Crimes and Misdemeanors (1989)

Idén att göra en film om en högt ansedd man som blir pressad av sin älskarinna kom till när Woody Allen var på semester i Europa. Manuset skrevs i samma veva och var ursprungligen tänkt att inte ha Allen med som skådespelare, precis som i hans föregående filmer. Eftersom dessa, främst September och Another Woman, inte rosade marknaden lades önskemålet om hans återkomst fram. Sagt och gjort, Allen skrev ihop en till berättelse med sig själv i huvudrollen och sammanfogade den till vad som slutligen blev Crimes and Misdemeanors. Upplägget är snarlikt Hannah and Her Sisters, fast den här gången är det bara två sidoberättelser och det finns dessutom ingen stark koppling mellan dem.

Den ena historien handlar om en otrogen läkare. Judah Rosenthal (Martin Landau) är specialiserad på ögon och högt ansedd. Han är även framgångsrik med sitt familjeliv, med en till synes lycklig fru och väluppfostrade barn. Allt detta riskerar dock att försvinna då älskarinnan (Anjelica Huston) insett att han inte är beredd att överge sitt liv till förmån för henne. Hon hotar då med att berätta allt för frun inklusive om några tvivelaktiga affärer som Judah har gjort. Det intressanta här är att hon inte ger sig, vilket leder till att Judah ställs inför ett svårt val: att berätta för sin fru eller använda sig av de kontakter inom den undre världen som hans bror kan erbjuda (läs: döda henne).

I det pressade läget som Judah befinner sig i, älskarinnan dyker till och med utanför hans hus, är det ett oerhört intressant val ur många aspekter. Att berätta för frun innebär stora och uppenbara risker att förlora precis allt. Inte bara familjen utan även sin professionella karriär på grund av den information älskarinnan sitter på. Att döda henne innebär givetvis också stora risker, men eftersom han fått garantier om att det inte kommer leda till honom finns också möjligheten att han klarar sig helt undan. Det enda han lämnas med då är sitt dåliga samvete, vilket är vad hela valet egentligen handlar om.

Att låta någon annan än Allen själv spela den krävande rollen som Judah är ett av hans mest kloka beslut. För Judah levererar inga oneliners, han skämtar inte och framförallt: han är en människa som tänker först, pratar sen. Martin Landau är utmärkt i den rollen. Hans ångest är påtaglig genom hela filmen.

”If it bends, it’s funny, if it breaks it’s not funny.”

Men Allen är ju också med, som sagt. I en berättelse som inte har något med Judah att göra (mer än att karaktärerna delar gemensamma vänner). Han spelar en dokumentärfilmare som antagit sig uppdraget att göra en film om den självupptagne och pompöse producenten Lester (Alan Alda!). Det är i sin tur en av Aldas roligaste roller, främst för att han är så oerhört olik sina övriga karaktärer. Han är lika charmig som vanligt, men på ett betydligt mer krypande och insmickrande sätt. Allens karaktär ondgör sig hela tiden över hur korkad Lester är och gör det tillsammans med producenten för projektet (Mia Farrow, ta-da).

Jag gillar sidoberättelsen. Den är kanske en av de trevligaste segmenten som Allen har gjort och eftersom den löper omlott med det mörka Judah-spåret blir den extra trevlig. Jag gillar också resultatet av kombinationen, det gör att filmen kan ses i trevligt sällskap och gång på gång. Däremot är det också vad som stoppar den från att nå den absolut högsta nivån. Det känns som att berättelserna bedövar varandra; den roliga gör att den allvarliga blir mindre allvarlig och vice versa.

Det går inte säga något annat än att Crimes and Misdemeanors är en av Allens mest intressanta filmer. Sättet han lägger fram berättelsen och presenterar karaktärerna på är oerhört skickligt. Han räds inte att göra en sympatisk skurk (ja, det får man ju ändå säga att han är) av Judah och han fördömer faktiskt inte heller hans handlingar. Han överlämnar det till bedömaren och dennes samvete.

Betyg: 4/5

September (1987)

Med September försökte Woody Allen göra ett kammarspel för egentligen första gången som film. Med tanke på hans simpla förhållningssätt till regisserande, sällan mer än två tagningar och minimalt med klipp, gör att det är lite märkligt att han inte försökt sig på genren tidigare. Dessutom har han skrivit flera pjäser och har god hand med skådespelare. Det borde med andra ord vara upplagt för succé.

September förstärkte även ryktet att Allen är totalt orädd för att ersätta skådespelare mitt under inspelningen. Det hände visserligen redan i The Purple Rose of Cairo, Michael Keaton blev ersatt av Jeff Daniels, men i fallet September var han så missnöjd efter att filmen var färdiginspelad att han lät filma den en gång till, med delvis nya skådespelare. Skådespelarna som blev petade var inte heller några okända namn; Sam Shepard (som i sin tur ersatte Christoper Walken under första inspelningen), Maureen O’Sullivan (Farrows riktiga mamma) och Charles Durning blev samtliga ersatta. Detta är ett mycket märkligt tilltag av en man som kontinuerligt kallar sina egna filmer misslyckade, en man som oavsett resultat går vidare i livet efter avslutad filminspelning och istället påbörjar skrivandet av en ny film några dagar senare. September är ett stort undantag, även om han på så sätt och vis försökte göra samma sak när han ville hindra Manhattan från att visas upp.

Filmens handling tar avstamp i slutet av sommaren och behandlar sex olika personer som befinner sig under samma tak i ett hus på landet . Dessa personer har olika kopplingar till varandra, familje- och kärleksrelationer. Under speltiden avslöjas flera hemligheter och alla får anledning att på något sätt vara deprimerad. I centrum står Lane (Mia Farrow), som efter ett misslyckat självmordsförsök använder huset som återhämtningsplats. Hennes bästa vän (Dianne Wiest i sin fjärde raka Allen-film) är på besök, samt två grannar som av någon outgrundlig anledning verkar ses som en del av familjen. Lanes mamma (Elaine Stritch) med respektive (Jack Warden) är också där. Alla har någon de är hemligt kära i, men få får ömsesidigt gensvar på sina charmoffensiver.

Nu kanske det låter som en rolig film, det är ju ändå Woody Allen som har gjort den, men så är sannerligen inte fallet. Förutom några kvicka repliker här och där finns det ingenting överhuvudtaget att skratta åt. Eller ens le åt. Inget fel i det, alls. Men det finns knappt något annat att bry sig om heller. Farrows karaktär är den enda som har en bakgrund som faktiskt intresserar, resten av karaktärerna är antingen stereotyper (the struggling writer) eller ensidigt elaka (mamman). Utöver det är dialogen (som ju är Allens trumfkort i vanliga fall) styltig och oinspirerad. Karaktärerna pratar med varandra som att de aldrig har träffat varann tidigare, vilket är för att publiken hela tiden ska förstå sammanhanget, men som är allt annat än trovärdig.

Förutom förutsägbara och trista romanser finns det faktiskt en stor spänning mellan karaktärerna. Den är mellan Farrow och mamman. När den briserar är filmen som allra bäst och bjuder på nerv, men när scenen är över försvinner denna nerv lika fort igen. I detta ögonblick visas stor potential upp och om Allen på ett skickligare sätt lyckats bygga resten av filmen runt det momentet, hade resultatet kunnat bli mycket bättre.

Interiors är ett exempel på en film som bara var allvarlig, men som faktiskt vann på det. Another Woman (nästa film i ordningen) är ett ännu bättre. Allen har sagt att han inte är bekväm med sitt eget skrivande ibland eftersom han alltid känner att han måste vara rolig för att kunna skriva sina berättelser. De nyss nämnda filmerna är exempel på motsatsen, att han faktiskt kan skriva allvarliga filmer, men September förblir en plump i protokollet.

Betyg: 2/5

Interiors (1978)

Efter den enorma framgången med Annie Hall kan man ju tycka att Woody Allen borde ha varit nöjd, att han lyckats göra något helt unikt i en genre som allt för ofta använder samma manusmallar och sällan prövar nya grepp. Allt detta samtidigt som han faktiskt lyckades nå ut till publiken. Men var han nöjd? Så var icke fallet. Han ansåg fortfarande att han var underordnad skrattet, även om han släppt på de spännbanden en aning i och med Annie Halls mer relationsdrivna handling. Hans sanna kall, åtminstone då, var att göra en meningsfull film som faktiskt förmedlar något till skillnad från det han gjort tidigare i karriären (i hans tycke).

Interiors är därför raka motsatsen till Annie Hall. Det är ingen komedi. Allen själv finns inte med som skådespelare (för första gången i sin regikarriär) och det är något som oavsett film alltid genererar åtminstone några kvicka, skrattframkallande repliker. I själva verket är det svårt att hitta något överhuvudtaget att skratta åt i Interiors. Jag tror inte ens någon av karaktärerna drar på smilbanden i filmen. Men så är vi ju inte här på jorden för att skratta.

Filmen följer en välbeställd och intellektuell New York-familj som styrs av den äldre mamman Eve (Geraldine Page). Hon finansierade makens juristutbildning, som så småningom ledde till familjens stora förmögenhet, och har på många sätt format familjen. Maken Arthur (E. G. Marshall) är på intet sätt missnöjd med detta, han betalar tillbaks genom att vara trogen och lojal, men känner ändå att han på livets höst vill göra något för sin egen skull. Därför säger han helt enkelt att han vill lämna Eve på något som han kallar ”trial separation”. Det framgår tydligt att hon är känslomässigt labil och hela familjen bävar för konsekvenserna av faderns beslut, allra minst han själv. För honom är det dock ingen prövoseparation. Han vill bli fri.

Temat att skiljas utan illvilja går att hitta även i Allens egna Husbands and Wives, men även den resterande familjens relationer går att finna paralleller till i Hannah and Her Sisters. I den filmen är det tre systrar med relationsproblem, men även här återfinns samma tema. Min poäng är att Allen måste ha varit väldigt engagerad av den här berättelsen då han använt beståndsdelar ur den långt senare i sin karriär.

Systrarna har alltså inte bara sin mamma att tänka på utan även de egna relationerna. Lättare blir det inte av att fadern rätt omgående träffar en ny kvinna med det kitschiga namnet Pearl (Maureen Stapleton) som han dessutom bestämt sig för att gifta sig med inom snarast. Filmen kulminerar därför med ett bröllop där det blir gott om både tårar och elände, till och med lite dans. För om det är någon som ler så är det faderns nya kvinna, totalt ointresserad av psykologi, konst och litteratur som hon är. En av de bästa stunderna är när systrarna med tydlig nedlåtenhet och översittarattityd diskuterar ämnen som denna glada och genomtrevliga kvinna uppenbarligen inte varken förstår eller hyser så stort intresse för. Faderns reaktion på detta låter inte vänta på sig och en sorts ånger märks bland syskonen, men samtidigt känner åtminstone jag med dem en aning. Inte för att det är något fel på Pearl, men bröllopets påverkan på modern och att den nya kvinnan är den totala motsatsen, det kan vara lite mycket att acceptera på så kort tid.

Utan att ha gjort något som liknar den här typen av filmer och med bara vetskapen av att han gjort mestadels snubbelfilmer och en väldigt lyckad pratfilm tidigare är det oerhört imponerande att se hur trogen han är sin egen agenda. Han vill inte underhålla, han vill beröra. Han låter kameran ligga kvar och drar ut på scenerna, allt för att fånga känslor och uttryck. Jag tror dessutom inte det finns en enda inklippsbild i hela filmen. Tempot är långsamt och fotot är mestadels mörkt, stämningen blir därefter. Med lite friskare ögon är det lätt att klaga på att karaktärerna är många och att de inte riktigt får utrymme att verkligen utvecklas, samt att de pratar på samma sätt. Dessutom tycker jag han är lite övertydlig, han vågar inte riktigt lita på sina skådespelare och sin berättelse så mycket som han senare i karriären gjort till sitt signum.

Interiors är en sådan film som kan verka omöjligt seg till en början, en sådan som inte tar sig eller dig någon vart, men innan du vet ordet av det så är du fast. Så kände jag. Det här var första gången jag såg den och jag fann mig verkligen totalt involverad i filmen mot slutet, en känsla som tog sin lilla tid att få in. Bröllopet och hela slutdelen med skådeplats vid ett stort strandhus i ett osedvanligt blåsigt och kallt The Hamptons är ett av de mest hjärtskärande ögonblicken i hela Allens karriär och ett jag verkligen kommer bära med mig. Kortfattat kan man beskriva den som Allens försök att göra Ingmar Bergman, men det är orättvist att säga så eftersom det är så uppenbart att det är precis så här han vill göra sina filmer. Han lyckas dessutom väldigt väl med det.

Betyg: 4/5