The Conspirator (2010)

American Film Company (AFC) är en organisation med ambitionen att skapa historiskt korrekta skildringar av specifika händelser i amerikansk historia. The Conspirator fokuserar på rättegången mot den kvinna som anklagades för medverkan till mordet på president Abraham Lincoln 1865. Regissör är Robert Redford och tillsammans med AFC:s inblandning finns det fog för att hoppas på en bra film.

Filmen jobbar med budskapet att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad, ett rätt självklart faktum, men som i tider av extrema förhållanden kan vara svårt att ta till sig. Dåtidens amerikanska befolkning tog illa vid sig och rättsväsendet påverkades till den grad att de inblandade helst såg att proceduren blev kortvarig. Rättegångsscenerna blir därför mer symboliskt laddade på grund av nutidens syn på dåtiden, vilket gör att autenticitetskänslan är svag. Ambitionen må ha varit att göra korrekta filmer och händelseförloppet må stämma överens med verkligheten, men det är långt ifrån samma sak som att den känns verklig.

Att en sådan förhållandevis skicklig regissör som Robert Redford är anlitad ställer lite högre krav och han borde också kunna få ut mer av materialet. Tom Wilkinson är en fantastisk skådespelare, men iförd hög cylinderhatt och stora polisonger känns det mest som en karikatyr på honom själv. Mer inlevelse levereras av McAvoy i huvudrollen, som dessutom har lagt till sig en rejäl amerikansk dialekt sedan jag såg och hörde honom senast. Robin Wright (hur var det nu, Penn eller inte Penn?) som den anklagade kvinnan gör inte så mycket mer än att se väldigt oskyldig ut, men det är ju en egenskap det med. Hur som helst finns det inte mycket i varken regisserandet eller skådespelandet som känns naturligt.

Rättegångsscenerna är välgjorda men faller på spänningsmomentet då hela filmen är tämligen förutsägbar. En eloge skall ges till att Redford inte är flaggviftande och patriotisk, snarare motsatsen då den visar hur ett helt land bortsåg från den amerikanska konstitutionen, och ambitionen att göra en korrekt film är beundransvärd. Däremot går det inte att komma ifrån faktumet att den är sömnig och tråkig. Då spelar det ingen större roll hur korrekt den än må vara.

Betyg: 2/5

Det bästa från mitt filmår 2011

Som vanligt har jag sett alldeles för få filmer från det gångna året för att kunna göra en rättvis topplista över de bästa. Tidigare år har jag därför gjort en lista med bästa filmer från året innan föregående året, alltså skulle det gälla år 2010 i detta fallet. Det var tanken även denna gången, men när jag satt där och funderade så kände jag mig klar med Inception, Shutter Island och liknande. Fantastiska filmer från ett väldigt bra år, men det kändes lite bakåtsträvande. Därför tänkte jag ett steg längre, jag listar höjdpunkterna från mitt filmår 2011. De bästa filmerna jag har sett för första gången under föregående år, oavsett utgivningsår. Here it goes:

10. The Pianist (2002)

En stark film som det är, den bästa andra världskrigsskildringen till och med, men framförallt Roman Polanskis uppgörelse med sitt förflutna. Det hade lika gärna kunnat vara han själv som spelar huvudrollen, så starkt märks det att han känner och identifierar sig med den här berättelsen. Nu har Adrien Brody fått den äran och gör det med en rejäl bravur. En stark film om ett starkt ämne som lyckas beröra mig mer än den i övrigt fina Schindler’s List, bara för att ta ett exempel.

9. Somewhere (2010)

En annan film som inte direkt blivit enhälligt älskad av alla. Sofia Coppola tittar i backspegeln och gör en film om en frånvarande skådespelarpappa som kämpar med livet som stjärna, som inte alls är så glamoröst som man först kan tro. Coppola målar upp bilder och använder ett fantastiskt soundtrack för att skapa en så stark stämning att när jag ser fodralet så hör jag direkt basgången från Phoenix Love like a Sunset part 1 som är med i filmen. En film helt i min smak.

8. The Bridges of Madison County (1995)

En film om de små ögonblicken, de få dagarna då två människor möts en sommar, som påverkar ett helt liv. Förväntningarna var höga när jag såg den här i somras och på inget sätt blev jag besviken. Kemin mellan Clint Eastwood och Meryl Streep är ohygglig stark, i synnerhet Eastwood gör sin bästa skådespelarinsats i hela sin karriär. Slutet är ett av de mest hjärtskärande jag har sett. Man-tears är ofrånkomliga.

7. The Tree of Life (2011)

En film som egentligen ingen annan. Pretentionsnivån är total och förståndsnivån för innehållet begränsad. Men den mentala tankefärd den här filmen skickade iväg mig på, med stora existensiella frågor blandat med ett synnerligen gripande vardagsdrama, det är en upplevelse jag nästan rankar som helt unik i mitt filmliv. Som upplevelse påminner det mig mycket om 2001: A Space Odyssey fast lite mer ur ett vardagligt perspektiv. En stor film som jag kommer att återvända till.

6. JFK (1991)

Oliver Stones främsta gåva till filmvärlden. Kevin Costner är helt outstanding i denna, tidernas främsta detektivfilm. Lika mycket en historielektion som det är en spännande thriller. Ett typexempel på hur drama- och konspirationsfilmer ska göras. Rättegångsscenen med den kända, verkliga hemvideoupptagningen på Kennedys mord ger hela filmen en stark, genuin känsla. .

5. All the President’s Men (1976)

Om det är någon film som slår JFK på fingrarna i exemplariskt utförande så är det denna. Även om de inte riktigt kan räknas som samma sorts film så är All the President’s Men den bästa journalistfilmen som har gjorts. Ingen annan film lyckas framhäva skrivmaskinen och den vanliga blyertspennans ohyggliga makt som vapen på samma sätt. Scenerna inne på redaktionen, där skrivmaskinsljuden lika gärna hade kunnat vara från automatvapen, är magnifika.

4. Dances with Wolves (1990)

En nästan ofattbart stark film där Kevin Costner blir ett med naturen. Den förlängda versionen som jag såg var så bra att jag blev överrumplad när eftertexterna kom över mig. Jag ville ju ha ännu mer. Costner målar upp en värld som är så lätt att fångas av och totalt insvepas i. Jag har sagt att jag förlåter allt Costner har gjort och kommer göra i sin övriga karriär, för har man gjort en så här bra film kan man med all rätta göra vad som helst sen. Det spelar ingen roll. Det kan inte bli bättre än så här i vilket fall.

3. Night on Earth (1991)

Att Jim Jarmusch, min lilla indiefavorit, skulle lyckas göra en film som berörde mig så starkt trodde inte ens jag. Men denna fina lilla historia om taxifärder i olika huvudstäder i världen, med slutpunkt hos en nästan osannolikt deprimerad och sorgsen taxichaufför i en Volvo i Helsingfors, lyckades. Tom Waits musik och just den sista Helsingsforsdelen är så stark att jag faktiskt inte har vågat se om den. Också ett garanterat fall av man-tears.

2. Ordinary People (1980)

Den här skrev jag om nyligen, men få filmer har berört mig på ett så nära plan. Familjen som filmen kretsar kring känns så äkta och problemen de bearbetar som så naturliga att det nästan känns som en två timmar lång hemvideo blandat med återuppspelningar av dagboksanteckningar. En stor överraskning och en film jag faktiskt tvekar kring om jag ens vill återuppleva.

1. Senna (2010)

En film jag har försökt skriva ett längre inlägg om flera gånger, men inte lyckats. Det var nämligen längesen jag blev så berörd och engagerad av en film som jag blev av Senna. Som stor formel 1-entusiast och med stor koll på Sennas karriär var det här en makalöst stark upplevelse. Musiken och upplägget gör att det här känns betydligt mer som en spelfilm än en dokumentär. Att den då innehåller moment och vändningar som en vanlig spelfilm aldrig hade kommit undan med utan att kallas för orealistisk, det är nästan för bra för att vara sant. Trots det är det ju så att allt är sant. Relationen mellan Prost och Senna är måhända någorlunda vinklad, men allt som visas och spelas upp är upptagningar från verkligheten. Enastående filmkonst!

***

Det var min topp 10 från filmåret 2011. Vilka filmer har du sett under året som du kommer ta med dig lång tid framöver? Dela med dig i kommentarsfältet!

Ordinary People (1980)

Ordinary People handlar om en vanlig familj som splittras och oroas av att sonen Buck nyligen omkommit i en seglingsolycka. Familjemedlammarna har olika sätt att hantera denna förlust på. Brodern Conrad klandrar sig själv för olyckan och försöker så småningom ta livet av sig (utan framgång). Pappa Calvin (Donald Sutherland) oroar sig för Conrad och känner även han en skuld, dels på grund av att han inte stoppade Conrads självmordsförsök, men även för att familjens sammanhållning är nästan obefintlig. För mamma Beth, som är kyligare än is mot Conrad, ligger fokus på att fortsätta som vanligt. Hon kämpar för att hålla fasaden uppe så att det ska verka som att hon lever ett perfekt liv. Inga problem lämnar dörrkarmen då risken för att grannarna kan misstänka att något är fel är alldeles för påtaglig. Med andra ord, det finns sprickor hos familjen Jarrett.

Conrad är både intelligent och klipsk, men samtidigt vansinnigt tafatt och tillsynes likgiltig inför det mesta. Genom möten med en psykolog (som mamman givetvis sätter sig emot) luckras sakta hans medvetande upp och saker han hållit inom sig kommer upp till ytan. Istället för att lägga allt fokus på att tygla sina känslor släpper han lite på banden då och då vilket leder till riktiga raseriutbrott. Det i sin tur gör att pappan känner sig ännu mer skyldig. Mammans förslag på lösningen är att åka på semester utan Conrad. Alla tre myllrar av känslor, men ingen pratar med varann om det. Slutligen blir det som orsakar mest smärta och sorg inte förlusten av framlidne sonen utan rädslan för att prata med varandra. Denna gå-som-katten-kring-het-gröt-metodik gör att ett slutgiltigt utbrott kryper närmre för var dag som går.

Psykologen (utmärkt spelad av Judd Hirsch) får även besök av pappa Calvin, vilket hjälper denne att rota lite i sitt undermedvetna. Berger spelar en avgörande roll för hela familjen och det är också scenerna på hans mottagning som är de starkaste. Han manar fram både far och sons känslor, inte sällan genom provokationer. Denna islossning, hos framförallt Conrad, kändes lika befriande för mig som tittare som jag tänker mig att det måste gjort för karaktärerna i filmen.

För mig är Ordinary People lika mycket en film om tonårsångest och den medföljande känslan av utanförskap och missförstånd, som det är en om livet som förälder och att leva i äktenskap. Ovanpå allt detta ligger ett tungt sorgearbete som lägger sordi och tung stämning på varje scen. Timothy Hutton som sonen Calvin är helt fantastisk på att uttrycka denna sorg då han nästan aldrig ser glad ut. Han har alltid ett bekymrat ansiktsdrag, vilket även präglar fadern. Donald Sutherland gör i sin tur den bästa rollen jag har sett honom i. Dessutom en av få roller som ”normal” människa han, mig veterligen, har gjort.

Ordinary People fungerade som en knytnäve i magen på mig. Det är oerhört sällan jag har stött på en film som på ett genuint och ärligt sätt lyckats beröra mig på ett så starkt och effektivt sätt. En film om både det lilla och det stora, men framförallt om det vanliga livet. Det är lätt att ta självklarheter för givet, men en dag vänds allt upp och ner. Hur man hanterar det finns det lika många svar på som det finns olika sätt. Det visar inte minst familjen Jarrett. En suverän och synnerligen imponerande regidebut av Robert Redford.

Betyg: 5/5

All the President’s Men (1976)

Klapp, klapp, pling, pling, klapp, telefoner som ringer medan allt som sägs antecknas frenetiskt. Dessa ljud från skrivmaskiner, gammeltelefoner och friktionen mellan penna och papper förekommer förmodligen inte på samma sätt på en modern nyhetsredaktion som på The Washington Posts dito i början av 70-talet. Om journalistiken har tjänat på det eller ej går att diskutera, men alla blivande, nuvarande och före detta journalister bör se All the President’s Men åtminstone en gång om året som en del av den ständigt pågående fortbildningen.

Det första som visas är verkliga bilder på när president Nixon anländer till kongressen för att göra sitt andra installationstal. Det här var när han var på den absoluta toppen rent maktmässigt. Populär var han aldrig, men efter en av de största valsegrarna någonsin fanns det få tvivlare. Trots det pågick allt fiffel och skumrask under ytan som bara några år senare förstörde hela hans karriär. Sakta men säkert bryts hela bilden ner och allt leds av de unga, relativt oerfarna men målmedvetna journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward.

När de får reda på att ett inbrott har skett på Watergate Hotel och att en av de ansvariga har jobbat för CIA får de genast en känsla av att något stort är bakom görningen. De vet inte vad, men genom traditionellt journalistarbete med smarta intervjuer, påträngande frågor och en ständig jakt efter bekräftad fakta puttrar de runt i sin Volvo Amazon runt och omkring Washington. De möter mycket mörker och i takt med att skandalen växer i omfång tvingas de även frukta för sitt eget liv. Det enda stället som är helt upplyst, i både bokstavlig och filosofisk mening är tidningsredaktionen. Där finns inga skuggor eller faror, bara den ständiga jakten på sanningen. För att verkligen poängtera att ordet är journalistens främsta vapen är skrivmaskinsljuden hela tiden framträdande.

Överhuvudtaget är det få scener som är tysta. Hela tiden finns det bakgrundsljud som hjälper till att bygga upp den aktuella scenens känsla. När Woodward befinner sig i mörka parkeringsgarage för möten med huvudkällan Deep Throat (spelad av den mäktiga Hal Holbrook) sitter man på spänn och lyssnar efter misstänksamma bilar och andra skumma figurer. Det är bara en liten del av alla smådetaljer som tillsammans gör All the President’s Men till en fullbordad film. Det finns ingenting som inte är perfekt. Alla dialoger, alla roller och berättarformatet är perfekt och med största känsla av realism. Trots att det sällan händer mer än att folk pratar med varandra är det aldrig tråkigt. Inte en sekund.

En annan detalj värd att nämna är att den vakt som först upptäckte inbrottet på Watergate Hotel, Frank Wills, spelar sig själv i filmen. Han fick hybris efter all uppmärksamhet att han hade svårt att återgå till det vanliga och lågavlönade vaktyrket. Han sade upp sig och försökte sig på en karriär inom nöjesbranschen, men. det gick inte så värst bra och han hade under hela sitt svårt att få ihop pengar. Dock spelade han sig själv och repriserade Watergatehändelsen även i Forrest Gump. Få händelser har präglat någons liv lika mycket som Wills. Det kan man lugnt säga.

För att återgå till själva filmen måste det sägas några ord om den fantastiska duon Redford och Hoffman. Man måste ha i åtanke att de båda var enormt stora när det begav sig, Redford i synnerhet, och när stjärnorna av den här kalibern gör filmer om riktiga yrkeskaraktärer är det sällan det känns helt naturligt. Tänk Tom Cruise som journalist. Han hade säkert gjort det med bravur, för det är en utmärkt skådespelare, men som tittare hade man tittat på Cruise, inte karaktären. Den känslan finns inte i All the President’s Men. Det är Bernstein och Woodward vi tittar på. Det är inte svårt att skilja på vem som är vem. Oavsett hur duktiga skådespelare det finns, så är det sällan jag har sett två stycken som blir sina karaktärer på det sättet som Redford och Hoffman blir. De bästa insatserna i bådas karriärer, vågar jag såga utan att ha sett långt ifrån alla höjdare de har varit med i genom åren.

Det egentligen enda dåliga, rent hypotetiskt eftersom jag själv inte upplevde det så, är att det kan krävas en del förkunskaper i ämnet för att verkligen hänga med. Jag tycker inte det är så viktig, men jag har å andra sidan läst på mig rätt rejält i den här soppan. I vilket fall som helst så rabblas det namn som i få andra filmer och om man somnar till för en stund är det svårt att komma in i handlingen igen. Men med tanke på hur mycket information det finns och framförallt i den bok som filmen bygger på (skriven av Woodward och Bernstein själva) har en utmärkt avgränsning gjorts.

Jag kan fortsätta i evigheter, men för att nå en kontenta är All the President’s Men den bästa journalistfilmen och kanske även en av de bästa ”prataction”-rullarna. Få andra filmer lyckas porträttera ordet och skrivmaskinen som så mäktiga och kraftfulla vapen. Dessutom är den ju fylld av 70-tal på alla möjliga sätt. Det är aldrig något dåligt.

Betyg: 5/5

Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

Butch (Newman) och the Kid (Redford) leder ett ökänt banditgäng, men efter ett misslyckat tågrån blir de jagade av ett mystiskt och outtröttligt gäng som verkar vara omöjliga att bli av med.

Duon Paul Newman och Robert Redford är underbara och man kan tro att de aldrig gjort något annat än att spela mot varann. Att det är deras första film tillsammans märks inte alls. Jag tycker Redford i vanliga fall kan vara rätt tråkig, men tillsammans med Newman får han en ordentlig motpol och tar sig ordentligt med utrymme.

Filmen är egentligen rätt tunn, men med de starka karaktärerna blir det ändå både spännande och intressant. Gänget som jagar duon hade jag velat se mer fokus på, för när handlingen förflyttar sig till Bolivia tappar filmen lite styrfart. Det blir inte lika mycket på liv och död och då sänker man som tittare engagemanget en aning.

Överlag är det ändå en väldigt trevlig film med många oneliners och många scener att komma ihåg. Själv gillade jag när Newman försöker charma Redfords flickvän i en scen där dialogen är ersatt av den klassiska låten ”Raindrops Keep Fallin on My Head”.

The Sting med samma regissör och med samma duo i huvudrollerna är betydligt vassare, men Butch och Sundance är ändå en bra och trevlig upplevelse.

Betyg: 3+/5

The Sting (1973)

Efter att ha gjort Butch Cassidy and the Sundance Kid kände Robert Redford och Paul Newman varandra rätt bra, så när den ena ville göra lurendrejdramat The Sting tog det inte lång tid förrän den andre var med. Och tur var väl det. Jag har till detta datum inte sett Butch.., men däremot tillräckligt många andra filmer med de båda herrarna för att kunna konstatera att de är av högsta kvalitet. I alla fall Newman. Redford har aldrig varit på toppen, men är dock en mycket kompetent skådespelare, som även visat sig vara duktig bakom kameran.

Hur som helst, i The Sting är båda två fantastiska. Redford springer runt och har mer energi än en dagisunge. Och vad är det för kostym han hittat? Bredvid står en mindre energisk Newman, men med kyla som om han haft hela Jukkasjärvi inom sig.

Robert Shaw, som spelar gangster Lonnegan, förtjänar också att nämnas. Han är stabil och fungerar utmärkt som kontrast till de två karismatiska herrarna ovan. Det roligaste med honom är att han haltar i hela filmen, utan att någon förklaring ges. Vad jag har läst mig till ska det tydligen vara ett resultat av en riktig fotskada Shaw drog på sig innan inspelningen. Där ser man.

Förutom skådespelarna är förmodligen musiken det man mest kommer ihåg. Genom att använda olika versioner av Scott Joplins pianostycke ”The Entertainer” skapar man inte bara en mysig stämning, utan även ett oförglömlig soundtrack. Helt omöjligt att inte gå runt och vissla melodin dagen efter man sett den här.

The Sting är kort och gott en fantastisk film utrustad med en intressant handling, med många vändningar. Till skillnad från dagens mestadels påtvingade twister och annat otyg känns allt helt naturligt här. Förmodligen är det skådespelarnas förtjänst, eftersom i varje filmruta finns det folk med utstrålning. Sånt ser man inte i varje film. En toppfilm, som inte är långt ifrån högsta betyg.

Betyg: 4/5