Kvaliteten på Woody Allens filmer har inte alltid varit lika med hur mycket pengar filmerna i fråga har dragit in. Oftast drar filmerna inte in så mycket pengar alls, i synnerhet inte i USA. Ibland händer det däremot att publiken får upp ögonen för Allen och upptäcker hans sanna kvalitet. Det är svårt att prata pengar i sådana här filmsammanhang utan behöva att ta hänsyn till inflation och andra omständigheter, men hur man än vrider och vänder på det så visar de flesta beräkningar att de mest framgångsrika filmerna rent finansiellt har varit Annie Hall, Manhattan och Hannah and Her Sisters. Det är samtidigt en trio filmer som de flesta nog kan vara överens om tillhör Allens bästa verk. På 2000-talet fick Allen ett kritikeruppsving i och med Match Point, men faktum är att den bara drog in lite mer än hälften av vad Midnight in Paris gjort. Med andra ord är det med fog som den nyss nämnda trion kan utvidgas till en kvartett med Midnight in Paris som den fjärde medlemmen. Den har också gemensamt att den inte behöver skämmas för sin kvalitet, ty den tillhör utan tvekan en av Allens finaste stunder på jorden.
Innan den dissekeras måste den sättas i ett Allen-sammanhang. Lika svårt som han verkar ha att komma på ny idéer stundtals, lika svårt blir det att skriva om hans nya filmer utan att referera till hans äldre verk. Till att börja med är det inledande Paris-montaget, där stadens turistbyrå får sig serverat ett smörgåsbord av vackra stadsbilder, en färgversion av vad Allen gjorde för New York i Manhattan. Inget fel i detta över huvud taget, det fungerar med den äran i båda fallen. Sedan trillar förtexterna igång med det traditionella typsnittet, men denna gång inte ackompanjerad av jazzmusik. I stället får vi höra en dialog mellan filmens huvudkaraktärer som direkt etablerar vilken väg vi vandra skall. Gil (Owen Wilson) pratar om hur han älskar Paris, att han vill bo och verka där, medan hans blivande fru (Rachel McAdams) är betydligt mer kallsinnig och pratar om att hon aldrig vill leva utanför USA. De håller inte med varandra om någonting och alla som någonsin har sett en film innan vet att vårt par förmodligen inte kommer vara speciellt goda vänner 90 minuter senare.
I den imaginära boken ”karaktärer i Woody Allen-filmer”, som Allen förmodligen har memorerat till punkt och pricka, finner vi genast karaktärerna vi precis blivit introducerade till. Gil är en framgångsrik manusförfattare av Hollywood-filmer, men drömmer om att egentligen skriva böcker och kämpar därför med sin debut. Den stora skillnaden mot de tidigare kämpande författarna vi fått stifta bekantskap med är att Gil är en sympatisk och sannerligen optimistisk individ. I vanliga fall brukar Allen måla dessa med många lager neuroticism och dessutom göra dem löjliga i sin självupptagenhet. Detta är Gil förskonad ifrån och han är uppenbarligen en karaktär Allen håller varm. Detta är också intressant eftersom han delar en del drag med Allen själv. Gils kärlek till Paris är inte helt olik Allens egna. I Wild Man Blues berättar han till exempel att han alltid sover några nätter i vansinnigt stora hotellrum i Paris innan han reser vidare inom vår världsdel. Eftersom resorna hit blivit mer frekventa sedan 90-talet är det oklart om han fortsatt med denna vana, men där och då beskrev han Paris som sin andra stad; en kärlek Midnight in Paris inte direkt motbevisar.
Inez å sin sida är ännu en kvinna som inte förstår kreatörens måsten och drivkrafter. Att hon och Gil har många olikheter är svårt att missa, men frågan är om de någonsin har haft några likheter. Hur träffades de och hur i hela fridens namn blev de ett par? De är inte överens om någonting någon gång under filmens lopp. Kanske är Gil annorlunda hemma i Beverly Hills, men deras förhållande gör ingen av de deltagande parterna speciellt lyckliga. Ännu tydligare blir deras olikheter då Inez föräldrar ständigt är närvarande. Som sig bör med svärföräldrar i Allens värld är de både republikaner och totalt ointresserade av kultur. Inez, Inez föräldrar och alla andra karaktärer finns dock bara till för att påvisa hur pass låst och missförstådd Gil är. Gil i sin tur är den enda det är tänkt att vi ska bry oss om, vilket också fungerar ganska väl. Det är även ett bra sätt att påvisa hur pass tråkig ”verkligheten” är, till skillnad mot den fantasivärld som Gil lite senare får förmånen att träda in i.
På samma sätt som Allen ofta har låtit sina filmer förlita sig på en gimmick, i synnerhet i början av 00-talet, gör även Midnight in Paris det. En sen natt sitter Gil på en trappa på en ödslig sidogata, när en gammal veteranbil från 20-talet plötsligt stannar till och plockar upp honom. Det visar sig innebära en resa tillbaka till 20-talet (en tid Gil hela filmen pratat sig varm om) och möten med hela den tidens kulturelit. En excentrisk Hemingway, en charmig F. Scott Fitzgerald och en skönsjungande Cole Parter är bara några ur karaktärsfloran. Här är det lätt att bli påmind om sina tillkortakommanden inom litteraturhistorien, men Allen spelar inte smart, utan förlitar sig i stället på extrema karaktärstolkningar mer liknande karikatyrer än naturtrogna tolkningar av de kända namnen.
I detta moment möter han den fiktiva Adriana (Marion Cotillard) som genast fångar Gils hjärta. Hennes karaktär är en i raden av förföriska och exotiska kvinnor stöpta ur samma form som Scarlett Johanssons karaktär i Match Point, eller som Charmaine i You Will Meet a Tall Dark Stranger, eller Sydney Pollacks nya ragg i Husbands and Wives. Allen älskar uppenbarligen att skapa triangeldrama med en tråkig kvinna i ena hörnet och en artistisk excentriker i andra. Se där, där kom jag även att tänka på Vicky Cristina Barcelona.
I det här momentet lyfts Midnight in Paris huvudfråga fram på tydligast möjliga sätt: var det verkligen bättre förr? På samma sätt som Gil suktar efter 20-talet åtrår nämligen Adriana 1890-talets Paris. Gil blir helt oförstående – ”du lever ju i drömmen” – men budskapet klarnar så småningom. Oavsett vilken era man verkar i längtar man efter en annan, verkar vara Allens ståndpunkt. Att påpeka det meningslösa i att drömma sig bort är inte heller något som är helt obekant i denna mans filmlista och det låter han göra tydligt även denna gång. I The Purple Rose of Cairo (som ofta nämns i samma andetag som just Midnight in Paris) behandlas exakt samma tema, fast där är Allen ännu mer angelägen om att påvisa verklighetens brutalitet. Här är han mer försiktig och förlitar sig på att budskapet går fram även utan hans ivriga påmaningar. Han verkar också mer öppen för diskussion, vilket leder mig till slutsatsen att han är lite mer tillfreds med sin tillvaro i dag än för 25 år sedan. Jämför till exempel den känslomässiga tonen i slutet av The Purple Rose of Cairo med Midnight in Paris.
Avslutningsvis vill jag understryka hur välförtjänt Midnight in Paris är alla sina framgångar och hyllningar. På samma sätt som den är oförarglig och trevlig, är den samtidigt engagerande och tänkvärd. Oftast har någon av dessa parametrar påverkat de andra negativt, vilket gjort hans filmer svåra att verkligen nå ut till all möjlig publik. Det lyckades han däremot med här, med den äran dessutom, och i den bemärkelsen vill jag kalla det för en av hans mest lyckade filmer. Det saknas lite spets för att den ska platsa in bland de allra bästa, men strax därunder gör den sig ytterst väl.
Med The Royal Tenenbaums tog Wes Anderson steget fullt ut och lät ingenting komma i vägen för hans stilestetik och underfundiga humor. Med en enorm ensemblebesättning av skådespelare har han skapat en film som helt förlitar sig på att man tycker om hans stil, för annars garanterar jag att man hinner gäspa både två och tre gånger innan filmen är över.
Bottle Rocket var inte bara Wes Andersons första långfilm utan även starten på bröderna Luke och Owen Wilsons skådespelarkarriärer. Tre herrar som många har sina egna uppfattningar om och som verkar ha lika många anhängare som motståndare. Bröderna kanske inte är så uppseendeväckande, men speciellt Owen (som dessutom skrivit filmen ihop med Anderson) har utvecklat en egen skådespelarstil som mest går ut på att se snygg ut. Så snygg är han inte här, snaggad och långt ifrån stjärnpojkeleendet han lagt på sig på senare tid.
