Antz (1998)

Antz är en film som bör ses ur ett tidshistoriskt perspektiv. Även om just -98 inte känns som ett filmår från antiken, har det onekligen skett tekniska landvinningar sedan dess. Inte minst gällande animation, vilket är tydligt när man ser de pissbruna myrorna i Antz. Då ska man ändå ha klart för sig att den är påkostad som bara den och att det var Dreamworks (Steven Spielbergs studio) allra första helanimerade långfilm.

Tanken är rent teoretiskt inte fel. Om jag får låtsas vara producent här kan jag tänka mig att animationerna och en smart marknadsföringskampanj per automatik var tänkt att locka barnfamiljer, samtidigt som de vuxna skulle bli lockade av de stora namnen som delar med sig av sina röster. Här är man dessutom garderat sig; de intellektuella kommer för Woody Allens skull, medan resten kommer för Sylvester Stallones eller Jennifer Lopez skull. Med den här logiken är det rimligt att föreställa sig att varenda filmintresserad människa borde ha köpt sig en biljett när det begav sig.

För att ytterligare säkerställa de vuxnas tillfredsställelse (de är ju trots allt den grupp som betalar) har man skapat en berättelse om en totalitär myrvärld; världen och dess invånare hotas av att en maktgalen general vill dränka alla arbetare för att få ökad makt över myrriket. Från arbetarmyrorna kläcks det dessutom kommunistvänliga repliker i tid och otid, som får sägas vara ett märkligt vald kontext. Detta budskap är knappast riktat mot barnpubliken.

Problemet är dock att hur man än vrider och vänder på Antz så är det en familjefilm. Därför finns det moment som finns till för att tillfredsställa barnen och det finns motsvarigheter för de vuxna. Till exempel är myrorna formade efter röstskådespelarnas verkliga utseende, vilket innebär att Allens myra (Z-4195 var namnet) är liten och har taskig hållning. Raka motsatsen till Stallones dito. Samtidigt hamnar dessa i situationer som enbart kan tillskrivas en barnfilm.

Resultatet av allt detta är att trots att ambitionsnivån är grandios och de tekniska hjälpmedlen enorma, blir filmen sällan mer än en ordinär äventyrsfilm. Flörtandet med vuxenpubliken blir i det här sammanhanget mer märkligt än något annat. Till skillnad från till exempel Toy Story-serien så tas inte berättelsen på allvar utan kryddas med extrainslag. Kombinationen och allvaret finns inte. Trots detta är Antz en relativt trevlig stund för både barn och vuxna, men jag är säker på att båda grupperna skruvar lite på sig av ointresse under både ett och två partier under filmens gång.

Betyg: 3/5

The Expendables 2 (2012)

Den främsta känslan efter att ha sett denna uppföljare är att det är svårt att betrakta den som en riktig film.  En film upprättar vanligtvis ett eget universum. Karaktärerna lever och verkar i en värld vars villkor är uppdiktade av skaparna. Att referera till samtida populärkulturella ting kan i dessa världar medföra vissa problem. Till exempel är det svårt för en film med Al Pacino i huvudrollen att referera till Scarface eller Gudfadern, utan att det åtminstone för en kort stund tar tittaren ur filmens järngrepp. I stället för att fundera på det som sägs blir det en paradox. För en kort stund slutar karaktären som Pacino (i detta hypotetiska exempel) spelar existera, för att i stället ersättas av Pacino som refererar till Pacino. Vill det sig illa är det svårt att på allvar fördjupa sig i alternativvärlden som filmen verkar i. Detta är vad som sker i The Expendables 2.

Arnold Schwarzeneggers första replik i denna film är “I’m back”. En uppenbar vinkning till Terminator, något han gjort i mängder av sina tidigare filmer. Det är också en bra replik eftersom han sysslat med annat några år, men nu återvänt till filmduken. Ett roligt grepp och en kraftfull entré; så långt, så bra. Men sen fortsätter han med andra varianter av citatet, flera gånger om, tills Bruce Willis karaktär säger åt honom att sluta. Schwarzeneggers replik är då: ”Yippie-ki-yay”. Jag kan föreställa mig hur alla gamla gubbar berättar för sina yngre medtittare på vilket sätt detta är roligt, men annars tillför inte momentet mycket. Snarare gör det att det är svårt att acceptera den värld som filmen bygger upp, eftersom den världen uppenbarligen är samma värld som vi befinner oss i. Då blir det ännu svårare att sluta tänka på de logiska omöjligheterna och overkliga situationerna som de gamla gubbarna utför och ställs inför.

Att ställa krav på en film som The Expendables 2 att vara verklig, logisk och allvarlig är givetvis inte rimligt, men det är inte heller vad jag gör. En bra actionsekvens får gärna ta sig friheter med verkligheten, likaså gör det inte så mycket om karaktärerna är formade efter förutbestämda mallar. Det jag däremot inte kan acceptera är att filmen inte tar sin tittare på allvar. Hur korkad den än må vara, så vill jag åtminstone att karaktärerna ska kännas verkliga. Det kvittar om det gäller superhjältar eller en hund som kan prata. Metareferenserna är så klumpiga att de tar över filmen. Det gör att jag faktiskt inte kan se på den som en film, snarare en samling sketcher efter varandra. Ibland kan det till och med vara så illa att det känns som en parodi på en actionfilm, tänk ”kill count”-scenen i Hot Shots 2.

Schwarzeneggers referensbesatthet får statuera exempel för hela filmen. Att låta ett gäng kända människor göra det de är kända för är inte per automatik detsamma som en lyckad film. Ju fler kockar, och så vidare. Lite mer än så är de värda, eftersom nästan (med betoning på nästan) alla har fina stunder som skådespelare bakom sig. Av det syns icke mycket i detta verk, då de snarare agerar inhoppare för sina stuntmän.

Betyg: 2/5

Den största Stallone-kännaren i bloggosfären, Fiffi, har också sett och tyckt till om The Expendables 2. Här finnes den texten.

De tio sämsta filmerna år 2010

Jag tänkte först följa Ploxs uppmaning att göra en topplista med de bästa filmerna från 2010, men eftersom jag fortfarande har lite för många höjdare kvar att se får det vänta ett tag till. Därför vänder jag på det och presenterar de tio sämsta filmerna från år 2010. Det är viktigt att ha i åtanke att jag oftast försöker välja bort dålig film, även om man måste se lite skit ibland. Därför finns det såklart mängder med filmer som är ännu sämre, men listan nedan får bli en liten anslagstavla med diverse filmbesvikelser.

1. The Traveler

Även om Val Kilmers karriär gått i vågor var jag av åsikten att hur dålig filmen än må vara så skulle scenerna med honom göra mödan värd. Jag hade fel. Knappt igenkännlig och lika knappt närvarande gör han absolut ingenting i en dramaturgisk soppa som inte leder någonvart. En stor besvikelse, som dock gjorde att jag kände mig manad att se fler Kilmer-filmer av betydligt högre kvalitet. Så något gott kanske det förde med sig.

2. Alice in Wonderland

Jag gillar de övriga filmerna av firma Burton-Depp-Bonham Carter (till och med Sweeney Todd) och trodde för några ögonblick att även den här fantasiberättelsen skulle kunna bli en sådär härligt skön verklighetsflykt. Så blev det inte. Allt som hände innan och efter att Alice ramlade ner i hålet var helt okej. Däremellan var det segt som sirap. Var är humorn och berättarviljan, Burton?

3. Vampires Suck

Paradoxalt nog är ett av de roligaste skämten i Vampires Suck en parodi på scenen där Alice ramlar ner i hålet. Det finns många såna småsaker som är på sin höjd rätt roliga, men annars är det ytterligare ett bevis på att parodigenren har kommit av sig. Däremot tycker jag inte den bara är kattpiss. Lite humor finns det allt. Om man letar noga och är på ett väldigt gott humör, vill säga.

4. Scott Pilgrim vs the World

Efter Edgar Wrights sköna Shaun of the Dead och alldeles fenomenala Hot Fuzz var förväntningarna höga när Michael Cera axlade rollen som Scott Pilgrim. Trots alla (ofattbart många) populärkulturreferenser blir det nästan omedelbart outhärdligt tjatigt. Det här var droppen som fick Cera att för en lång framtid bli passerad av Jesse Eisenberg (som minst sagt hade ett bättre 2010) på talangstegen.

5. Sex and the City 2

Kanske inte heller en film som jag på förhand borde ha så höga förväntningar på, men jag tyckte faktiskt den första var rätt rolig. Den här gången fanns det ingen konflikt som drev handlingen framåt och knappt någon humor. Bara massa kläder.

6. Cornelis

Norrmannen må vara lik Cornelis, men speciellt bra skådespelare är han inte. Därför blev filmen mest bara ett enda långt ”jaha”.

7. The Expendables

Som jag hade väntat på den här filmen. Stallone är min husgud och senaste installationen i Rambo är en av mina absoluta favoritfilmer. Därför var det en stor besvikelse när alla dessa gamla stjärnor mest framstod som dinosaurier. Riktigt tråkiga sådana dessutom. Det kändes definitivt som att de passerat sitt förbrukningsdatum.

8. The A-Team

Ännu en dumaction som var tänkt att underhålla, men som mest utmynnade i en gäspning. Börjar förvisso roligt, men den är alldeles för lång.

9. Kommissarie Späck

Många roliga inslag och referenser, men som långfilm betraktat är det ännu ett bevis på den tesen jag var inne på längre upp: Parodigenren är ute och cyklar. Zucker och Abrahams, kom tillbaks! Allt är förlåtet!

10. Date Night

Till sista platsen stod valet mellan Date Night och The Experiment. Som synes vann (eller rättare sagt förlorade) den förstnämnda. Trots att jag faktiskt tycker det är rätt roligt, så finns det alldeles för mycket att störa sig på. Även om man tar det för vad det är. Stort plus till Marky Marks ständiga förmåga om att påminna om hur oseriöst han verkar ta sitt yrke.

Vän av ordning kanske hellre hade sett listan i upplagd i omvänd ordning och med facit i hand har ni rätt. Å andra sidan gör det ingen större skillnad eftersom samtliga filmer ovan mestadels är skit. Däremot är jag mycket väl medveten om att jag förmodligen haft ett relativt bra filmår och missat många kalkonskitar (ursäkta språket) och därför lägger jag bollen på straffpunkten till er läsare. Vilken är 2010 års absolut största skitfilm?

The Expendables (2010)

Om man går tillbaks till den här bloggens födelse, på den tiden jag spottade ur mig inlägg om allt och inget, så kommer man hitta hur många inlägg som helst om The Expendables. På den tiden var jag helpeppad och var övertygad om att det här kunde bli det tuffaste jag någonsin beskådat, mycket på grund av en stark kärlek till Sylvester Stallones filmkunskaper och den trivsamma upplevelse Rambo 4 var. Han har alltid haft vett att balansera tillräckligt mycket hundögonsensmoral med manlig action och känslor, speciellt i Rocky- och Ramboserierna.

När han då samlar det gamla gardet, något som var en omöjlighet när alla var på sin topp, är givetvis förväntningarna högt ställda. När man dessutom släpar dit självaste Arnold Schwarzenegger för några timmars avslappnad filmning, där han trycker ut några oneliners till sin bästa ovän Sly, då är det stort. Att Bruce Willis står och garvar med de båda, det är ännu större.

De större rollerna går till folk med mindre stjärnstatus, men som ändå kan det här med dumaction. Dolph Lundgren gör parodi på hela sin karriär med den skogstokige vikingen Gunnar, samtidigt som Jet Li spelar Jet Li och Jason Statham spelar Jas.. och så vidare. Alla får sin stund i rampljuset, vissa mer än andra. Förvånansvärt nog känns det som att Sly agerar lite i bakgrunden, trots att han har mest screentime. Han förtar sig inte.

Det jag beklagar mig över är storyn, som det kanske inte ska ställas några högre krav på egentligen. Stallone kan det här egentligen. Han vet hur man gör simpla historier lagom hjärtskärande, men han har helt lämnat det denna gång. Istället gör han Rambo 4 en gång till. Inte riktigt, men handlingens problem och motor är densamma; påstridig och rättfram tjej fångar Slys hjärta och tvingar ut honom i livsfara. I Rambo 4 fanns det ingen tvekan varför han gjorde det, för den karaktären har inget att leva för. I Julie Benz såg han något värt att riskera allt för.

Varför Barney, som denna underliga karaktär heter, ger sig iväg försöker förklaras med en kraxande Mickey Rourke, som berättar om en hemsk upplevelse i Bosnien. Hipp och happ, Barney packar väskorna och ger sig ut på skjutturné.

Snygg action bjuds det på där alla får göra det de är bäst på. Väldigt blodigt, men jag känner ändå en viss mättnad. Dessutom när det eviga skjutandet aldrig tar slut. Dock blir det en biljakt av kategori välgjord, vilket genast fick mig att tänka på Cobra.

Sen finns det en viktig regel i dumaction: håll koll på handlingen, hur simpel den än är. Börjar man fladdra iväg med sidospår försvinner all spänning. Det är precis vad som händer när Statham ska gullegulla och visa hur tuff han är med sin flickvän.

Jag saknar spänning och även om humorn finns där så funkar det inte riktigt. Jag vill ha mer. Jag vill ha en avslutning utan dess like, men det blir bara massa trötta uppvisningar av olika sätt att döda på. Om man synar djupet hamnar man i Inception-limbo, men om man nöjer sig med yta så blir det ändå en godkänd dumaction med ett gäng gamla gubbar som nog inte har så mycket kvar att ge länge till. Till och med Statham kändes gammal och han är ju ganska ny i gamet.

I vanliga fall hade jag bara kategoriserat den som skön, korkad och snygg action (vilket säger ungefär lika mycket som hela texten ovan) och sen gått vidare. Med Stallone inblandad sitter jag med två kritiska ögon och förväntar mig större ting än så här.

Betyg: 3-/5
Efter 12 timmars betänketid: 2+/5

James Cameron och Rambo

Jag skrev i T2-recensionen att James Cameron är en mästare på uppföljare, eftersom både Aliens och T2 är riktiga storfilmer av högkvalitativa mått. Jag vet inte om det är allmänt känt, men han har även haft ett finger med i Rambo: First Blood Part II (underbart omständig titel), den andra Rambo-filmen i ordningen. Enligt sägnen ska Cameron skrivit manus till The Terminator, Aliens och just Rambo: First Blood Part II samtidigt. Han valde som bekant att fortsätta med de två förstnämnda, medan han släppte Rambo ifrån sig.

Min evige hjälte Sylvester Stallone, som är duktig på att skriva sina egna filmer, tog över Camerons manus och tyckte om vad han läste. Dock var inte Cameron klar när han gav ifrån sig det, så Stallone fick fylla i lite luckor här och där. Det slutade med att den italienska hingsten ändrade så mycket att Cameron påstått att han inte känner igen något från det manus han skrev, förutom vissa krigscener. Däremot är han fortfarande krediterad, tillsammans med Stallone, för manuset.

Jag vet inte vem som skrivit vad, men faktum är att jag tycker om Rambo 2. Den gav underhållning och en liten fördjupning i Rambos personlighet. Även om den var mil från First Blood tycker jag ändå den är en fullvärdig uppföljare. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur den hade kunnat bli om Cameron fullföljt projektet.