Gettysburg (1993)

I USA finns det stora rörelser som främst sysselsätter sig med att återuppspela det amerikanska inbördeskriget. Deltagarna är utrustade med lösskägg och tidskorrekta uniformer; de följer samma taktik som användes under det riktiga kriget och de springer dessutom runt på samma platser, främst i Gettysburg där det avgörande slaget utspelades. Långflimen Gettysburg känns till en början som att någon bara ställt ut lite kameror här och där under en sådan återuppspelning, för alla lösskägg och uppenbart oäkta vapen gör inte mycket för att bygga på autencitetskänslan.

Ursprungligen tänkt som en miniserie för TV  var kanske inte heller ambitionerna så höga, men mediamogulen Ted Turner, självutnämnd inbördeskrigsmurvel, tog tag i projektet och bestämde sig för att visa filmen på bio istället. Dessutom satte han sig själv i en mindre roll mitt i stridens hetta. Det var inte bara han som såg chansen i att medverka i denna återuppspelning, återuppspelare från hela landet vallfärdade för att få medverka och bidra med sina expertkunskaper – helt ideellt dessutom.

På IMDb:s trivia-sektion står det att det officiellt är den längsta amerikanska film som har gjorts. Efter lite research visade det sig att det gällde en omklippt version, sådana ger jag inte så mycket för, men oavsett version är den över fyra timmar lång. Den utspelar sig under tre dagar och visar framförallt två stora slag, med tiden däremellan tillägnad karaktärsbyggande och ideologianalyserande.

Det speciella med just inbördeskriget är att det egentligen inte var två fiender som krigade mot varandra. Det trycks hårt på att båda lägrena har svårt att se motståndaren som fienden; ofta har de till och med en nära relation till människorna på andra sidan kullen. Mellan slagen får båda lägren chansen att tala ut. Det sker inte med varandra, om de hade tänkt så långt kanske inte ens kriget varit nödvändigt, men inom lägren går debatten varm. Det visar sig att båda tror hårt på sin sak, men samtidigt är tveksamma kring om de verkligen agerar rätt. Om det är för att filmen inte riktigt vågar alienera sig med halva USA eller om det är ett försök att försonas är oklart, men det är lite lustigt att se på.

Inte bara ideell kraft fanns att tillgå, även utmärkta skådespelare. Martin Sheen har plockat på sig lösskägget och antagit en skum dialekt i rollen som General Lee, som presenteras som den mest älskade generalen i amerikansk historia. Sheen levererar som alltid inlevelse, men jag vet inte hur det är med hans hästvana. Om det är för att han är rätt kort eller om antalet timmar på hästryggen är få till antalet vet jag inte, men General Lee ser i hans tolkning ut att längta efter uppfinnandet av personbilen.

Filmens största stjärna sett till prestation är dock Jeff Daniels, som den godhjärtade överste Chamberlain. Han får inte bara störst utrymme, utan även störst chans att utveckla sin karaktär och faktiskt göra något eget av den. Dessutom är han utrustad med en väldigt elegent lösmustasch.

Andra stora namn dyker också upp, Tom Berenger (som jag alltid blandar ihop med AFV-presentatören Tom Bergeron) till exempel, men den som stal min uppmärksamhet mest av allt var gamle Bond-skådisen George Lazenby. Han dyker upp strax innan tidräknaren slagit över till tre timmar, som en general som ska hjälpa till i det sista och avgörande slaget. Oförklarligt nog verkar han mest intresserad av att signera sin egenskrivna bok i en väldigt märklig sekvens. Efter det lilla inhoppet såg jag inte till honom mer. Det ska dessutom sägas att Lazenby var en av få som inte vill ha lösskägg utan istället satsade på att odla eget, som synes på bilden allra längst ned i inlägget.

Jag inledde med att klaga på autenticiteten, och den är inte så värst slående, men det är ändå något i skolfilmskänslan och den ihärdiga symfonimusiken av Randy Edelman som gör att den känns storslagen. Trots längden blir den aldrig tråkig och eftersom många bollar ur båda lägren hålls i luften samtidigt, blir slagen intressanta att följa just eftersom man fått en diger bakgrund till vad som står på spel. Lägg därtill att när benen väl har somnat på mig som åskådare är det lika bra att sitta kvar där man sitter, det är ju först när man börjar röra på sig som smärtan kommer, därför spelar det ingen större roll om filmen är tre eller fyra timmar.

Gettysburg är precis som den verkar, men med ett stort engagemang lyckas den ändå göra händelserna levande. Att det ser lite lustigt att när soldaterna ger sig på varandra utan vapen och mest ser ut att kramas medan de rullar runt på de öppna fälten, är bara charmigt. Dessutom gillar jag när kanonerna ger ifrån sig så mycket krutrök att man knappt ser något av det myllret av människor som springer runt på fälten.

Betyg: 4/5

Vi avslutar med några bilder på filmstjärnor i lösskägg (och lösmustasch):

Martin "det-går-inte-att-ansa-ett-lösskägg" Sheen

Tom "får-lätt-mjölk-i-skägget" Berenger

Jeff "Mustaschen" Daniels

George "inte-så-imponerande-skäggväxt-här-inte" Lazenby

The Contender (2000)

Jeff Bridges som president; The Dude i the oval office. Till råga på det utnyttjar han bowlingbanan i Vita husets källare friskt, svär gärna och bjuder på ”fucking shark steaks” när tillfälle ges. Jackson Evans heter den demokratiske president Bridges spelar och inne på sin andra och sista ämbetsperiod har han bestämt sig för att sätta sitt namn i historieböckerna genom att tillsätta en kvinna som vice president. Därför får den ideologiskt drivna senatorn Laine Hanson (Joan Allen), en före detta republikan som bytt parti till Demokraterna.

Utnämningen blir inte så lätt som presidenten hoppats på, för republikanerna ser mycket hellre guvernören Jack Hathaway (William Petersen) som nyutnämnd. Han är dessutom populär på grund av att han under en fisketur under en bro osjälviskt dök ner i vattnet för att rädda en kvinna som kört av vägen. Han lyckades inte rädda henne, men hyllas ändå som en hjälte. Presidenten är dock rädd för att en Chappaquiddick-effekt ska förfölja honom, alltså det som hände Ted Kennedy en gång i tiden som berusad körde av vägen och ihjäl sin kvinnliga medpassagerare. Och folk säger att politik är tråkigt.. Hur som helst leds utnämningsförhöret av en republikan spelad av Gary Oldman, som helst ser Hathaway som utnämnd. Därför låter han plantera massa rykten om galna orgier som förföljer Hanson, som vägrar diskutera sitt privatliv inför det samlade utskottet, eller inför hela landet för den delen.

För att vara en politikfilm pratas det oerhört lite politik i The Contender. Det är också budskapet, att moral och privatliv ska spela en större roll i utnämningen till en av världens mäktigaste posititioner borde inte stå framför de faktiskt åsikterna och ställningstagandena som ämbetet innebär. För att förmedla detta är karaktärerna målade med stora penseldrag av svart och vitt. Antingen är du med oss eller så är du emot oss. Hur du än ställer dig så är du bara god om du följer presidentens ord.

Eftersom jag har sett mycket The West Wing det senaste (åh nej, det går inte skriva om politikfilmer utan att referera till WW) blev jag förvånad över hur lågt tempo The Contender har. Ingen spänning byggs upp och den sidohistorien som så småningom mynnar ut i en rejäl vändning planteras så tydligt att man redan i ett tidigt skede förstår vilken väg handlingen kommer att ta. Istället får skådespelarna dra lasset vilket dock fungerar rätt bra. Allen är utmärkt i den mest komplexa och intressanta rollen, medan Oldman gör sig bra som tunnhårig bad-guy. Karaktären är verkligen en sann bad-guy, vilket till och med styrks av att hans fru vänder sig mot honom. Stora penseldrag och en total förutsägbarhet, vilket dock betalar sig med ett mäktigt tal av presidenten i slutet.

I extramaterialet jämför sig The Contender med många av filmhistoriens stora mästerverk inom genren. Den försöker vara som en i mängden av utmärkta 70-talsalster, men är tyvärr varken tillräckligt tung eller engagerande. Däremot är den charmig i sin känsla av att vara ett vanligt tv-drama, fast med oerhört bra skådespelare. Dessutom är det ju det här med Jeff Bridges som president; en prestation som självaste Barrack Obama har hyllat som sin favoritpresident i filmhistorien. Kanske drömmer han om att göra som presidenten i filmen gör; sätta sig på gräsmattan bakom Vita huset med kvinnligt sällskap en sen natt och prata lite allvar.

Betyg: 3/5

Up in the Air (2009)

Vad är egentligen viktigt i livet? Måste alla leva efter normer och happy family-syndrom? Ryan (George Clooney) gör allt för att bryta mot de vanliga konventionerna. Han har knappt något hem, utan tillbringar sin tid mestadels på flygplan tvärs och kors över landet. Han jobbar på ett företag som tar hand om nedskärningar på andra företag, vilket alltså innebär att han åker runt och ger folk sparken. Det vore ju inte mycket till film om allt hade varit väl så långt, så därför har vi två starka kvinnor som får honom att fundera över sitt liv.

Juno blev en storsuccé för Jason Reitman och när han nu kommer tillbaks med självaste George Clooney i huvudrollen är förväntningarna höga. Inte för att jag tyckte Juno var mästerlig på något sätt, men den var söt och gullig på ett inte så tillrättalagt sätt. Sånt ser man ändå inte varje dag.

Up in the Air är inget hafsverk och känns verkligen som en unik film i det avseendet att den sällan tar den självklara vägen. Reitman hade ingen mall framför sig när han skrev manuset och det märks verkligen. Inte för att handlingen tar några jättestora vändningar, men om man ser till genren romantiskt komedidrama i övrigt så finns det få grepp som inte blivit prövade redan.

Däremot har jag väldigt svårt att känna för karaktärerna. När eftertexterna börjar rulla är jag helt enkelt för oberörd för att kunna höja den till skyarna. Det känns som en sådan film som man mest kommer ihåg som lite småmysig, men som inte på något sätt får mig att packa väskorna och ändra mitt liv totalt. Därför blir det inget jättehögt betyg, men ändå ett starkt godkänt.

Betyg: 3/5

Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

Butch (Newman) och the Kid (Redford) leder ett ökänt banditgäng, men efter ett misslyckat tågrån blir de jagade av ett mystiskt och outtröttligt gäng som verkar vara omöjliga att bli av med.

Duon Paul Newman och Robert Redford är underbara och man kan tro att de aldrig gjort något annat än att spela mot varann. Att det är deras första film tillsammans märks inte alls. Jag tycker Redford i vanliga fall kan vara rätt tråkig, men tillsammans med Newman får han en ordentlig motpol och tar sig ordentligt med utrymme.

Filmen är egentligen rätt tunn, men med de starka karaktärerna blir det ändå både spännande och intressant. Gänget som jagar duon hade jag velat se mer fokus på, för när handlingen förflyttar sig till Bolivia tappar filmen lite styrfart. Det blir inte lika mycket på liv och död och då sänker man som tittare engagemanget en aning.

Överlag är det ändå en väldigt trevlig film med många oneliners och många scener att komma ihåg. Själv gillade jag när Newman försöker charma Redfords flickvän i en scen där dialogen är ersatt av den klassiska låten ”Raindrops Keep Fallin on My Head”.

The Sting med samma regissör och med samma duo i huvudrollerna är betydligt vassare, men Butch och Sundance är ändå en bra och trevlig upplevelse.

Betyg: 3+/5