Magic Mike (2012)

Channing Tatum som manlig strippa i en klassisk upp- och nedgångshistoria som utspelar sig lika stor del på strippscenen som vid sidan av, vad vill egentligen Steven Soderbergh säga med det? Att strippa är bra, men bara ett kort tag? Att strippa är dåligt, men kul i början? Att strippor minsann också är människor med känslor? Att manliga strippor minsann inte heller har det lätt?

Kännetecknande för Soderbergh de senaste tio åren är just att han rör sig mellan olika genrer, ena stunden epidemidrama, andra stunden actionspektaktel. Dessutom har han tagit det digitala filmandet längre än de flesta och gör numera billiga filmer med hyfsat stora namn som dragplåster, vilket torde ge honom stor kreativ frihet. Det förklarar förmodligen hans många genreutflykter, men inte varför han inte gör mer av sin frihet. Att han dessutom gång på gång påstår att snart, snart ska han gå i pension, skapar ännu mer ovisshet kring vad det är som driver honom.

Magic Mike är på intet sätt nyskapande eller spännande. Historien om en naiv ung man som av en slump hamnar på strippscenen och sugs in i dess värld följer en utstakad värld, innehållande standardinslag som förtroendesvek och droger. Tatum spelar (Magic) Mike och tar den unge Adam under sina vingar och marknadsför strippvärlden som en värld med oändliga möjligheter. Detta trots att Mike helst vill därifrån och syssla med att tillverka möbler, som verkar vara hans livskraft. Att strippvärldens baksidor (förutom rumporna) snabbt skall komma att omfamna även den unge Adam är givetvis ingen överraskning. Addera dessutom mängder av dansscener, om än med halvnakna män, som mest fungerar som transportsträckor. Därför är det desto mer intressant att den ändå aldrig tappar greppet om sin tittare.

Slutsatsen är att det beror på Soderbergh, att han minsann vet vad han gör. För karaktärerna är lika simpla som berättelsen, men det kanske också är styrkan. Osäkert varför, men det finns en viss dynamik mellan den unge dansaren och alla runt omkring honom. Han har förebilden Magic Mike, sin beskyddande syster och fadersgestalten i strippklubbägaren (Matthew McConaughehehehy i en roll likt få andra han spelat). Relationerna är om möjligt ännu simplare än karaktärerna, men Soderbergh hanterar detta genom att inte hantera det. Låt det vara klichéer, desto mindre förklaringar och jobb krävs från filmens sida. Tittarna vet ju redan vad som gäller genom klichéerna.

Magic Mike är lätt att avfärda som vilken film som helst, men faktum är att Soderberghs likgiltighet fungerar. Det är oklart vad han egentligen vill ha sagt, men han är i alla fall konsekvent med sin ambition att göra som alla andra, men ändå inte. Det är beundransvärt, även om det inte nödvändigtvis skapar filmer som går till historien.

Topp 20: Mitt filmår 2012

I dessa tider är det vanligt att försöka summera det gångna året, ofta genom att lista de bästa filmerna från året. Eftersom jag är dålig på att se det senaste tenderar mitt urval att vara alltför snävt för att göra en rättvis lista. Jag har till exempel bara sett 14 filmer som har 2012 som premiärår. Inte mycket att skryta om där. I övrigt har jag också sett rätt få filmer, men lyckligtvis har jag prioriterat kvalitet framför kvantitet på ett ganska lyckat sätt. Dessutom har jag gjort återbesök hos många filmer, i synnerhet Woody Allens, under året.

Till förra årets lista hade jag 13 femmor att blanda mellan. I år är förhållandet inte riktigt likadant, endast två femmor har det blivit under året, men förutom fullpoängarna har jag ändå haft ett väl godkänt filmår. Nedan följer mina favoriter från årets filmupplevelser, från 20:e till första plats.

20. Trois couleurs: Bleu (1993)

Den inledande delen i Kieslowskis trikolortrilogi är också den bästa. Berättelsen om en kvinna som förlorar sin familj i en bilolycka och tvingas kasta sig in i ett helt nytt liv är både tankeväckande och gripande. Frihet är filmens tema och även om Kieslowski skickar ut en bombmatta med referenser och metaforer som jag inte förstår, i den mån jag ens uppfattar dem, så är det en enkel och rak berättelse. Kompletteras dessutom av de två följande delarna, även om den med förtjänst klarar av att stå på egna ben.

19. Sex, Lies, and Videotape (1989)

En av de klarast lysande indiestjärnskotten på indiehimlen, som trots att det gått över 20 år fortfarande håller. Den lever alltså inte bara på att den var nyskapande, ty sådana kvaliteter falnar snabbt i upphetsning. Det är en sådan film som bevisar och påminner om att filmer kan göras med bara dialog. Det behövs inte mer än så, knappt ens pengar.

18. The Hudsucker Proxy (1994)

Innan jag såg den här var det en av två osedda Bröderna Coen-filmer för mig (den andre var och är fortfarande Intolerable Cruelty). Med andra ord har jag en bra uppfattning om deras filmer, och framför allt vad det är som gör dem så bra. The Hudsucker Proxy har många och mycket av dessa egenskaper. Den är ständigt rolig, både genom subtila inslag och mer extrema. Den är samtidigt väldigt lättsam, men utan att någon gång bli ointressant. Det är alltså en film som klarar sig igenom motsättningar, precis som Coens övriga filmer. Det är inte nödvändigtvis en av deras bästa, men sannerligen en av deras roligaste.

17. The American (2010)

Ett mördardrama i europeisk miljö, med underbara miljöer av en stilsäker regissör (Anton Corbijn). Mer än så är egentligen inte The American, men den är samtidigt ett bevis på att det ibland inte behöver vara så svårt att göra en lyckad film. Fokusera på en kärna och bygg allt runt omkring den; i det här fallet står fotot i centrum och miljöernas trygghet är vad huvudkaraktären, amerikanen, eftersträvar. Ett stycke finkänsligt drama av hög kvalitet.

16. C’eravamo tanto amati (1974)

Det italienska temat fortsätter med en helitaliensk film, Vi som älskade varann så mycket; om tre vänner som möts för första gången under andra världskriget. Filmen följer därefter deras skilda och gemensamma liv under de nästkommande 25 åren. Inte nog med att det är en gripande berättelse, det refereras även friskt till andra filmer (bland annat genom att Fellini dyker upp som sig själv).

15. Say Anything… (1989)

Tro det eller ej, men Say Anything… är faktiskt Cameron Crowes debutfilm som regissör. Den har dock många av de element som kännetecknat Crowes senare filmer, till exempel ett ypperligt soundtrack och en enkel handling om en kille som kämpar mot alla odds för att nå sina drömmar, i det här fallet att bli ihop med en tjej. I senare filmer har det handlat om att både bli rockkritiker och sportagenter, men här är temat lite enklare.

14. After Hours (1985)

Martin Scorseses komedi om en kväll som urartar är en av de mer avslappnade filmerna i hans digra filmografi, men även ett verk av en oerhört skicklig regissör. Även om temat inte är så allvarligt, är den aldrig så pass lättsam att den blir flamsig. I stället är den ständigt underhållande. Bortsett från Scorseses bunt med mästerverk, är det här en av hans bästa. Utan tvekan är det hans roligaste i alla fall.

13. Brutti, sporchi e cattivi (1976)

En av årets mest annorlunda upplevelser. Med en kopp kaffe framför mig och morgongrus i ögonen satte jag mig för att se det här italienska dramat, som visade sig vara som få andra filmer. Det är en komedi, men samtidigt en av de mörkaste filmer jag har sett. Berättelsen har bara en väg: raka vägen ner i avgrunden. Ingen av karaktärerna lever i en hoppfull tillvaro. Men som sagt, det är en komedi och på något sätt är den rolig. En märklig film som är svår att glömma, men samtidigt mäktig av just den anledningen.

12. The Descendants (2011)

Här hade jag förväntat mig ett trevligt, men tillrättalagt drama med en lagom charmig George Clooney i huvudrollen. Det var väl ungefär vad jag fick också, men jag blev ändå mer engagerad och berörd av familjens och Clooneys karaktärs öde än vad jag först trodde att jag skulle bli. Definitivt värd alla de hyllningar den har fått.

11. Win Win (2011)

Thomas McCarthy börjar bli en stark favorit som regissör. Både The Station Agent och The Visitor var två starka filmupplevelser, vilket följdes upp av detta höjdardrama i indiekostym. Med en humanistisk men lättsam infallsvinkel ger han sig på dysfunktionella människor som på olika sätt hamnat i sammanhang de inte planerat. Med en lysande Paul Giamatti i huvudrollen är det här ett av årets mest lyckade dramakomedier.

10. Der amerikanische Freund (1977)

Ett europeiskt drama i thrillerkostym, med Dennis Hopper som Tom Ripley och Bruno Ganz som dödssjuk mördare. Av olika anledningar blir de vänner och formar en speciell slags gemenskap. Wim Wenders satsar allt på att skapa stark stämning snarare än spänning, vilket leder till en mäktig stund framför tv:n. Det är lätt att bli besviken på att den inte tar de svängar som man först förväntar sig, men jag uppskattar Wenders ambition. Dessutom lyckas han synnerligen väl.

9. American Splendor (2003)

En kompromisslös berättelse i form av hälften dokumentär, hälften biografi. Samtidigt som den är rolig är den gripande, men framför allt handlar den om en ytterst fascinerande människa. När Harvey Pekar guidar oss genom hans liv framgår det hur pass stor del av hans liv som faktiskt är totalt tillägnat hans serier, vilket även denna film blir ett bevis på. En av årets mest oväntade höjdpunkter.

8. The Way (2010)

Med det sista avsnittet av The West Wing, efter ett halvårs maratontittande, färskt i minnet är kanske den här Martin Sheen-upplevelsen färgad av min stora affektion till denna man. Däremot är det fortfarande en stabil och känslosam film om en far som bestämt sig för att slutföra den pilgrimsfärd hans son misslyckades med.

7. Take This Waltz (2011)

Ett av årets starkaste kärleksupplevelser (enbart överträffad av förstaplatsen på listan). Även om själva triangeldramat är högst ordinärt så behandlar regissör Sarah Polley ämnet med stort allvar och med symbolik, vilket skapar starka känslor ändå. Också ett av årets bästa musikupplevelser på film, både med Leonard Cohens och The Buggles hjälp.

6. 1900 (1976)

Det här var årets längsta filmupplevelse. Fem timmar klockade filmen in på, något jag och mitt sällskap faktiskt inte var medvetna om på förhand. Vi visste bara att den var lång, men inte så lång. Tur då att det verkligen är en film att försvinna in i. Genom att följa ett gäng karaktärer genom livet i fascismens Italien skapas ett engagemang och känsla utöver det vanliga. En episk film i uttryckets rätta bemärkelse.

5. Shame (2011)

Med Shame träder vi in på filmer som nästan, nästan nådde hela vägen till mästerverksstämpeln. Årets mest intressanta film, som genom att följa sexmissbrukaren spelad av Michael Fassbender sätter fokus på en annorlunda form av ensamhet och utsatthet. Dessutom är den långsam, tänkvärd och oerhört snygg. En film jag dessutom har sett om under året, med lika stor behållning.

4. Moonrise Kingdom (2012)

Årets mest lyckade dramakomedi, men också en av de snyggaste filmerna jag har sett på mycket länge. Som sig bör när Wes Anderson är i farten är just den visuella delen oerhört genomtänkt, vilket lätt gör att berättelsens eventuella brister slätas över. Så illa är det inte den här gången, då jag finner berättelsen vara både intressant och rolig. I dagsläget vill jag nog utnämnda den här till Andersons bästa.

3. Take Shelter (2011)

Årets bästa psykologiska dramathriller var faktiskt så fängslande att jag såg den två kvällar i rad. Michael Shannons smått galna utseende och påtagliga närvaro passar perfekt i rollen som en man som långsamt verkar vara på väg in i en psykisk sjukdom. Eller? Vad händer egentligen? En riktig höjdare och en film jag garanterat kommer återvända till fler gånger i framtiden. Ruskigt nära full pott också.

2. Lawless (2012)

Här kommer listans första fullpoängare. Visade sig vara en riktig höjdare, som visserligen kan ha varit färgad av en väldigt trevlig visning, men den har många av de element som jag uppskattar hos en riktigt bra film. Bland annat långsamt, men stämningsfullt berättande, blandat med ypperlig musik samt tillfällen att reflektera och känna. Får väl se om den är lika bra den dag jag ser om den, men utan tvekan är det en film jag håller väldigt kär.

1. The Piano (1993)

Den här har jag pratat mig varm om tidigare, bland annat genom att utnämna den till en av de bästa kärleksfilmerna jag har sett. En ordinär berättelse, men i känslosam och stämningsfull kostym. Scenerna på stranden med pianot, eller när en naken Harvey Keitel sopar av detsamma är oförglömliga. Dessutom är pianomusiken samt de känslosamma moment som den stumma kvinnan tvingas genomlida lika trevliga att uppleva som de är att tänka på i efterhand. En film som få.

Sex, Lies, and Videotape (1989)

I avdelningen förklarande titlar ligger den här bra till. Steven Soderberghs genombrott handlar om sex, lögner och videoband kort och gott. I centrum står paret Ann och John, till synes olyckligt gifta, som hanterar sina öden på olika sätt. Ann går hos terapeut, där hon förklarar att hon aldrig någonsin fått en orgasm. John hanterar saken lite annorlunda, han ligger i stället regelbundet med Anns syster Cynthia. Något som i längden borde vara ohållbart är snarare motsatsen. Eftersom de tre knappt pratar med varann, Ann och Cynthia tycker den andra är alldeles för introvert respektive extrovert (gissa vem som tycker vad), har situationen uppnått ett jämviktsläge. Ingen är nöjd, men ingen gör något åt det heller.

En förskjutning av jämviktsläget sker när en gammal vän till John dyker upp och letar efter någonstans att bo. Den timida bohemen verkar till en början inte ha mycket att tillföra, men av någon anledning lockas ändå Ann av den mystiska främlingen. Inte sexuellt, utan snarare spirituellt. Han får henne att prata och de två kommer varandra nära; faktum är att deras vänskapliga relation är den enda som faktiskt involverar genuina meningsutbyten.

Det är alltså fyra karaktärer som står får olika saker och som påverkar varandra på olika sätt. Ann är den introverta, duktiga systern medan Cynthia är den slampiga och bekräftelsesökande. John är det enda regelbundna svinet, då han egentligen bara är ute efter att få ligga. Mellan dessa rör sig främlingen, han får även en relation till Cynthia så småningom, och lockar fram det innersta i dem. Dessutom har han en videobandssamling och en kamera som symboliserar både hemligheter och friheter, något karaktärerna snart blir varse om.

Soderbergh hanterar de olika relationerna  med stor respekt, men låter framför allt bli att värdera dem. Ann står i centrum och hennes uttryckslöshet, till stor del beroende på Andie MacDowells begränsade skådespelarförmåga, blir som en värdemätare för hur mycket en kvinna kan ta innan nog är nog. Utöver det är det upp till karaktärerna att göra upp med sig själva och varandra. Soderbergh har ingen slutkläm eller budskap han vill förmedla, ingen punkt han strävar efter att nå. I stället känns det som att vad som helst får hända. Även om det kanske inte gör det, så framhävs känslan av möjligheterna.

MacDowell fungerar alltså utmärkt, men även Peter Gallagher som maken är tecken på lyckad casting. Det krävs en man för att bära upp de ögonbrynen och Gallagher bevisar gång på gång att han är av det rätta virket. Även Laura San Giacomo (Maya från Just Shoot Me) är skicklig som den frigjorda systern, trots att hon mestadels är lättklädd och fåordig i sina scener. Främlingen med videobanden (spelad av James Spader) agerar mest som en symbolisk figur, men den timida karaktären i bild lyckas ändå ge känslan av att det finns mer än vad som möter ögonen i honom.

Sex, Lies, and Videotape blev startskottet både för en våg av amerikanska indiefilmer, men även för filmstudion Miramax (som producerat bland annat Quentin Tarantino och Kevin Smiths filmer). Det är många som har den här filmen att tacka för mycket, framför allt Soderbergh själv. Det ska dock inte förta den faktiska filmens kvaliteter. Lågmäld, långsam och pratsam, utan att för den sakens skull bli tråkig. Ett imponerande genombrott, än i dag.

Betyg: 4/5

Contagion (2011)

Det känns som att varje text om Contagion kräver en klargörelse av dess skribent hur bakterierädd man är. Jag är en sådan som öppnar dörrar med armbågar, trycker med knogar på bankomatknappar och tvättar händerna ungefär så ofta jag får möjlighet till (och lite till). Anledningen till det är dock inte för att jag är rädd för bakterier, snarare att tanken på var alla dessa bakterier kommer ifrån stör mig alldeles för mycket för att jag ska låta bli. Med det sagt plockar vi fram en katastroffilm (det var ett tag sen) som visar hur en epidemi sprider sig och vilket kaos konskevenserna leder till.

Jag kan tänka mig att många blivit förundrade över det faktum att Contagion varken innehåller så värst många action- eller thrillersekvenser med agenda att skrämma upp ordentligt som man först kan tro. I själva verket känns det mer som en dramadokumentär om hur det kan gå till och det största spänningsmomentet finns i laboratoriet  där vaccin försöker tas fram. Annars finns det inte så mycket mer än känslan av att det kommer gå åt fanders, vilket visserligen inte är en alltför angenäm känsla. Den som känner till Steven Soderberghs registil är förmodligen inte så förvånad, men lite fler känslomässiga inslag skulle filmen ändå ha tjänat på.

Allt börjar med att Gwyneth Paltrows karaktär varit i Hong Kong och med sig därifrån tagit ett virus som sprider sig med illfart över hela världen. Hon kommer hem och visar upp mystiska tecken på illamående varpå hon kollapsar. Läkarna kan inte göra något åt saken och det första dödsoffret är ett faktum. Strax därefter dör hennes son, också det lika oförklarligt. Maken, spelad av Matt Damon, sätts genast i karantän men visar sig vara immun mot viruset. Resten av filmen kämpar han för att hålla viruset borta från sin dotter, den enda kvarlevande familjemedlemmen. Historien delar sedan upp sig och fokuserar på bland annat bloggare, forskare och läkare. Damon-historien är dock den enskilt starkaste.

Ensemblebesättningen av skådespelare innebär att man får se många kända människor i små roller, ett grepp som fungerar bra, men som samtidigt gör att man varken får speciellt mycket tid att bygga upp ett engagemang innan det klipps till nästa händelse i en annan del av världen. Soderbergh hanterar denna typ av handling med erfarenhet så jag tappar aldrig bort mig, men det gör att filmen känns kall i sitt framförande. Det bidrar visserligen till den realistiska ”så här kommer det gå till”-känslan, men det skapar inte så många cineastiska moment att ta med sig. Dessutom gör det att upplösningen inte blir så stark, vilket tyvärr gör att åtminstone jag är förhållandevis oberörd av denna film. Åtminstone om jag jämför med hur bra upplägget egentligen är och hur väl den etableras.

Betyg: 3/5

Ocean’s Thirteen (2007)

En resa tur och retur till Europa, med en ekonomiskt framgång som överskred den hos kritikerkåren och publiken också för den delen, fick vara nog. Inga mer utflykter till områden utanför kasinovärlden för Danny Oceans tjuvgäng. Den tredje och avslutande filmen i ordningen tar vid där den första slutade och bjuder på i mångt och mycket samma upplägg, fast aningen tillspetsat.

Motivet denna gång är som i första filmen hämnd. Då skulle Ocean hämnas på mannen som lagt vantarna på hans ex-fru, den här gången är det lojaliteten mot Reuben (Elliott Gould), den finansiella ledaren i Oceans liga, som gör sig känd. Reuben har nämligen satsat hela sin förmögenhet i ett kombinerat kasino och hotell tillsammans med affärsmannen Willy Bank (Al Pacino). När Bank, inte helt oväntat, blåser honom på hela kakan kollapsar Reuben, en nyhet som snabbt når Ocean och grabbarna. Hämnden är ljuv,  vilket Bank snabbt får känna på då hans monstruösa hotell ska åka på en riktig superkupp.

Känslan av återupprepning från första filmen kan man tycka borde vara nära förestående, men faktiskt inte. Till skillnad från båda föregående filmerna finns ingen sidoberättelse i form av kärleksintressen, ingen Julia Roberts eller Catherine Zeta-Jones (som upptar Pitts intresse i Twelve). Det här är istället en enda lång uppvisning av modellen ”titta på oss, vi är världens bästa tjuvar”. Dessutom är Al Pacino en antagonist med betydligt mer pondus och trovärdighet än Andy Garcias dito i första filmen. Till min besvikelse bjuder han inte på några gapdialoger, snarare står han för en anmärkningsvärt återhållsam tolkning. Det fungerar dock riktigt bra och att han dessutom har Ellen Barkin som sidekick ger den här filmen en tyngd som tidigare har saknats i serien.

Jag nämnde i Ocean’s Eleven-inlägget att Matt Damons roll i serien står som grund för många skämt, så även denna gång. Då han i andra filmen ber Pitt om att få vara med i ett möte med en potentiell uppdragsgivare men inte riktigt klarar av pressen att befinna sig på högsta nivån, är han i denna film lika framträdande som gubbarna Pitt och Clooney. Den sistnämnda duon står dessutom för hela seriens enskilt roligaste ögonblick när Pitt kommer på Clooney med att gråta till Oprah Winfreys tv-show. Det har väl hänt alla, men den följande scenen med två häpna superstjärnor framför tv:n är verkligen något utöver det vanliga.

Ocean’s Thirteen är lite mer lekfull, lite mer säker i sin stil än de tidigare filmerna och denna inställning smittar av sig. Jag har verkligen roligt när jag ser den, trots att humorn ändå står underordnad handlingen. För även om det mesta görs för skrattets skull så tappas inte den röda tråden bort i den lättsamma underhållningsdjungeln. Tvärtom är det en mycket bra avslutning på en synnerligen trevlig filmserie som jag redan har återvänt till flera gånger. Med stor sannolikhet kommer det ske fler gånger.

Betyg: 4/5

Ocean’s Twelve (2004)

Ocean’s Twelve är uppföljaren alla älskar att hata. Oavsett vad man tyckte om ettan så är det allmänt vedertaget att sparka på denna eleganta heistfilm. Jag överdriver kanske lite, men antalet lovhyllningar till den här filmen är inte många. Trist tycker jag. För det här är inte bara en Europasemester till George Clooneys plaza vid italienska Comosjön (tänk vilka grillfester det måste ha varit), utan även en underhållande och knepig historia med en av filmhistoriens märkligaste scener.

Allt börjar med att Terry Benedict, som ju blev blåst i första filmen, får tag på hela gänget och kräver sina pengar (plus ränta på 100%) tillbaka, annars går han till polisen. Samtidigt härjar den franska stortjuven Night Fox (Lennart Ekdahls tvillingbror Vincent Cassel) och ger Danny Ocean utmaningen: sno ett Fabergéägg från ett museum med högsta tänkbara säkerhet. Om de lyckas sno den innan Night Fox gör det så betalar han skulden till Benedict, om inte ska Ocean erkänna att Night Fox är tidernas bästa tjuv. Piece of cake, naturligtvis antar Ocean erbjudandet.

Kasinomiljön från första filmen är alltså utbytt mot europeiska smågator. Istället för det dova, men färgglada, mörkret bland spelautomaterna är det dagsljus i överflöd. Söderbergh (vi fortsätter propagera för Ö:et) leker även här med finurliga kamerapositioner och har gett sin klippare fria händer, vilket är ganska befriande i en så dialogdriven film som det här faktiskt är. För till skillnad från första filmens avancerade fysiska nummer sker det mesta i form av förklarande, eller med ögonblickssnabba moment.

Det som jag förmodar har gett filmen dess skamfilade rykte är (och nu utfärdar jag stor spoilervarning) Julia Roberts roll som.. Julia Roberts. Hennes karaktär Tess, som nu gått och blivit äkta hälft med Danny Ocean, rings in när nästan hela gänget blivit inburade för att spela Julia Roberts. De två har ju onekligen en del likheter. Metanivån når oanade höjder när Bruce Willis helt plötsligt dyker upp som sig själv och givetvis känner igen Julia Roberts. Fast det är ju inte Roberts, det är ju Tess. Förvirringen är total och jag får tyvärr säga att det inte fungerar riktigt så bra som det förmodligen lät när manusförfattarna först bollade fram idén. Det hela är mest bara märkligt. (Slut på spoilervarning).

Ännu märkligare blir det när sluttwisten (en av många) avslöjas. Jag har fortfarande inte riktigt fått kläm på det, men det är å andra sidan inte något jag ägnat så mycket tankeverksamhet åt. För mig är Ocean’s Twelve ingen smart film, även om den gärna utger sig för att vara det, utan för mig handlar allt om underhållningen. Hantverket är inte lika lyckat som i den föregående, inte heller den efterföljande, filmen i serien. Däremot är underhållningsvärdet fortfarande högt och om den logiktänkande delen av hjärnan fick jobba hårt i första filmen är det bäst att helt stänga av den till den här filmen. Om man lyckas med det så finns det definitivt fog för en trevlig stund.

Betyg: 3+/5

Ocean’s Eleven (2001)

Några av 2000-talets mest framstående skådespelare i tre snudd på, och kanske till och med över, gränsen till överdrivna heistfilmer – what’s not to love? Den enda lyckade hybriden av playboy och svärmorsdröm – George Clooney – tar med sig sina polare på semester i både Las Vegas och vid italienska Comosjön, bland annat. Främst för att ha trevligt, men även för att filma några anspråkslösa, smått fantastiska filmer. Häng med på en glittrande, glänsande och galen resa i de lite mer sofistikerade brottslingarnas värld.

I det första äventyret samlar Danny Ocean (George Clooney) några av branschens mest talangfulla brottslingar för att slå till mot tre anrika kasinon i Las Vegas. Varför? Det är aldrig fel med cash, givetvis, men även för att ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) har lagt vantarna på Oceans kärlek Tess (Julia Roberts). Kuppen är vansinnig, omöjlig på alla sätt, vilket också tydliggörs. Men som Anthony Hopkins säger i en annan film med en långhårig Tom Cruise i huvudrollen: ”This is not mission difficult, Mr. Hunt, it’s mission impossible”. Med andra ord är det bara att ta tjuren vid hornen.

Clooney och Pitt leder ligan som består av idel kändisar, där framförallt Matt Damon utmärker sig som ynglingen Linus som inte riktigt vågar ta för sig i det vuxna livet. Hans karaktärs utveckling genom serien följer Damons karriär i verkliga livet och många skämt om att Damon inte riktigt nått upp till gubbarna Pitt och Clooneys status görs. Humorn har en framträdande plats och tillsammans med regissören Steven Söderberghs (Ö:et är något han borde anamma) många märkliga och underfundiga sätt att filma scenerna bjuds det på en visuell fest, med alla de färgkombinationer och neonljus som kasino och i synnerhet Las Vegas-livet bjuder på.

Handlingen är väldigt fartfylld och består jämfört med de följande två filmerna av mycket praktiskt arbete. Svåra dataintrång, hissnande fysiska förflyttningar i hisschakt och vanlig hederlig charm sker i mängder. Oavsett vad som inträffar så har Ocean lyckats få in en kompanjon i precis rätt roll, som lyckats komma i precis rätt ögonblick. Nästan vilket hinder som än ställer sig i vägen, oavsett svårighetsgrad, verkar vända sig till något positivt för gänget, eftersom precis allt de gör lyckas. Komplikationer blir något som visar sig nästan bli en fördel gång efter gång. Kanske lite tröttsamt och i allra högsta grad en otacksam uppgift för personer med en fäbless för logiskt tänkande, men fokuserar man bara på underhållningen är det lätt att förlåta de logiska kullerbyttorna.

Ocean’s Eleven är ett hantverk av högsta klass. Istället för att bara leka bort inspelningsdagarna har verkligen all den talang som samlats utnyttjats. Resultatet blev en av de bästa heistfilmerna jag har sett och en självklar personlig favorit jag har återvänt till åtskilliga gånger under dess tioåriga existens.

Betyg: 4/5

Traffic (2000)

Det finns många filmer som passerat förbi genom åren som man inte vet vad man egentligen tycker om, trots att man sett dem. Traffic är en sådan. Jag såg den för många år sedan och minns att jag tyckte den var lite hemsk och att den var fräckt klipp med olika färger här och där. Det duger inte, så jag satte mig ner för att verkligen ta reda på vad jag tycker om den.

Jag gillar ju filmer med svårmod och när det handlar om droger finns det stor potential till mäktiga dramer med förmåga att slå andan ur en. Det försöker Steven Soderbergh med genom att fokusera på några karaktärer som på något sätt kommer i kontakt med USA:s droghandel.

Vi har domaren Wakefield (Michael Douglas) som tar upp den byråkratiska kampen mot droger, samtidigt som hans dotter för in problemen rakt in i hans eget hem. Andra huvudpersoner är en mexikansk polis (Benicio del Toro) som hamnar i en knepig situation och tvingas ta till okonventionella metoder för att bekämpa knarket och en gravid kvinna (Catherine Zeta-Jones) som helt plötsligt får klara sig själv när polisen griper hennes man.  Utöver det finns det en rad kända skådespelare i mindre roller, där framför allt ett polispar spelat av Don Cheadle och Luiz Guzman fångade mitt gillande.

Alla skådespelare gör bra ifrån sig, men jag vill lyfta fram Michael Douglas. Gordon Gekko i all ära, men det här kan vara hans bästa roll. Han känns så ärlig och scenen när han ska prata i Vita huset om hans åtgärder för att komma åt knarket känns så äkta och sorglig. Egentligen raka motsatsen till ett liknande tillfälle i Wall Street, men det är också två väldigt olika situationer.

De olika karaktärerna syns knappt i samma bildruta, men ändå har deras historier mycket gemensamt. Det är också här det kända fotot kommer in i bilden. Soderbergh har nämligen valt att hjälpa oss att skilja på historierna genom olika färger på var och en. Egentligen inget märkvärdigt och filmen hade inte blivit ett dugg sämre utan, men det är i alla fall något man kommer ihåg.

Jag uppmärksammar hellre själva fotot i sig. Med mycket handkamera skapas en känsla av realism. Det hade lika gärna kunnat vara dokumentärfilmsmaterial man tittar på. Jag har läst att scenen där Douglas står och pratar med en gränspolis ska vara ett riktigt samtal som Soderbergh bara råkade filma. Det låter lite väl otroligt, men det förklarar filmens känsla väldigt väl. Hela filmen hade egentligen bara kunnat vara sånt som råkat hamna på film.

Traffic är en förträffligt bra film, men det jag saknar är den där knutna näven i magen. Känslan av tomhet och förtvivlan, vilket till exempel Requiem for a Dream är så bra på, vill inte riktigt infinna sig. Soderbergh missar slaget och det är synd. Jag kan inte sätta fingret på vad han gör fel, mer än att den där känslan inte infinner sig.

Betyg: 4/5

Solaris (2002)

- Om man inte uppskattar de första tio minuterna är det lika bra man slutar titta. Något i den stilen säger Steven Soderbergh på kommentarspåret till Solaris. Han menar att det här är ingen vanlig Hollywood-action, som kombinationen George Clooney och sci-fi lätt kan få en att tro. Att Clooney dessutom ser fruktansvärt löjlig ut i sin rymddräkt på omslaget gör nog sitt därtill. Hur som helst, så är inte fallet. I själva verket bjuds vi på en långsam, vacker och psykologisk resa ut i rymden och in i människans huvud.

En psykolog (Clooney) får ett meddelande från en bekant att allt inte står rätt till på en rymdstation med bana runt planeten Solaris. Besättningen ombord har en efter en dött av mystiska omständigheter och han bestämmer sig för att resa dit för att se vad som pågår. Väl där upplever han att gamla bekantskaper till besättningen dyker upp från ingenstans. Om inte det vore nog så råkar dessa ”besökare” vara döda sen länge, men det är inget som de själva är medvetna om. Clooney tvingas då ta ställning till vad som egentligen är verklighet.

Solaris är ursprungligen en roman som fokuserar betydligt mer på utomjordingar och sci-fi i synnerhet. I samma spår går Tarkovskys version från det tidiga 70-talet. Även om jag varken läst eller sett föregångarna tycker jag att det är lite orättvist att Soderberghs tolkning  har jämförts med båda och dessutom fått utstå en hel del kritik. Tvivlarna anser att han lämnat ursprungsidéerna för mycket när han väljer att nästan enbart fokusera på människans, och speciellt Clooneys karaktärs, tankar och hur vi förhåller oss till resten av världen.

Jag gillar att Clooney redan är avskärmad från omvärlden innan han ger sig ut i rymden. Han får ordentlig kontakt med det han själv definierar som verklighet först när han möter sin ”besökare” ute i rymden. Soderbergh lyckas verkligen med det långsamma och minimalistiska berättandet, där han egentligen inte gör något annat än att berätta en historia. Vi får göra vad vi vill med Clooneys tankar och hela situationen, vilket jag tycker är väldigt befriande.

Om man inte gillar långsamma, filosofiska och vackra sci-fidraman är inte Solaris något för dig, men jag njuter av stora drag. Det känns lite för enkelt att jämföra den med Blade Runner, för de har fler skiljaktigheter än likheter, men upplevelsen är ungefär densamma. Stor rekommendation!

Betyg: 4/5