Django Unchained (2012)

Ibland är det svårt att uppskatta saker och tings egentliga värde under tiden de lyser som starkast. Med detta vill jag ha sagt att det är lätt att man tar Quentin Tarantino för givet. Att han ska ha lika stort genomslag på sättet att skapa film som med Pulp Fiction är förvisso osannolikt, men faktum är att han radat upp den ena enastående filmen efter den andra de senaste 20 åren. När han då ger oss ännu en är det lätt att ta honom för givet och kanske till och med ställa krav som är smått omöjliga att uppnå. Det finns givetvis många som inte har så höga tankar om Tarantino som jag har, men faktum är att han gör filmer som få andra (även om han givetvis lånar lika friskt).

Django Unchained är därför en ytterst intressant film att se på. Redan förtexterna/titelsekvensen är talande för Tarantinos filmskapande. Titellåten är förvisso från 60-talsfilmen Django, men i sitt nya sammanhang känns den som skapad för Tarantinos film. Sekvensen med slavar i kedjor som vandrar fram genom Amerikas söderlandskap är både vackert och spännande. För att inte tala om scenen därefter, där Dr King Schultz (Christoph Waltz) befriar Django från sina kedjor. Hela denna inledning, med förtexterna inklusive tillhörande låt och befriandet av Django innehåller alla de element som Tarantino arbetat med under hela sin karriär. Vi har musiken, som dessutom refererar och hyllar en äldre film, men även isande spänning i form av den mystiske Dr Schultz. Dialogen mellan den beläste Schultz och slavdrivarna påvisar också Tarantinos känsla för detta moment. Slutligen avslutas scenen med blodbad, fast på ett klädsamt och lagom överdrivet sätt. Om Tarantino hade sysslat med kortfilmer hade denna inledning varit ett mästerverk i det lilla.

Ett till synes omaka par.

Ovissheten fortsätter genom flera märkliga och underhållande aktioner, men så småningom får vi grepp om Django och Dr Schultz. Den förste är en slav, den andre en prisjägare som dessutom behöver Djangos hjälp med att identifiera några bovar. Detta prisjägarelement står för filmens första tredjedel och är också en magnifik sådan. De båda slår sig samman och genom montage får vi se hur de båda ger och lär av varandra. Dr Schultz har inget till övers för slaveri och verkar därför vilja kompensera sitt kallblodiga leverne med att ge en före detta slav chansen att se till sina egna intressen, medan slaven i sin tur gärna lär av sin nya mästare. De båda blir därför ett fruktat par som drar fram över prärierna.

Undertonen att den vita mannen i form av Dr Schultz försöker kompensera för sin ras förkastelse av den svarta mannen, personifierad av Django, finns där. Däremot är den inte speciellt framträdande och Dr Schultz drivs inte heller av dåligt samvete. Han verkar mer söka något som faktiskt gör skillnad för någon, eftersom han i grund och botten verkar vara en hyvens man. Därför är han inte sen att erbjuda sina tjänster när filmens andra tredjedel tar vid; där de båda ger sig av för att återförena Django med sin fru.

Denna andra del handlar inte så mycket om prisjägaraktivitet, faktiskt inte alls, utan i stället står indirekt slaveriet och diskrimineringen av den svarta befolkningen i centrum. Det direkta syftet är att befria Djangos fru, som ägs av den vidrige Calvin J. Candie (Di Caprio), men denna del får ändå stå för filmens andemening och Tarantinos huvudsakliga avsikt att belysa denna period i USA:s historia. Huruvida han har kryddat sanningen eller inte har jag inte kunskap nog att bedöma, däremot lyckas han påvisa de hänsynslösa patriarkatet som de vita männen står för, men även vilka sanslösa rasister de är. Detta gäller i synnerhet den vidrige Candie, som driver ett av landets största slavplantage. Dr Schultz och Django utger sig för att vara där i ett annat ärende, men planen är att få köpa frihet till Djangos fru. För att åstadkomma detta krävs att Calvin övertygas att tro på deras ambition egentligen är någon annan.

Samuel L. Jackson spelar vresig.

Det hela är ytterst gastkramande och kulminerar i en lång scen vid ett middagsbord, med ännu en färgstark karaktär inblandad. Samuel L. Jackson spelar nämligen någon slags platschef för ett av plantagen och är förmodligen den i hela filmen som hyser störst förakt mot svarta. I hans isande ögon finns det inget gott i hans jämlikar. Min tolkning är att han i grund och botten inte har något emot andra svarta, utan att han mest bara är grinig och butter i all allmänhet. Hans vresighet och griniga uppenbarelse är i vilket fall ett av de mest uppfriskande och minnesvärda inslagen som jag kan minnas att jag har sett på bra länge.

Så här långt är Django Unchained riktigt bra, men när den sista tredjedelen (som nog är lite kortare än så) tar vid blir det lite svårare att verkligen hänga med. För att ta två timmar och 40 minuter i anspråk har nämligen Tarantino alldeles för liten aning om vart han vill komma med sin berättelse. Nog för att han presenterar karaktärerna och lyfter fram slavdrivarnas brutalitet på ett förtjänstfullt och smått lysande sätt, men av detta utnyttjar han inte mycket i själva sluttampen. I stället blir det en rätt tröttsam hämndaktion där den svarte mannen äntligen får hämnas på sina förtryckare. Detta är något som i all sin ära kan te sig som en naturlig fortsättning på det inledda spåret, men problemet är att det inte känns så. Den intensiva och gastkramande stämning som återfinns runt middagsbordet lite tidigare är försvunnen och i stället är det en leende Django som går loss med sina revolvrar. När filmen huvudsakligen känns så inspirerad och förhållandevis sammanhållen ger avslutningen en viss bitter eftersmak. Det är möjligt att den gode Tarantino hade en tanke med det, men känslan är mest att han ville ge utrymme för olika sätt att döda folk på. Det har han ju gjort med den äran tidigare, men också på mer nyskapande och inspirerade sätt.

Slutsatsen är ändå att Django Unchained är en smått lysande film. Den når i sina bästa stunder upp till Tarantinos högsta nivåer, men som helhet är den sämre än de flesta av hans övriga filmer. Det betyder dock inte så mycket i sammanhanget, utan jag är mer än glad för vad jag än får av Tarantino.

Betyg: 4/5

Musikögonblick i Tarantinos filmer

Musik är en lika stor del som något annat i Quentin Tarantinos filmer. Han har sagt i intervjuer att när han fått en idé till en film är musiken det första han letar efter, först därefter skriver han manuset. Om det fortfarande är så vet jag inte, men han har utan tvekan förmågan att som få andra få bild och musik att skapa en speciell symbios. Därför är antalet minnesvärda ögonblick i form av musiksatta scener omfattande i hans filmer. Det skulle utan tvekan gå att göra en högklassig topp 10-lista med bara sådana scener. Däremot föredrar jag att se varje film som en separat resa. Därför har jag nedan sammanställt mina favoritmusikögonblick i var och en av hans filmer nedan. Django Unchained är exkluderad eftersom jag inte har sett den än.

Reservoir Dogs – “Stuck in the Middle with You”

Debuten visade genast på Tarantinos unika känsla för musik, med ett antal minnesvärda scener som resultat. Till exempel är titelsekvensen med ”Little Green Bag” förmodligen en av de mest stilbildande de senaste 20+ åren. Min favorit är däremot ingen högoddsare, det är givetvis ”Stuck in the Middle with You”. Med en närmast självlysande Michael Madsen, en fasttejpad polis och ett rakblad visar Tarantino att mer inte behövs för att skapa magi. Visserligen får polisen sätta ena örat till, men som Madsen säger: ”Was that as good for you as it was for me?”. Förmodligen inte enligt polisen, men för filmkonsten måste man ibland göra uppoffringar.

Länk till klipp.

Pulp Fiction – ”Flowers on the Wall”

Efter att Bruce Willis karaktär återfått sina kära klocka sätter han sig i sin lilla Honda Civic och kör i väg till tonerna av denna låt. Därefter sjunger han med och trummar på ratten. Kanske inte så märkvärdigt egentligen, men det finns en sådan stark känsla av glädje och tillfredsställelse i den korta scenen. Det är ett moment jag återvänt till flera gånger, på samma sätt som det händer att jag ser på ”Girl, You’ll Be a Woman Soon”-scenen enkom.

Länk till klipp.

Jackie Brown – ”(Holy Matrimony) Letter to the Firm”

Jackie Brown är i mitt tycke Quentins allra vassaste film, även om det är stark konkurrens på den toppen. Men den har en sammansatt känsla och stämning som ingen av hans övriga filmer. Blaxploitation är inte min genre vanligtvis, men Jackie Brown har den effekten att jag får besöka en helt annan värld. Soundtracket är dessutom helt skilt från vad jag brukar lyssna på, men med så många fantastiska ögonblick att han hade kunnat spela vilken musik som helst och ändå lyckas sälja in det. Det bästa ögonblicket anser jag därför vara när Max Cherry besöker en skivbutik för att köpa den låt han fått reda på att Jackie Brown gillar så mycket. I bakgrunden spelas ”(Holy Matrimony) Letter to the Firm”, en hiphoplåt jag vanligtvis knappt hade kommit i närheten av. Men i Jackie Brown tvingas man lämna sina trygghetsområden, vilket denna låt och scen är ett tydligt bevis på.

Kill Bill vol 1 – ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)”

Vit text mot svart bakgrund till tonerna av Nancy Sinatra. Hur kan det vara så märkvärdigt? Ja, det är en omöjlig fråga att finna ett vettigt svar på. Kanske för att Kill Bill är en så genreomfattande och ständigt överraskande film att en så lugn låt skapar en känsla av falsk trygghet, kanske för att det bara är en jäkligt bra låt som sätter en kuslig stämning i denna ”roaring rampage of revenge”. Oavsett är det briljant utfört.

Länk till klipp.

Kill Bill vol 2 – ”Malaguena Salerosa”

Helt utmattad finner vi The Bride på badrumsgolvet, till synes gråtande. Men långsamt övergår gråtandet till skratt, följt av att ”Malaguena Salerosa” börjar spelas. Det är uppenbart att hon äntligen funnit sin lycka. Tillsammans med sin så efterlängtade dotter ser dem på barnprogram tillsammans. Med detta glada ögonblick slutar filmen och ett montage över vad hon egentligen har åstadkommit visas. Samtidigt spelas den mexikanska folklåten (för övrigt inspelad av Robert Rodriguez band Chingons), som jag inte förstår ett ord av. Det spelar dock mindre roll. Jag förstår känslan, det räcker.

Länk till klipp.

Death Proof – ”Hold Tight”

Även det här är en film fylld av många enskilda ögonblick, men samtidigt en film likt Jackie Brown med ett väldigt sammanhållet soundtrack. Det är inte så genreöverskridande som till exempel Kill Bill. Favoritscenerna är många, men framför allt den groteska krocken där fötter och kroppsdelar flyger åt alla håll. Allt till tonerna av ”Hold Tight”, som de stackars ovetande tjejerna alldeles innan sjungit med i.

Länk till klipp.

Inglourious Basterds – ”The Green Leaves of Summer”

Det självklara valet här är egentligen David Bowies “Cat People”, som på mångasätt är filmens absoluta höjdpunkt. Men jag vill ändå lyfta fram titellåten. Efter en allvarlig och känslosam inledning är det nämligen tydligt att det här är en annorlunda film i Tarantinos ögon. Nog för att humorn fortfarande bibehålls, men det är ändå en film om andra världskriget. Tarantino har respekt för det och ger med den instrumentala inledningen i form av ”The Green Leaves of Summer” ett allvarligt första möte.

***

Ovan är bara ett urval av ett gäng scener och ögonblick som jag verkligen uppskattar. Det behöver inte nödvändigtvis vara de bästa, men några jag återvänt till flera gånger. Ibland genom att lyssna på låtarna, men ibland även genom att söka upp de enskilda scenerna på till exempel YouTube.

Nedan bifogar jag en Spotify-lista med nämnda låtar, men även en 16-minuters intervju med självaste Quentin. I denna diskuterar han urvalet av låtar går till, främst till Pulp Fiction. Rekommenderas.

Pladd’s Life in Movies – part 3

Listan fortsätter. Den här gången med de första åren på ett nytt millennium. Del 1 och 2 finnes här och här. Jag har visserligen redan gjort en summering av just 00-talet (länk här) men den här gången fokuserar jag på ett mer personligt plan.

2000 – Requiem for a Dream
Ännu en film jag ogärna ser om. Bara att lyssna på Clint Mansells soundtracket ger mig kalla kårar. Tyvärr förekommer den musiken lite överallt numera, men för mig är det bara förknippat med ren och skär ångest. Inget annat ord beskriver känslan av att se filmen så väl som just ångest, så därför vill jag här och nu utnämna Requiem for a Dream till ångestrulle nummer ett.

2001 – The Fast and the Furious
En stor personlig favorit! När jag såg den första gången var jag inte ens tonåring och totalt biltokig. Därför blev streetracingens glamorösa värld en joyride varje gång jag besökte den, vilket blev fasligt många gånger (åtminstone på film). Även utan nostalgidimensionen tycker jag det är en högklassig actionfilm. Rörliga bilder och tryckta ord har nyligen haft en genomgång av hela filmserien som jag varmt rekommenderar. Länk här.

2002 – The Pianist
Såg ju den här för första gången för bara några veckor sedan, så det är fel att säga att min uppväxt har präglats av just den här. Däremot är det en fenomenal film som jag gärna hade sett på historielektionerna när det begav sig. Vilka filmer fick jag då se? På gymnasiet minns jag Undergången. På högstadiet vet jag att Pearl Harbor visades. Hoppas innerligt att det inte var i historielektionssammanhang.

2003 – Smala Sussie
Svensk film eller komedi i ren allmänhet blir inte bättre än så här. Sveriges Lock, Stock and Two Smoking Barrels, fast på värmländska. En film jag har sett otaliga gånger men som jag fortfarande inte har tröttnat på. Dessutom en väldigt bra källa för roliga vardagsreferenser och sånt kan man ju inte få nog av i första taget.

2004 – Kill Bill vol 2
Tarantino gör comeback på listan. Volym 1 tyckte jag mest var en skön nonsensaction, om än lite väl utdragen. Volym 2 däremot, den sparkade undan benen på mig totalt. Tarantino släpper den våldsglorifiering han ägnade sig åt i den första filmen och låter istället en dialog utom denna värld ta plats.

2005 – Broken Flowers
En egensinnig film av min favorit Jim Jarmusch. Bill Murray gör en Lost in Translation-liknande roll i en jakt på en okänd son. En typisk film som man fastnar i och gärna återvänder till. Stort plus till ett fantastiskt soundtrack.

För att läsa en avhyvling av högsta klass (även om jag inte håller med om innehållet) rekommenderar jag återigen Rörliga bilder och tryckta ords recension. Länk här.

Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 4

Pladd’s Life in Movies – part 1

Eftersom de flesta av mina bloggkamrater har gjort utmaningen A Life in Movies vill så klart inte jag vara sämre. Uppgiften är enkel – välj en film per levnadsår. Jag är ju förhållandevis ung så därför blir inte listan så värst lång, men lite spänning ska det ju finnas och därför har jag delat upp listan i flera inlägg. Jag har försökt tänka mer på personlig koppling till filmerna mer än bara att välja den bästa från varje år. Oftast ger ju det ena det andra, men det är värt att notera.

1990 – Days of Thunder
Kanske tidernas bästa racingfilm. Tänk Top Gun, fast på racingbana och ännu bättre. En personlig favorit som har hängt med under många år.

1991 – The Doors
En film jag såg förhållandevis nyligen men som ändå snärjde mig runt sitt lillfinger. Jag har hunnit med att se om den 4-5 gånger efteråt och jag fastnar lika hårt för den tragiska berättelsen varje gång. Stiliserad och överdriven? Javisst, men det fungerar. Val Kilmer gör sin bästa roll också.

1992 – Reservoir Dogs
En film som på många sätt definierat vad jag anser krävs av en bra film. Enkel, men ändå briljant. Tidernas bästa debutfilm? Japp.

1993 – True Romance
Även det här en film som har definierat min filmsmak. Den lyckas visa att kärlek övervinner allt på ett storslaget, underhållande och magnifikt vackert sätt. Tarantinos dialoger är sylvassa och Tony Scott hanterar dem varsamt och förhindrar att det bara blir”blabla”. En underbart vacker och blodig film om kärlek. Dessutom kan det vara en av de filmer jag har sett flest gånger.

1994 – Pulp Fiction
Ännu en Tarantinofilm och vad ska man saga om den här pärlan egentligen? Det finns vissa filmer som man aldrig vill ska ta slut. Det här är en av dem. Fantastisk rakt igenom! Varenda scen, varenda replik är totalt underbar. Däremot måste jag erkänna att den inte haft lika stor påverkan på mig som flera andra Tarantinofilmer har haft, även om jag fortfarande tycker den är mästerlig.

1995 – Heat
Om jag skulle vara tvungen att se en och samma film om och om igen under en obegränsad period så hade det valet fallit på Heat. Utan tvekan. Varenda scen är ren filmmagi. Pacino får briljera och aldrig förr har det varit så svårt att välja vem man ska hålla på, the good guy eller the bad guy. Dessutom är Val Kilmer med. Huvaligen, vilken film!

Sammanfattningsvis kan man säga att mina fem första filmlevnadsår präglas av Quentin Tarantino och väldigt mansdominerade filmer. Å andra sidan är ju Tarantino en erkänd kvinnoporträtterare och gör ju så även i True Romance med Alabama, så jag tycker mig ändå finna en viss balans där. Slående är att de nästkommande fem åren kommer representeras av färgstarka och profilerade regissörer, vilket ju även går att tillskriva de här fem åren.

Nästa del: Pladd’s Life in Movies – part 2

Planet Terror (2007)

Det är lätt att glömma av att Death Proof och Planet Terror från början enbart var varsitt segment av långfilmen Grindhouse. Komplett med fejktrailers mellan segmenten och med en total spelltid på över tre timmar såg det ut att vara en bioupplevelse utöver det vanliga, men det var inte direkt förvånande att konceptet aldrig nådde Sverige. Lätt att klaga på, men när inte ens så många gick och såg formatet i USA så var det förmodligen klokt. Därför väntar jag ivrigt på att få se Grindhouse på dvd, men en sån utgåva har inte hamnat i min brevlåda än. Den finns dock, det har jag läst hos Plox, och så fort jag skaffat mig en Blu-rayspelare så ska den köpas.

Efter en kort introduktion brakar helvetet loss ordentligt. Ett helvete som får From Dusk till Dawn, en annan Tarantino/Rodriquez-produktion, att se ut som en barnfilm i jämförelse. Den gången var det töntiga vampyrer, nu är det betydligt mer skräckinjagande zombiesar. Ett gäng obesmittad samlas och går till mottack, vilket får blod, inälvor och alla möjliga kroppsdelar att flyga åt alla möjliga håll. Jag tycker sånt är roligt och trots att jag är ganska härdad, fanns det flera tillfällen där jag faktiskt blev både äcklad och skrämd. Framförallt har jag haft svårt att släppa bilden av att Josh Brolin spräcker en böld på en infekterad tunga och det är ändå en av de mindre obscena våldsamheterna.

En rad prominenta skådespelare är med, där Bruce Willis namn absolut har högst igenkänningsfaktor. Han är enbart med i några enstaka scener och fungerar som den typiska storstjärnan på posters, som i själva verket knappt är med i filmen. Observera att han inte delar bildruta med någon av de andra större skådespelarna, vilket är tänkt att visa att hans scener filmats separat. Ett roligt grepp och gubben får göra det han gör bäst: bära fejkhår och se hård ut. Jag är glad över att det bara är några få scener, för i den här filmen är det Rose McGowan som är coolheten personifierad. Trots att hon snabbt blir av med ena benet låter hon inget komma i hennes väg. Hon är en typisk Tarantino-kvinna, även om han inte skrivit henne, och påminner en del om The Bride i Kill Bill. Andra höjdpunkter är självaste Tarantino som äckelgubbe och min gamla favorit Michael Biehn (som jag fortfarande hävdar är en skådespelare av högsta klass) som tuff sheriff.

Där Tarantino inte riktigt vågade gå hela vägen med Death Proof, tvekar inte Rodriguez en sekund. Fotot är hoppigt, smutsigt, rispigt och verkar ibland vara farligt nära att gå sönder. Dessutom saknas en hel rulle lagom tills det vankas en het sexscen, vilket tydligen ska ha förekommit både en och två gånger förr i tiden. Andra halvan ser bättre ut, men överlag är det fascinerande att se hur mycket tid som har lagts ned på att ”förstöra” bilden. Det är dessutom anmärkningsvärt hur väl det fungerar. Efter ett tag är det knappt något jag tänker på och då är jag ändå allergisk mot klippning som gör att jag inte får en fullständig bild av vad som sker (jag skyller allt på Michael Bay).

Hur roligt jag än tycker det är så infinner sig ändå känslan av att det stundtals är lite väl mycket av den goda varan. ”Det är ju det som är meningen” heter det, men jag tror ändå den hade tjänat på att klippas ner en aning. Då återkommer vi till originalformatet Grindhouse, där den är rätt rejält förkortad och det känns på förhand definitivt som den tjänar på det. Det gäller även Death Proof, som jag ändå tycker var bättre än Planet Terror, men som absolut hade tjänat på en kortare speltid.

Som avslutning kan man sammanfatta Planet Terror som en enda lång lek med alla möjliga effekter och våldsamheter. Det är inte verklighetstroget för ett öre, men det finns inga som helst ambitioner att göra något sådant heller. En högklassig actionfilm och en värdig hyllning till alla gamla b-filmer, som den garanterat är både bättre och roligare än. Däremot blir den lite långdragen och det är tyvärr en egenskap den här typen av film inte mår bra av.

Betyg: 3+/5

Om du har sett Grindhouse i originalversion får du gärna lämna lite kommentarer på hur väl konceptet fungerade.

Inglourious Basterds (2009)

Inglorious Basterds sätter stämningen direkt med ett långsamt berättat möte mellan en lokal bonde och judejägaren Hans Landa (Christoph Waltz). Bonden har gömt en hel judefamilj i sitt hem och gör allt för att rädda både dem och sin egen familj. Det blir dock inte mer dramatiskt än att de två herrarna sitter vid ett bord, dricker mjölk, röker pipa och pratar skvaller. Just på grund av detta byggs det upp en spänning som innan scenen när sitt klimax förmodligen går att ta på. Quentin Tarantino gör på samma sätt flera gånger; bygger upp en stämning egentligen bara med hjälp av sina dialoger och det fungerar lika bra varje gång.

Hur är dialogerna då? Klarar han av att skriva lika skarpa dialoger som förr i tiden. Ja, det tycker jag. Till skillnad från hans tidigare alster utspelar sig handlingen inte längre i USA, utan mitt i det pågående Andra världskriget. Därför blir det inte lika mycket ”fuck”, ”niggah” och annat som kännetecknat mr T:s dialogskrivande tidigare. Men han visade redan i Kill Bill vol 2 att han klarar av att anpassa sig till omständigheterna.

Tre karaktärer utmärker sig mer andra. Hans Landa är förmodligen den äckligaste skurken jag sett på film på ett bra tag. Han utstrålar ett enerverande lugn och verkar helt oförmögen att tappa humöret. Han är iskall och verkar alltid ligga ett steg före alla andra. Jag ska inte säga för mycket, men de flesta scener med Landa slutar oftast illa för hans motståndare.

Den andra karaktären som verkligen utmärker sig och som jag blev helt kär i är definitivt Shoshanna (Mélanie Laurent). Hon är en jude som flytt undan självaste Landa några år tidigare (närmare bestämt från familjen i öppningssekvensen). 1944 går hon istället under en annan identitet och sysselsätter sig med att driva en lokal biografsalong. Tarantino har i alla filmer sedan Jackie Brown porträtterat en kvinnlig hjälte, och i Inglorious är det Shoshanna som är T.s hjälte. Hon är vacker, modig, stark och egentligen filmens enda rakt igenom sympatiska karaktär.

Nummer tre är självklart Aldo Raine. Tycka vad man vill om Brad Pitt, men det var ett tag sen han medverkade i något annat än riktigt bra filmer. Om man tyckte han var flippad i Burn After Reading är det ingenting mot rollen som den sadistiske nazistjägaren.

Varje kapitel har sin egna stil, vilket gör att man egentligen aldrig vet vad som kommer hända. Det gör även att filmen inte hamnar i slentrian, utan att allt hela tiden känns både rappt och spännande. Filmens speltid på runt 150 minuter till trots, jag blev ändå rätt förvånad när eftertexterna började rulla. Den hade egentligen kunnat pågå en halvtimme till utan problem.

Våldet då? Jo, det finns med som aldrig förr. Visst har Tarantinos tidigare alster varit rätt våldsamma, speciellt Kill Bill vol 1, men det är ändå ingenting mot det autentiska våldet i Inglorious. Vi talar rått, brutalt, naket och rent utav sadistiskt våld. Vissa scener var så starka så att jag faktiskt fick titta bort.

Efter att ha sysslat med manuset i över ett decennium har Tarantino äntligen fått filma sitt mästerverk, som han själv kallat det. Han har en poäng, för det här är verkligen Tarantino på topp. Den är sjuk, rå, brutal, rolig, skön och rent utav helt fantastisk. Jag älskar sådana här filmer som vet vad de vill. Filmen visar att i krig kan man inte lita på någon, för alla är smått galna. Minst sagt.

Public Enemies har jag tidigare utnämnt till årets film, men den titeln vandrar nu vidare till Inglorious Basterds. Som Brad Pitt säger i filmen: ”This might just be my masterpiece”. Kanske det, Tarantino. Högsta betyg blir det i alla fall.

Betyg: 5/5

Till sist: Ser inte Fredrick Zoller (Daniel Brühl) exakt ut som Håkan Hellström?

Clark Kent är en av oss

”Clark Kent is Superman’s critique on the whole human race”

Superman blir ofta anklagad för att vara för perfekt helt sakna ett mörkt och verklighetsförankrat djup. Speciellt i dessa tider då Batman är mörkare än aldrig förr och till och med Spider-Man har problem. Man gör ofta narr av Supermans alter ego Clark Kent och hans tafatta och meningslösa försök att förföra Lois Lane. Det som sällan påpekas är att Superman är en ensam varelse som genomlidit flera förluster.

Superman föds på planeten Krypton, som ligger flera tusen år före jorden. Dock står planeten inför sin domedag och pappa Jor-El bestämmer sig för att skicka iväg sin nyfödda son till det uråldriga jorden. På grund av jordens atmosfär och solljuset kommer Kal-El, som Superman egentligen heter, att få superkrafter och vara överlägsna alla människor.

Endast tre år gammal kraschlandar den lille pojken alldeles i närheten av lanthålan Smallville i Kansas, USA. Han hittas och tas om hand om av paret Jonathan och Martha Kent. De inser snabbt att det lilla barnet inte är som alla andra barn och ser samtidigt honom som en gudavåga, då de själva försökt utan framgång att bli föräldrar. De tar honom till sig och döper honom till Clark, Clark Kent.

Clark växer upp som ett vanligt barn, men kan inte hjälpa att känna sig utanför. Plötsligt en dag råkar pappa Jonathan ut för en hjärtattack och avlider. Clark tvingas möta döden för första gången och känner sig mer vilsen än någonsin. Efter att ha uppfyllts av ett kall tar han sig till nordpolen, där han hittar ”The Fortress of Solitude”; en stor isbyggnad som härstämmar från hemplaneten Krypton. Inne i byggnaden hittar han ett förinspelat meddelande från sin far, som berättar om Clarks ursprung, krafter och uppgifter.

Det är prologen till den Superman vi känner. Efter att ha konfronterat sitt förflutna och bestämt sig för att hjälpa världen med sina krafter flyttar han till Metropolis och tar jobb som reporter på tidningen Daily Planet, där han även träffar och blir kär i Lois Lane.

Och just Clark Kent och Lois Lane är det som kanske mest kännetecknar hela Superman-mytologin. Genom att ofta blivit förlöjligat och humoriserat tycker jag att denna relation blivit orättvist behandlad. Den visar hur Clark i Superman-dräkten må vara en superhjälte med krafter ingen annan kan matcha, men som den vanliga Clark Kent är han inget mer än en vanlig skolpojke som inte vet vad han ska säga till tjejer. Och det är helt naturligt, för Clark var ingen kvinnojägare som ungdom.

Som ungdom var han innesluten och fullt upptagen med att förstå sig själv. När de andra killarna imponerade på tjejer genom att göra touchdowns när det spelades amerikansk fotboll, tvingades Clark att se på med vetskapen att han var kapabel att både kasta längre och springa fortare än alla andra jämnåriga killar. När han dessutom blir av med den man som uppfostrat honom, gubben Jonathan Clark, konfronterar han både utanförskap och döden samtidigt.

Superman är en superhjälte medan Clark Kent är en vanlig bräcklig människa, likt så många andra. Nördar med glasögon och bristande socialt liv är överrepresenterade bland Supermans fans, och det är inte så konstigt. De kan identifiera sig med Clark Kent och om folk bara tar bort sina skygglappar och ser mer öppensinnigt tror jag de flesta kan göra det. Han är en av oss, även om vi inte vill inse det.

Citatet längst upp är från en av klimaxscenerna i Kill Bill vol 2, och jag tycker Tarantino sätter korven i brödet. Om ni skrattar åt Clark Kent skrattar ni bara åt er själva. Ge fan i det!