De tio sämsta filmerna år 2010

Jag tänkte först följa Ploxs uppmaning att göra en topplista med de bästa filmerna från 2010, men eftersom jag fortfarande har lite för många höjdare kvar att se får det vänta ett tag till. Därför vänder jag på det och presenterar de tio sämsta filmerna från år 2010. Det är viktigt att ha i åtanke att jag oftast försöker välja bort dålig film, även om man måste se lite skit ibland. Därför finns det såklart mängder med filmer som är ännu sämre, men listan nedan får bli en liten anslagstavla med diverse filmbesvikelser.

1. The Traveler

Även om Val Kilmers karriär gått i vågor var jag av åsikten att hur dålig filmen än må vara så skulle scenerna med honom göra mödan värd. Jag hade fel. Knappt igenkännlig och lika knappt närvarande gör han absolut ingenting i en dramaturgisk soppa som inte leder någonvart. En stor besvikelse, som dock gjorde att jag kände mig manad att se fler Kilmer-filmer av betydligt högre kvalitet. Så något gott kanske det förde med sig.

2. Alice in Wonderland

Jag gillar de övriga filmerna av firma Burton-Depp-Bonham Carter (till och med Sweeney Todd) och trodde för några ögonblick att även den här fantasiberättelsen skulle kunna bli en sådär härligt skön verklighetsflykt. Så blev det inte. Allt som hände innan och efter att Alice ramlade ner i hålet var helt okej. Däremellan var det segt som sirap. Var är humorn och berättarviljan, Burton?

3. Vampires Suck

Paradoxalt nog är ett av de roligaste skämten i Vampires Suck en parodi på scenen där Alice ramlar ner i hålet. Det finns många såna småsaker som är på sin höjd rätt roliga, men annars är det ytterligare ett bevis på att parodigenren har kommit av sig. Däremot tycker jag inte den bara är kattpiss. Lite humor finns det allt. Om man letar noga och är på ett väldigt gott humör, vill säga.

4. Scott Pilgrim vs the World

Efter Edgar Wrights sköna Shaun of the Dead och alldeles fenomenala Hot Fuzz var förväntningarna höga när Michael Cera axlade rollen som Scott Pilgrim. Trots alla (ofattbart många) populärkulturreferenser blir det nästan omedelbart outhärdligt tjatigt. Det här var droppen som fick Cera att för en lång framtid bli passerad av Jesse Eisenberg (som minst sagt hade ett bättre 2010) på talangstegen.

5. Sex and the City 2

Kanske inte heller en film som jag på förhand borde ha så höga förväntningar på, men jag tyckte faktiskt den första var rätt rolig. Den här gången fanns det ingen konflikt som drev handlingen framåt och knappt någon humor. Bara massa kläder.

6. Cornelis

Norrmannen må vara lik Cornelis, men speciellt bra skådespelare är han inte. Därför blev filmen mest bara ett enda långt ”jaha”.

7. The Expendables

Som jag hade väntat på den här filmen. Stallone är min husgud och senaste installationen i Rambo är en av mina absoluta favoritfilmer. Därför var det en stor besvikelse när alla dessa gamla stjärnor mest framstod som dinosaurier. Riktigt tråkiga sådana dessutom. Det kändes definitivt som att de passerat sitt förbrukningsdatum.

8. The A-Team

Ännu en dumaction som var tänkt att underhålla, men som mest utmynnade i en gäspning. Börjar förvisso roligt, men den är alldeles för lång.

9. Kommissarie Späck

Många roliga inslag och referenser, men som långfilm betraktat är det ännu ett bevis på den tesen jag var inne på längre upp: Parodigenren är ute och cyklar. Zucker och Abrahams, kom tillbaks! Allt är förlåtet!

10. Date Night

Till sista platsen stod valet mellan Date Night och The Experiment. Som synes vann (eller rättare sagt förlorade) den förstnämnda. Trots att jag faktiskt tycker det är rätt roligt, så finns det alldeles för mycket att störa sig på. Även om man tar det för vad det är. Stort plus till Marky Marks ständiga förmåga om att påminna om hur oseriöst han verkar ta sitt yrke.

Vän av ordning kanske hellre hade sett listan i upplagd i omvänd ordning och med facit i hand har ni rätt. Å andra sidan gör det ingen större skillnad eftersom samtliga filmer ovan mestadels är skit. Däremot är jag mycket väl medveten om att jag förmodligen haft ett relativt bra filmår och missat många kalkonskitar (ursäkta språket) och därför lägger jag bollen på straffpunkten till er läsare. Vilken är 2010 års absolut största skitfilm?

Red (2010)

Efter två mindre lyckade försök att finna underhållning i både The Expendables och The A-Team, så kändes det tveksamt om året 2010 skulle lyckas bjuda på något minnesvärt inom genren dumaction. Red var väl kanske inte den kandidat jag på förhand skulle sätta mina pengar på, främst eftersom Bruce Willis mest bara har känts så plågsamt trött de senaste åren. I Red lyckas man faktiskt göra något roligt av det, tillsammans med en kavalkad av andra gamla stjärnor.

Willis introduceras som en ofarlig gammal gubbe som lever ett tråkigt pensionärsliv i ett blekt villaområde. Hans enda behållning är att kära ner sig totalt i en tjej på pensionsmyndigheten. Bådas liv sätts helt plötsligt i stor fara när ett gäng tungt beväpnade filurer dyker upp och vänder allt upp och ned. Plötsligt rivs en stor story upp om Willis förflutna som CIA-agent och hans nuvarande klassificering som ”retired, extremely dangerous”. Morgan Freeman, John Malkovich, Richard Dreyfuss, Brian Cox och Helen Mirren dyker allihop upp i något sammanhang och försöker antingen hjälpa eller stjälpa vår gamle gubbe.

Stjärnorna gör sitt och när en sån som Malkovich till och med känns lite nedtonad, så förstår ni att det här är en trevlig film med trevliga karaktärer. Visserligen våldsam, men ändå trevlig. När Ernest Borgnine, det gamla gardet förkroppsligat, dyker upp blir stämningen riktigt behaglig. Just den känslan tappade The Expendables bort helt i ivern att vissa att man fortfarande kan vara macho trots att man är gammal.

Red är visserligen lite väl lång, men genom att lunka fram i ett hyfsat tempo där lagom doser humor portioneras ut med lika mängder action, blir det aldrig speciellt tråkigt. Storyn är ungefär lika viktig som Bruce Willis frisyr, men allt är förlåtet när Helen Mirren med sitt maskingevär överglänser alla gubbarna i coolhet.

Betyg: 3/5

The Expendables (2010)

Om man går tillbaks till den här bloggens födelse, på den tiden jag spottade ur mig inlägg om allt och inget, så kommer man hitta hur många inlägg som helst om The Expendables. På den tiden var jag helpeppad och var övertygad om att det här kunde bli det tuffaste jag någonsin beskådat, mycket på grund av en stark kärlek till Sylvester Stallones filmkunskaper och den trivsamma upplevelse Rambo 4 var. Han har alltid haft vett att balansera tillräckligt mycket hundögonsensmoral med manlig action och känslor, speciellt i Rocky- och Ramboserierna.

När han då samlar det gamla gardet, något som var en omöjlighet när alla var på sin topp, är givetvis förväntningarna högt ställda. När man dessutom släpar dit självaste Arnold Schwarzenegger för några timmars avslappnad filmning, där han trycker ut några oneliners till sin bästa ovän Sly, då är det stort. Att Bruce Willis står och garvar med de båda, det är ännu större.

De större rollerna går till folk med mindre stjärnstatus, men som ändå kan det här med dumaction. Dolph Lundgren gör parodi på hela sin karriär med den skogstokige vikingen Gunnar, samtidigt som Jet Li spelar Jet Li och Jason Statham spelar Jas.. och så vidare. Alla får sin stund i rampljuset, vissa mer än andra. Förvånansvärt nog känns det som att Sly agerar lite i bakgrunden, trots att han har mest screentime. Han förtar sig inte.

Det jag beklagar mig över är storyn, som det kanske inte ska ställas några högre krav på egentligen. Stallone kan det här egentligen. Han vet hur man gör simpla historier lagom hjärtskärande, men han har helt lämnat det denna gång. Istället gör han Rambo 4 en gång till. Inte riktigt, men handlingens problem och motor är densamma; påstridig och rättfram tjej fångar Slys hjärta och tvingar ut honom i livsfara. I Rambo 4 fanns det ingen tvekan varför han gjorde det, för den karaktären har inget att leva för. I Julie Benz såg han något värt att riskera allt för.

Varför Barney, som denna underliga karaktär heter, ger sig iväg försöker förklaras med en kraxande Mickey Rourke, som berättar om en hemsk upplevelse i Bosnien. Hipp och happ, Barney packar väskorna och ger sig ut på skjutturné.

Snygg action bjuds det på där alla får göra det de är bäst på. Väldigt blodigt, men jag känner ändå en viss mättnad. Dessutom när det eviga skjutandet aldrig tar slut. Dock blir det en biljakt av kategori välgjord, vilket genast fick mig att tänka på Cobra.

Sen finns det en viktig regel i dumaction: håll koll på handlingen, hur simpel den än är. Börjar man fladdra iväg med sidospår försvinner all spänning. Det är precis vad som händer när Statham ska gullegulla och visa hur tuff han är med sin flickvän.

Jag saknar spänning och även om humorn finns där så funkar det inte riktigt. Jag vill ha mer. Jag vill ha en avslutning utan dess like, men det blir bara massa trötta uppvisningar av olika sätt att döda på. Om man synar djupet hamnar man i Inception-limbo, men om man nöjer sig med yta så blir det ändå en godkänd dumaction med ett gäng gamla gubbar som nog inte har så mycket kvar att ge länge till. Till och med Statham kändes gammal och han är ju ganska ny i gamet.

I vanliga fall hade jag bara kategoriserat den som skön, korkad och snygg action (vilket säger ungefär lika mycket som hela texten ovan) och sen gått vidare. Med Stallone inblandad sitter jag med två kritiska ögon och förväntar mig större ting än så här.

Betyg: 3-/5
Efter 12 timmars betänketid: 2+/5