Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II (2011)

Att avsluta en filmserie på totalt åtta filmer är sannerligen ingen lätt uppgift. Detsamma gällde så klart även för J.K. Rowling när hon gjorde samma sak med bokserien, men i det avseendet lyckades hon faktiskt inte fullt ut. Jag tyckte boken kändes pliktskyldig och den lyckades inte alls engagera mig lika mycket som de tidigare hade gjort. Därför är det väldigt glädjande att filmen faktiskt lyckas betydligt bättre.

Förklaringen finns förmodligen i uppdelningen till två filmer. Inte bara var det ett genialiskt beslut av ekonomiska skäl, det gjorde dessutom den absolut sista filmen till en riktig urladdning. Man kan säga att den första delen offrades så att förutsättningarna inför den absolut sista skulle vara så bra som möjligt. Här finns det ett jättetydligt upplägg för vad som ska göras och vem som ska göra det. Några små kluriga uppdrag på vägen, men i grund och botten handlar allt om kriget mellan de goda och onda, mellan Harry Potter och lord Voldemort.

Att upplägget är så förhållandevis enkelt gör att betydligt mer fokus kan läggas på att faktiskt klura ut vad som egentligen ligger bakom hela den här konflikten. Harry tvingas inför svåra dilemman, med inte bara fatala beslutsfaktorer att ta hänsyn till, han blir även matad med känslomässig information som han knappt hinner bearbeta. Kriget pågår ju för fullt i och runt omkring Hogwarts. I scener som är rent visuellt godis kliver Potter-serien upp bredvid både Star Wars och Lord of the Rings (om vi ska leta referenser) i såväl berättelse- som filmkvalitet.

Jag har vissa invändningar mot att det blir lite väl utstuderat stundtals, till exempel när Neville Longbottom får utrymme till att bli heroisk. Dessutom tycker jag inte om när Voldemort får så mycket tid i bild. Varje minut med honom avväpnar och gör honom både mindre spännande och framförallt mindre farlig. Det kanske är meningen, men jag hade hellre sett en fortsättning av den bild man hade av honom i de tidigare filmerna där han knappt förekom i fysisk form (av många anledningar naturligtvis).

Den fina epilogen sätter punkt för en trollkarlssaga som underhållit i hela åtta filmer och sju böcker under en period av tio år. Det faktumet gör att jag känner lite mer för just den här filmen, även om serien i sig inte varit så märkvärdigt inflytelserik på just mig under åren. Däremot har den alltid funnits där. Det är rätt mäktigt. Därför vill jag inte säga att den sista filmen är den bästa (även om den är det), utan jag vill istället se på den som en helgjuten avslutning på en väldigt underhållande  och massiv historia.

Betyg: 4/5

Här finns mina åsikter om de övriga filmerna i serien.

Harry Potter – stor genomgång

Tänk att det redan var tio år sedan den första delen i Harry Potter-serien hade premiär som film. Jag var elva år när det begav sig och såg den på bio, väldigt peppad eftersom jag gillade boken. Filmen levde verkligen upp till mina förväntningar och det obehagliga slutet gjorde att jag var mer än nöjd efteråt. Mycket har hänt sen dess, men under dessa tio år har jag sett om den ett par-tre gånger och varje gång har jag fått bekräftat att jag var rätt ute redan från början, även om min entusiasm lagt sig med åren.

Nu är det istället en nostalgikänsla som dykt upp. När de ska ta sig in i till perrong 9¾ känns det nästan som en klassisk scen för mig eftersom jag både har upplevt den i bokform och sett den på film långt innan jag egentligen började bry mig om film på riktigt. Därför är det lite lustigt att återvända nu, tio år senare. Speciellt eftersom serien fortfarande lever.

På samma sätt som det har hänt mycket med mig under dessa tio år, på samma sätt har ju alla karaktärer vuxit upp –precis som jag. Det faktumet gör att karaktärerna känns lite mänskligare, lite lättare att ta till sig och det som gör Harry Potter-serien så intressant. Historierna må vara banala i sin enkelhet, men både filmerna och böckerna är ambitiösa och seriösa med sin avsikt att underhålla. Trots att den totala speltiden för hela serien är enormt tilltagen blir det ändå aldrig tråkigt, trots att filmerna i mångt och mycket delar upplägg.

Nedan har jag valt att inte fokusera så mycket på att beskriva handlingen. Dessutom tar jag för givet att viss förkunskap finns, speciellt om de grundläggande relationerna mellan karaktärerna.

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (2001)

Den första delen etablerar historien och den magiska världen för oss. I det avseendet är den oerhört viktig och jag tycker den klarar det relativt bra. Det är lätt att ifrågasätta logiken i magins värld, men om man bara accepterar de spelregler som filmerna presenterar tycker jag ändå det blir en viss spänning.

Det är en bra, om än lite trevande start på en berättelse med enormt innehåll. Urvalet är klokt och istället för att krångla till det i onödan fokuseras det mest på just den här filmens problem, en viss sten som inte får komma i orätta händer. Just därför är det handlingsmässigt en av de svagare i serien, men samtidigt är upplägget väldigt enkelt att följa och istället för att lämna massa frågor får vi en hyfsad inblick i magins mystiska värld. Dessutom räddas mycket av det obehagliga (för att vara en ungdomsfilm) slutet.

Betyg: 3/5

Harry Potter and the Chamber of Secrets (2002)

Samma regissör (Chris Columbus) och mer eller mindre samma upplägg som i ettan, men utan introduktionsmomentet. Även här fokuseras det mest på just den här filmens problem, som i detta fallet är en hemligheternas kammare som innehåller något som dödar icke-renblodiga trollkarlar. Detta tolererar så klart inte Harry som självmant tar på sig uppgiften att rädda trollkarlsvärlden ännu en gång.

Framförallt funderar jag på varför just Harry måste utsätta sig för sådana risker. Hogwarts kryllar av talangfulla trollkarlar, till exempel den supervise rektor Dumbledore, men ändå verkar alla stå handfallna. Hur som helst bjuder själva upplägget på en del spänning, men när allt väl är fixat och klart tar filmen aldrig slut. Alldeles för utdraget i en film som inte bara är den svagaste, det är även den barnsligaste.

Nu verkar jag så klart väldigt kritisk, men den har ändå sina poänger. Den bjuder på tillräckligt med underhållning för att förtjäna sin existens, men jämfört med resterande filmer håller den inte riktigt lika hög nivå.

Betyg: 3-/5

Harry Potter and the Prizoner of Azkaban (2004)

Någon med ansvar förstod att serien var på väg åt fel håll och gav istället regiansvaret till Alfonso Cuarón (numera mest känd för Children of Men) och vilken skillnad det blev. Borta är all barnslighet och in träder ett allvar och ett mörker som inte alls går att finna på samma sätt i de två första filmerna, samtidigt som humorn hela tiden är närvarande.

Ändå är det inte så mycket som skiljer i upplägg från tidigare. Skolåret inleds även denna gång hemma hos den elaka fosterfamiljen, för att sedan förflytta sig till Hogwarts. Väl där presenterar sig ett problem som Harry, Ron och Hermione tvingas lösa på ett hutlöst spännande sätt. Eftersom det sitter en regissör med en ordentlig vision för hur han vill ha sin trollkarlssvärld blir det aldrig några onödiga utsvängningar, vilket i sin tur gör att historien blir enkel att följa. Så enkel den kan bli, eftersom den involverar tidsresor och alla logikproblem det medför. Trots det komplexa inslaget förlorar jag mig ändå aldrig, vilket är ett utmärkt bevis på att det är en lyckad film.

Betyg: 4/5

Harry Potter and the Goblet of Fire (2005)

Cuarón fick bara äran att göra en film. I den fjärde delen är det nämligen den meriterade Mike Newell, regissör till bland annat Four Weddings and a Funeral och Donnie Brasco, som står bakom kameran. Kanske inte på förhand idealisk för Harry Potters värld, men han förvaltar arvet väl. Mörkret finns kvar, i synnerhet eftersom självaste lord Voldemort gör entré för första gången i serien (i alla fall i egen hög person).

Speciellt för den här filmen är att humor och mörker får ungefär lika stor plats. Både beståndsdelarna har funnits i mer eller mindre doser även tidigare, men aldrig i en sådan jämn balans som här. Lyckligtvis fungerar det, vilket resulterar i en engagerande och spännande utveckling.

Det här är dessutom den första filmen som lyckas kombinera ett självständigt problem, denna gång i form av en livsfarlig trekampsturnering, med trådar till kommande filmer. För första gången i serien känner jag att jag omedelbart vill se nästa film, mycket tack vare det spännande slutet, men även för att känslan av att något stort är på gång är väldigt påtaglig.

Betyg: 4/5

Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)

I och med Voldemorts återkomst till magivärlden når så klart mörkernivån en ny toppnotering. Dessutom börjar Harry tvivla på sin egen godhet, vilket för första gången ger karaktären ett ordentligt djup. Innan har han bara varit den föräldralöse slagskämpen med ett gott hjärta. Nu är han inte bara ensam, han är farligt nära att förlora tron på sig själv. Att allmänheten dessutom vägrar inse att den onde Voldemort är tillbaks på riktigt tvingas underlättar inte Harrys identitetskris.

Trots mörkret är det ändå betryggande att återvända till Hogwarts ännu en gång. Trots att det är femte besöket känns det ändå lika spännande att få se vad den nya läraren i försvar mot svartkonst ska ställa till med. Det är just den positionen som har varit en problem i samtliga tidigare filmer och så även denna gång.

Till skillnad från tidigare filmer finns det dock inget ordentligt problem presenterat, vilket gör att den stora spänningen som infann sig i slutet av förra filmen kommer av sig här. I slutändan känns det mest som en mellanfilm vars främsta uppgift är att förklara och introducera element som kommer behövas i den fortsatta vägen mot slutet.

Betyg: 3/5

Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)

Nu börjar det tajta till sig ordentligt. Maktkampen mellan det goda (med Dumbledore och Potter i främsta led) och onda (Voldemort med ett ständigt växande entourage) är total. Som om det inte vore nog med det mörkret är nästan allt solljus som uppslukat. Det kanske bara var jag, men antalet färger som går i ljus kulör var väldigt sällsynta.

Att slutet är nära undgår ingen och därför blir jag lite irriterad när handlingen får stoppas för till synes meningslösa kärleksintriger. Visst hör det tonåren till, men det får alldeles för stort fokus. Tur då att filmen är så lång, för när det blir åka av blir det i högsta hastighet.

Denna gång är det Potters ärkefiende Draco Malfoy som tvingas välja mellan att gå den goda eller onda vägen, inte helt olikt Potters dilemma i föregående film.  Enda skillnaden är att Malfoy slåss mot sin goda sida. Överlag är det svårt att veta vem som är att lita på, vilket inte bara Potter får erfara.

Betyg: 4/5

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 (2010)

Den här har jag redan skrivit om (länk här), men eftersom den slutade så abrupt känns mina tankar efter första visningen inte så värst värdefulla. Därför ska jag se om den senare ikväll, varpå jag sätter mig i biosalongen kl 00.01 imorgon bitti och ser den absolut sista delen. Det ska bli väldigt roligt, speciellt eftersom den senaste veckans genomgång har gjort att samtliga filmer är väldigt färska i minnet.

Återkommer förhoppningsvis imorgon med tankar och betyg. Fram tills dess vill jag gärna veta hur ditt förhållande till Harry Potter ser ut. Vilken är den bästa/sämsta filmen? Håller de måttet jämfört med böckerna? Håller du på Voldemort? Dela med dig!

Harry Potter and the Deathly Hallows – part 1 (2010)

Jag har ett gott förhållande till samtliga Harry Potter-filmerna, speciellt de senaste då tonen blivit en rejäl dos mörkare. Ju nyare film ju mindre trams, även om humorn alltid funnits där ändå. Däremot har jag känt att de senaste två filmerna har känts som transportsträckor inför ett enastående och förlösande slut. Om det beror på att båda installationer har samma regissör vet jag inte, men känslan av att det kommer komma något bakom nästa hörn har funnits där hela tiden. Inte för att filmerna varit tråkiga på grund av det, men jag har ändå känt mig lite snopen. Så är det även denna gång, även om intensiteten har skruvats upp en aning.

Trots sin tilltagna längd blir det aldrig tråkigt, vilket är rätt imponerande med tanke på att det enda som egentligen händer är att huvudtrion Harry, Ron och Heremione mest sitter och håller utkik i någon öde skog. Deras samspel är dock såpass bra att det aldrig blir konstlat när komiska poänger trycks in mitt i all spänning. Framför allt slår det mig hur talangfulla Rupert Grint och Emma Watson är. Speciellt den sistnämnda tycker jag gör ett utmärkt jobb. Hoppas båda två går framgångsrika karriärer till mötes. Radcliffe är naturligtvis också bra, men jag kommer alltid ha svårt att se honom i en annan roll. Dessutom känns hans skådespelartalang rätt begränsad, men man ska aldrig säga aldrig.

Den första delen i den avslutande kolossen om Harry Potter bjuder på precis samma vara som de tidigare filmerna, även om den här förmodligen är den mörkaste hittills. Den gör mig inte förtrollad, men eftersom den faktiskt är en bra bit över två timmar och ändå lyckas hålla upp mitt intresse hela vägen, då förtjänar den beröm. Ser fram emot den absolut sista delen.

Betyg: 3/5

Strange Days (1995)

Strange Days är något så ovanligt som en film signerad James Cameron som undvikit mitt radarfält. Kanske beror det på att det i själva verket är Kathryn Bigelow som regisserat, men utöver det är det Cameron all the way. Han ligger bakom storyn, har varit med och skrivit manuset, producerat och klippt. Sen är ju Bigelow och Cameron före detta äkta makar, så Strange Days är i allra högsta grad en Cameron-film.

Kategoriserad som en cyberpunksci-fi är det en ganska invecklad story Cameron har knåpat ihop. Den utspelar sig dygnen innan millennieskiftet år 1999 och kretsar kring Lenny Nero (Ralph Fiennes), en före detta polis som försörjer sig på att illegalt sälja SQUIDS, digitala inspelningar av verkliga händelser. Allt får plats på en liten minidisc och förmedlar inte bara bildupplevelsen, utan hela känslan av upplevelsen. När vännen Iris kommer till honom och ber om hjälp blir han indragen i en värld av korruption och våld. Inte blir det bättre av att hans före detta flickvän Faith (Juliette Lewis) dras in i handlingen.

Det låter rätt knepigt och i ärlighetens namn tar det en stund att komma in i det. Som tur är har Cameron tänkt till och gett oss ordentligt med tid, eftersom filmen är runt 140 minuter. Jag är övertygad om att man hade kunnat klippa bort 30 minuter utan att det skulle göra slutresultatet sämre, men jag tycker ändå det är befriande med filmer som vågar vara långa. Jag hade gänska lätt för att köpa storyn och då rullar det på något vis bara på.

Jag gillar speciellt den typiska 90-talskänslan med tung discomusik blandat med väldigt tidstypiska mörkhyade hiphopare. Det tillsammans med en inte alltför hög stjärnstatus på skådespelarbesättningen ger lite undergroundkänsla över hela spektaklet.

Ralph Fiennes var väl visserligen rätt stor med Schindler’s List i ryggen, men utöver det är det mycket best of the rest. Tom Sizemore och William Fichtner (även om han har en rätt liten roll) är killar som dyker upp i det mesta i både stora och små roller. Juliette Lewis var också väldigt framträdande på 90-talet och en liten favorit hos mig. Här gör hon inte så mycket mer än att sjunga och visa brösten, men det är inte fy skam det heller. Angela Basset förtjänar också att nämnas, men det jag mest kommer ihåg från hennes insats är när hon utbrister ”right here, right now”. Mycket riktigt är just den frasen grunden till låten med samma namn.

Finalen är väldigt typisk 90-tal den med. Det är den ena vändningen efter den andra. Några är lättuträknade, medan andra är rätt förvånande. Jag gillade upplägget och tyckte det mesta fungerade.

Det finns en kultkänsla över Strange Days som är väldigt medryckande. Den är verkligen långt ifrån perfekt, trots att potentialen i allra högsta grad finns där. Trots bristerna finns det ändå inte så mycket jag vill ändra på. Den fungerar absolut och om inte annat kan man se den som två timmar och femton minuters hålligång.

Betyg: 4/5

The Reader (2008)

The Reader börjar i 50-talets Tyskland och följer den femtonåriga Michael Berg, som av en slump hamnar i den betydligt äldre Hanna Schmitz lägenhet. Kärlek uppstår mellan de två och de börjar träffas regelbundet för intima sysselsättningar. Utan förvarning ger sig Hanna av och Michael tvingas gå vidare och leva sitt liv utan Hanna. Några år senare utbildar han sig till advokat och under utbildningens gång besöker studentgruppen en rättegång mot krigsförbrytare från andra världskriget. En av de anklagade är Hanna.

När man läser folks omdömen här och där är det två saker som verkar störa människor. Nummer ett är att det är en film som handlar om tyskar, men där alla talar engelska. Det hade kanske gått för sig om de inte hade haft tysk brytning på sin engelska. Jag är i vanliga fall inte nådig med sådant, men i just detta fallet är jag faktiskt rätt förlåtande. Brytningen är rätt mild och när man väl kommer in i berättelsen var det faktiskt inget jag la någon större vikt vid. Det är väl priset man får betala om man vill ha Kate Winslet i rollen som Hanna.

Problem nummer två verkar för väldigt många vara Kates nakenhet. Man kan dela upp filmen i två delar; den intima och den allvarliga. I den intima gör vårt par egentligen inget mer än bara ligger i sängen och allt som hör därtill. I den andra är det hela rättegången och allt det för med sig. Folks klagomål ligger alltså i att den första delen är alldeles för lång och omotiverad. Jag håller inte med. Visst hade första delen kunnat vara kortare, men jag tycker det är viktigt att visa vilket avtryck Hanna gör hos Michael. Hade man kortat ner så är jag övertygad om att även avtrycket hade minskat. Och vem har dött av lite naket? Jag klagar då inte.

Det tas upp många viktiga frågor och jag kan tänka mig att den nog berör tyskar, eller andra som tvingades in i kriget, betydligt mer än den berör mig, men jag blev väldigt tagen av just karaktären Hannas personlighet och öde. Överliggande frågor som om människor som bara lydde order verkligen gjorde fel, trots att orderna förorsakade många människors död tas upp och hanteras på ett mycket varsamt och smakfullt sätt. Hur hanterar människan en extrem situation? Hur ska man förhålla sig till hennes agerande efteråt?

The Reader gav Winslet en Oscar, som hon absolut förtjänade. Hon är riktigt bra, men jag måste ändå säga att just den guldgubben skulle hon fått för sin roll i Revolutionary Road. Men det gör inte hennes insats här sämre. Bra, sevärd och gripande.

Betyg: 4/5