi, men när man porträtterar hela resan från alkoholiserad buse till att bli världens mäktigaste man – då är det en biografi. Det gör att berättelsen blir väldigt spretig, även om fokus läggs på beslutstagandet inför invasionen av Irak. Alla scener är väldigt välspelade, men de känns som lösrykta berättelser som alldeles för fort avhandlas.

Josh Brolin är väldigt bra som Bush, även om det känns lite konstigt att se honom imitera hans kända motorik och talsätt. På samma sätt som att man efter hand släpper hur lika alla skådespelare är sina original, så släpper man även Brolins skådespel och börjar ta till sig karaktären.

Vad som förvånar mig mest är att Stone gör en så sympatisk version av Bush. Vad man än tycker om honom som person och president, så trodde jag aldrig att Stone var den som skulle missa en sådan chans att göra något mer av en så ifrågasatt karaktär, men efter filmen känns det mest som en hyllning till Bush. Det hade inte jag väntat mig.

Handlingsförloppet är så klart bestående av oerhörda mängder ren fiktion, men han lyckas ändå få både dialogen och förloppet att kännas rätt naturligt. Dock inte så personligt och ärligt att det går att ta till sig. Det känns mest som ett faktadoktument, utan speciellt trovärdiga källor. Lite som om en lärobok skulle vara skriven av Wikipedia-användare. Trovärdigt skriven, men kanske inte 100 procent sannenlig.

Trots att filmen börjar trevande och känns ganska opersonlig, så är det ändå en väldigt intressant tolkning av Bush som person. Det kommer garanterat komma fler filmer om denna märkliga man och Stones försök var en värdig första film. Jag har svårt att föreställa mig den som THE George W. Bush movie. Det kanske inte var hans avsikt heller, men då blir inte resultatet bättre än så här.

Betyg: 3/5