Carnage (2011)

I min text om Death and the Maiden avslutade jag med att hylla Polanskis förmåga att skapa nerv och stark stämning i en så begränsad miljö som ett kammarspel erbjuder. Min slutsats var att han blivit bättre på det genom åren, men de senaste 20 årens eventuella framsteg syns inte i hans senaste; Carnage. Nu börjar jag den här texten negativt, fullt så dålig är inte filmen, men jag ska inte dölja att jag blev aningen besviken.

Handlingen är lika simpel som den är enkel. Filmens inleds med att man får se ett barn som blir verbalt attackerad av ett gäng andra barn. Det attackerade barnet försvarar sig med att ta upp en pinne och slå till ett av barnen över munnen. Det är filmat från avstånd och utan att man till en början förstår att något händer. Ett snyggt och suggestivt sätt att inleda filmen på, dessutom den sista bilden av världen utanför som erbjuds under hela filmen.

De båda föräldraparen till de två drabbade barnen träffas för att reda ut vad som hänt. Till en början sker samtalen med en trevlig ton och med en förlåtande framhållning. Båda paren tycker egentligen att deras egna barn är offer, men samtidigt vill de mest bara få situationen ur världen. Hur som helst, tonen på samtalen vänder och i takt med att fasader rivs blottas mer och mer av spänningarna i de både äktenskapen.

Det misshandlade barnets föräldrar spelas av John C. Reilly och Jodie Foster. Det är också i deras lägenhet mötet tar plats. Att casta dessa två är genialiskt, för båda spelar de roller åtminstone jag förknippar dem med allra mest. Reilly är den trevlige, lite korkade, arbetarmannen, som mest bara vill väl. Foster är å sin sida präktig och kontrollerande, som tydligt dömer sina gäster.

Det gästande paret är inte lika lättlästa, spelade av Kate Winslet och Christoph Waltz. Båda är karriärister, i synnerhet Waltz som mest bara pratar i sin mobiltelefon. Han är dessutom uppenbart spydig mot sina värdar och även mot sin egen familj. Det kan verka som en osympatisk herre, ty så är fallet, men det är också den enda som vågar tala öppet om den absurda situationen. Winslet å sin sida bjuder på filmens största överraskning, kanske inte den mest välsmakande dessutom.

Det som gör mig besviken är att historien inte utnyttjas bättre. Det är snabba vändningar, roliga kommentarer och en relativt påtaglig stämning. Så långt, allt väl. Däremot bränner det aldrig till. De ögonblick som är tänkta att höja spänningen är när det gästande paret är på väg att lämna lägenheten, men varje gång (och det hinner bli ett gäng) stoppas av någon kommentar som måste redas ut. Dessa moment är så orealistiska att all trovärdighet och spänning som fanns dessförinnan försvinner omedelbart. Inte heller är intrigerna så intressanta och utvecklande som jag hade hoppats på.

Det finns saker att hämta i både den positiva och den negativa omdömeslådan, men i slutändan känner jag mig ändå rätt neutral. Speltiden är kort och den blir aldrig tråkig, så ur den synvinkeln är det svårt att känna sig missnöjd. Samtidigt blir jag lite förbannad när materialet inte utnyttjats bättre, i synnerhet när en sådan mästare som Polanski står för regin.

Betyg: 3/5

Min samlingssida för Polanskis filmer hittas här.

Death and the Maiden (1994)

I somras hade jag en liten genomgång av Roman Polanskis filmer. Eller liten och liten, jag såg faktiskt samtliga hans filmer förutom dagens betraktelse. Däremot skrev jag inte om alla, men en samlingssida för inläggen finns här. Med anledning av att den gamle polacken, 78 år i detta nu, ännu en gång är aktuell med en ny film, tyckte jag att det var hög tid att se den enda filmen jag inte såg i somras. Dessutom är både den och senaste Carnage kammarspel, dock med två vitt skilda teman.

Death and the Maiden är namnet på ett stycke (är det den rätta benämningen?) av Franz Schubert och förutom att det är ett väldigt fint sådant, är det även vad Paulina (Sigourney Weaver) tvingades lyssna på medan hon blev torterad och våldtagen under flera veckor. Eftersom hon var försedd med ögonbindel fick hon aldrig se vem den skyldige var, men allt annat lade hon på minnet. Rösten, sättet att formulera meningar på, lukten..

Handlingen utspelar sig i ett land i Latinamerika som precis blivit demokratiskt. Tidigare styrdes det av en fascistisk regim och det var också därför förövaren fick möjlighet att utföra sin hemskheter. Femton år efter övergreppen är Paulina hemmafru till den framstående advokaten Gerardo (Stuart Wilson), som precis fått jobb av den nya presidenten. Han är dessutom ovetande om vad hans fru gått igenom. När han på väg hem till sitt lanthus får punktering, får han skjuts av främlingen Dr. Miranda (Ben Kingsley), som så fort han stiger in i huset triggar igång alla varningsklockor hos Paulina. Hon är övertygad, han är den som torterat och våldtagit henne. Det finns ingen tvekan.

Till en början utstrålar Weaver rädsla och paranoia, hon känns som en allmänt instabil person. I samma stund som Dr Miranda stiger in i huset förbyts dock paranoian. Hon utstrålar snarare glädje, en besatthet att äntligen få skipa rättvisa. Hennes tolkning av denna är att upprätta en privat rättegång, med målet att få en bekännelse av Dr. Miranda. Hon gör så genom att binda fast honom vid en stol och genom pistolhot få maken att lyda hennes kommandon.

Som så ofta med kammardramer bygger de på pjäser, så även denna gång. I Broadwayversionen spelades paret av Glenn Close och Richard Dreyfuss, läkaren av Gene Hackman. På förhand känns den uppställningen aningen starkare än den Polanski presenterar, i synnerhet Dreyfuss istället för Wilson. För denna Wilson kan inte många ha hört talats om. Lyckligtvis visar han upp varför man inte ska döma ut någon bara på grund av ett okänt namn. Hans karaktär är den mest intressanta, eftersom han till en början är moralens röst. Han har mest att förlora på situationen och tvingas hantera både den rasande och oberäkneliga hustrun, samt den till synes oskyldiga besökaren, vars liv hänger på en skör tråd.

Att ha Ben Kingsley som anklagad, skyldig eller ej, fungerar väldigt bra. Min uppfattning av honom är att det ofta är lätt att ha honom som antingen god eller ond, men den här gången tvingas han röra sig i hela spektrumet. Han gör det oerhört bra och lyckas förmedla både en känsla av att han är oskyldig, samtidigt som det finns ett mörker inom honom som manas fram av Paulina.

Handlingen utspelar sig under en enda natt, passande nog under ett strömavbrott, och Schuberts musik blandat med den starka blåsten utanför huset skapar en stark stämning, det som Polanski är så enastående duktig på. Att det dessutom blir ljusare och ljusare ju närmre gryningen vi kommer påminner hela tiden om att ett oundvikligt slut är nära. Även om det är olika filmer, så tänker jag en del på The Ghost Writer, där han också lyckades med att skapa en stark stämning med hjälp av tomma stränder och ljudet av regndroppar som slår mot marken.

Polanskis första film var också ett kammarspel, den underbara Kniven i vattnet. Där visade han att han visste vad han skulle fokusera på för att hela tiden skapa en nerv och en stark stämning. Under åren har han knappast blivit sämre på detta, vilket förmedlas i denna utmärkta film. Bra jobbat, Roman!

Betyg: 4/5

Det bästa från mitt filmår 2011

Som vanligt har jag sett alldeles för få filmer från det gångna året för att kunna göra en rättvis topplista över de bästa. Tidigare år har jag därför gjort en lista med bästa filmer från året innan föregående året, alltså skulle det gälla år 2010 i detta fallet. Det var tanken även denna gången, men när jag satt där och funderade så kände jag mig klar med Inception, Shutter Island och liknande. Fantastiska filmer från ett väldigt bra år, men det kändes lite bakåtsträvande. Därför tänkte jag ett steg längre, jag listar höjdpunkterna från mitt filmår 2011. De bästa filmerna jag har sett för första gången under föregående år, oavsett utgivningsår. Here it goes:

10. The Pianist (2002)

En stark film som det är, den bästa andra världskrigsskildringen till och med, men framförallt Roman Polanskis uppgörelse med sitt förflutna. Det hade lika gärna kunnat vara han själv som spelar huvudrollen, så starkt märks det att han känner och identifierar sig med den här berättelsen. Nu har Adrien Brody fått den äran och gör det med en rejäl bravur. En stark film om ett starkt ämne som lyckas beröra mig mer än den i övrigt fina Schindler’s List, bara för att ta ett exempel.

9. Somewhere (2010)

En annan film som inte direkt blivit enhälligt älskad av alla. Sofia Coppola tittar i backspegeln och gör en film om en frånvarande skådespelarpappa som kämpar med livet som stjärna, som inte alls är så glamoröst som man först kan tro. Coppola målar upp bilder och använder ett fantastiskt soundtrack för att skapa en så stark stämning att när jag ser fodralet så hör jag direkt basgången från Phoenix Love like a Sunset part 1 som är med i filmen. En film helt i min smak.

8. The Bridges of Madison County (1995)

En film om de små ögonblicken, de få dagarna då två människor möts en sommar, som påverkar ett helt liv. Förväntningarna var höga när jag såg den här i somras och på inget sätt blev jag besviken. Kemin mellan Clint Eastwood och Meryl Streep är ohygglig stark, i synnerhet Eastwood gör sin bästa skådespelarinsats i hela sin karriär. Slutet är ett av de mest hjärtskärande jag har sett. Man-tears är ofrånkomliga.

7. The Tree of Life (2011)

En film som egentligen ingen annan. Pretentionsnivån är total och förståndsnivån för innehållet begränsad. Men den mentala tankefärd den här filmen skickade iväg mig på, med stora existensiella frågor blandat med ett synnerligen gripande vardagsdrama, det är en upplevelse jag nästan rankar som helt unik i mitt filmliv. Som upplevelse påminner det mig mycket om 2001: A Space Odyssey fast lite mer ur ett vardagligt perspektiv. En stor film som jag kommer att återvända till.

6. JFK (1991)

Oliver Stones främsta gåva till filmvärlden. Kevin Costner är helt outstanding i denna, tidernas främsta detektivfilm. Lika mycket en historielektion som det är en spännande thriller. Ett typexempel på hur drama- och konspirationsfilmer ska göras. Rättegångsscenen med den kända, verkliga hemvideoupptagningen på Kennedys mord ger hela filmen en stark, genuin känsla. .

5. All the President’s Men (1976)

Om det är någon film som slår JFK på fingrarna i exemplariskt utförande så är det denna. Även om de inte riktigt kan räknas som samma sorts film så är All the President’s Men den bästa journalistfilmen som har gjorts. Ingen annan film lyckas framhäva skrivmaskinen och den vanliga blyertspennans ohyggliga makt som vapen på samma sätt. Scenerna inne på redaktionen, där skrivmaskinsljuden lika gärna hade kunnat vara från automatvapen, är magnifika.

4. Dances with Wolves (1990)

En nästan ofattbart stark film där Kevin Costner blir ett med naturen. Den förlängda versionen som jag såg var så bra att jag blev överrumplad när eftertexterna kom över mig. Jag ville ju ha ännu mer. Costner målar upp en värld som är så lätt att fångas av och totalt insvepas i. Jag har sagt att jag förlåter allt Costner har gjort och kommer göra i sin övriga karriär, för har man gjort en så här bra film kan man med all rätta göra vad som helst sen. Det spelar ingen roll. Det kan inte bli bättre än så här i vilket fall.

3. Night on Earth (1991)

Att Jim Jarmusch, min lilla indiefavorit, skulle lyckas göra en film som berörde mig så starkt trodde inte ens jag. Men denna fina lilla historia om taxifärder i olika huvudstäder i världen, med slutpunkt hos en nästan osannolikt deprimerad och sorgsen taxichaufför i en Volvo i Helsingfors, lyckades. Tom Waits musik och just den sista Helsingsforsdelen är så stark att jag faktiskt inte har vågat se om den. Också ett garanterat fall av man-tears.

2. Ordinary People (1980)

Den här skrev jag om nyligen, men få filmer har berört mig på ett så nära plan. Familjen som filmen kretsar kring känns så äkta och problemen de bearbetar som så naturliga att det nästan känns som en två timmar lång hemvideo blandat med återuppspelningar av dagboksanteckningar. En stor överraskning och en film jag faktiskt tvekar kring om jag ens vill återuppleva.

1. Senna (2010)

En film jag har försökt skriva ett längre inlägg om flera gånger, men inte lyckats. Det var nämligen längesen jag blev så berörd och engagerad av en film som jag blev av Senna. Som stor formel 1-entusiast och med stor koll på Sennas karriär var det här en makalöst stark upplevelse. Musiken och upplägget gör att det här känns betydligt mer som en spelfilm än en dokumentär. Att den då innehåller moment och vändningar som en vanlig spelfilm aldrig hade kommit undan med utan att kallas för orealistisk, det är nästan för bra för att vara sant. Trots det är det ju så att allt är sant. Relationen mellan Prost och Senna är måhända någorlunda vinklad, men allt som visas och spelas upp är upptagningar från verkligheten. Enastående filmkonst!

***

Det var min topp 10 från filmåret 2011. Vilka filmer har du sett under året som du kommer ta med dig lång tid framöver? Dela med dig i kommentarsfältet!

The Tenant (1976)

I Roman Polanskis inofficiella lägenhetstrilogi är The Tenant (Hyresgästen i Sverige) den avslutande delen. Gemenskapsbandet med de två andra, Repulsion och Rosemary’s Baby, är att huvudkaraktärerna på olika sätt isolerar sig själva från omvärlden i sina lägenheter. I The Tenant spelar Polanski själv huvudrollen som Trelkovsky, en polack bosatt i Frankrike. Han är en timid, tystlåten och konflikträdd man som går efter devisen mind your own business. Med sin lugna uppsyn lyckas han få en lägenhet i Paris, dock med haken att den förre hyregästen inte flyttat ut än. Denne ligger nämligen på sjukhus efter att ha hoppat ut genom fönstret i lägenheten. För samtliga i huset är hon så gott som död, vilket också blir verklighet efter ett kort tag. Trelkovsky flyttar då in och upptäcker genast att grannarna knappt låter honom andas utan att de på något sätt visar sitt missnöje över det ”oväsen” han för. Galenskaperna blir värre och värre, innan det går upp för honom att resten av hyresgästerna vill göra sig av med honom på liknande sätt som med kvinnan som bodde där innan honom.

Det egentligen enda som är dåligt i The Tenant är just den plötsliga insikten och förändringen av Trelkovsky personlighet och sinnesnärvaro. Hans paranoia börjar lite smått med små misstankar mot sina grannar, hyresvärden och annat folk han på något sätt har kontinuerlig kontakt med. Således isolerar han sig från omvärlden, men förändringen från paranoid till sinnessjuk sker så fort och plötsligt att jag som tittare knappt hänger med. Hela händelseförloppet sker på ett sådant sätt att jag inte uppskattar det. När jag förklarade mitt missnöje i Trash is Kings recension förklarade han att det är det enda rätta, eftersom Trelkovsky inleder filmen som frisk men allt eftersom blir mer och mer sjuk. Därför är den plötsliga förvandlingen till total sinnesjukhet egentligen inget anmärkningsvärt. Jag kan köpa den teorin och jag tror att om jag hade varit förberedd på det så hade jag kanske inte fokuserat så mycket på det. Därför flaggar jag för att detta missnöje kanske är som bortblåst vid nästa visningstillfälle.

Som helhet så är The Tenant bland det bästa Polanski har regisserat. Dess främsta styrka är att den även visar hans fenomenala skådespelartalang. Från att visserligen gjort fina insatser i både Dance of the Vampires och Chinatown så är det här den ultimata uppvisningen av denna filmgigant. Må vara att Trelovsky är en persona av honom själv, men på det sätt han presenterar och spelar sin roll är på alla sätt imponerande. Det är synd att han inte tagit sig an fler skådespelaruppgifter i sin karriär.

Jag har velat fram och tillbaks kring hur mycket den plötsliga personlighetsförändringen påverkar mitt slutomdöme. Jag gillar i princip allt annat och i ärlighetens namn är slutet kanske det enda möjliga, med hänvisning för teorin presenterad ovanför. Möjligtvis hänger jag upp mig i onödan, men det är ändå värt att fokusera på. Polanskis skådespel, Sven Nykvists foto och den fenomenala stämningen, väl i klass med Polanskis bästa ögonblick i Rosemary’s Baby, räcker ändå alldeles utmärkt för att kompensera denna brist.

Betyg: 4/5

Tryck här för att läsa fler recensioner av Polanskis filmer

3x Polanski: Macbeth, What? & Pirates

Macbeth (1971)

Efter att hustrun Sharon Tate blivit mördad kände Polanski att han inte kunde göra skräck eller komedi just för det tillfället, så han vände sig till William Shakespeare som betytt mycket för honom under sin uppväxt. Det roligaste är att Playboy och självaste Hugh Hefner producerat filmen. Naturligtvis är den väldigt teatralisk och högträvande, även om miljöerna och det tilltagna våldet gör att teaterkänslan ändå inte är så påtaglig som den hade kunnat vara. Men språket gör det för mig omöjligt att ta det hela på större allvar. Därför blir jag som tittare mest bara oengagerad. Bättre lämpad för mer teaterbevandrade personer.

Betyg: 2/5

What? (1973)

Inspelad i Italien och är väl egentligen som vilken som helst av tuttkomedierna från detta land och tidsålder. Handlingen följer en kvinna som hamnar i en italiensk lyxvilla nära havet. Där osar det sex i varenda hörn, men Polanski (som själv spelar en roll) lyckas ändå göra rätt hyfsad underhållning, på rätt sida av erotik- och flummighetsnivån. Efter hand avtar dock intresset och då sjunker tempot rejält. Dock en hyfsad film, som nog var roligare för de inblandade att spela in än vad den är för oss tittare att se på.

Betyg: 2/5

Pirates (1986)

Inledningsvis tänkt att bli en amerikansk storfilm med Jack Nicholson i huvudrollen. Så blev det inte. Istället fick det bli Polanskis återkomst till regissörsjobbet efter några års uppehåll efter att ha gjort Tess -79. Historien om ett gäng pirater som krigar om en skatt innehåller alla tänkbara piratklyschor. Stundtals roligt i all sin absurdhet, men alldeles för rörig.

Betyg: 2/5

Dance of the Vampires (1967)

Det finns en osäkerhet kring vad Roman Polanskis vampyrfilm egentligen heter. Från början var titeln Dance of the Vampires och som jag har förstått det är det också så upphovsmannen själv vill ha det. Ett amerikanskt filmbolag ville ha en mer farsinspirerad titel och hittade därför på The Fearless Vampire Killers or: Pardon Me, But Your Teeth Are in My Neck. Bedrövlig titel, så klart,  men ändå verkar det som att den blivit något av en standardtitel. Sådant går jag naturligtvis inte med på, så hädanefter benämner vi den enbart som Dance of the Vampires.

Polanski spelar själv rollen som Alfred, assistent till professor Abronsius (Jack MacGowran), som tillsammans ger sig av till Transsylvanien på vampyrjakt. Efter en galen hästfärd, som gör den Einstein-liknande Abronsius lika frusen som en isbit, stannar de för att tillbringa natten på ett lokalt värdshus. Väl där möter Alfred den bedårande Sarah (Sharon Tate) som han genast blir förtjust i och när hon blir kidnappad av en vampyrherre bär det av till dennes slott där all möjlig galenskap senare äger rum.

Till skillnad från Polanskis tidigare komediförsök Cul-de-sac är tempot uppskruvat redan från början. Det finns nästan inga transportsträckor, utan hela tiden händer det något helt galet. Tillsammans med den kalla vintermiljön och Kryzysztof Komedas enastående musik skapas dock en genuin stämning som påminner mer om en riktig skräckfilm än om komedi. Trots det fungerar fortfarande skämten, utan att det för den sakens skull blir för löjligt. För allvaret ligger ändå som en hinna över hela filmen.

Dance of the Vampires hade säkert blivit sedd med andra ögon om inte Sharon Tate blivit mördad av Mansonfamiljen två år senare. Då hade det kanske setts som den romantiska och idylliska start på ett långt förhållande, som kanske hade gett Polanski själv en mindre skandalomsusad aura. Men nu blev det inte så och därför känns det inte bara märkligt att se Polanski och Tate så uppenbart lyckliga och förtjusta i varandra i filmen, utan även sorgligt. Dessutom när Polanskis rollfigur är så uppenbart likt honom själv, en liten, ung och ganska tillbakahållen kille, medan Tate symboliserar den ouppnåeliga skönheten.

Mitt slutomdöme är positivt och Polanski visar upp sin omisskännliga och karaktäristiska känsla för stämning, som han så många gånger efteråt har övertygat med. Hans ambition och starka vilja smittar av sig och i kombination med just kemin mellan honom och Tate är det svårt att inte på något sätt beröras eller engageras av denna vampyrdans.

Betyg: 3+/5

1997 sattes en musikal upp baserad på den här filmen. Jag vet inget mer om den än att Jim Steinman gjort musiken. Det innebär att ett nummer inkluderar en tysk översättning av Total Eclipse of the Heart. Med andra ord rätt långt ifrån Komedas ursprungsmusik.

Cul-de-sac (1966)

Trots att Roman Polanski slog igenom ordentligt på den internationella marknaden med Kniven i vattnet hade han svårt att få fler uppdrag. Han och medförfattaren Gérard Brach hade skrivit komedithrillern (märklig blandning) Cul-de-sac tillsammans och var helt övertygade om att det var ett mästerligt manus de hade skapat. Dock var det få filmbolag som föll för idén om ett ensamt par på en öde ö som får sällskap av två gangstrar som vänder deras liv upp och ner. Författarparet fick beskedet att det var skräckfilm som efterfrågades och då satte de sig ner och skrev Repulsion. I sina memoarer skriver Polanski att det är hans sämsta film, men ändamålet var att möjliggöra skapandet av Cul-de-sac, vilket lyckades.

Till skillnad från Kniven i vattnet och Repulsion är fokus inte enbart på den psykologiska påverkan på människor i olika extrema situationer. Istället har han lagt till en komisk ton, nästan buskisaktig, och tvekar inte att låta sina skådespelare spela över. Inspelningen var fylld av konflikter och problem, bland annat på grund av en odräglig Donald Pleasence.

Vissa situationer är så absurda att de blir roliga och musiken av Komeda är som vanligt lysande, men överlag känns hela filmen mest bisarr. Och långsam. Den tunna handlingen klarar inte av att fylla 110 minuter (som i och för sig inte är så värst lång tid) och det hela känns mest bara segt.

Om jag återvänder till Polanskis memoarer kan jag berätta att han skriver väldigt mycket om hur gärna han ville göra filmen och hur jobbig den var att faktiskt göra, men ingenting om vad han tycker om själva slutresultatet. Däremot tog han med sig buskisstämningen till nästa film i ordningen, Dance of the Vampires, och lyckligtvis fungerade det bättre den gången.

Betyg: 2/5

Jack Nicholson avslöjade för några år sedan i en intervju att det här är hans absoluta favoritfilm. Anmärkningsvärt nog var Jack Nicholsons villa plats för en cul-de-sac (återvändsgränd) för Polanskis karriär i Hollywood drygt tio år senare.

Kniven i vattnet (1962)

Kniven i vattnet är en viktig film på många sätt. Främst för att det var Roman Polanskis debutfilm, som med sin framgång (bland annat Oscarsnominerad) gav honom möjlighet att göra filmer utanför hemlandet Polen. Det är också en viktig film för Polen, eftersom det är en av de första filmerna efter andra världskriget som inte handlade om just krig i någon form. Det var också en fri film, ej styrd av den propaganda som kännetecknade många andra polska filmer under denna tid. Med denna information är det lätt att få intrycket att det är en tung film, men skenet bedrar. Det är nämligen filmkonst när den är som bäst, alltså när den är som enklast och mest ärlig.

Det är när ett gift par på väg ut till sin segelbåt nästan kör på en liftare som ett triangeldrama uppstår. Liftaren får följa med paret och hamnar så småningom även på segelbåten. Till en början försöker männen sätta varandra på plats genom att demonstrera sina styrkor, den gifta mannen med sina seglarkunskaper och den betydligt yngre liftaren med sin kniv, som han låter hugga i träbordet fram och tillbaks mellan fingertopparna. Uppmärksamheten riktas mot kvinnan och en maktkamp inleds för att vinna hennes gunst. Det låter märkvärdigt, men det är inte mer än att de springer som små pojkar och spänner muskler eller skickar verbala gliringar mot varandra. Kvinnan bryr sig knappt och säger inte heller många ord filmen igenom.

Hela tiden finns det dock en känsla av att vad som helst kan hända och Polanski visar redan i sin debut att han har en speciell känsla för att skapa stämning. Mycket med hjälp av den jazzinspirerade musiken komponerad av Polanskis följeslagare Krzysztof Komeda (som dog under mycket märkliga omständigheter några år senare). Dramatiken tätnar i några scener, men annars är det hela mest en lagom avslappnad båttur. Jag blir alltid lika imponerad av att se den skickliga kamerateknik som krävdes (och fortfarande krävs) för att göra svartvita filmer. Speciellt fastnade jag för att havet skiftar mellan att se inbjudande ut i någon ljusare nyans till att se kolsvart och inte alls speciellt lockande ut i andra lägen.

Kniven i vattnet är en rak, enkel och engagerande film som inte krånglar till det (till skillnad mot Polanskis nästa film) alls. Det var starten på en karriär och ett liv som har innehållit det mesta,  med många toppar och några dalar. En karriär som fortfarande är aktiv i allra högsta grad. Passande nog är hans senaste film Carnage, ett kammardrama (med komisk touch) som fokuserar på ett möte mellan två föräldrapar vars barn har hamnat i bråk med varandra. Fyra skådespelare i ett rum. Inte helt olikt Kniven i vattnet, med andra ord.

Betyg: 4/5

Tryck här för att läsa fler recensioner av Polanskis filmer.

Frantic (1988)

Mitt fokus på Polanski är fortfarande intakt. Denna gång med en thriller i Parismiljö och med Harrison Ford med hustru på vift. Det är ju ingen ovanlig situation för den gode Ford (bevis på det här), men det är med inlevelse han jagar reda på ledtrådar bland stråk som inte förekommer i Paris turistbroschyrer. Så småningom visar det sig att hustrun blivit kidnappad och för att hitta de skyldiga slår Ford sig samman med Emmanuelle Seigner, som har otalt med samma snubbar.

Trots det intensiva handlingsförloppet och den sköna stämningen blir jag ändå inte speciellt engagerad. Spänningsmomentet infinner sig aldrig och det gör att filmen mest rullar på i sitt egna tempo. Ford är en skådespelare av yttersta rang och just därför är det ett nöje att se honom i en rätt annorlunda roll, som kräver lite mer än bara fysisk närvaro. Seigner är i sin tur hur snygg som helst (speciellt med Bitter Moon i färskt minne) och är även en habil skådespelare i övrigt, men lyckas ändå inte i sitt samspel med Ford.

Att se Paris genom Polanskis ögon är underbart, just eftersom själva synbilden är raka motsatsen. Som vanligt är det en säregen stämning, mycket tack vare Ennio Morricones musik. Ford och Seigners resa tar dem till skumma nattklubbar, hustak och framförallt en märklig biljakt, men oavsett miljöer visar Polanski upp en omisskännelig känsla för stil. Det märks att han njuter av att visa upp det Paris han själv är född i och dessutom har levt stora delar av sitt liv i, även om han inte direkt ägnar sig åt vykortsfilmning.

Trots bristerna uppskattar jag ändå filmen som upplevelse, mycket tack vare miljöerna. Däremot är slutet alldeles för abrupt och överdrivet, vilket gör att helheten får sig en rejäl törn. Stämningen, musiken och den sympatiska Ford-karaktären till trots, så kan jag ändå inte engagera mig fullt ut. Frantic lämnar alltså inga större avtryck, vilket är oerhört ovanligt när det kommer till Polanskis filmer. Nästan samtliga har på ett eller annat sätt etsat sig fast i minnet. Det lyckades inte Frantic med, trots att den är sevärd.

Betyg: 3/5

Den märkliga biljakten.

Pladd’s Life in Movies – part 4

Då har vi nått den avslutande delen. Först ut är Brad Pitt, följt av Brad Pitt och sedan ännu en Brad Pitt. Samtliga är fullpoängare. Han vet vad som krävs för att komma in på mina listor, speciellt med tanke på att han redan återfinns i ytterligare två filmer på listan (True Romance och Fight Club).

2006 – Babel
Många multiplotfilmer lider av att alla berättelser inte är lika intressanta eller att de inte knyts ihop tillräckligt trovärdigt. Av dessa problem har Babel ingetdera. Den lyckas beröra med berättelser från tre världsdelar, som trots den geografiska skillnaden ändå visar att världen är bra liten. En stor film som är mer än upplevelse än en berättelse.

2007 – The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
Magnolia, Fight Club och Jesse James utgör den trio filmer jag anser vara tidernas bästa. För mig blir inte film bättre än så här. Flera gånger har jag hyllat den tidigare, men aldrig känner jag att mina ord lyckas göra filmen rättvisa. Den har allt. Massvis av känslor, ett oerhört vackert foto och en lika vacker musik. Jag hade kunnat se Jesse James stryka sina nio fingrar genom vetefälten till tonerna av Nick Caves musik i tre timmar och ändå tyckt att det varit en av tidernas bästa filmer.

2008 – Burn After Reading
En skrattchock när jag såg den på bio. Förutom möjligtvis när jag såg 2012 så har jag aldrig skrattat så mycket på en biograf. Det är som The Big Lebowski snurrat så länge att den blivit helt vinglig och tappat allt vad balanssinne är. Så skruvad är Burn After Reading. Så rolig är den. Det finns en anledning till att den korkade Chad fått en permanent plats längst upp till vänster på denna sida. Jag älskar den!

2009 – (500) Days of Summer
Den bästa filmen det här året var utan tvekan Inglourious Basterds, men den som jag sett flest gånger och som gjort störst avtryck är (500) Days of Summer. Detta lyckopiller till film, trots stora inslag av vemod, lyckas förmedla en kärlekshistoria som vilken annan till ren och skär filmmagi. Att soundtracket är helt magiskt är så klart bara positivt.

2010 – The Ghost Writer
I jämn kamp med Shutter Island vill jag ändå framhäva The Ghost Writer som min personliga favorit. Shutter var en makalös upplevelse på ett sätt som The Ghost inte var, men så här ett år efteråt är det mest den senare jag tänker på. Polanski målar upp en makalöst kuslig stämning med förhållandevis enkla medel. Bilderna av den regniga stranden, med tillhörande regnsmatter, stannar kvar.

2011 – The Kennedys
Hittills har filmåret 2011 varit allt annat än inflytelserikt. Det faktum att jag bara varit på bio ynka tre gånger i år är ett tydligt  bevis på det. Därför väljer jag miniserien The Kennedys istället. Den charmade mig ordentligt och fick mig att ge mig in på ett rejält politikfilmstema, så att den gjort avtryck är ingen underdrift.

Länk till följande år:
1990-1995
1996-1999
2000-2005