Radio Days handlar om den tid då radion var den naturliga samlingsplatsen. Woody Allens berättarröst leder oss fram genom anekdoter och historier om radiostjärnornas så väl som sina egna upplevelser i det sena 30-talet till filmens final på nyårsafton 1944. Det är inte bara en hyllning till radion utan även till det förgångna. Allen ber med sin berättarröst om ursäkt för att han visar upp Brooklyn nästan enbart regnigt och blåsigt, men motiverar det med att han kommer ihåg området som sådant och att han gärna visar upp det från sin finaste sida. Att minnas det positiva är som en osynlig tag line för Radio Days.
I centrum står den unge Joes familj (en väldigt ung Seth Green) som alltså representerar den unge Woody. Hans mamma spelas av Julie Kavner (Marge Simpson!) och hon är den typiska judiska familjekvinna. Med dominerande personlighet är hon den som bestämmer och trots att hon ständigt uttrycker sitt missnöje med sin make (Michael Tucker) har hon uttalat att hon har slagit sig ned med sin make på permanent basis. Hon kompenserar dock dennes brister med att drömma sig bort med hjälp av radions dagliga såpoperor.
Som vanligt i den generella bilden av judiska familjer är de många till antalet och samtliga är väldigt talförda. Utöver föräldraparet finns det en morbror och mostrar/fastrar. Samtliga har sina egna favoriter på radio som speglar deras vardag. Så även den unge Joe, som är besatt av superhjälten Masked Avenger och gör allt för att få ihop pengar till en för honom nästan onåbar ring med nämnde superhjälten.
Så länge handlingen centreras kring familjen är det enkelt att hänga med i svängarna. Trots att den är baserad på anekdoter finns det ändå ett hjärta och stark stämning inom familjen. Det är när handlingen förflyttas till radiostjärnornas liv som den röda tråden försvinner. I det berättarspåret står Mia Farrows kämpande sångerska-radioskådespelerska i centrum. Hon försöker ta sig in i radiocelebriteten med alla möjliga medel och råkar ut för bland annat kidnappningar så väl som att bli utelåst på takvåningen tillsammans med en kåt radioproducent.
Sekunder innan sändningen avbryts på grund av attacken mot Pearl Harbor. Farrows karaktärs svar: ”Who’s Pearl Harbor?”
Farrows karaktär ska vara baserad på en verklig person, men som med så mycket annat i filmen har jag ingen aning om vad eller vem. Allen har beskrivit filmen som en personlig film i den bemärkelsen att han inte bryr sig om att se till att någon annan än han själv förstår allt han refererar till. Kända radiohändelser som Orson Welles War of the Worlds-sändning (som folk trodde var på riktigt) och meddelandet om attacken på Pearl Harbor är sånt jag kände till sedan innan. Båda dessa har visserligen framstående roller i filmen, men de avhandlas i snabb takt.
Min bristfälliga referensram tillsammans med att berättelsen siktar och skjuter åt alla möjliga håll gör att det är svårt att hänga med. Däremot ska det sägas att den inte är tråkig att se på. Den går nästan att beskriva som en episodfilm. Det finns många scener som för sig själva är enastående. Till exempel Larry David (som egentligen bara hörs och inte syns) kommunistgranne, som lyckas med konststycket att få fadern i familjen att bryta sin fasta.
Radio Days når inte upp till de höga nivåer som Allens allra närmast föregående filmer lyckas med, men jag vill återigen trycka på att den är oerhört trevlig. Inte minst Allens berättarröst, som är ett skolexempel på hur en sådan ska låta. Den är intensiv, engagerad och stämningsfull. Den är så bra att den i sig är den starkaste karaktären i hela filmen.
