Sweet and Lowdown (1999)

När Woody Allen i slutet av 60-talet fick möjlighet att göra film efter egna villkor och utan större inblandning från producenter och filmbolag, var hans önskan att göra en påkostad periodfilm om en jazzmusiker. The Jazz Baby var arbetsnamnet och genren var drama, men eftersom han inte ville göra sina nya producenter alltför besvikna (han kände förmodligen på sig att det inte var någon kassako han satt på) bestämde han sig för att göra komedin Take the Money and Run i stället. Manuset blev liggande i tre decennium, även om han vid åtskilliga gånger pratade om att den var så gott som omöjlig att filmatisera. I slutet av 90-talet gjorde motbevisade han sig själv genom att skriva om manuset och ge huvudrollen till Sean Penn i stället för sig själv.

Penn spelar alltså huvudrollen som gitarristen Emmet Ray, enligt egen utsago världens näst bäste gitarrist. Han presenterar sig i och för sig som den bäste, fast alltid följt av ett litet ”det finns en zigenare i Frankrike som är lite bättre”. Denna zigenare är Django Reinhardt och trots det geografiska avståndet har de två ändå haft några traumatiska möten. Faktum är att Ray får panik i närheten av Reinhardt och antingen svimmar eller blir illamående. När ryktet om Reinhardts närvaro når Ray strax innan han ska gå på scenen vid ett tillfälle i filmen, försöker han genast fly därifrån genom att hoppa mellan två hustak.

Ray spelar mestadels på små hak inför liten publik, men hans stora talang går inte att ta miste på. Han berör sin publik och fungerar framför allt som bäst när han har sin gitarr i fast grepp. Utanför scenen är det annorlunda ställt. Där är han en ren och skär skitstövel, fylld av sin egen självgodhet. Även om hans uppsåt inte är att vara på det viset, han själv ser sig som omåttligt charmig, är det tydligt att han inte passar in i sociala sammanhang. Han är en dysfunktionell man som inte hade haft mycket att komma med utan sitt gitarrspelande.

Upplägget är som en traditionell biopic, men med skillnaden att digniteter inom jazzvärlden (plus Allen själv) kommenterar Rays liv med jämna mellanrum. De berättar historien vi får se, men allihop är hela tiden svävande i sina redogörelser. De påpekar gång på gång att de själva inte riktigt minns hur det egentligen låg till eller att de hört berättelserna ryktesvägen. Uppfattningen om den riktige Ray blir därför vag, ungefär som killarna på baren i Broadway Danny Rose berättar om titelkaraktären. Detta gör att utrymmet för berättandet blir större. Vid ett tillfälle visas till och med en scen på tre olika sätt efter varann, eftersom berättarna inte kan komma överens om vad som egentligen hände.

Som motpart till den dysfunktionella Ray förekommer framför allt två kvinnor. Först ut är den stumma Hattie (Samantha Morton) som ger Ray desto mer utrymme att prata om sig själv. Hon är en sympatisk och snäll kvinna, som på grund av sin stumhet lätt kan uppfattas som timid. Ray behandlar henne med respekt, men säger utan omsvep elaka saker för att såra henne lika ofta (”jag känner för en talande flickvän”). Senare tar societetslejonet Blanche (Uma Thurman) över hans intresse, vilket gör att han tvingas dela med sig av luften betydligt mer än med Hattie. Hon låter dessutom Ray smaka på sin egen elakhet, plus att hon inte är honom så trogen. Karaktärsutvecklingen dessa två kvinnor ger Ray är intressant och ger honom ett större djup, något som krävs för att klara av hans kvävande närvaro.

Penn är väldigt bra  som Ray, men det är något som inte känns helt genuint med hans framträdande. Det kan dels vara att Allen inte vågar vara allvarlig, vilket gör att den i grunden tragiska karaktären fortfarande drar roliga repliker och hamnar i dråpliga situationer. Det klär inte riktigt utvecklingen, även om det fungerar vissa gånger (scenen som visas tre gånger, Rays dröm om att framträda sittandes på en halvmåne framför allt).

Sweet and Lowdown hade passat bättre med en mer dekadent inställning till huvudkaraktären öde, men Allen har bestämt sig för att han inte ska låta sin egen komiska talang gå till spillo. Resultatet blir därför en underhållande stund, men samtidigt en platt och inte så givande inblick i en karaktär man inte får chans att komma så nära. Tyvärr.

Betyg: 3/5

Topp 10: Kärleksfilmer

En samling svenska filmbloggare har tillsammans skapat nätverket Filmspanarna. Utöver att några av medlemmarnas träffas då och då anordnas även övergripande teman, där varje blogg fritt får tolka ett på förhand bestämt tema. Tidigare har temat varit knark och guilty pleasures. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att bidra till någon av dem, i stället får denna gång bli min första.

Temat är ”filmupplevelser utöver det vanliga” och jag förmodar att mina bloggkamrater utgår från praktiska upplevelser som föranlett en viss filmvisning eller inträffat under densamma. Jag funderade på det ett tag, men kom inte på något slagkraftigt att skriva om. I stället har jag valt att fokusera på det centrala, själva filmerna, men i form av en lista på de som skapat extra starka upplevelser för mig. För det finns faktiskt en genre som generellt sett har lättare att påverka mig än någon annan: kärleksfilmerna.

Nedan har jag satt samman en lista med tio toppenfilmer som på olika sätt har karaktärer som hyser olika typer av kärlek till varandra.

10. The Indian Runner (1991)

Listan inleds med en film om ett par som inte nödvändigtvis är det första som rent instinktivt ploppar upp när kärleksfilm diskuteras. Fast familjekärlek är inget som den här listan blundar för. Bröderna Joe och Frank har dessutom ingen vanlig relation. Den ena är polis, den andra en till synes hopplös själ som gång på gång hamnar i lagens klor. Hur mycket klarar en bror av att blunda för? Vad är egentligen rätt att göra? Berättelsen är ursprungligen en Bruce Springsteen-låt som med hjälp av Sean Penns manus och regi blir en fin och tänkvärd stund.

9. Badlands (1973)

Berättelsen om ett ungt par som flyr från den strikta omvärlden har bara kärlek som drivkraft. Terrence Malicks debut är på många sätt typisk för hans filmskapande, men samtidigt inte. Den här är (förhållandevis) rättfram och lyckas med hjälp av det skapa en speciell stämning av vi mot dom. Dessutom gör Martin Sheen sin kanske fräckaste roll.

8. Before Sunrise (1995)

Denna kärleksfilmen är som en lång dröm; två främmande människor möts på ett tåg och börjar av en tillfällighet prata med varandra. Samtalet fortsätter ut på stan (Wien) och löper så väl ut att paret spenderar hela natten tillsammans. Med hjälp av oerhörd charm och lysande dialog är det nästan pinsamt hur väl konceptet fungerar på mig. Detta trots att varken Ethan Hawke eller Julie Delpy är några vidare skådespelare. Ändock: lysande!

7. The Graduate (1967)

Denna klassiker om förbjuden kärlek är fundamental inom genren. Den unge Benjamin Braddock, den hopplöse losern, hamnar i en situation där han fått både en mor och dotter på fall. Den ena klassiska scenen avlöser den andra och med hjälp av Simon & Garfunkels musik skapas en sanslöst stark stämning av ovisshet och lust.

6. Husbands and Wives (1992)

Den dystraste filmen på listan och den som minst av alla osar kärlek. Men så är det ju också som så att alla relationer inte varar för evigt. Ofta tar de slut och då kan det ibland gå till som Husbands and Wives visar det. Genom två par, som båda krisar, visas äktenskapets mörka och svåra stunder. Woody Allens mest personliga och samtidigt bästa film.

5. The Curious Case of Benjamin Button (2008)

Inte heller en film man nödvändigt tanker på som en kärleksfilm, men det tycker jag ändå att det är. Relationen mellan Benjamin Button och hans älskade må vara en viktig del av filmen, men det som framför allt slår mig är hur oerhört stark den period då båda karaktärerna är i samma ålder påverkar mig. Livet har aldrig känts kortare och få filmer är så livsbejakande.

4. The Piano (1993)

Två män, en kvinna och ett piano. Fler beståndsdelar än så behövs inte för att skapa en enastående film. Scenen där en naken Harvey Keitel torkar av det så elementära pianot är omöjliga att glömma av. En film att uppleva och som påverkade mig starkt, trots att jag såg den för första gången rätt nyligen.

3. The Bridges of Madison County (1995)

Egentligen är handlingen som vilket eftermiddagsdrama som helst, men ändå är det som att Clint Eastwood gav sig fan på att göra något alldeles extra med den här. Det lyckades han också med, mest tack vare ett oerhört lugn. I stället för stora händelser är det små kommentarer, rörelser och vinkningar som står för händelserna. Resultatet blir en mäktig känslostorm, där klimaxet i form av de sista tjugo minuterna är briljanta.

2. (500) Days of Summer (2009)

Den här moderna klassikern har jag redan öst min kärlek över, men det kan jag inte göra för få gånger. På samma sätt som att jag inte kan få nog av att titta på den. Utan konkurrens den film jag har sett (och framför allt lyssnat) på sedan den kom. Paret Tom och Summer olika faser av sitt korta förhållande är både gripande och underhållande – perfekta grunden för en av tidernas bästa kärleksfilmer.

1. True Romance (1993)

Egentligen vill jag kalla (500) Days of Summer för tidernas bästa kärleksfilm, men den blir faktiskt slagen på fingrarna av en annan film. Alabama och Clarence utstrålar verkligen sann kärlek och med hjälp av att filmen inte är regisserad av Tarantino, utan av den betydligt mer nedtonade Tony Scott (RIP) är det också kärleken som får stå i fokus. Det innebär dock inte att Tarantinos finess och briljans inte tas tillvara på. Den mäktiga monologen av Christopher Walken och den finessrika dialogen är bevis på det. Resultatet är en film som fungerar gång på gång och som jag sannerligen älskar.

***

Paret ovan är alltså mina kärleksfavoriter. Dela gärna med dig av dina egna i kommentarsfältet.

Nedan följer länkar till de övriga bloggarnas filmupplevelser utöver det vanliga:

• Fiffis filmtajm
• Rörliga bilder och trycka ord
• Jojjenito
• Fripps filmrevyer
• Har du inte sett den?
• Except Fear
• Flmr
• Rebecca på Djungeltrumman
• Filmparadiset

The Assassination of Richard Nixon (2004)

Sam Bicke är arg. Inledningsvis är han ledsen, men sinnestillståndet förbyts snabbt till ilska. Likt Travis Bickle i Taxi Driver blir han trött på systemet och bestämmer sig för att göra något radikalt åt saken. Kanske är likheterna inte helt ogrundade då berättelsen är inspirerad av de händelser orsakades av Sam Byck i början av 70-talet. Av någon anledning, kanske på grund av Taxi Driver-liknelsen, är namnet i filmen bytt till Bicke. Fråga någon av producenterna Leo DiCaprio, Alexander Payne eller Alfonso Cuarón (för att nämna de mest celebra namnen) om du får chansen, jag är väldigt nyfiken.

Sam är en riktig loser, men håller hårt på sitt samvetspatos. Han har slutat hos sin brors däckfirma eftersom han inte kunde med att ljuga för kunder. Ur hans synvinkel är de bästa försäljarna synonymt med de största lögnarna. Trots detta fortsätter han sin bana inom försäljarbranschen genom en anställning på en kontorsmöbelfirma. Samtidigt har han inte riktigt förstått att pausen han tagit med sin hustru är permanent, vilket alla utom han själv inte har några större problem att förstå varför. Sam är nämligen både socialt oduglig och känslomässigt labil, trots att man ändå anar att det finns en barriär inom honom som håller den allra största ilskans tyglar. Det är så klart bara en tidsfråga innan den brister.

Sean Penn blandar och ger som skådespelare, men som Sam är hans närvaro och stirriga blick perfekt. Likt Robert De Niro i Taxi Driver försvinner bådas karaktärer mer och mer in i sig själva, avskärmade från omvärlden och allt vad sunt förnuft heter. I det här fallet är det Richard Nixon, som med frekvent återkommande tal i filmen, får skulden för det Sam tycker är fel med samhället. Han vill vara sin egen man, inte Nixons nickdocka. Därför finns det bara ett sätt att förändra världen på; Nixon måste bort.

I upplägg är det föga förvånande element, men Sams karaktär målas upp så naket och ärligt att man ändå förstår honom. Inte de aktioner han slutligen gör sig skyldig till, men väl många på vägen dit. Flera gånger vrider jag mig av obehag då han till exempel förklarar för den bankman som ska bevilja hans lån till ett företag, att han inte vill tjäna mer pengar än nödvändigt. Talet är sympatiskt och välmenande, men alla förstår ju att man inte säger till den instans man vill låna pengar av att man själv inte är så intresserad av att tjäna in nya. Flera liknande situationer uppstår i samband med möten med hustrun (spelad av Naomi Watts). Sympatiskt obehag är diagnosen på den känsla jag känner. De känslor Sam känner vet ingen förutom han själv, men det är tydligt att han inte är kapabel att bearbeta dem på ett hälsosamt sätt.

För att vara en så förutsägbar film som The Assassination of Richard Nixon är det samtidigt svårt att inte imponeras av spiralen ned i avgrunden som den presenterar. Det är en känslosam film utan att den bli drypande, en kall film utan att bli distanserad i sitt förhållande till sin huvudperson. Kort och gott en riktigt bra film.

Betyg: 4/5

All the King’s Men (1949 & 2006)

All the King’s Men är ursprungligen en roman av Robert Penn Warren publicerad 1946. Den fick Pulitzerpriset året efter och filmatiserades så tidigt som 1949. Filmatiseringen vann Oscar för bästa film och borde således anses som en klassiker, men ändå har det i min värld talats tyst om den. Inte ens när den fick en remake år 2006 med Sean Penn i huvudrollen blev det något större pådrag. Därför passar det sig utmärkt att den här j-vla filmbloggen, som ju har ett erkänt förflutet med politiska filmer, tar ett strupgrepp på båda dessa och reder ut hur det egentligen ligger till.

Båda filmerna följer romanen väl och kretsar således kring sydstatsguvernören Willie Starks väg mot makten och agerandet vid den under 1930-talet (även om den senare filmen förlagt handlingen till 50-talet istället). Berättandet sker ur Jack Burdens perspektiv, en politisk reporter som tror så starkt på Stark att han säger upp sig när tidningen stödjer motståndaren. Han får så småningom jobb hos Stark som dennes närmaste man och blir då en utmärkt kikare in i organisationen som snabbt äts upp av maktgirighet och korruption. Burden inser detta men kan inte frånse från det faktumet att väljarna ändå älskar sin guvernör, mycket på grund av hans tydliga populism och frikostiga valfläsk. Hur mycket ondska är lite godhet är värt? Skadas man av det man inte vet? Dessa frågor och många liknande ställer sig både filmerna och Burden.

All the King’s Men (1949)

Som ofta i fallet med äldre filmer så sätts handlingen igång med detsamma. Inom bara några minuter har alla filmens viktiga konflikter och karaktärer presenterats. Genom flera montagescener med voice-overs berättas Starks framfart i delstaten, inte genom att visa så mycket av hans retorik utan mer fokus på jublande folkmassor. Denna metod används flera gånger då berättelsen ska röra sig framåt i tiden.

Broderick Crawford som Stark fick en guldgubbe för sin insats och det är både välförtjänat och förståeligt. Även om han saknar en del i trovärdighet och rör sig väldigt nära överspel, vilket också kan bero på att karaktären är skriven på det viset, så förstår man att den här gubben inte viker sig för någon. Och finns det något bättre sätt att visa att någon är maktgalen på än att låta honom sy upp rockar med sina initialer i guld på bröstet? En typisk men charmig galen-gubbe-roll.

Jack Burden är idealisten i det hela och ser visserligen igenom Starks populism rätt tidigt, men tror ändå hårt på sin chef. När han får ärendet att leta upp något förödmjukande i den domare som vill åtala Stark gör han det med vemod, samma man var nämligen en stark fadersfigur för honom under uppväxten, men lojaliteten mot Stark är så stark (no pun intended) att han ändå utför uppdraget. Något som får konsekvenser för alla inblandade.

Det är inte bara Crawford som är farligt nära överspel, det kan sägas om de flesta inblandade. För att visa att det är allvar får till exempel en kvinna i Starks stab erfara då hon flera gånger blir bokstavligt talat omruskad som en champagneflaska i ett försök att visa männens frustration. Stackars kvinna. Trots detta och användandet av en minst sagt tydlig symbolik så fort tillfället ges (rocken med initialer till exempel) så hjälper det ändå till att skapa en stämning och förståelse för hur det ligger till. Det är inte svårt att förstå folkets kärlek till Stark, han säger ju att han ska ge folket det de vill ha, på samma sätt som det är fullt förståeligt att Burden tvekar kring sin lojalitet – i viss mån ger ju Stark folket det de vill ha. Sen hur mycket som går ner i hans egna fickor och alla skandaler som han mörkar, det behöver ju inte spela någon roll.

De vanliga väljarna, den så kallade väljarflocken, porträtteras inte på ett alltför smickrande sätt. De fattar inte bättre än att de följer den som säger det som låter bäst oavsett verklighetsgrund, enligt sann populism. Allt detta tillsammans med den uppenbara korruptionen fick John Wayne, som blev tillfrågad att spela Stark, att bli rosenrasande och skriva ett långt brev till producenten och regissören Robert Rossen där han bad honom stoppa upp manuset någonstans. En sann patriot, den där Wayne. Ironiskt nog var han också nominerad för bästa huvudroll samma år som Crawford vann guldgubben för rollen Wayne tackade nej till.

All the King’s Men har vissa brister, men är ändå väldigt tydlig i sina avsikter. Det gör att jag är förlåtande och snarare anser att den stärks av att den är så tydlig. Crawford har en nästan Orson Welles-lik närvaro som Stark och gör sig alldeles utmärkt som skitstövel. Allt som allt är filmen, i sann tidsanda, väldigt charmig. Vi blir till och med förärade med en liten biljakt mitt uppe i allt.

Betyg: 4-/5

All the King’s Men (2006)

Steven Zaillian verkar vara mannen Hollywoodproducenter ringer när de vill göra påkostade filmer av böcker. Han har skrivit manus till såväl Schindler’s List och Hannibal som högst aktuella The Girl with the Dragon Tattoo. Samtliga dessa har blivit mer eller mindre lyckade, vissa mer än andra, men han verkar veta hur man gör. Därför förstår jag tankegången när han satte tänderna i All the King’s Men, en förlaga som bevisligen går att göra en bra film på. Inte så svårt att locka pengar och stora namn då kan jag tänka mig. Av någon anledning har även Zaillian intagit platsen i regissörsstolen och här någonstans börjar jag ana att något är fel.

Att en bra manusförfattare inte nödvändigtvis blir en bra regissör är naturligtvis ett självklart faktum. Men det är förbryllande att Zaillian inte ens lyckats påta ihop ett hyggligt manus. Avsikten ska ha varit att göra en version mer trogen till Penn Warrens bok än 1949 års filmatisering var och eftersom jag inte har läst den kan jag inte uttala mig kring om han lyckades med det, men en så slätstruken berättelse han har fått ihop förvånar. Zaillian hävdar att han inte ens sett den gamla filmen och det tvivlar jag inte på. Men han kunde lärt sig en del på att ha gjort det.

Sean Penn spelar Stark denna gången och är inte riktigt lika larger than life som Crawford (inga rockar med guldinitialer här inte), men han gör till en början en mer mänsklig tolkning. En vendetta mot maktens män skapas och är relativt trovärdig. Det tar ett tag för honom att finna sitt kall, att övertyga sin omgivning om att han är på allvar. När han väl gör det är det med ett gäng tal som är högljudda och entusiastiska, inte motiverande och förtroendeingivande. Penn sätter sedan karriärrekord i överspel när han, med högt skurna byxor och flackig blick försöker suga in publiken med yviga rörelser och starka ord. Det fungerar inte. Det ser mest löjligt ut.

Jude Law spelar Jack Burden och är liksom Penn utrustad med en märklig sydstatsdialekt, som man dock vänjer sig vid rätt snabbt. Hans roll består även här mest av berättande och är tänkt att vara publikens sändebud i korruptionens centrum. Det är bara det att det inte känns så. Det finns nämligen ingen större korruption att prata om. Filmen visar knappt konsekvenserna av det Stark gör, inget vanligt folk syns, utan allt bara utgår från att han är ond och att folk inte fattar bättre. Här ställer jag mig också frågande till ändringen av utspelningstid, från depressionens mer desperata 30-tal till det förhållandevis välbeställda 50-talet. Att folk tar efter en populist som Stark i dåliga tider är ju inget annat än förståeligt.

Filmen floppade rejält när det begav sig, drog bara in 9 miljoner av de 55 miljoner dollar som den kostade att göra. Dessutom föll den helt ur Oscarsracet, något det märks tydligt att man är ute och fiskar efter. Zaillian har själv sagt att han är helt oförstående till filmens uteblivna framgång och det får tala för honom, men jag ser en film med en bra berättelse som totalt slarvas bort. Först i ett dåligt manus, sedan med oinspirerat regisserande och slutligen (som en följd av föregående) underpresterande av skådespelare som är erkänt duktiga i övrigt. Det blev helt enkelt fel på alldeles för många avdelningar.

Betyg: 2/5

The Tree of Life (2011)

Jag var helt övertygad om att jag hade missat The Tree of Life på bio. Den hade ju premiär redan i maj och dess dragningskraft må vara stor, men det är samtidigt ingen Avatar vi pratar om. Därför blev jag positivt överraskad när en vän sa att den fortfarande rullade. Varje dag dessutom. Ingen tid att förlora, med andra ord. Väl i biosalongen upptäcker jag genast en faktor i dess moderata framgång. Det är nämligen ingen förutom mitt sällskap som har med sig popcorn. Det är med andra ord inga vanliga biotittare som lockas till Terrence Malicks blott femte långfilm på 40 år. Men så är det ingen vanlig film heller.

Allt utgår från den framgångsrike arkitekten Jack som påminns om sin döde broder när han ser ett träd planteras. Brodern var endast 19 år gammal när han lämnade jordelivet. Frågan ställs varför han var tvungen att dö och hur sorgen ska hanteras. Malicks svar på detta är att i tjugo minuter visa hela universums skapelse, följt av jorden, livet och dinosaurierna. Det är makalöst vackert på alla sätt och ger faktiskt svar på frågorna. Min tolkning är nämligen att allt handlar om just skapandeprocessen. Liv skapas jämt och ständigt, men avslutas lika ofta. Inte ens jorden kommer klara sig. Förmodligen inte universum heller. En del av skapandeprocessen är att acceptera slutet, att acceptera döden. Därför finns det ingen anledning till varför vissa dör tidigt, andra dör senare. Allt handlar om skapelsen. Allt därefter är sekundärt.

Efter den filosofiska utflykten till universums födelse förflyttas handlingen till 50-talets Texas och Jacks barndom. Han ställs redan där inför ett viktigt vägval av levnadssätt, antingen faderns eller moderns. Fadern (Brad Pitt) står för krossade drömmar och en hård inställning till livet. Han älskar sina tre barn mer än allt, men låter sin besvikelse över sina egna misslyckanden gå ut över barnen. Jack tar det extra hårt och frågar sig flera gånger varför han ska göra en sak när pappan gör precis tvärtom. Indirekt ifrågasätter han även Gud och varför man ska följa hans ord, när man ändå riskerar att råka illa ut. Temat varför onda saker händer goda personer biter sig fast. Då står modern för raka motsatsen, då hon är kärleksfull och kravlös. När fadern reser iväg får Jack fria tyglar och finner sig ännu en gång i problem, då bristen på disciplin gör att han blir tonårsrebell med vandalism och djurplågeri som resultat. Den förvirring som dessa livsval ger Jack verkar finnas kvar även i vuxenlivet, eftersom han i nutid vandrar runt i storstaden till synes lika förlorad som under sin barndom.

En annan intressant aspekt är att universums skapande- och förintelseprocess visas ur ett rent vetenskapligt perspektiv, medan scenerna som behandlar människans dito fokuserar betydligt mer på ett religiöst plan. Istället för att det mänskliga livet är lika lugnt och fridfullt som jordens verkar vara fokuserar människan istället på meningen med livet. Mängder med bibliska referenser ges, som jag tyvärr inte är kapabel till att förstå eller ens uppfatta.

Det är en betydande mängd information och referenser som min hjärna inte klarar av att hantera och analysera, men det behöver inte vara något dåligt. Malick verkar nämligen medveten om detta och ger därför sina tittare tid till att fundera både på filmens innehåll och på olika tolkningar – under filmens gång. Det känns som en naturlig del av berättelsen att stanna upp då och då för att samla sina tankar. Trots att jag förmodligen bara uppfattade en liten procentandel av all information som serveras, så är den något annat än bara en film. Jag bryr mig inte om huruvida jag har tolkat rätt. Jag bryr mig inte heller om att jag inte förstår slutet, som bearbetar försoning på något sätt. Det enda jag bryr mig om är att The Tree of Life var en upplevelse mer än en film för mig.

Betyg: 5/5

För övrigt var mitt sällskap, bestående av två personer med ungefär likartad smak som jag, inte riktigt lika imponerade. Det visar sig även runt om i bloggosfären. Fiffi och Jojjenito förhåller sig skeptiska, medan Fripps filmrevyer blev desto mer förtjust.

The Thin Red Line (1998)

Med anledning av den bioaktuella The Tree of Life tyckte jag det var hög tid att ta tag i Terrence Malicks filmer. Jag har visserligen redan sett Badlands (som jag gillade) och The New World (som jag avskydde), men det var allt för längesen. Tur då att han är en ganska slö regissör. Fem filmer på 40 år är ingen Woody Allen-takt direkt, men det gör hans filmer desto mer intressanta. Med starkt fokus på filosofi gör han filmer på ett sätt som få andra, i alla fall med resurser som är få förunnade. Jag säger inte att hans filmer är smartare, men de appellerar en publik med vinklar och dimensioner som inte återfinns och betraktas av den ”vanliga” publiken, som jag i mångt och mycket tillhör.

The Thin Red Line handlar inte så mycket om kriget mot Japan som den handlar om människorna i soldatuniformerna. Olika fågelbudskap varvas med ett gäng olika karaktärers tankar i form av traditionella berättarröster. Handlingen är aldrig svår att följa, men alla subtila vinkningar är för mig väldigt svåra att få rätsida på. Tur då att den som krigsdrama är alldeles utmärkt. Scenerna när en rosenrasande Nick Nolte leder sina trupper uppför ett berg och vad som mer eller mindre verkar vara raka vägen in i döden, i alla fall in i japanernas famn, är mästerliga.

Mäktigast är att se alla kända skådespelare bli avrättade en efter en, om inte alltid bokstavligt talat. Eftersom det blev en så stor snackas att den märklige Malick skulle göra film igen efter tjugo års tystnad stod varenda skådespelare i Hollywood redo för att medverka. Nästan varenda en gjorde så också. När jag tittar på skådespelarlistan kan jag knappt minnas att jag har sett vissa av kändisarna. John Cusack till exempel, när var han med? Andra som bara dyker upp från ingenstans och försvinner lika snabbt är George Clooney, John Travolta och Adrien Brody. Faktum är att innan den allra sista versionen var klar låg speltiden på fem timmar och för att få ner den till rätt längd klipptes åtskilliga celebriteter och tungviktare bort helt och hållet ur filmen.

Man kan ju lätt tänka att så många kändisar gör det svårt att ta deras karaktärer på allvar. Märkligt nog är det inte så. De måste känt sig riktigt inspirerade av Malick eftersom ingen är där för pengarna. För mig känns det som att alla tar i från tårna för att på bästa sätt göra sin roll och i förlängningen den märklige regissören nöjd. Få filmer kan stoltsera med så välspelade roller, det är utan tvekan.

Jag gillar ramhandlingen och kan stå ut med att antikrigsbudskapen är både märkliga och oförståeliga. Malicks mening verkar vara att krig är en skymf mot naturen och fokuserar därför hellre på fåglar och naturen än skadade och dödade soldater. Det hela blir en fascinerande blandning, men ingen kan ta ifrån den att de sista 45 minuterna är alldeles för sega. Ett meditativt tempo kan vara bra ibland, men inte mitt under brinnande krig. Däremot föll intressenivån inte en enda gång och jag kan mycket väl tänka mig att en eventuell omtitt inte ger dålig eftersmak. Det om något är ju ett bra betyg.

Betyg: 4/5

U-Turn (1997)

U-Turn måste vara Oliver Stones egentligen enda mellanfilm. Sedan genombrottet med Salvador och Platoon har han mer eller mindre bara gjort filmer med tydlig agenda. Så är inte fallet i U-Turn, som kort och gott är en historia om en drifter som får motorproblem i en hillbilliehåla någonstans i Arizona. För att komma därifrån behöver han bara få sin bil lagad, men allt går fel och han hamnar i onåd hos ohälsosamt många av bygdens profiler.

Genom att använda estetiken från Natural Born Killers, fast inte riktigt lika extremt, lyckas Stone göra en intressant och även underhållande film av den ordinära berättelsen. Sean Penn spelar driftern och lyckas väl med att bära filmen på sina axlar. På vägen stöter han på Billy Bob Thornton som osympatisk bilmekaniker, Nick Nolte som vidrig utpressare och framförallt Jennifer Lopez som listig bedragerska. Den sistnämnda är ingen gåva till skådespelarvärlden, men rollen kräver inte mer än ett fint leende och låg hämningsnivå heller.

En annan rolig parantes är att Joaquin Phoenix dyker upp som ärelysten pojkvän ifylld komplett countysångardress som ackompanjeras av Johnny Cash nästan varje gång han är i bild. Att den gode Phoenix senare spelade just Cash i Walk the Line är så klart en slump, men det syntes redan här att han var rätt man för jobbet.

U-Turn är inte på något sätt Oliver Stones främsta verk, men ibland kan även mellanfilmer vara rätt intressanta. Att filmerna innan och efter var Nixon och Any Given Sunday tyder på att gubben hade gott om krut i filmbössan även så sent som i slutet av 90-talet. Så pass mycket att han kunde slänga iväg en så här ytterst habil film utan större omsvep.

Betyg: 3/5

Är det något vi har sysslat med på den här j-vla filmbloggen genom åren så är det just Oliver Stones filmer. Tryck här för att läsa ännu fler recensioner av hans verk.

The Game (1997)

Med den senaste Wall Street i färskt minne och med ständiga nyhetsrapporteringar om Michael Douglas kamp mot cancern, blev jag här om kvällen sugen på att se honom i sitt absoluta esse. Valet föll till sist på David Finchers The Game, som trots sina brister är en enda lång uppvisning av Michael Douglas skådespelartalang.

Upplevelsen blir överlägset bäst om man inte vet så mycket om handlingen, men i korthet kan man säga att Douglas får en speciell födelsedagspresent av sin bror. Han blir inbjuden att delta i The Game, som han blir indragen i trots att han tvekar. Hela filmen kämpar han för att få reda på vad The Game egentligen är, mer än att det är totalt livsfarligt och omöjligt att ta sig ur.

David Fincher vet vad han sysslar med och använder alla sina kunskaper när han bjuder upp ordentligt. Stundtals blir det olidligt spännande, men ju längre in i filmen jag kommer ju mer frustrerad blir jag. Slutet är nämligen under all kritik. Ett riktigt antiklimax. I en sådan här späckad film ska det finnas en twist som får en att tappa hackan ännu en gång. Hade manusförfattarna fått till något i stil med The Ususal Suspects, så hade vi kunnat prata om ett mästerverk här. Nu blev det inte så och det är plågsamt tydligt vid omtittningar. Efter tredje tittningen kan jag kallt konstatera att jag inte alls rycks med på samma sätt som tidigare.

Tur då att Michael Douglas är en svår gubbe att tröttna på. Han är inte speciellt mångsidig, men den här arrogante kostymnissen har han patent på. Hans Nicholas Van Orton är som en elak hybrid av D-Fens från Falling Down och Gordon Gekko. Inte för att en sådan kombination på något sätt skulle kunna sluta lyckligt, men det är värt att poängtera att Van Orton inte är en snäll gubbe. När han ser en döende man ligga på gatan stirrar han rakt fram och låtsas som inget.

Hade slutet varit av högre klass hade det kunnat bli hur bra som helst. Första tittningen kan jag nästan lova blir riktigt spännande, men omtittningsvärdet är inte högt. När man kan handlingen blir det mest bara en uppvisning av Douglas imponerande repertoar och Finchers duktiga regikunskaper, vilket verkligen inte är fy skam.

Betyg: 3/5