Silver Linings Playbook (2012)

I upptakten av Silver Linings Playbook får vi bekanta oss med den nyligen utskrivna Pat (Bradley Cooper), som efter att ha hittat sin fru i duschen tillsammans med en kollega fått ett mentalt sammanbrott. Efter att nästan ha slagit ihjäl kollegan hamnade han på ett mentalsjukhus, men är nu alltså fri. Det är oklart huruvida han fortfarande är vid sina sinnens fulla bruk, för även om han är en gladlynt och trevlig prick är aggressiviteten ständigt närvarande. Dessutom har hans hispiga föräldrar, som han bor hos, inte direkt en lugnande effekt på honom.

Pappan (Robert De Niro) tjänar pengar på illegal bookmaking och bygger sina spel på sitt tvångssyndrom. Hans beteende när något inte är som han vill ha det påminner mycket om sonens utbrott. Mamman bakar mest och försöker vara alla till lags. Denna trio fungerar däremot inte så bra tillsammans och en kaotisk stämning är ständigt närvarande. Pat är aldrig långt ifrån ett utbrott och även om föräldrarna menar väl, skapar deras kontrollerande över honom bara ännu fler olyckliga situationer. Bland annat förekommer en stark scen där ett vanligt tjafs urartar i handgemäng mellan de tre. Även om Pats bipolaritet är dragen till sin spets är det ändå en påtaglig uppvisning i hur fort en situation kan urarta.

Pats stora drivkraft är att försonas med sin fru, mycket på grund av hans stora övertygelse om att hon fortfarande älskar honom. Att hon fixat ett besöksförbud verkar inte bekomma honom. När då en bekant till henne dyker upp i form av Tiffany (Jennifer Lawrence), som även hon lider av mentala spöken, lovar Tiffany att hjälpa honom att komma i kontakt med frun. I utbyte vill Tiffany att Pat ställer upp i en danstävling tillsammans med henne. Båda är djupt plågade av sin dåliga självkontroll och även om omgivningen ser på dem båda som vandrande katastrofer, så blir det som att deras separata galenskap balanseras när de är tillsammans. Dessutom ger deras gemensamma mål i form av danstävlingen båda något att kämpa för.

Trivs i varandras sällskap.

De starkaste scenerna är också när Pat och Tiffany är tillsammans, i synnerhet när de tränar på sitt dansnummer. Att använda just dans för att skapa en poäng låter kanske inte så spännande, men det fungerar faktiskt förvånansvärt bra. Fokuset ligger inte på själva dansen, även om det bjuda på några riktiga starka scener. Bland annat ett ackompanjerat av en fantastisk Bob Dylan-låt, men även (och kanske ännu bättre) av The White Stripes. Hur som helst är dansen ett starkt medel och ger dessutom Lawrence och Cooper möjlighet att utstråla sensualitet, något som huvudsakligen inte är vad som driver deras vänskap.

Det måste även kommenteras att det här är den mest inspirerade rollen som Robert De Niro har spelat på ett bra tag. Jag vlll inte kalla den utmanande, utan snarare naturlig. Det är den här sortens vresiga gubbar som han gör bäst (nu för tiden, åtminstone). Här får han ge uttryck för aggressionsutbrott så väl som mer känslosamma stunder. Även om han egentligen mest bara befinner sig inom hemmets väggar lyckas han ändå skapa en mångfacetterad (för övrigt ett slitet ord) karaktär. På det viset blir han en extra trygghet och drivkraft i berättelsen, utöver Pat och Tiffany. Han har den påverkan som en riktig bra biroll ska ha, därav förtjänar De Niro alla möjliga hyllningar.

Allt är däremot inte av godo i denna märkligt betitlade film. Med hjälp av den ständigt överraskande och ovissa utvecklingen av handlingen, samt sympatiska karaktärer i form av huvudparet och i synnerhet De Niros pappa, skapas en synnerligen stark stämning. Lägg dessutom till lysande musik i form av bra låtar, men även ett skrivet soundtrack av Danny Elfman, och Silver Lining.. når stundtals upp till riktigt höga nivåer. Därför är det en ganska stor besvikelse när slutet är så konventionellt och så onödigt att eftersmaken faktiskt blir lite besk. Visserligen inte så pass att filmens övriga kvaliteter förloras, men dessa glöms däremot lätt bort i töcknet som slutet innebär. Men låt inte detta skrämma, Silver Lining Playbook är utan tvekan en av 2012 års starkaste filmer.

Slutligen vill jag välkomna de nya betygssymbolerna. Efter snart fyra års betygssättande är det på tiden att filmerna som genomgår min lupp blir belönade med en stämpel.

Marvin’s Room (1996)

I avdelningen filmer som Leonardo Di Caprio gjorde innan han blev superstjärna finner vi Marvin’s Room, ett till synes ordinärt drama om en syster (Diane Keaton) som får ett cancerbesked och tvingas sträcka ut en hand till sin familj bestående av en syster och två systerbarn (varav det ena är spelat av DiCaprio).

Familjen har inte haft kontakt med varandra på 20 år. Den cancersjuka systern har med andra ord inte ens träffat sina systerbarn. Detta är dock inte på egen vilja, det har bara blivit så. Är det något man snabbt märker av Keatons karaktär är det att hon är timid och inte direkt konfliktsökande. I stället bor hon med sina halvt förlamade, halvt dementa föräldrar. I en annan del av landet befinner sig syster nummer två, Lee (Meryl Streep). Hon har problem med sitt äldsta barn (Di Caprio), som hon uppenbarligen har förlorat kontrollen över. Alla dessa individer måste samlas under ett och samma tak under några veckor, som givetvis innebär tid till både tårar och försoning.

Efter att ha sett Keaton i en mängd Woody Allen-filmer slår det mig att hon faktiskt inte varit med i så många andra sammanhang. Gudfader-filmerna, givetvis, men inte så många andra filmer som lockat på uppmärksamhet. Därför är det intressant att se henne utan tyglar. Hennes svar på detta är väl kanske inte så värst annorlunda mot hur hon brukar spela, men hon är utan tvekan duktig på att se vilsen och ledsen ut. Hon lyckas även med ett väldigt fint samspel med Di Caprio.

Di Caprio är ett kapitel för sig. Att spela plågade tonåringar är en genre i sig, men Di Caprio ger sin bipolära karaktär en ständig känsla av ovisshet och framför allt ledsamhet. Det är uppenbart att han drivs av en stor sorg (i det här fallet avsaknad av sin far), vilket modern inte är förmögen att förstå. Hon är i sin tur mer intresserad av sig själv, även om hon i grund och botten menar väl. Det är också intressant att se Streep spela en kvinna som utstrålar en del osympatiska drag.

Som ett relationsdrama innehar den alltså två viktiga komponenter; intressanta karaktärer och bra skådespelare. Det återfinns också en del fina moment där båda dessa ställs på sin spets, till exempel en väldigt Terms of Endearment-inspirerad strandscen. Problemet är däremot att det är oklart om filmen är en försonings- eller sjukdomsberättelse. Nog för att det bästa hade varit att skapa en kombination, men den finns inte här. I stället är det som att sjukdomen kommer in i berättelsen då och då, som en slags ”ja, just det, hon är ju sjuk också”. Det förstärks också av märklig galghumor vid läkarkliniken, där Robert De Niro spelar en klantig läkare med en ännu klantigare sekreterare. Nog för att De Niro alltid är duktig, inslaget rimmar ändå inte riktigt med resten av filmen.

Marvin’s  Room har egentligen inte mycket som gör den minnesvärd. Historien om en kvinna som får ett cancerbesked och behöver en donator inom familjen är givetvis gripande, men den är samtidigt föga nyskapande och tar inte ämnet på tillräckligt stort allvar. Det finns i korthet få anledningar att inte se Terms of Endearments i stället. Fast jag vill samtidigt understryka ”få anledningar”. Dessa få anledningar stavas Diane Keaton, Meryl Streep och Leonardo DiCaprio. Som skådespelarfilm betraktad är den betydligt mer intressant än som berättelse.

Betyg: 3/5

Mad Dog and Glory (1993)

Robert De Niro på filmduken brukar innebära hårda och hänsynslösa karaktärer. Raka motsatsen till hur man alltid har hört att han är i verkligheten, där han framförallt är blyg och inte är speciellt talförd. Därför är det intressant att se en roll som bryter mot den typiska De Niro-karaktären. Under 90-talet (och därefter) bjöd han visserligen på många märkliga karaktärs- och filmval, men Mad Dog and Glory bjuder ändå på något annorlunda och intressant.

Som polis kanske inte konflikträdd är något att föredra, men den egenskapen har De Niros karaktär. När han hamnar mitt i ett rån blir han så rädd att han hjälper rånaren att tömma kassan och erbjuder honom till och med att ta med några limpor cigaretter. Inte så modigt, men han lyckas i alla fall rädda livet på maffiabossen Frank Milo (Bill Murray) som befinner sig i samma lokal. Som tack för hjälpen erbjuder Milo den unga tjejen Glorys (Uma Thurman) tjänster under en hel vecka. Ett märkligt upplägg, även för Mad Dog (som De Niro kallas av sina kollegor på grund av sin feghet). Milo försöker även skapa en vänskap med De Niro, men förutom en lyckad kväll på stan förblir relationen kylig. Den ene är ju trots allt maffiaboss och den andre polis.

Relationen med Glory är dock inte lika lätt att värja sig mot. Uppenbart ensam sen lång tid tillbaka tar det inte lång tid för Mad Dog att kära ner sig i den unga flickan. För något som jag åtminstone tolkar som en komedi förekommer rätt explicita och långa sexscener mellan Thurman och De Niro, som tar mig ur stämningen en aning. Förutom att De Niro får träna på det han haft mest problem med i sin karriär – att spela romantisk och kär på ett naturligt sätt – gör det att filmen ändrar stämning rejält. Därefter blir De Niro förlorad till kärleken vilket gör hans karaktär lite tråkigare.

Överlag är det en charmig och trevlig stämning filmen igenom, med flera roliga ögonblick och bra skådespel från samtliga inblandade. Förutom att De Niro är osäker och feg på ett naturligt sätt (och lyckas hyfsat med romantiken) har han en bra kemi med den duktiga Thurman. Även Murray är bra som sliskig gangster. Det krävs ändå något för att spela en sådan mot De Niro. Roligt också med biroller från en het David Caruso som polis och Mike Starr som reslig hjälpreda till Milo.

Betyg: 3/5

Guilty by Suspicion (1991)

McCarthyism och dess konsekvenser har jag behandlat tidigare på den här j-vla bloggen i form av George Clooneys Good Night and Good Luck och The Front med Woody Allen. Den ena lysande, den andre medelmåttig. Guilty by Suspicion behandlar samma ämne och har faktiskt några slående likheter med The Front. Addera Robert De Niro till den formeln och resultatet blir genast väldigt intressant.

De Niro spelar en ansedd regissör som under andra världskriget gjorde som de flesta andra i Hollywood, han deltog i ”kommunistmöten”. Eftersom Sovjet vid denna tidpunkt kämpade lika mycket mot nazismen som USA sågs det inte som något konstigt. Dessa möten kom dock att förstöra många liv. När kommittén för ”oamerikansk aktivitet” förhörde personer var de bara ute efter en sak: namn på möjliga kommunister. Valet var att antingen hålla tyst (vilket var fullt lagligt) eller namnge sina vänner. Om man valde det första blev man svartlistad, om man valde det andra svek man sina vänner (som oftast inte var mer kommunister än att de varit på ett och annat möte). De Niro hamnar i just denna situation, men vägrar att namnge eller erkänna sig själv som kommunist. Detta leder till att han i princip blir utfryst ur samhället.

Som historielektion fungerar filmen bra samtidigt som den undviker att bli alltför pekfingeraktig. Kommittén är ond, men problematiken förklaras väl. Att stå upp för sitt land eller sin person är inte så enkelt när hotet från öst målas upp. Därför är det fullt förståeligt när många av karaktärerna en efter en går under. En regissör spelad av Martin Scorsese (av alla) flyr till exempel landet och en annan karaktär tar livet av sig. De Niro biter i stället ihop, trots att det påverkar både honom och hans familj.

Till slut leder allt till en storslagen final där De Niro en gång för alla ställs inför det stora valet. Fram tills dess har han förlorat vänner, jobb, anseende och tron på sin egen moral. De Niro visar upp dessa känslor på ett enastående och oerhört påtagligt sätt. Aldrig ens nära överspel, trots att det är starka känslor han förmedlar. Det är också vad som lyfter filmen till högre nivåer, som för egen del lyckas förmedla stark 50-talskänsla. En utmärkt skildring av det förgångna, utan att för den sakens skull kännas inaktuell.

 Betyg: 4/5

New York, New York (1977)

”New York, New York” som låt har säkerligen få missat. Många är tolkningarna, mest känd är kanske Frank Sinatras. I periferin av alla tolkningar hittas till och med en tolkning av David Hasselhoff. Låten är alltså väletablerad, något filmen som en gång lanserade den inte riktigt har lyckats motsvara.

Efter att ha gjort Taxi Driver och med en film som Alice Doesn’t Live Here Anymore i bagaget, var Scorsese trött på att göra filmer om tragiska människor och deras ännu mer tragiska liv. Han ville göra en enkel historia som påminde om den gamla tidens storfilmer. Det lyckas han väl med, inte bara genom att han använder för- och eftertexter av den gamla skolan, men även för att hans tydliga filmkärlek verkligen lyser igenom. Det är storslaget, snudd på överdrivet och framför allt underhållande.

I centrum står saxofonisten Jimmy (Robert De Niro), som är oerhört påträngande och jobbig med sin hänsynslösa framtoning. Samtidigt besitter han ett gott hjärta, men är dålig på att kanalisera denna egenskap till handlingar som faktiskt gör andra människor nytta. Francine (Liza Minnelli) är en firad sångerska som till en början är skeptisk till Jimmys enträgna raggningsförsök, men som ändå faller för hans framfusiga charm. Deras berg-och-dal-bane-förhållande är vad hela filmen mer eller mindre handlar om.

Minnelli ska ha upplevt inspelningen som väldigt jobbig, då rollen och inspelningsplatserna påminner mycket om det hennes mamma Judy Garland gjorde i många år. Garland har jag inte sett så mycket av, så Minnellis prestation sett till bakgrund kan jag inte bedöma. Däremot är det uppenbart att Minnelli är en större sångerska än skådespelerska. Med en speltid på två timmar och 30 minuter räcker inte sångnumrena till för att kompensera bristen på skådespelartalang, vilket i kontrast till De Niro gör att hon blir ett svagt kort.

De Niro är verkligen lysande. Hans ilska är lika trovärdig som hans glädje. Till och med romantiken lyser igenom, något jag alltid upplevt som hans svagaste sida. Jag kan till exempel inte minnas en enda filmkyss med De Niro inblandad som känns naturlig. Han är nära här, men når ändå inte riktigt dit. Andra bullar är det när han spelar saxofon. Knycket han har med huvudet, gungningen på höfterna och det taktfasta stampandet med ena benet är bevis på method acting när den är som bäst. Han spelar med mer inlevelse än självaste Clarence Clemons (The E Street Band), som dyker upp i en mindre roll och river av ett nummer tillsammans med De Niro.

Efter en evighetslång film-i-filmen, som visar upp Minnelli i mängder av olika musikalsammanhang, når filmen slutligen sin final; ”New York, New York” framförs av Minnelli och även om den är väl högljudd för min smak, så är det en mäktig final. Allt karaktärerna har gått igenom fram till den punkten gör låten bitterljuv (i filmen är den skriven av dem gemensamt) och kraftfull.

När eftertexterna och titellåten slutligen löser av känns New York, New York som den verklighetsflykt Scorsese ursprungligen tänkte sig. Det är bara det att vägen dit inte är lika bra. Oavsett är det en sevärd och alldeles för bortglömd film. Som en mellanfilm till Taxi Driver och Raging Bull gör den inte bort sig.

Betyg: 3/5

Nedan följer en spellista med en kvartett olika tolkningar av ”New York, New York”. Förutom de två mest kända versionerna har jag även inkluderat Carey Mulligans stämningsfulla tolkning från Shame samt Hasselhoffs ambitiösa slakt.

GoodFellas (1990)

Fasten your seatbelts, för här blir det åka av. Den första timmen av GoodFellas är en presentation av Henry Hills uppväxt och den lokala gangstern Paulies växande makt över New York. Hill blir snabbt en del av verksamheten och tjänar redan som ung tonåring mer än sin far. Tillsammans med polarna och kompanjonerna Jimmie och Tommy levs ett liv i sådan lyx och respekt som bara gravt kriminella klarar av att uppnå. Han träffar en kvinna, skaffar familj och är i princip ekonomisk oberoende. Men så tar den inledande timmen slut och med den avslutas även framgångshistorien.

Framförallt Tommy tappar fotfästet och skjuter alla som på något vis provocerar honom, om det så är en servitör eller en ”untouchable” gangsterkollega, alla dör om de tittar snett åt honom. Henry å sin sida skiter i sin familj och flyttar i princip in hos sin älskarinna, samtidigt som han ger sig i knarkbranschen. Allt går mer eller mindre åt helvete.

Det finns förmodligen ingen annan än Martin Scorsese som hade kunnat göra den här livshistorian bättre. Scen efter scen överträffar varandra i användadet av musik och mästerligt klipparbete (som jag inte kan bedöma mer än att jag tycker det ser fantastiskt ut). Samtidigt tvingar han fram det absolut bästa som bara går ur sina skådespelare. Robert De Niro är som alltid helt otrolig, denna gång i en mindre roll. Den kyla och passiva aggressivitet som hans stenansikte visar upp är något som få skådespelare klarar av att förmedla bara genom en enkel blick. På samma sätt är Pesci lika tjatig som jobbig, men som i alla andra Scorsesefilmer han medverkat i så finns det något mer än bara en ljus stämma. Hans oberäknelighet är som en tickande bomb. Vad som helst kan hända, vilket också är fallet många gånger.

Trots stornamnen så är det här Ray Liottas film. Det här är hans Raging Bull, hans Gudfadern. För mig kommer han alltid att vara Henry Hill. En sådan hellyckad prestation har bara skett några få gånger i filmhistorien. Åtminstone som jag har fått chansen att uppleva. Hans rolltolkning är minst lika bra som Al Pacinos Corleone som jag brukar använda som referensmaterial i sådana här sammanhang. Dessutom har han ett underbart bollplank i form av Lorraine Bracco , som spelar fru Hill. Hennes insats har vuxit för varje gång jag har sett filmen, vilket har blivit ett helt gäng genom åren.

Det finns många som anser att den här är den ultimata maffiafilmen, bättre än Gudfadern till och med. Hade det inte varit för just den filmen hade jag förmodligen varit av samma åsikt, men det djup och karaktärsutveckling som i synnerhet Gudfadern del 2 har gör att den triologin befinner sig ännu en klass över GoodFellas. Däremot är Scorseses film mer lyckad i avseendet att han har skapat en film med högt tempo, rock- och popmusik och hyfsat anständig speltid som ändå klarar av att utmana det klassiska mångtimmarseposet.

Betyg: 5/5

Avslutningsvis vill jag rekommendera ett besök till min goda vän och numera bloggkollega Filmbobby. Han fokuserar på lite kortare omdömen om alla möjliga filmer, stora som små. Här är hans tankar om GoodFellas.

Little Fockers (2010)

I mitt tycke är Meet the Parents en av 2000-talets mest lyckade familjekomedier enligt klassisk Ett päron till farsa-modell. Hur mycket Gaylord Focker (Ben Stiller) än ville så gick precis allting fel. Man kan tycka att någon borde ha informerat honom om Murphys lag, men istället lät man stackaren skämmas i ännu en film, Meet the Fockers. Den gången var det de frigjorda Focker-föräldrarna som ställde till det, vilket tillförde ett visst nyhetsvärde till franchisen (som det nu har blivit).

I installation nummer tre är familjens överhuvud Jack (Robert De Niro) rädd för att dö och utlyser därför en osynlig tävling mellan Gaylord och Pamelas (Teri Polo) före detta livskamrat Kevin (Owen Wilson) om vem som ska bli nästa man på tronen. Titeln ger intrycket att det handlar om barnen, men åh nej. Allt handlar om Gaylord och Jack. Precis som vanligt.

Precis som vanligt börjar också filmen med ändlösa skämt om Gaylords (jag vägrar använda hans tilltalsnamn) yrke som sjuksköterska, även om han nu klättrat rejält i graderna. I ett försök att hantera allvarliga ämnen som hur barnfödande påverkar äktenskapets låga introduceras Andi Garcia, spelad av en galet sprallig och rätt jobbig Jessica Alba. Du gissade rätt. Det skämtas om hennes namn ett flertal gånger, vilket är helt naturligt. Mitt problem är just att allt är så naturligt. De första 30 minuterna händer egentligen ingenting som avviker från standardmallen för komedier. Allt som går att skämtas om, skämtas också om.

Det är när Jack får sig en funderare och inser att liver är kort som det faktiskt tillförs lite värme i berättandet. De enkla skämten avtar en aning och istället ökar mysfaktorn rejält. Från hysterisk och löjlig, till varm och mysig på bara några scener. Det är till stor del De Niros förtjänst. Det känns att han går för det här på riktigt, vilket även kan bero på att han antagit sig producentrollen. Han bjuder på sig själv och hur mycket Stiller än försöker, så är det De Niro som står för det riktiga skådespelet. Roligt att den gamle vapendragen Harvey Keitel dyker upp i en liten roll som byggarbetare, som om ingenting hänt sedan 1984 då han spelade en liknande roll tillsammans med De Niro i Falling in Love.

Dustin Hoffmans och Barbra Streisands roller som Fockers föräldrar är lyckligtvis nedtonade, för hur sköna de än är så tröttnar man fort på deras framfart. I denna lilla dos den här filmen bjuder på fungerar det utmärkt, vilket även får sägas om Owen Wilson. Han spelar samma roll som vanligt, men jag måste erkänna att den fungerar faktiskt bättre nu när man har vetskapen om hans självmordsförsök i nära minne. Det låter och är hemskt, men jag har mycket lättare för att ta honom på allvar nu.

Little Fockers tillför inget nytt till varken komedigenren eller Fockers-franchisen, men den har tillräckligt mycket hjärta och humor för att ha sitt existensberättigande ändå. Jag blev så positivt överraskad att jag till och med ställer mig övervägande positiv till en eventuell fjärde del i serien.

Betyg: 3/5

Everybody’s Fine (2009)

Efter att ha blivit änkling upptäcker Frank (Robert De Niro) att han har noll kontakt med sina barn. De har alltid vänt sig till sin mamma, vilket mycket beror på att han alltid varit väldigt hård mot dem. Tänk hans roll i Meet the Parents, fast utan humor, och ni vet hur karaktären fungerar. På ensam hand har han dock blivit en riktig mjukis och när hans barn inte besöker honom, trotsar han sin lungsjukdom och ger sig ut på en lång roadtrip genom USA och hälsar på vart och ett av barnen.

Först och främst, De Niro är helt makalöst bra. Hans ensamhet går inte att ta miste på. Han börjar prata med allt och alla. Biljettsäljaren på tågstationen, medresenärer på tåget, kassörskan i affären.. Alla får reda på att han ska träffa sina barn. Därför är det så synd om honom när hans barn ett efter ett kör iväg honom och fortsätter med sina liv. Det har sin anledning i en rätt meningslös sidostory om att de döljer något för honom. Det knyter även ihop berättelsen lagom tills han själv har förstått vilken hård och frånvarande pappa han har varit.

Jag gillar De Niros skådespel och har inga större problem att ta till mig hans karaktär, men hans barn hamnar i skuggan och blir nästan statister. Att de dessutom spelas av kändisar som Sam Rockwell och Drew Barrymore gör att jag mest gäspar och tänker på att de egentligen är för bra för så små roller. Att jag dessutom har Moon i färskt minne hjälpte inte Rockwell.

Everybody’s Fine må ha sina brister, men är på intet sätt dålig. Att se De Niro i bästa form duger absolut för att jag ska vara nöjd.  Jag hoppas han fortsätter göra såna här små och enkla produktioner, för hans skådespel är bättre än aldrig förr. Det var ett tag sen man fick möjlighet att påpeka det.

Betyg: 3/5

The Mission (1986)

Här om dagen skrev jag om den ovana känslan att se Robert De Niro i banala vardagssituationer i den alltjämt vackra och varma Falling in Love. För att få se honom i sitt esse plockade jag fram en annan lite bortglömd 80-talare, nämligen den flerfaldigt Oscarsnominerade (en vinst) och Guldpalmsvinnande The Mission. Hur en film kan vara bortglömd med så fina priser är en bra fråga, men gubben på bilden gjorde ju en del annat bra på 80-talet så konkurrensen är minst sagt mördande.

Handlingen tar plats under 1750-talet och Jeremy Irons spelar jesuitprästen fader Gabriel, som startat en missionsstation för den sydamerikanska ursprungsbefolkningen. Han tar den nyfrälste före detta prisjägaren, mördaren och slavhandlaren Rodrigo (De Niro) under sina vingar, men deras arbete äventyras när Spanien och Portugal lägger sig i. Det blir lite rörigt med inblandningen av båda länderna, speciellt eftersom alla pratar engelska. Hela grundpremissen är mest indianer vs européer, så det är inget att lägga någon större vikt vid.

Att få se De Niro i stort mustigt skägg, långt tovigt hår och med världens mörkaste blick är en ren njutning. Till en början, då det toviga håret bara är en fin hästsvans, är han så oberäknelig att man verkligen känner att vad som helst kan hända. Ett bra exempel är alldeles i inledningen när det avslöjas att hans bror tagit hans älskade ifrån honom, då brakar helvetet loss och svärdfight utbryter. Visst älskar man filmer där allt kan ordnas upp genom en enkel svärdfight? Det krävs inte många vift med svärdet innan brodern är död, men De Niro klarar sig undan utan något straff alls. Det var ju svärdfight, så allt skedde inom lagens ramar. Helt fantastiskt!

Han straffas ändå genom sitt dåliga samvete, som så småningom leder honom till Irons. Han i sin tur är Guds gåva till indianerna, i alla fall enligt honom själv. En lite tunn roll, som mest levererar floskliga bibelcitat. Han gör den bra, även om han i mina ögon är bättre lämpad för bad guys-roller. Det finns något elakt bakom de där snälla ögonen.

Hela filmen är en musikalisk lekstuga signerad mästaren Ennio Morricone. Vissa stunder sitter jag två meter upp i luften med öppen mun och hackan liggandes på golvet, så bra musik bjuder han på. Andra stunder blir det lite väl mycket och då gäspar jag mest. Någon skulle sagt åt den gamle italienaren att fördela krutet lite mer jämnt. Jag antar att regissören Roland Joffé inte riktigt hade auktoritet nog att säga ifrån eller producenterna för den delen, men å andra sidan är lite lekfull orkestermusik aldrig fel.

Joffé visar sina brister som regissör ju längre in i filmen man kommer. Trots det fantastiska fotot (vilket den också Oscarbelönades för) av Chris Menges, Morriconemusiken och trots att manuset är skrivet av Robert Bolt (Lawrence of Arabia och Doktor Zhivago) så räcker det inte hela vägen. Med så framstående namn inblandade utgår jag från att det är Joffé som inte riktigt visste vad han ville. Slutet med alla stridsscener saknar all intensitet och stundtals känns vissa scener nästan parodiskt dåliga. Det är bara när den fantastiska De Niro är i bild som jag verkligen fångas.

The Mission har många starka scener, men känns ändå inte helt genomarbetad. Trots många kända namn inblandade så finns inte riktigt viljan där. Som tur är finns det tråkigare saker att göra än att se en stenhård De Niro ackompanjerad av Morriconemusik.

Betyg: 3/5

Falling in Love (1984)

Robert De Niro och Meryl Streep i ett varmt kärleksdrama från början av 80-talet är precis så vackert som det låter. Det börjar med att paret springer in i varann under julshoppingens sista mest hektiska timmar. De råkar få med sig några av varandras julklappar, vilket inte märks förrän själva öppnandet. De låter det vara eftersom de inte har några kontaktuppgifter, men båda två har ändå svårt att släppa den andre ur tankarna. De fortsätter leva sina gifta liv (såklart), men när de plötsligt stöter på varann igen ett antal månader senare på pendeltåget en tidig morgon, då börjar den ostappbara kraften kallad kärlek att gro.

Jag kan inte minnas att jag sett De Niro i alltför många filmer med liknande tema och att den släpptes mellan två så utmärkta filmer som King of Comedy och Once Upon a Time in America är väldigt anmärkningsvärt. Det var på den tiden han bara gjorde bra filmer och det är kanske därför jag har så svårt att ta honom på allvar i en sådan här ganska banal roll? Han är en storslagen och magnifik skådespelare på många sätt, men när det ska porträtteras ”vanliga” människor, helt utan trauman eller aggresiva anlag, då blir han lite överkvalificerad.

När hans karaktär står på byggarbetsplatsen med glönska ögon, skyddshjälm på huvudet och drömmer om Streepen så känns det inte äkta. Inte blir det bättre av att Harvey Keitel, som brukar spela hans gangsterpolare, är med och pratar vardagsproblem.

Att ha en sådan kompetent skådespelare som De Niro är aldrig något dåligt och han gör filmen intressant med bara sin medverkan, men den sista känsloväxeln läggs aldrig. Meryl Streep däremot, hon kan både genren och rollen utantill. Hon vet precis vilka känlsoknappar hon ska trycka på. Ännu en stabil roll från en väldigt stabil skådespelerska.

Falling in Love är en vacker och varm berättelse om att bli förälskad. Inget märkvärdigt, men med hjälp av lite högklassigt skådespel, trots De Niros obekväma medverkan, så blir det  runt 100 minuter som knappast kan göra någon upprörd.

Betyg. 3/5

EDIT: Jag brukar inte lägga till trailers (lite för ni jobba själva), men den här gången gör jag ett undantag.

Som RJ nämner i kommentarsfältet: Visst ser man bara Travis Bickle när man ser de Niro i det här fallet?