To Rome with Love (2012)

Sedan Woody Allen lämnade sin trygga hemvist i mitten av 00-talet har han närmast agerat som en frilansande reklamfilmsregissör åt olika städers turistbyråer. Vicky Cristina Barcelona bestod av den ena vackra vykortsvyn efter den andra, på samma sätt som Paris i Midnight in Paris sällan sett mer inbjudande ut än i det inledande montaget. Gemensamt har båda dessa filmer att de är väldigt bra, mycket på grund av att Allen haft något han velat berätta. I den tredje och (i nuläget) avslutande filmen i ”vykortstrilogin” är det däremot inte lika självklart att det fungerar lika bra, även om Italien är ett land Allen tidigare visat stor fascination och uppskattning för.

Något Allen också gjort tidigare är så kallade episodfilmer, som ofta får vara en sorts ventil för olika idéer som var för sig inte riktigt räcker till en film. Några exempel på det är bland annat Stardust Memories, Radio Days, Deconstructing Harry och nu To Rome with Love. Det finns en grundhandling, men den är blandad med inslag och berättelser som är så gott som självständiga. Det är extra tydligt i To Rome with Love, där jag faktiskt inte kan avgöra om det finns en grundhandling. Det vore väl i så fall att staden i centrum har en speciell påverkan, för i övrigt har inte berättelserna så mycket med varandra att göra.

Se vem som är tillbaka på duken igen.

En av de fyra berättelserna innebär att Allen i egen hög person dyker upp på duken igen, för första gången sedan Scoop, i en roll som en neurotisk gubbe som gnäller över att han inte fått det genomslag i sin operaregissörskarriär som han önskat. Hans fru (Allen-bekantingen Judy Davies) verkar lagom trött på hans ständiga klagande och tröstar därför med inlärda fraser om hur missförstådd och före sin tid maken är.

Anledningen till att de ens befinner sig i Rom är för att träffa sin dotters italienska svärföräldrar. För att spetsa till det är givetvis hela den italienska familjen kommunister, i synnerhet sonen. Kulturella motsättningar blir fördelningsnyckeln i den humoristiska formeln, vilket inledningsvis fungerar ganska väl. Skämten är visserligen väldigt simpla, till och med för att vara med Allen-mått mätt, men de fungerar. Det är till exempel mer sting i Allen den här gången än i Scoop (där han dessutom drog samma skämt hela tiden).

Om Allen-berättelsen, som senare utvecklar sig mer till en fars, är rolig i sin enkelhet, är de övriga mer oförståeliga. Berättelsen om det nygifta paret Antonio och Milly som bestämt träff på ett hotell, men där Milly tappar sin telefon och går vilse i Rom, är mest bara märklig. Förevändningen är svår att köpa, men lyckligtvis innehåller den några roliga moment (bland annat där Penelope Cruz spelar prostituerad). Den här berättelsen agerar mest bara transportsträcka dock.

Roberto Benigni i gamal van pose.

Mer oförståeligt ska det dock bli, men ändock trevligt när Roberto Benigni gör sin första stora roll sedan La Vita è Bella. Han spelar en vanlig arbetare som en vanlig morgon plötsligt hamnar i pressens rampljus. Utan förklaring blir han en superkändis och till en början ställer det till stora problem för honom, han är ju bara en vanlig Rom-bo, men när han vänjer sig vid rampljuset råder andra tongångar. Vad Allen vill ha sagt här är oklart, att det är lite kul att vara kändis känns inte direkt som något han skulle vilja proklamera. Den här berättelsen tenderar också att vara transportsträckor, men räddas mycket av Benignis skickliga överspel.

Allra mest oförståeligt blir det i den sista berättelsen (även om de berättas parallellt). Alec Baldwin dyker upp i en Allen-film igen efter att ha synts som spöke i Alice. Även den här gången står han för något övernaturligt, då han i en promenad i sin gamla hemstad stöter på den betydligt yngre Jack (Jesse Eisenberg, och han återkommer vi till snart). Jack är också arkitekt, precis som Baldwins karaktär, och det visar sig att Jack bor i samma lägenhet som Baldwins karaktär gjort 20 år tidigare. Faktum är att likheterna bara radas upp efter varandra. Även om det inte sägs rakt ut spelar Baldwin en äldre version av Jack, vilket också förtydligas genom att Baldwin i resten av filmen rör sig osynlig för alla utom Jack.

Att inte förklara något övernaturligt är typiskt Allen, det gjorde han så sent som i Midnight in Paris, och ofta är det nästan nödvändigt för att få själva gimmicken att fungera. Därför har jag inga invändningar mot just användningen här, men jag förstår inte syftet. Resten av berättelsen går nämligen ut på att visa upp Jacks kniviga situation; han är tillsammans med en snäll, trevlig och intelligent kvinna (Greta Gerwig), men kan inte låta bli att attraheras av en betydligt mer spännande och sensuell skådespelerska (Ellen Page), tillika väninna till sin fru. Triangeldramat är föga spännande och dessutom något Allen utforskat otaliga gånger redan. I den bemärkelsen fyller Baldwins spöke (eller vad det nu ska föreställa) en viss funktion, då han hela tiden påtalar vilken klichéfylld situation Jack befinner sig i. Det är princip som att Allen minsann vet att han utforskat denna jaktmark tidigare, men att han inte bryr sig och är mån om att alla ska vara medvetna om det.

Baldwin är med som ett vakande öga.

Att Eisenberg dessutom sätter rekord i att spela över i sin iver att imponera på Allen underlättar inte heller. Av alla imitatörer vi hitintills fått stifta bekantskap med är Eisenberg den sämsta, vilket John Cusack i Bullets Over Broadway ska vara nöjd över. Det hjälper inte heller att Page inte direkt lyckas fylla rollen som i filmen beskrivs som ”extremt sensuell”. Dålig casting kombinerat med dåligt skådespel  och tråkig berättelse gör den här till värre än transportsträckor, det här är i själva verket gäspframkallande.

Dock (nu kommer den något ursäktande vändningen) ska det sägas att inramningen är så oerhört oförarglig och trevlig att själva handlingens tillkortakommanden faktiskt inte gör så mycket. Jag tänker inte säga att ”Allen har gjort sämre”, även om han sannerligen har gjort det, men faktum är att som en lättsam komedi fyller den sin funktion. Att den består av några roligare segment än andra är dessutom inte så märkvärdigt. Förutom just Baldwin-Eisenberg-debaclet hade jag inga problem att fördriva tiden. Därför är det med glädje som To Rome with Love kan läggas i den omfattande godkänd underhållning-högen.

Vicky Cristina Barcelona (2008)

Efter tre raka filmer inspelade i London, som resulterade i en mästerlig och två mindre bra filmer, var det dags för Barcelona att ta emot Woody Allen. Främsta anledningen var att Katalonien försåg honom med en hiskelig mängd (med Allen-mått mätt) pengar, vilket gjorde att han inte tvekade en sekund. Han tog ett av sina färdigskrivna manus och anpassade historien till Barcelona, sen var det bara att köra.

Att göra grundläggande analyser av handlingen är inte speciellt givande. Det är inte svårare än att vi har Vicky (Rebecca Hall), en pryd tjej som är förlovad med en riktig svärmorsdröm och Cristina (Scarlett Johansson) som är betydligt mer artistisk och frisläppt. Tillsammans befinner de sig i Barcelona över sommaren, där konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) helt plötsligt kliver fram och erbjuder en trevlig flygtur och en trekant (!). Med detta rullar en hel kedja av händelser i gång som lyckas avverka olika typer av tvåsamhet och en ménage á trois. Som en hetlevrad krydda dyker Juan Antonios ex-flickvän Maria Elena (Penelope Cruz), självmordsbenägen och svartsjuk, upp och rör om det ordentligt i grytan.

Handlingen ska inte tas så allvarligt, utan det här handlar bara om förhållandet mellan kärlek och passion. Alla karaktärer tvingas göra en avvägning av hur mycket passion deras kärleksliv egentligen klarar av och det är imponerande att se hur Allen korsar fram genom alla möjliga känsloyttringar. Man kan ju tro att gubben varit en obotlig Medelhavsromantiker i hela sitt liv, men det är av naturliga skäl rätt långt ifrån verkligheten. Det är samtidigt svårt att se hur han tänkt sig filma berättelsen någon annanstans, för Barcelona blir en lika stor del av filmen som karaktärerna. Därför är den verkligen förtjänat av att nämnas i titeln.

Det som framför allt slår mig och överraskar mest är hur enkelt det verkar. Efter en rad misslyckade komedier, andra halvlyckade och slutligen utflykter på nytt vatten och försök till mer allvarliga filmer, är det befriande att se Allen göra det han är bäst på: komedier. Det var ett tag sen senast, men här känns allt lätt. Han behöver inte kämpa för att få ihop handlingen eller sina krystade dialoger, utan det bara flyter på. Där det i tidigare filmer känts som att han inte orkat lägga manken till, ofta på grund av bristfälliga manus, är det här mer som att han bestämt sig redan från början och sedan bara följt sina egna anvisningar. En så här sammanhållen och lyckad film är det faktiskt ett bra tag sen (exklusive Match Point) han mäktade med att göra.

På samma sätt som Manhattan i många av hans filmer blivit som en av karaktärerna, blir även Barcelona det i den här. Den vackra landsbygden, magnifika storstaden och arkitekturen, samt titellåten ”Barcelona” sprider ett lugn. Till och med den rätt onödiga berättarrösten gör sitt för att öka trivselfaktorn. Allt detta hör bara till det tekniska, men de galna karaktärerna är så lätta att ta till sig att det finns få störande moment över huvud taget. Filmen utstrålar harmoni på ett smått unikt sätt. Därför är det ett av Allens bästa exempel på film som totalt uppfyller sitt syfte att underhålla. Ibland behöver det inte vara svårare än så.

Betyg: 4/5

Köttets lustar (1997)

I 70-talets Madrid, ombord på en buss, föder den prostituerade Isabel (Penelope Cruz) sin son Victor. Tjugo år senare återfinner vi samma Victor hemma hos en Elena (Francesca Neri), som veckan tidigare varit hans sängpartner. Hans förhoppningar om att utveckla romansen dör kvickt då hon kallar honom för ett uselt ligg och skyller på att hon var hög. Bråk uppstår och det dröjer inte länge innan polisparet David (Javier Bardem) och Sancho (José Sancho) anländer. Tumultet slutar med att David blir skjuten och senare förlamad, medan Victor hamnar i fängelse. Det är upptakten på en berättelse om förlåtelse, hämnd och konsekvenser.

För att vara en Almodovar-produktion är det förvånansvärt rättfram, utan speciellt mycket dialog. Den känns definitivt mörkare än det jag har sett av honom innan (vilket inte hunnit bli så många filmer än) och hela handlingsförloppet är väldigt rakt. Humorn finns definitivt där, men hamnar en aning i bakgrunden. Min favorit är när David söker upp Victor för att hota honom och båda har en väldigt våldsam ton mot varann. Det är fotboll på tv och när Athletico Madrid tvålar dit Barcelona bryter båda upp och börjar jubla i gemensam glädje. Några sekunder senare är det på fullt allvar igen. Ett utmärkt exempel på hur lite som krävs för att förena två våldsfiender, om än för en liten stund.

Bardem är hur bra som helst som den rullstolsburne Victor och hans roll i No Country for Old Men i all ära, men det här måste definitivt vara en av hans mest krävande roller. Han rullar fram genom alla möjliga terränger och klättrar in och ur bilar hela tiden. Imponerande att se på, speciellt när han gör det så trovärdigt. Lite trivia är att hans mamma spelar den kvinna som förlöser Cruz i inledningen. Inte konstigt att han blivit en så rekorderlig man.

Även om jag gillar inledningen och uppbyggnaden, så kommer jag inte riktigt överens med handlingsförloppet, upplösningen och själva hämndmotiven. Det känns både krystat och ganska ointressant, vilket kan bero på att berättelsen berättas i så snabb takt. Dessutom tycker jag karaktärerna är rätt svåra att sympatisera med, frånsett Bardems, eftersom alla mer eller mindre beter sig som svin mot varann.

Köttets lustar är en sensuell titel som inte riktigt speglar handlingen, som övergår från gripande drama till ganska ordinär thriller. Bardem gör en av sina bästa roller och även om Almodovar har gjort bättre, så är det i allra högsta grad en bra film väl värd att se. Om inte annat för att få njuta av fina Madrid-miljöer och spansk musik.

Betyg: 3+/5

Volver (2006)

Volver betyder på spanska ”att återvända” och det är precis vad Irene gör. Hon vakar över sina båda döttrar och försöker styra dem i rätt riktning. Problemet är bara att hon är död sedan många år. Det är handlingen i ytterligare ett starkt kvinnoporträttsdrama signerat Pedro Almodovar, denna intressanta spanjor. Vill man förenkla handlingen ytterligare så är det bara att spana in omslaget ovan. Den beskriver precis vad som väntar: Mycket Penelope Cruz och mycket färger.

Just begreppet ”mycket Penelope Cruz” ska inte ses som något negativt, för även om hon kan te sig som hur hysterisk som helst i amerikanska snällisdramor, så är det få kvinnor som överglänser när hon får chansen att totalt briljera under Almodovars vingar. Hon äger varenda scen och när hennes spanska smattrar som mest så höjer jag volymen, som om det vore en bra låt jag lyssnar på. Lägg därtill att hennes karaktär heter Raimunda (inget namn för brudjävlar) och vi har ett stycke riktigt stark kvinna. Mitt enda klagomål är när hon ska sjunga och det är så pinsamt tydligt att stackars Cruz bara läpsynkar. Det hade man lika gärna kunnat skippa.

Trots att temat är döden känns det aldrig deppigt eller tungt på ett jobbigt sätt, utan mer ärligt och uppriktigt. Det är en sådan värme i berättandet som gör att det aldrig känns tråkigt eller långdraget, trots att det egentligen inte händer speciellt mycket.

Att kalla Almodovar för kvinnoexpert är inget jag har tillräckligt med kunskap för uttala mig om, men han är helt klart intresserad av det motsatta könet. Knappt en man så långt ögat kan nå och i denne mans filmer kan inget annat kännas mer naturligt.

Betyg: 4/5

Allt om min mamma (1999)

Alltid ska man börja någonstans och för min del börjar min resa genom Pedro Almodovars olika filmer med den kanske mest kritikerrosade, nämligen Allt om min mamma. Jag har länge njutit av att ha denne mans filmografi framför mig, men nu har tiden kommit för Spaniens Woody Allen att visa vad han kan för mig.

Allt om min mamma tar sin start när den unge Esteban dör i en tragisk olycka. Hans livs önskan var att få reda på vem hans far var, vilket får mamman Manuela att fara till sin ungdoms hemstad Barcelona för att leta reda på sin ex-man. Väl där träffar hon på ett gäng andra filurer och ett helt nytt liv startar.

Det är omöjligt att inte bli berörd av inledningen med dödsfallet, speciellt den sterila sjukhusmiljön där det slutgiltiga beskedet levereras. Manuelas förkrossade skrik i just det ögonblicket går rakt igenom tv-skärmen och in i mig. Precis så jag vill ha det. Det är när hon anländer till Barcelona och träffar transor, dekade teaterskådespelare och fördomsfulla mammor som mitt intresse sjunker en aning. Visserligen är samtliga karaktärer oerhört färgstarka, men handlingen stannar upp mitt bland allt tjatter och alla intriger.

Att jag får svårt att förlika mig med karaktärerna är så klart inte så konstigt. Jag är varken mamma eller ens kvinna och då de enda män som porträtteras är transor går jag bet även där. Det förhindrar dock inte att jag uppskattar karaktärerna, men jag har lite svårt att verkligen ta dem till mig.

Min första Almodovar lämnade visserligen en svag känsla av att jag vill ha mer, men jag är ändå mer än nöjd med det jag fick. En gripande och annorlunda berättelse om karaktärer man verkligen inte stöter på varje dag, men som ändå har problem som går att finnas hos vem som helst.

Betyg: 3/5

Blow (2001)

Blow är en i raden av filmer som behandlar diverse karismatiska knarklangares uppgång och fall. Många gånger har det gjorts förut och på lika många sätt. I förgrunden brukar alltid Scarface stå. Även om jag inte tycker den som film är speciellt anmärkningsvärd kan man inte annat än att medge att den lyckas med att visa knarkets baksidor. Tony Montana är ingen kille att eftersträva, eftersom han mer eller mindre är en paranoid skitstövel. Blow berättar om den verkliga langaren George Jung, som en sympatisk småbarnspappa, med stora problem att inse att det här med knark alltid går åt helvete till slut.

Måhända att vi ser alltid ur Jungs perspektiv, men det räcker inte som förklaring. En så blåögd och simpel bild av verkligheten kan inte ens han själv ha haft. Trots att han åker fast gång på gång är han så självsäker och totalt övertygad om att varje gång är sista gången.

Även om karaktären i sig är urlöjlig gör Johnny Depp den relativt intressant. Det största problemet med honom är att han utrustats med en frisyr som mest ser ut som en påkostad Christer Lindarw-kopia. Det kan jag dock leva med, även om det är en störande faktor.

Penelope Cruz spelar fru Jung och allt är som vanligt med den kvinnan; tårar och hysteriskt gapande på spanska. Dock passar det karaktären ganska bra här så det är inget som är direkt dåligt. En annan skådespelare värd att nämna är Ray Liotta, som spelar pappa Jung. Det är roligt att se hur hans karaktär gång på gång försöker undvika att moralpredika, med tanke på att Liottas bästa och mest kända roll är som smågangstern Henry Hill i GoodFellas.

Även om berättelsen i sig är både idiotisk och faktiskt ganska ointressant maskeras det väl genom att vara tekniskt mycket välgjord. Med effektiv klippning och ett påkostad och väl valt soundtrack skapas faktiskt ett visst underhållningsvärde.

Blow försöker på ytan visa baksidan av knarklangning, men under ytan lyser glorifieringen av allehanda kemiska preparat och dess livsstil igenom alldeles för lätt. Den tekniska förpackningen, soundtracket och en stabil Depp räcker till godkänt betyg.

Betyg: 3/5

Regissören Ted Demme dog 2002 av en hjärtattack. Vid obduktionen fann man spår av kokain, vilket troligen var orsak till attacken. Han blev bara 38 år gammal.

Elegy (2008)

David är en välutbildad kulturkritiker och professor på väg mot slutet av sin karriär. Under en föreläsning fastnar han för eleven Consuela och inleder en charmoffensiv med lyckat resultat. Trots att han egentligen bara var ute efter det sexuella fastnar han för Consuelas personlighet och tvingas göra upp med sitt eget förnuft och framför allt – sin ålder.

Ben Kingsley spelar den sexuellt frustrerade mannen med rädsla för att stadga sig mycket trovärdigt. En stor del i det är att hans karaktär faktiskt är en pålitlig, välutbildad och intelligent människa. En sådan som i första hand tänker rationellt och förnuftigt. Men alla har sina åkommor och David dras med stor åldersångest, vilket han gång på gång försöker fly ifrån genom att träffa yngre kvinnor. Utan några som helst avsikter att inleda ett längre förhållande med någon blir det ändå så med Consuela.

För att säga något om Penelope Cruz, som spelar Consuela – har man sett någon annan film med kvinnan vet man vad som väntar. Det är dock inget dåligt i det här fallet, eftersom det passar karaktären väldigt väl. Men ja, hon är inte mångsidig den där spanskan. Åtminstone inte i amerikanska filmer.

Det blir en långsam, men mycket intressant, historia där kärleken och passionen hela tiden tvingas bli undertryckta av skam och rädsla. Några sidoberättelser med Davids son och bästa kompis ställer sina egna frågor om stadgande och åtaganden, vilket tillför ytterligare dimensioner till berättelsen. Budskapet att man ska uppskatta den tid man får tillsammans med de människor man bryr sig mest om är mycket fint framfört.

Betyg: 4/5