De tio sämsta filmerna år 2010

Jag tänkte först följa Ploxs uppmaning att göra en topplista med de bästa filmerna från 2010, men eftersom jag fortfarande har lite för många höjdare kvar att se får det vänta ett tag till. Därför vänder jag på det och presenterar de tio sämsta filmerna från år 2010. Det är viktigt att ha i åtanke att jag oftast försöker välja bort dålig film, även om man måste se lite skit ibland. Därför finns det såklart mängder med filmer som är ännu sämre, men listan nedan får bli en liten anslagstavla med diverse filmbesvikelser.

1. The Traveler

Även om Val Kilmers karriär gått i vågor var jag av åsikten att hur dålig filmen än må vara så skulle scenerna med honom göra mödan värd. Jag hade fel. Knappt igenkännlig och lika knappt närvarande gör han absolut ingenting i en dramaturgisk soppa som inte leder någonvart. En stor besvikelse, som dock gjorde att jag kände mig manad att se fler Kilmer-filmer av betydligt högre kvalitet. Så något gott kanske det förde med sig.

2. Alice in Wonderland

Jag gillar de övriga filmerna av firma Burton-Depp-Bonham Carter (till och med Sweeney Todd) och trodde för några ögonblick att även den här fantasiberättelsen skulle kunna bli en sådär härligt skön verklighetsflykt. Så blev det inte. Allt som hände innan och efter att Alice ramlade ner i hålet var helt okej. Däremellan var det segt som sirap. Var är humorn och berättarviljan, Burton?

3. Vampires Suck

Paradoxalt nog är ett av de roligaste skämten i Vampires Suck en parodi på scenen där Alice ramlar ner i hålet. Det finns många såna småsaker som är på sin höjd rätt roliga, men annars är det ytterligare ett bevis på att parodigenren har kommit av sig. Däremot tycker jag inte den bara är kattpiss. Lite humor finns det allt. Om man letar noga och är på ett väldigt gott humör, vill säga.

4. Scott Pilgrim vs the World

Efter Edgar Wrights sköna Shaun of the Dead och alldeles fenomenala Hot Fuzz var förväntningarna höga när Michael Cera axlade rollen som Scott Pilgrim. Trots alla (ofattbart många) populärkulturreferenser blir det nästan omedelbart outhärdligt tjatigt. Det här var droppen som fick Cera att för en lång framtid bli passerad av Jesse Eisenberg (som minst sagt hade ett bättre 2010) på talangstegen.

5. Sex and the City 2

Kanske inte heller en film som jag på förhand borde ha så höga förväntningar på, men jag tyckte faktiskt den första var rätt rolig. Den här gången fanns det ingen konflikt som drev handlingen framåt och knappt någon humor. Bara massa kläder.

6. Cornelis

Norrmannen må vara lik Cornelis, men speciellt bra skådespelare är han inte. Därför blev filmen mest bara ett enda långt ”jaha”.

7. The Expendables

Som jag hade väntat på den här filmen. Stallone är min husgud och senaste installationen i Rambo är en av mina absoluta favoritfilmer. Därför var det en stor besvikelse när alla dessa gamla stjärnor mest framstod som dinosaurier. Riktigt tråkiga sådana dessutom. Det kändes definitivt som att de passerat sitt förbrukningsdatum.

8. The A-Team

Ännu en dumaction som var tänkt att underhålla, men som mest utmynnade i en gäspning. Börjar förvisso roligt, men den är alldeles för lång.

9. Kommissarie Späck

Många roliga inslag och referenser, men som långfilm betraktat är det ännu ett bevis på den tesen jag var inne på längre upp: Parodigenren är ute och cyklar. Zucker och Abrahams, kom tillbaks! Allt är förlåtet!

10. Date Night

Till sista platsen stod valet mellan Date Night och The Experiment. Som synes vann (eller rättare sagt förlorade) den förstnämnda. Trots att jag faktiskt tycker det är rätt roligt, så finns det alldeles för mycket att störa sig på. Även om man tar det för vad det är. Stort plus till Marky Marks ständiga förmåga om att påminna om hur oseriöst han verkar ta sitt yrke.

Vän av ordning kanske hellre hade sett listan i upplagd i omvänd ordning och med facit i hand har ni rätt. Å andra sidan gör det ingen större skillnad eftersom samtliga filmer ovan mestadels är skit. Däremot är jag mycket väl medveten om att jag förmodligen haft ett relativt bra filmår och missat många kalkonskitar (ursäkta språket) och därför lägger jag bollen på straffpunkten till er läsare. Vilken är 2010 års absolut största skitfilm?

MacGruber (2010)

MacGruber är namnet på en specialagent som i flertalet Saturday Night Live-sketcher får uppdraget att desarmera en tickande bomb, men som varje gång blir distraherad av personliga problem, vilket gör att bomben smäller av. Att det är en parodi på MacGyver behöver knappt påpekas och huruvida det är roligt eller inte kan jag inte svara på eftersom jag inte sett en enda sketch. Anledningen till att jag fick upp ögonen för långfilmsversionen av denna sketchapa är Val Kilmers medverkan som superskurken Dieter von Cunth.

Humorn är väldigt korkad och egentligen av så låg och förutsägbar standard att det inte borde vara roligt. Däremot är Will Forte så grym i titelrollen att jag på något sätt ändå skrattar åt det ena dumma upptåget efter det andra. Att han cruisar runt i en simpel Mazda Miata och tar med sig bilstereon vart han än går passar min humor utmärkt.

Behållningen är dock Kilmer, som alltid. Med hästsvans och ondskefullt leende är han precis så bra som en sån här begränsad karaktär kan vara. Han har bättre komisk tajming än alla andra inblandade, vilket gör att det simpla manusets brister nästan blir väl övertydliga. Han går in helhjärtat dock och även om jag hade velat ha en ännu mer skruvad karaktär, så är det härligt att se att han har både rätt inställning och självdistansen intakt.

MacGruber är en komedi man antingen kan såga sönder och samman eller bara uppskatta för vad den är. Jag väljer det sistnämnda och även om det är rätt långt mellan de riktigt roliga skämten, så är det aldrig speciellt tråkigt. Sen att MacGyvers rättighetsinnehavare visat sitt missnöje och i detta nu överväger med sina advokater om man kan föra ärendet vidare är väldigt underhållande i sig.

Betyg: 3-/5

Felon (2008)

Felon börjar med att visa hur bra Wade Porter (Stephen Dorff) har det. Hans familj är lycklig, det går bra på jobbet och det står klart omedelbart att Porter är en man utan någon ondska inom sig. När denna familjefar av en olyckshändelse hamnar i fängelse påbörjas ett helt nytt liv. Tillsammans med sin cellkamrat John Smith (Val Kilmer) kämpar de för att överleva och för att få träffa sina käraste igen.

Oskyldig som en snöflinga är det lätt att sympatisera med Dorffs karaktär, som sakta men säkert förändras inuti fängelset. Han genomför hela förvandlingen väldigt bra, men för min del är det här en uppvisning av Kilmer. Han säger inte mycket och är mer storväxt än aldrig förr, men han har pondus. När han pratar lyssnar man. Livsfarlig, men ändå respektingivande. Att hans första kommentar är ”you wanna fuck or fight?” är inget annat än klockrent.

Varken manus eller regi är på något sätt unikt, men det gör inte så värst mycket när allt är så väl utfört. Det är i synnerhet imponerande att man lyckas få till delen med den sedvanligt elaka fångvaktaren med taskigt privatliv. Det blir så småningom nyckeln i handlingen och därför är det så förvånande att det är så spännande, trots att handlingen är så standard.

Filmer som på ett någorlunda realistiskt och gripande sätt porträtterar vanliga människor som långsamt bryts ner av fängelset, oavsett om man är fånge eller väktare, är alltid oerhört intressanta. Felon lyckas med det och när slutet dessutom är av riktigt hög klass, så har jag egentligen bara bra saker att säga. Framför allt om skådespeleriet. Varför får inte Kilmer fler storroller? Han är ju helt fantastisk. En av få skådespelare som nästan alltid fångar all uppmärksamhet när han är i bild, oavsett vem han spelar mot.

Betyg: 4/5

Med denna smått förbisedda Kilmer-favorit dansar vi in det nya året och tackar för det som har varit. 2010 är mitt första helår som bloggare och jag ser redan fram emot nästa. Tack för att ni läser och kommenterar. Gott nytt år!

The A-Team (2010)

The A-Team som tv-serie är för mig bara förknippat med Mr T och sena visningstider på tv. Jag har nästan aldrig sett ett helt avsnitt och i ärlighetens namn, trots min stora kärlek till liknande serier som Knight Rider och Magnum, aldrig blivit så värst imponerad. Att göra en påkostad långfilm av konceptet är med andra ord inget som får mig att springa till biografen. När jag dessutom känt en växande trötthet inför dumaction den senaste tiden, så borde jag vara smartare än att se en film jag vet att jag inte kommer uppskatta ändå. Men vad gör man inte för rätten att få tycka till?

Först och främst, det här är ingen film man ska använda den logiska delen av hjärnan till. Actionscenerna må vara snygga, till och med riktigt bra gjorda för att vara en cgi-fest (vilket mest tenderar att bli gäspningar nu för tiden), men det går inte ignorera det faktum att en del saker är stört omöjliga att utföra. Det går inte att huka sig i en vattenbrunn, för att haka sig fast under en lastbil i full karriär i nästa stund. Varför bryter du inte varenda ben i kroppen, du korkade man? Det ska dock sägas att jag så klart ser humorn i det, men en riktigt bra action klarar av att manövrera förbi sådant. Fast då vore det å andra sidan ingen klassisk dumaction.

Jag uppskattar ändå den starka öppningen som håller i förvånansvärt länge, men som allt eftersom tappar mer och mer i både intressenivå och intensitet. När det inte är fullt av action stoppas tempot totalt för att försöka få in lite handling, varpå en totalt malplacerad Jessica Biel dyker upp. Lika snygg som trovärdig, kan man sammanfatta hennes insats med.

Det är roligt att gubben Liam Neeson fått sig en rejäl actionstatus efter Taken och att han tar varje chans att casha in, men jag börjar redan tröttna på honom. Tillbaks till dramagenren, den gör du betydligt bättre. För att nämna några ord om Mr T-ersättaren så förstår jag att det är svårt att slå den ursprungliga mohikanen, men Quinton ”Rampage” Jacksons försök kändes bara uppgivet.

The A-Team är en sådan film som man ska ta för vad den är och hade den haft anständigheten att hålla sig till runt 90-minuterssträcket, så hade kanske humorn räckt till trots allt. Nu blev det lite för många gäspningar mot slutet.

Betyg: 2/5

The A-Team som tv-serie är för mig bara förknippat med Mr T och sena visningstider på Kanal 5. Jag har nästan aldrig sett ett helt avsnitt och i ärlighetens namn, trots min stora kärlek till liknande serier som Knight Rider och Magnum, aldrig blivit så värst imponerad. Att göra en påkostad långfilm av konceptet är med andra ord inget som får mig att springa till biografen. När jag dessutom känt en växande trötthet inför dumaction den senaste tiden, så borde jag vara smartare än att se en film jag vet att jag inte kommer uppskatta ändå. Men vad gör man inte för rätten att få tycka till?
Först och främst, det här är ingen film man ska använda den logiska delen av hjärnan till. Actionscenerna må vara snygga, till och med riktigt bra gjorda för att vara en cgi-fest (vilket mest tenderar att bli gäspningar nu för tiden), men det går inte ignorera det faktum att en del saker är stört omöjliga att utföra. Det går inte att huka sig i en vattenbrunn, för att haka sig fast under en lastbil i full karriär i nästa stund. Varför bryter du inte varenda ben i kroppen, du korkade man? Det ska dock sägas att jag så klart ser humorn i det, men en riktigt bra action klarar av att manövrera förbi sådant. Fast då vore det å andra sidan ingen klassisk dumaction.
Jag uppskattar ändå den starka öppningen som håller i förvånansvärt länge, men som allt eftersom tappar mer och mer i både intressenivå och intensitet. När det inte är fullt av action stoppas tempot totalt för att försöka få in lite handling, varpå en totalt malplacerad Jessica Biel dyker upp. Lika snygg som trovärdig, kan man sammanfatta hennes insats med.
Det är roligt att gubben Liam Neeson fått sig en rejäl actionstatus efter Taken och att han tar varje chans att casha in, men jag börjar redan tröttna på honom. Tillbaks till dramagenren, den gör du betydligt bättre. För att nämna några ord om Mr T-ersättaren så förstår jag att det är svårt att slå den ursprungliga mohikanen, men Quinton ”Rampage” Jacksons försök kändes bara uppgivet.
The A-Team är en sådan film som man ska ta för vad den är och hade den haft anständigheten att hålla sig till runt 90-minuterssträcket, så hade kanske humorn räckt till trots allt. Nu blev det lite för många gäspningar mot slutet.

The Thaw (2009)

Efter den minst sagt bedrövliga The Traveler var det med viss skepsis som jag började titta på The Thaw, en annan lågbudgetproduktion med Val Kilmer i huvudrollen. Att den dessutom döpts om till Arctic Outbreak i Sverige är inte direkt ett bra tecken. Skulle denna man som jag högaktar så, göra mig besviken ännu en gång? Åh nej, Val is back!

Han är inte inte i närheten av fornstora dagar, men lagom mullig och vindpinad i ansiktet skiner han upp med sitt vita leende och försäkrar oss tittare att han vet vad han sysslar med. Han är som klippt och skuren för rollen som forskare och miljökämpe, som tillsammans med sina kollegor hittar en parasit i en nedfrusen mammut, som i sin tur riskerar att utplåna hela mänskligheten. Visserligen försvinner han ur handlingen ett bra tag, men hans blotta närvaro lyfter alla scener. Precis så det ska vara.

Annars handlar det mesta om tre studenter och Kilmers karaktärs dotter, som befinner sig på en öde forskarstation på kanadensiska Arktis. De tvingas ställa sig inför frågeställningen att skydda mänskligheten eller rädda sina egna liv. Svar ja, skaparna har uppenbarligen tittat på The Thing och plottrat ihop ett manus med samma handling, men med betydligt sämre hantverkskänsla.

Med hjälp av ett förvånansvärt fint foto (bilden av den väderbitna Kilmer med de vackra vidderna som bakgrund är fantatiskt snyggt) och bra känsla för relativt realistiska äckeleffekter, blir det ändå en rätt obehaglig och lagom spännande upplevelse. Jag gillar att man vågar hålla ett lågt tempo från allra första början, vilket i förhållande till den korta speltiden fungerar riktigt bra. Inga spänningsdippar eller toppar för den delen, trots en rätt pliktskyldig twist i slutet. Visst kan man störa sig på att skådespeleriet (förutom den prickfria Kilmer) inte direkt är av högsta klass, men då gör man det lite väl enkelt för sig.

The Thaw bjuder på habil spänning, med en alldeles lagom engagerad Val Kilmer och snyggt foto. Mer än så behöver jag inte för att klassa mig själv som nöjd. Om man vill vara på det humöret så har den definitivt sina brister i skådespeleriet i stort och i manuset, som hade kunnat tajtas till ordentligt. Dessutom tror jag inte det är till filmens fördel om man sett The Thing alltför nyligen.

Betyg: 3-/5

The Traveler (2010)

Jag högaktar Val Kilmer och anser han vara en av mina absoluta favoritskådespelare. Förutom att ha varit med i världens roligaste film Top Secret (för övrigt hans debut), så har han medverkat och gjort stort avtryck i både Heat och The Doors. Samtliga är filmer som hamnar på min top 20-lista över personliga favoriter. Heck, till och med i True Romance är han coolare än någon annan. Jag tycker även hans Batman är riktigt fräck, men den markerade också slutet på hans höga stjärnstatus. Sedan dess har det blivit fler lågbudgetproduktioner och färre inhopp i stora projekt. Inget fel i det och jag har till denna dag levt med illusionen att han kan lyfta även den mest värdelösa film till något som i alla fall är sevärt när han är i bild, men oj, så fel jag hade.

I The Traveler spelar han en konstigt sminkad vålnad som dyker upp på en polisstation sent en natt. Långhårig, skrovlig hy och stora mörka kläder berättar att han är en konstig filur. Dessutom visslar han titt som tätt och det är tänkt att vara skräckinjagande, vilket fungerar på de korkade poliserna, men knappast på tittarna. En historia med diverse mord berättas så småningom, men den är så oinspirerat genomförd att man kan tro att det faktiskt inte fanns något manus vid inspelningen. Alla spelar över, utom Kilmer som bara mumlar och tittar in i väggen. Visserligen är han bäst i sällskapet, men inte ens det hjälper när han inte visar något hjärta över huvud taget.

Tillbakablickar blandas med tortyrscener (varav en är riktigt brutal), men det blir aldrig spännande. Inte ens när den obligatoriska twisten kommer lyfter man på ögonbrynen. Det är bara tråkigt, långsamt och totalt meningslöst. Jag hoppas du fick bra betalt i alla fall, Kilmer. I min bok fick din kvalitetsstämpel sig en rejäl törn.

Betyg: 1/5

The Doors (1991)

The Doors är återigen aktuella i och med Sverigepremiären av dokumentären When You’re Strange, som enligt bandmedlemen Ray Manzarek är ”the anti-Oliver Stone. This is the true story of The Doors”. Han syftar givetvis på filmen från 1991 av nämnde Stone med Val Kilmer som Jim Morrison.

Som alltid med biografier finns det ett visst inslag av fiktion. Det tycker jag inte är något att orda om, eftersom Stone inte gjorde en dokumentär. Han gjorde en spelfilm med hans tolkning av The Doors i allmänhet och Jim Morrison i synnerhet. Alla viktiga händelser i filmen är dessutom mer eller mindre återgivna så som det gick till, så nog om det.

I slutet av 80- och början av 90-talet var Stone på väg att bli en gigant. Han hade skrivit Scarface och nått stora framgångar med Platoon och Wall Street. För att inte nämna Född den fjärde juli och JFK. Att han var glödhet när The Doors gjordes är ingen underdrift.

Det gör avtryck i filmen genom en stenhård vision att visa upp Morrison på det sättet Stone upplevt honom. Han förvandlar Val Kilmer till Morrison och återspeglar hela The Doors karriär på lite drygt två timmar

Kilmer går från en ambitiös poet till en destruktiv narkoman, som ser livet mer och mer som lidelse för varje dag som går. Det är hans överlägset bästa skådespelarinsats hittills och det är lite synd att den har fallit lite i glömska genom åren. Han förtjänar större roller.

Det är inte bara Kilmer som är bra, utan även Meg Ryan i rollen som dennes flickvän. Det här var innan hon bara gjorde romantiska komedier och innan alla operationer. Här är hon helt enkelt en vanlig tjej som förälskar sig i en väldigt speciell man.

Deras samspel, plus många andras, tillsammans med den fantastiska musiken skapar ett svårmod av högsta klass. Jag gillar filmer med just svårmod och just nu tycker jag definitivt det här är en av de bättre. Det finns hur många scener som helst som griper tag om mig och som skapar en härlig olustighet.

Måhända att Stone inte gör mer än att ytterligare mytologisera, än att återge sanningen, men för min del spelar det ingen roll. Den fantastiska Kilmer gör Morrison levande och det är allt som behövs. I min bok blir det inte så mycket bättre än så här.

Betyg: 5/5