Att göra en film om ett sådant trauma som 9/11 är svårt. Ännu svårare är att göra en film som egentligen inte handlar om terrorattacken, men som använder den som ett katastrofmoment. Den främsta kritiken mot Extremely Loud & Incredibly Close har nämligen varit att den utnyttjar det ofattbara traumat och tragiken på ett sätt som rivit upp sår. Det är mycket möjligt att det är lätt att känna så, men det beror nog också på vilken personlig koppling man har till katastrofen. Fler filmer om temat, mer eller mindre sanningstrogna, kommer garanterat dyka upp ju längre tiden lider. Däremot tycker jag inte att just Extremely.. är ansvarig för något av det den blivit anklagad för.
Oskar är en smått autistisk (ej diagnostiserad dock) liten pojke som blir av med sin far (Tom Hanks) i och med tvillingtornens kollaps. Sorgen är givetvis ofattbar, men på ett väldigt behärskat sätt behandlar Oskar den genom att försöka förstå det ofattbara. Efter att han hittat en nyckel i ett kuvert i sin faders garderob inleder han sökandet efter låset som nyckeln tillhör. Letandet tar honom till alla möjliga ställen i New York och möten med många märkliga människor.
Sökandet är Oskars sätt att hantera sorgen på och hans personlighet gör den ständiga jakten till det enda naturliga. Allra mest intressant är relationen till mamman (Sandra Bullock) som försöker att nå fram till sin son, men som inte klarar av att bryta ner den barriär sorgen har byggt upp mellan dem. Några riktiga starka scener utspelar sig därför mellan de två, där Oskar bland annat säger att han önskat att det var hon som omkommit i stället. Det meningsutbytet är ett av filmens starkaste ögonblick, då Oskar snabbt inser att han talar i affekt och snabbt ber om ursäkt. Han må vara ung och naiv, men hans klipskhet går inte att lura.
Vissa moment gör att berättelsen känns tillrättalagd, men det kompenseras av den oerhörda charm som Oskar står för. Barnskådespel är ett kritiskt område och även om jag oftast är imponerad av själva barnens agerande, är själva karaktärerna svårare att få till. Oskar pratar som en vuxen och är lika neurotisk som valfri Woody Allen-karaktär, fast han bara är runt 10 år i filmen. Att detta fungerar är ingen självklarhet, men Thomas Horn som Oskar finner jag inga fel i. I den mån jag kan bedöma skådespel finns det inget att klaga på, utan han skapar en stark karaktär som är lätt att ta till sig. Däremot finns det moment då hans berättarröst matas ut i hög hastighet som är farligt nära att bli irriterande. Den eftersökta känslan är förmodligen kaos, men det finns bättre sätt att framhäva detta på än genom högljutt gapande.
Historien om nyckeln är egentligen bara en liten del av berättelsen och är egentligen inte så intressant, eftersom det återigen bara är en fasad för sorgearbetet. Det kompenseras dock av den stumme äldre man som hjälper Oskar med letandet. Max von Sydow spelar utan sin röst och använder enbart sin gamla kropp samt papper och penna för att uttrycka sig. Hans närvaro gör att Oskar får möjlighet att reflektera sina egna tankar med någon annan, även om denne inte nödvändigtvis har så mycket att svara med. Frågan är om von Sydows karaktär ens finns i filmens verklighet, eftersom han inte har samröre med någon annan karaktär. Hur som helst fungerar hans symboliska närvaro utmärkt och gör att även mittenpartiet av filmen håller intresset uppe. Innan nyckelhistorien löses upp och det verkliga slutet tar vid försvinner även von Sydow ur handlingen. Kvar är bara Oskar och hans mamma. Till slut har de ingen återvändo, de måste konfrontera varandra. Det blir känslosamt och starkt, samtidigt som filmens tidigare frågor besvaras.
Extremely Loud and Incredibily Loud är ett fint drama om sorgearbetet efter en ofattbar tragik. Trots ämnet upplever jag den ändå som ganska lättsam, främst för att den berättas ur den unga Oskars synvinkel. Det gör samtidigt att den måhända kan kännas tillrättalagd, men jag tycker inte nödvändigtvis det är så dåligt. Det gör den lättare att bearbeta och dessutom lämplig för fler ålderskategorier. Den ger ingen hjälp att förstå det ofattbara, men den berättar en berättelse om en pojkes försök att bearbeta det.
Det Catch Me.. vinner i spänning förlorar den i stämning. Inte för att den glamorösa 60-talslooken på allting gör det mindre stämningsfullt, snarare motsatsen. Det är fullt med färger, fräcka klädesplagg och snygga bilar som lika gärna hade kunnat vara taget från en musikvideo. Allt detta fullföljer Spielbergs ambition att underhålla, vilket han lyckas med. Däremot lyckas han inte beröra. Relationen mellan Hanratty och Abagnale får inte tid att utvecklas och därför känns inte heller relationen så trovärdig. Att Abagnale använder Hanratty som en sorts extrapappa att imponera på utforskas inte mer än att det tas för givet att han ska göra så. Att Hanratty är en påhittad karaktär kanske förklarar en del, speciellt eftersom relationen mellan far och son Abagnale är betydligt mer påtaglig och trovärdig. I rollen som fadern gör dessutom Christopher Walken sin bästa roll sedan det korta inhoppet som krigsveteran i Pulp Fiction.
