Gettysburg (1993)

I USA finns det stora rörelser som främst sysselsätter sig med att återuppspela det amerikanska inbördeskriget. Deltagarna är utrustade med lösskägg och tidskorrekta uniformer; de följer samma taktik som användes under det riktiga kriget och de springer dessutom runt på samma platser, främst i Gettysburg där det avgörande slaget utspelades. Långflimen Gettysburg känns till en början som att någon bara ställt ut lite kameror här och där under en sådan återuppspelning, för alla lösskägg och uppenbart oäkta vapen gör inte mycket för att bygga på autencitetskänslan.

Ursprungligen tänkt som en miniserie för TV  var kanske inte heller ambitionerna så höga, men mediamogulen Ted Turner, självutnämnd inbördeskrigsmurvel, tog tag i projektet och bestämde sig för att visa filmen på bio istället. Dessutom satte han sig själv i en mindre roll mitt i stridens hetta. Det var inte bara han som såg chansen i att medverka i denna återuppspelning, återuppspelare från hela landet vallfärdade för att få medverka och bidra med sina expertkunskaper – helt ideellt dessutom.

På IMDb:s trivia-sektion står det att det officiellt är den längsta amerikanska film som har gjorts. Efter lite research visade det sig att det gällde en omklippt version, sådana ger jag inte så mycket för, men oavsett version är den över fyra timmar lång. Den utspelar sig under tre dagar och visar framförallt två stora slag, med tiden däremellan tillägnad karaktärsbyggande och ideologianalyserande.

Det speciella med just inbördeskriget är att det egentligen inte var två fiender som krigade mot varandra. Det trycks hårt på att båda lägrena har svårt att se motståndaren som fienden; ofta har de till och med en nära relation till människorna på andra sidan kullen. Mellan slagen får båda lägren chansen att tala ut. Det sker inte med varandra, om de hade tänkt så långt kanske inte ens kriget varit nödvändigt, men inom lägren går debatten varm. Det visar sig att båda tror hårt på sin sak, men samtidigt är tveksamma kring om de verkligen agerar rätt. Om det är för att filmen inte riktigt vågar alienera sig med halva USA eller om det är ett försök att försonas är oklart, men det är lite lustigt att se på.

Inte bara ideell kraft fanns att tillgå, även utmärkta skådespelare. Martin Sheen har plockat på sig lösskägget och antagit en skum dialekt i rollen som General Lee, som presenteras som den mest älskade generalen i amerikansk historia. Sheen levererar som alltid inlevelse, men jag vet inte hur det är med hans hästvana. Om det är för att han är rätt kort eller om antalet timmar på hästryggen är få till antalet vet jag inte, men General Lee ser i hans tolkning ut att längta efter uppfinnandet av personbilen.

Filmens största stjärna sett till prestation är dock Jeff Daniels, som den godhjärtade överste Chamberlain. Han får inte bara störst utrymme, utan även störst chans att utveckla sin karaktär och faktiskt göra något eget av den. Dessutom är han utrustad med en väldigt elegent lösmustasch.

Andra stora namn dyker också upp, Tom Berenger (som jag alltid blandar ihop med AFV-presentatören Tom Bergeron) till exempel, men den som stal min uppmärksamhet mest av allt var gamle Bond-skådisen George Lazenby. Han dyker upp strax innan tidräknaren slagit över till tre timmar, som en general som ska hjälpa till i det sista och avgörande slaget. Oförklarligt nog verkar han mest intresserad av att signera sin egenskrivna bok i en väldigt märklig sekvens. Efter det lilla inhoppet såg jag inte till honom mer. Det ska dessutom sägas att Lazenby var en av få som inte vill ha lösskägg utan istället satsade på att odla eget, som synes på bilden allra längst ned i inlägget.

Jag inledde med att klaga på autenticiteten, och den är inte så värst slående, men det är ändå något i skolfilmskänslan och den ihärdiga symfonimusiken av Randy Edelman som gör att den känns storslagen. Trots längden blir den aldrig tråkig och eftersom många bollar ur båda lägren hålls i luften samtidigt, blir slagen intressanta att följa just eftersom man fått en diger bakgrund till vad som står på spel. Lägg därtill att när benen väl har somnat på mig som åskådare är det lika bra att sitta kvar där man sitter, det är ju först när man börjar röra på sig som smärtan kommer, därför spelar det ingen större roll om filmen är tre eller fyra timmar.

Gettysburg är precis som den verkar, men med ett stort engagemang lyckas den ändå göra händelserna levande. Att det ser lite lustigt att när soldaterna ger sig på varandra utan vapen och mest ser ut att kramas medan de rullar runt på de öppna fälten, är bara charmigt. Dessutom gillar jag när kanonerna ger ifrån sig så mycket krutrök att man knappt ser något av det myllret av människor som springer runt på fälten.

Betyg: 4/5

Vi avslutar med några bilder på filmstjärnor i lösskägg (och lösmustasch):

Martin "det-går-inte-att-ansa-ett-lösskägg" Sheen

Tom "får-lätt-mjölk-i-skägget" Berenger

Jeff "Mustaschen" Daniels

George "inte-så-imponerande-skäggväxt-här-inte" Lazenby

Inception (2010)

Det verkar vara Leonardo DiCaprio som gäller för mig i år. Först tog han andan ur mig med den fenomenala Shutter Island, nu har han slagit undan benen med Christopher Nolans enastående Inception.

Leo jobbar med att stjäla värdefulla hemligheter från folks undermedvetna medan de drömmer. Fantastiska möjligheter, men som inneburit att Leo förlorat allt han älskat och dessutom är han efterlyst för mord. När möjligheten att försonas med sitt förflutna dyker upp tvekar han inte en sekund. I stället för att stjäla idéer ska han och hans grupp av specialister plantera en. Mer än så kan jag inte riktigt säga, men det blir fartfyllt och som mest rör sig filmer i fyra olika tidsdimensioner- samtidigt!

Blir det rörigt? Ja, det är ju ingen barnlek att hålla ordning på allt. Men är man relativt alert så får man nog inga problem. Jag tyckte i alla fall inte att jag missade någonting, men jag kanske fått allt om bakfoten ändå. Hur som helst är den gemensamma nämnaren i alla olika dimensioner och drömmar Leos saknad efter sin fru, som spelas av den vackra Marion Cotillard. Deras lilla drama ger filmen det djup och den svärta som får en att engagera sig på riktigt.

I övrigt syns bland annat Ellen Page som någon slags arkitekt. Hon försöker febrilt bli av med sin inarbetade Juno-roll, men hon lyckas väl inte riktigt. Det svagaste kortet utan tvekan, men det är ändå inte något värt att hänga upp sig på.

Nolan har säkert missat massa detaljer, som om man skärskådar de inte alls går ihop. Men det gör inget när han lägger på den intensiva Zimmer-mattan till musik och berättar historien med en sån finess att hans tidigare verk Memento känns som ett barnprogram.  Han visar i alla fall att han kan det här med att skriva spännande manus. Det är ju inte första gången, om man säger så. Väldigt imponerande!

Jag vill egentligen vara lite försiktig med att dela ut högsta betyg, det får ju inte gå inflation i betygsättningen, men i det här fallet går det inte att undvika. En solklar femma.

Betyg: 5/5

Först fångade du John Dillinger och virade honom runt ditt lillfinger och fixade femman i min storfavorit Public Enemies. Nu har du gjort det igen med ytterligare en storstjärna. Bra jobbat fröken Cotillard.

Born on the Fourth of July (1989)

Oliver Stone och Tom Cruise är två män som är duktiga på att dela in folk i läger. Antingen älskar eller hatar man. I mitt tycke är Stone i grunden en väldigt kompetent filmskapare, men han har lätt att låta sitt politiska budskap bli viktigare än filmen och dess berättelse. Jag kan inte ge något konkret exempel, men det är min allmänna uppfattning. Däremot tycker jag han verkar vara en sympatisk gubbe, så jag ställer mig någonstans i mittenlägret.

När det gäller Cruise har något gått otroligt fel. Måhända att han är scientolog och har mycket skumt för sig på fritiden, men folk har ju helt glömt av denna mans fantastiska skådespelartalang. Jag har alltid varit ett Tompa-fan och därför gör det ont i mig att han och hans folk har förstört sitt eget rykte så totalt.

Kombinationen mellan dessa giganter borde därför ha potential att bli riktigt bra, så jag förstår inte riktigt varför det tog mig sån tid att sätta mig ner och se Born on the Fourth of July. Kanske har det haft något med den fula framsidan med en close-up på Tom bakom en transparent amerikansk flagga att göra. Eller att han ser enormt löjlig ut i den mustasch och rullstol han så småningom hamnar i.

Cruise spelar Ron Kovic, en Vietnamveteran som under kriget blev förlamad från bröstet och nedåt. Vi får följa hans energiska och optimistiska ungdom som leder till att han frivilligt anmäler sig till kriget, som alltså berövar honom på sin rörlighet och belönar med en rullstol. Det USA han återvänder till är inte samma som det han lämnade, utan en ny generation har vuxit fram och klimatatet har förändrats helt. Han är fortfarande övertygad om att kriget är rättfärdigat, men sakta börjar han få nog av att det land han nästan offrat livet för gång på gång sviker honom.

Att det är en antikrigsfilm råder inga tvivel om, men det Stone gör bra är att han låter båda sidorna tala. Överlag tror jag man måste vara amerikan för att verkligen förstå de båda sidornas argument, vilket gör att hela den politiska delen blir ganska ointressant. Det är inte svårt att räkna ut vart han vill komma, den gode Stone.

Som tur är fokuserar han inte bara på politik, utan även på karaktären Kovic. Sjukhusscenerna är bland det mest gripande jag någonsin sett. Sån vilja Kovic visar upp, samtidigt som han tvingas stirra på sin spya och sitta i sin egen avföring i flera timmar. Hoppet vägrar överge honom på ett imponerande, nästan overkligt sätt. När det väl brister för honom bjuds det på ännu en fantastisk scen. Jag tänker självklart på ”penisscenen”, som inte är värdig att beskrivas med ord. Se den bara.

Kovic finns i verkligheten och stora delar av filmen är en relativt korrekt återberättelse av verkligheten, om man får tro honom själv. Han har förövrigt varit med och skrivit manuset tillsammans med Stone, vilket borde bärga för en realistisk skildring.

När det gäller Cruise tycker jag han är fantastiskt bra. Han börjar filmen som en atletisk och entusiastisk sportkille och slutar som en bitter och rullstolsburen krigsveteran. Det är en rätt stor förvandling och han gör det mästerligt.

Det är en mycket stark film som inte alls är lika patriotisk och flaggviftande som man först kan tro. I själva verket är det en stor känga i sidan på det USA som utan att tveka skickade ut en hel generation av amerikanska män i något som de aldrig skulle kunna släppa eller gå vidare ifrån. Berättelsen om Kovic innehåller allt och är inte långt ifrån att nå full pott.

Betyg: 4+/5