Woody Allen och science fiction är kanske en kombination som känns mer märklig än vad den egentligen är. Jag har tidigare och kommer fortsätta att propagera för att Allen är en betydligt mer nyskapande och modig filmskapare än vad man först kan tro. Hans första film var en mokumentär, hans andra en politisk satir, den tredje en sexsketchkomedi. Olika teman och olika utföranden fast med samma humor och oklanderliga talang. Därför är science fiction egentligen bara en naturlig fortsättning för mannen i glasögon.
Handlingen i Sleeper följer egentligen sedvanlig revolutionshistoria. Inte helt olikt upplägget i Bananas faktiskt. En motståndsrörelse fylld av framtida, väldigt kreativa hippies ledda av en karismatisk rebel försöker störta den totalitära regeringen. Den styrs i sin tur av en näsa. Japp. En näsa! Den riktiga diktatorn har nämligen avlidit flera år tidigare, men med hjälp av DNA-teknik är det tänkt att näsan ska kunna möjliggöra en nyskapad version av den forna ledaren. För att sätta stopp för det använder sig motståndsrörelsen av Woody Allens karaktär, som 200 år tidigare uppsökt sjukhus för en lättare åkomma. Komplikationer tillkom och av någon anledning blev han nedfryst. År 2173 tinar motståndsrörelsen upp honom (invirad i alumuniumfolie) och ger honom i uppdrag att spionera på staten eftersom han är den enda som inte fått sin födelse registrerad.
Inledningen är långt ifrån New Yorks täta stadsbild och visar direkt att det här inte är någon vanlig Allen-film (även om egentligen ingen av hans filmer så här långt har varit som en sådan). De futuristiska miljöerna med bilar med kupoler i ren The Jetson-stil (fast ej flygande) skapar en stark stämning och det hela känns utan tvekan som en ”riktig” sci-fi. När Allen vaknar till liv igen gör han det genom att gradvis återfå kontrollen över olika kroppsfunktioner, vilket leder till en del knasiga moment. Det anmärkningsvärda är att det dröjer väldigt länge innan han säger något. Jag fick det till att det dröjde tio minuter innan han faktiskt säger en replik. Det måste vara något slags rekord i dessa sammanhang. Istället bjuds det på hetsig jazzmusik (med Allen själv på klarinett) och mängder av både fysiska snubbelnummer och oneliners. Man kan säga att när jazzmusiken sparkar igång då vet man att det är dags för slapstick. Som stumfilmshyllning fungerar det bra, men som ren underhållning föredrar jag mer dialogdriven humor. Även om jag faktiskt uppskattar den märkliga gadgetshumorn starkt.
”Don’t take another step or the president gets it between the eyes.”
När Allen hamnar på flykt från polisen klär han ut sig till robot och hamnar hos Diane Keatons karaktär Luna, en riktig hippie. Hon sjunger värdelösa melodier om larver som blir till fjärilar och är dessutom väldigt frigjord (”I think we should have had sex, but there weren’t enough people”). Kemin mellan Allen och Keaton är som alltid stark och med hennes inträde får dessutom Allen någon att bolla oneliners med.
Ett moment jag gillade är att Allen flera gånger utnyttjar formatet till att kommentera sin samtid på ett väldigt elegant sätt. Speciellt när han blir ombedd att förklara olika porträtt och symboler. Då får både Nixon och NRA (”it was a group that helped criminals get guns so they could shoot citizens, it was a public service”) varsin känga.
Sleeper är i princip den sista filmen Woody Allen gjorde med det enkla syftet att bara underhålla. Varje dialog leder så småningom fram till ett skämt och den fysiska humorn, eller slapstick om man så vill, är mer frekvent här än i någon film. Det bjuds på mängder av oneliners (”My brain? That’s my second favourite organ!”) såväl som några längre utläggningar. Vissa roligare än andra, men eftersom Allen återigen visar upp sin hantverkstalang i ämnet film finns det inga transportsträckor eller moment då filmen tappar tempo. Den bara rullar på och det är en egenskap som är alltför sällsynt i komedigenren.
