Guy Ritchie charmade mig utan och in med sina två första filmer, som jag varje dag i veckan framhåller som stora filmer. I alla fall om man går efter mina kriterier. Sen blev han ett med Madonna och blev en officiell person i allra högsta grad, vilket gjort att jag ännu inte orkat ta mig an varken Revoler eller RocknRolla. De verkar sköna, men ändå blev det den moderna adaptationen av Sherlock Holmes som fick bli min återträff med Ritchies speciella stil.
Till min stora besvikelse kan jag inte på något sätt hitta något av det Ritchie gjorde riktigt bra tidigare i sin karriär. Den geniala klippningen, fräcka humorn och härliga dialogen är helt bortblåst. I stället är intrigen så gott som icke-existerande och fungerar på sin höjd mest som en ursäkt för att få visa lite actionscener. Det har fungerat förr, men när det inte ens blir så mycket action resulterar det mest bara i eviga gäspningar och ständiga blickar på klockan.
Robert Downey Jr må vara fräck som Sherlock och även om den Snatch-inspirerade boxningsscenen är väldigt cool, så är hans samspel med den malplacerade Jude Law (som Watson) bara ytligt och inte det minsta engagerande. Det blir bara massa tjafsande dem emellan, vilket i längden blir oerhört utdraget.
Jag har visserligen inte jättekoll på Holmes-mytologin, så jag vet inte om det är därför jag har svårt att engagera mig. Visserligen är slutet högklassigt och lyckas på något vis få mig att försöka förlåta filmens brister, men ibland måste man vara obarmhärtig.
En besvikelse, som kanske fungerar som skvalunderhållning men som inte håller den klass jag förväntar mig av Ritchie.
Betyg: 2/5
Den scenen i Sherlock Holmes påminde mig en hel del om en liknande scen..
.. i Snatch, som på alla sätt är en betydligt bättre film.
Den oundvikliga frågan är: Vem hade vunnit en fight mellan Mickey och Sherlock?
