Topp 20: Mitt filmår 2012

I dessa tider är det vanligt att försöka summera det gångna året, ofta genom att lista de bästa filmerna från året. Eftersom jag är dålig på att se det senaste tenderar mitt urval att vara alltför snävt för att göra en rättvis lista. Jag har till exempel bara sett 14 filmer som har 2012 som premiärår. Inte mycket att skryta om där. I övrigt har jag också sett rätt få filmer, men lyckligtvis har jag prioriterat kvalitet framför kvantitet på ett ganska lyckat sätt. Dessutom har jag gjort återbesök hos många filmer, i synnerhet Woody Allens, under året.

Till förra årets lista hade jag 13 femmor att blanda mellan. I år är förhållandet inte riktigt likadant, endast två femmor har det blivit under året, men förutom fullpoängarna har jag ändå haft ett väl godkänt filmår. Nedan följer mina favoriter från årets filmupplevelser, från 20:e till första plats.

20. Trois couleurs: Bleu (1993)

Den inledande delen i Kieslowskis trikolortrilogi är också den bästa. Berättelsen om en kvinna som förlorar sin familj i en bilolycka och tvingas kasta sig in i ett helt nytt liv är både tankeväckande och gripande. Frihet är filmens tema och även om Kieslowski skickar ut en bombmatta med referenser och metaforer som jag inte förstår, i den mån jag ens uppfattar dem, så är det en enkel och rak berättelse. Kompletteras dessutom av de två följande delarna, även om den med förtjänst klarar av att stå på egna ben.

19. Sex, Lies, and Videotape (1989)

En av de klarast lysande indiestjärnskotten på indiehimlen, som trots att det gått över 20 år fortfarande håller. Den lever alltså inte bara på att den var nyskapande, ty sådana kvaliteter falnar snabbt i upphetsning. Det är en sådan film som bevisar och påminner om att filmer kan göras med bara dialog. Det behövs inte mer än så, knappt ens pengar.

18. The Hudsucker Proxy (1994)

Innan jag såg den här var det en av två osedda Bröderna Coen-filmer för mig (den andre var och är fortfarande Intolerable Cruelty). Med andra ord har jag en bra uppfattning om deras filmer, och framför allt vad det är som gör dem så bra. The Hudsucker Proxy har många och mycket av dessa egenskaper. Den är ständigt rolig, både genom subtila inslag och mer extrema. Den är samtidigt väldigt lättsam, men utan att någon gång bli ointressant. Det är alltså en film som klarar sig igenom motsättningar, precis som Coens övriga filmer. Det är inte nödvändigtvis en av deras bästa, men sannerligen en av deras roligaste.

17. The American (2010)

Ett mördardrama i europeisk miljö, med underbara miljöer av en stilsäker regissör (Anton Corbijn). Mer än så är egentligen inte The American, men den är samtidigt ett bevis på att det ibland inte behöver vara så svårt att göra en lyckad film. Fokusera på en kärna och bygg allt runt omkring den; i det här fallet står fotot i centrum och miljöernas trygghet är vad huvudkaraktären, amerikanen, eftersträvar. Ett stycke finkänsligt drama av hög kvalitet.

16. C’eravamo tanto amati (1974)

Det italienska temat fortsätter med en helitaliensk film, Vi som älskade varann så mycket; om tre vänner som möts för första gången under andra världskriget. Filmen följer därefter deras skilda och gemensamma liv under de nästkommande 25 åren. Inte nog med att det är en gripande berättelse, det refereras även friskt till andra filmer (bland annat genom att Fellini dyker upp som sig själv).

15. Say Anything… (1989)

Tro det eller ej, men Say Anything… är faktiskt Cameron Crowes debutfilm som regissör. Den har dock många av de element som kännetecknat Crowes senare filmer, till exempel ett ypperligt soundtrack och en enkel handling om en kille som kämpar mot alla odds för att nå sina drömmar, i det här fallet att bli ihop med en tjej. I senare filmer har det handlat om att både bli rockkritiker och sportagenter, men här är temat lite enklare.

14. After Hours (1985)

Martin Scorseses komedi om en kväll som urartar är en av de mer avslappnade filmerna i hans digra filmografi, men även ett verk av en oerhört skicklig regissör. Även om temat inte är så allvarligt, är den aldrig så pass lättsam att den blir flamsig. I stället är den ständigt underhållande. Bortsett från Scorseses bunt med mästerverk, är det här en av hans bästa. Utan tvekan är det hans roligaste i alla fall.

13. Brutti, sporchi e cattivi (1976)

En av årets mest annorlunda upplevelser. Med en kopp kaffe framför mig och morgongrus i ögonen satte jag mig för att se det här italienska dramat, som visade sig vara som få andra filmer. Det är en komedi, men samtidigt en av de mörkaste filmer jag har sett. Berättelsen har bara en väg: raka vägen ner i avgrunden. Ingen av karaktärerna lever i en hoppfull tillvaro. Men som sagt, det är en komedi och på något sätt är den rolig. En märklig film som är svår att glömma, men samtidigt mäktig av just den anledningen.

12. The Descendants (2011)

Här hade jag förväntat mig ett trevligt, men tillrättalagt drama med en lagom charmig George Clooney i huvudrollen. Det var väl ungefär vad jag fick också, men jag blev ändå mer engagerad och berörd av familjens och Clooneys karaktärs öde än vad jag först trodde att jag skulle bli. Definitivt värd alla de hyllningar den har fått.

11. Win Win (2011)

Thomas McCarthy börjar bli en stark favorit som regissör. Både The Station Agent och The Visitor var två starka filmupplevelser, vilket följdes upp av detta höjdardrama i indiekostym. Med en humanistisk men lättsam infallsvinkel ger han sig på dysfunktionella människor som på olika sätt hamnat i sammanhang de inte planerat. Med en lysande Paul Giamatti i huvudrollen är det här ett av årets mest lyckade dramakomedier.

10. Der amerikanische Freund (1977)

Ett europeiskt drama i thrillerkostym, med Dennis Hopper som Tom Ripley och Bruno Ganz som dödssjuk mördare. Av olika anledningar blir de vänner och formar en speciell slags gemenskap. Wim Wenders satsar allt på att skapa stark stämning snarare än spänning, vilket leder till en mäktig stund framför tv:n. Det är lätt att bli besviken på att den inte tar de svängar som man först förväntar sig, men jag uppskattar Wenders ambition. Dessutom lyckas han synnerligen väl.

9. American Splendor (2003)

En kompromisslös berättelse i form av hälften dokumentär, hälften biografi. Samtidigt som den är rolig är den gripande, men framför allt handlar den om en ytterst fascinerande människa. När Harvey Pekar guidar oss genom hans liv framgår det hur pass stor del av hans liv som faktiskt är totalt tillägnat hans serier, vilket även denna film blir ett bevis på. En av årets mest oväntade höjdpunkter.

8. The Way (2010)

Med det sista avsnittet av The West Wing, efter ett halvårs maratontittande, färskt i minnet är kanske den här Martin Sheen-upplevelsen färgad av min stora affektion till denna man. Däremot är det fortfarande en stabil och känslosam film om en far som bestämt sig för att slutföra den pilgrimsfärd hans son misslyckades med.

7. Take This Waltz (2011)

Ett av årets starkaste kärleksupplevelser (enbart överträffad av förstaplatsen på listan). Även om själva triangeldramat är högst ordinärt så behandlar regissör Sarah Polley ämnet med stort allvar och med symbolik, vilket skapar starka känslor ändå. Också ett av årets bästa musikupplevelser på film, både med Leonard Cohens och The Buggles hjälp.

6. 1900 (1976)

Det här var årets längsta filmupplevelse. Fem timmar klockade filmen in på, något jag och mitt sällskap faktiskt inte var medvetna om på förhand. Vi visste bara att den var lång, men inte så lång. Tur då att det verkligen är en film att försvinna in i. Genom att följa ett gäng karaktärer genom livet i fascismens Italien skapas ett engagemang och känsla utöver det vanliga. En episk film i uttryckets rätta bemärkelse.

5. Shame (2011)

Med Shame träder vi in på filmer som nästan, nästan nådde hela vägen till mästerverksstämpeln. Årets mest intressanta film, som genom att följa sexmissbrukaren spelad av Michael Fassbender sätter fokus på en annorlunda form av ensamhet och utsatthet. Dessutom är den långsam, tänkvärd och oerhört snygg. En film jag dessutom har sett om under året, med lika stor behållning.

4. Moonrise Kingdom (2012)

Årets mest lyckade dramakomedi, men också en av de snyggaste filmerna jag har sett på mycket länge. Som sig bör när Wes Anderson är i farten är just den visuella delen oerhört genomtänkt, vilket lätt gör att berättelsens eventuella brister slätas över. Så illa är det inte den här gången, då jag finner berättelsen vara både intressant och rolig. I dagsläget vill jag nog utnämnda den här till Andersons bästa.

3. Take Shelter (2011)

Årets bästa psykologiska dramathriller var faktiskt så fängslande att jag såg den två kvällar i rad. Michael Shannons smått galna utseende och påtagliga närvaro passar perfekt i rollen som en man som långsamt verkar vara på väg in i en psykisk sjukdom. Eller? Vad händer egentligen? En riktig höjdare och en film jag garanterat kommer återvända till fler gånger i framtiden. Ruskigt nära full pott också.

2. Lawless (2012)

Här kommer listans första fullpoängare. Visade sig vara en riktig höjdare, som visserligen kan ha varit färgad av en väldigt trevlig visning, men den har många av de element som jag uppskattar hos en riktigt bra film. Bland annat långsamt, men stämningsfullt berättande, blandat med ypperlig musik samt tillfällen att reflektera och känna. Får väl se om den är lika bra den dag jag ser om den, men utan tvekan är det en film jag håller väldigt kär.

1. The Piano (1993)

Den här har jag pratat mig varm om tidigare, bland annat genom att utnämna den till en av de bästa kärleksfilmerna jag har sett. En ordinär berättelse, men i känslosam och stämningsfull kostym. Scenerna på stranden med pianot, eller när en naken Harvey Keitel sopar av detsamma är oförglömliga. Dessutom är pianomusiken samt de känslosamma moment som den stumma kvinnan tvingas genomlida lika trevliga att uppleva som de är att tänka på i efterhand. En film som få.

Wes Anderson #7: Moonrise Kingdom (2012)

För två år sedan såg och skrev jag om samtliga Wes Andersons filmer. Att se en regissörs samlade verk på kort tid ger inte bara en bra inblick i dennes filmstil, utan även problem att hålla isär vad som tillhör vilken film. Oavsett så fick jag känslan av att han gör gedigna filmer som är så genomtänkta att inte en enda färgklick på väggen någonstans i förbifarten är en slump. Däremot har han haft problem att kombinera yta med djup samt humor med allvar. Någon av dessa motsatser har fått ge vika i så gott som samtliga hans filmer, förutom möjligen The Royal Tenenbaums. Med den senaste filmen, Moonrise Kingdom, har Anderson dock äntligen fått till en bra balans.

Med sedvanlig stilsäkerhet introduceras ett ö-landskap där en stor scoutorganisation håller sommarläger. En av grupperna leds av Edward Norton, en perfektionist med stora ambitioner men utan större pondus. När han samlar sin grupp till frukost upptäcker han att en stol är ledig. Han räknar snabbt ut att den unge Sam Shakusky saknas och beger sig därefter till dennes tält. Shakusky har tillsammans med den unge Suzy, permanent bosatt på ön, rymt. Samtidigt får vi berättat för oss att en storm kommer slå till mot ön om bara några dagar. Polisen Captain Sharp (Bruce Willis) åtar sig uppdraget att leta reda på ungarna, tillsammans med scoutledaren (Norton) och den unga flickans föräldrar (Frances McDormand och Bill Murray).

Ytan är som vanligt i Andersons filmer magnifik. Det är ingen underdrift, men den här gången har han nästan överträffat sig själv. Varje scen är som en målning och oerhört detaljrik. Folks skjortor, byxor och nattklädnader matchar allt som oftast med väggdekorationer och övrig omgivning. Kläderna är dessutom mycket specifika för varje karaktär. Murray har hela tiden byxor med vågade (sällan snygga) mönster, Willis har lite för korta polisbyxor med synliga tubsockor. Allt detta gör att det blir ett fyrverkeri av starka färger som tillsammans med de snygga och inbjudande naturbilderna skapar ett fantastiskt foto. Jag brukar inte fokusera så mycket på den varan (främst eftersom jag har lika skarp syn som en gammal gubbe), men i Moonrise Kingdom är det svårt att inte bli fascinerad och hänförd.

Men så finns det ju ett djup också. Alla karaktärer har sina egna problem och drivkrafter. Mestadels skådespelar barnen och de vuxna för sig själva, vilket ställer höga krav på framförallt barnen. Det unga paret, med Jared Gilman och Kara Hayward som debutanter som skådespelare i filmsammanhang, är utmärkta. Deras drivkraft är den stora kärleken till varandra och utanförskapet i sina vanliga liv. Pojken är föräldralös och flickan är starkt påverkad av sina föräldrars kyliga relation. Karaktärerna får tid att utvecklas och med stor humor i berättandet har alla särdrag som underhåller. McDormand kommunicerar till exempel med sin familj främst genom en megafon.

Moonrise Kingdom vänder sig främst till de som gillar Andersons filmskapande. Det finns många som inte klarar av hans stil och förmodligen är det bäst att de hittar på något annat än att se hans senaste. Det blir nämligen knappast mer Anderson än så här. Detta trots att han faktiskt undviker att använda både The Rolling Stones i soundtracket och avsluta filmen med att bilden fryser till i slowmotion. Ett tecken på utveckling, kanske. Hur som helst, en toppenfilm som både bjuder till skratt och allvar. Sådana är jag svag för. Lägg till att det är den snyggaste filmen jag har sett sedan The Tree of Life och jag kan med säkerhet säga att det är Andersons bästa film till dags dato.

Betyg: 4/5

För att komma till samlingssidan med mina texter om Andersons övriga filmer, tryck här. En mindre positiv text om Moonrise Kingdom finnes hos Movies – Noir.

Wes Anderson #6: Fantastic Mr Fox (2009)

De första tio-femton minuterna av Fantastic Mr Fox är en riktig prövning. Hade det inte varit för att jag är så manisk i mitt filmtittande och nästan aldrig avbryter en påbörjad film, samt att jag redan bestämt mig för att skriva om den, så hade jag förmodligen stängt av. Den snygga stop motion-animeringen hjälper föga då hela introduktionen mest är ett myller av karaktärer med kända röster. Lätt förvirrande som inte blir bättre av den konstiga uttrycksstilen. Ibland stoppar nästan Anderson bilden för att verkligen få fram hur snygga ansiktsuttryck han kan göra med rävarna.

Så fort jag fått litet grepp på upplägget och så smått börjat acceptera att Clooneys röst tillhör en räv börjar det likna något. Jag börjar uppskatta den absurda humorn och vissa stunder är den faktiskt så kvick, udda och smart som Anderson hela tiden strävar efter att vara. Det blir lite balansgång där han trillar över några gånger och tvingas börja om, men jag tycker ändå det är rätt roligt efter ett tag.

Handlingen är enkel och går i mångt och mycket ut på att Mr Fox stjäl cider och höns från tre hänsynslösa bönder. De blir vansinniga och tvingar Mr Fox och hans familj att bokstavligen gå under jorden. Väl där träffar de andra djur som tvingats till samma öde. Tillsammans går de samman för att överlista bönderna. Mer än se händer inte, vilket är synd eftersom det blir rätt tråkigt efter hand. Det är inte så att jag sitter och biter på naglarna av spänning och inte sitter jag med leendet intakt heller för den delen. Att Noah Baumbach, som varit med och skrivit manuset och som jag respekterar, inte lyckats påverka handlingen mer är synd och lite underligt. Han borde kunna styra Wes i rätt riktning, men deras samarbete med Life Aquatic inräknat har tydligt visat att så inte är fallet.

Det här är med animerade filmer är egentligen inte min lekplats, så måhända att Anderson får jobba i motvind ändå från början. Mitt slutomdöme blir ändå rätt negativt, trots en del ljuspunkter. Med tanke på hur lite den påverkade mig förtjänar den inte mer än mitt betyg.

Betyg: 2/5

Nu ser jag fram emot Joel Burmans utlovade ”motorsågning”. UPDATE: Nu har den anlänt. Kolla kommentarerna!

Wes Anderson #5: The Darjeeling Limited (2007)

Tre bröder bestämmer sig för att ge sig ut på en spirituell tågresa genom Indien för att lappa ihop förhållandena till varandra och framför allt få ordning på sina egna liv. Äldsta hönset Francis (Owen Wilson) agerar självutnämnd ledare över sina småsyskon  Jack (Jason Schwartzman) och Peter (Adrien Brody) i deras fysiska såväl som psykiska resa.

Omedelbart går det att lägga märke till att Wes Anderson kände att han tappade den svåra balansen humor kontra allvar i Life Aquatic. Här står han betydligt mer stadigt på båda benen, om än med tyndpunkten lutad åt allvar. Det är ett klokt drag för det gör det lättare att ta till sig Darjeeling Limited. Karaktärerna är visserligen enkla, men det finns en bakgrundhistoria att intresseras av och alla tre är synnerligen säregna, men ändå lätta att tycka om.

Detaljerna är som vanligt genomtänkta in i absurdum. Kolla bara själva tåget de färdas i. På extramaterialet får man reda på att hela filmens handling finns målad på tågets utsida, trots att det knappt syns i bild. Sen är det Louis Vitton-väskor, designade kläder och allt möjligt. Det tar aldrig slut, men jag upplevde inte att det störde min upplevelse speciellt mycket. Snarare tvärtom eftersom det skapade ett väldigt enhetlig och fint bildspråk.

Även humorn finns där, men i betydligt mer lågmäld version. Hur knasiga än karaktärerna och händelserna är så finns hela tiden ett stort allvar i själva syftet med resan, vilket verkligen gör sitt för att hålla intresset och engagemanget uppe. Jag blir inte så berörd eller involverad att det räcker till höga betyg, men jag är inte på något sätt besviken på denna oförargliga och fina lilla berättelsen.

Betyg: 3/5

Wes Anderson #4: The Life Aquatic with Steve Zissou (2004)

Med The Royal Tenenbaums lyckades Wes Anderson kombinera sin speciella stil med detaljfixering och snustorr humor men ändå få slutprodukten att fungera. Den låg hela tiden på gränsen, men höll ändå en jämn nivå genom hela filmen. Det är långt ifrån vad man kan säga om Life Aquatic, historien om dokumentärfilmaren Steve Zissou som tillsammans med sin nyvunne son samt idel knasiga karaktärer ger sig ut på jakt efter den ”jaguarhaj” som dödat en gammal kollega och vän.

Premissen är att man uppskattar Andersons humor och stil, inte att man godtar den utan att man verkligen uppskattar den för att få full njutning. Annars hamnar man lite i ett limbo där humorn för det mesta bara når halvvägs till alla de känsloyttringar det är tänkt att man ska nå. Jag tycker väl förvisso att det finns fler roliga inslag än tråkiga, men utan jämnheten är det nästan omöjligt att inte tröttna. Dessutom blir jag smått förbannad när dramaturgin håller så låg klass. Det finns ju ingen handling, något som driver berättelsen framåt. Trots att Noah Baumbach, som har betydligt mer diskbänksrealism i fingrarna än Anderson, varit med och skrivit så märks det inte.

Som vanligt med Bill Murray stjäl han showen totalt. Hans Steve Zissou kan mycket väl vara en av hans bästa roller, men det är så synd att det inte finns någon som kan kontra hans fantastiska framfart. Owen Wilson känns så platt och tråkig att hela far-och-son-dramat omedelbart hamnar i bakgrunden. Det känns mest som en ursäkt för att få ha med Owen och så rolig är han inte att det är värt det. Anjelica Huston och Cate Blanchett lyckas inte heller förmedla något märkvärdigt. Däremot fungerar Willem Dafoe som tysk alldeles utmärkt, vilket även gäller spanjoren vars enda funktion är att han sjunger David Bowie-låtar på spanska.

I slutändan känns ändå Life Aquatic som en enda lång vits utan någon egentlig poäng. Det finns visserligen rätt många inslag jag verkligen uppskattar, men det blir så tydligt när man jämför med The Royal Tenenbaums att Anderson tagit ett kliv tillbaks. Allt detta i ett läge där hans karriär egentligen bara borde skjuta fart uppåt.

Betyg: 3/5

Spider-Man i Wes Andersons tappning

Wes Anderson #3: The Royal Tenenbaums (2001)

Med The Royal Tenenbaums tog Wes Anderson steget fullt ut och lät ingenting komma i vägen för hans stilestetik och underfundiga humor. Med en enorm ensemblebesättning av skådespelare har han skapat en film som helt förlitar sig på att man tycker om hans stil, för annars garanterar jag att man hinner gäspa både två och tre gånger innan filmen är över.

Karaktärerna ges en jättelång och informativ presentation med supersnygga vinjettbilder ackompanjerad av Alec Baldwins gravallvarliga berättarröst. Därför tänker jag inte ge mig på någon ingående handlingsbeskrivning mer än att det handlar om en dysfunktionell familj ledd av pappan Royal (Gene Hackman), den separerade hustrun (Anjelica Huston) och deras barn spelade av Ben Stiller, Luke Wilson och Gwyneth Paltrow. Utöver det dyker upp även Danny Glover, Bill Murray och filmens ena manusförfattare Owen Wilson upp.

Handlingen må vara omfattande men ändå är Tenenbaums en karaktärsdriven film där karaktärerna ärligt talat är tunna som hushållspapper. Nästan ingen har någon sorts emotionell tyngd eller bakgrund, men det gör inte så mycket när skådespelarna är så duktiga och manuset är så fullt av underfundigheter och anspelningar. Hela filmen befinner sig i ett limbo mellan humor och tragik på ett imponerande sätt. Det blir aldrig överdrivet roligt, men det blir inte heller speciellt tråkigt någon gång.

Som jag nämnde i inledningen så står ingenting i vägen för Andersons stilestetik. Det är färgstarkt och snyggt i ett nästan surrealistiskt substitut av New York. Filmens undervattensscen är ett utmärkt exempel på hur konsekvent han är. I både Bottle Rocket och Rushmore finns det poolscener med undervattenskamera. I Bottle är det en person i poolen, Rushmore är det två och i Tenenbaums är tre personer filmade med undervattenskamera. Någon som ser sambandet?

The Royal Tenenbaums är Wes Andersons hittills största och mest fulländade film och rent spontant känner jag att det bara kan gå utför härifrån. Att han sätter krokben för sig själv med att stilistiskt försöka överträffa den här prestationen. Visst finns det svagheter, främst gällande dramaturgin (som präglat samtliga hans filmer), men jag tycker ändå sådant hamnar i bakgrunden den här gången.

Betyg. 4/5

Wes Anderson #2: Rushmore (1998)

Några minuter in på Wes Andersons andra långfilm, Rushmore, upptäcker jag att jag faktiskt redan har sett den. Jag har bara glömt av det, vilket inte händer mig speciellt ofta. Det spelade ingen större roll eftersom jag inte direkt kom ihåg så mycket, allra minst vad jag egentligen tyckte. Så det var bara att se om den.

Max Fischer (Jason Schwartzman) är en ambitiös och talangfull elev på den fina privatskolan Rushmore. Trots att han engagerar sig i allt från skoltidningen till teaterpjäser är han en av skolans mest besvärliga elever. Därför hotar rektorn med relegering om han inte skärper sig. I samma veva blir han kompis med en äldre och förmögen industrialist (Bill Murray) och en änka (Olivia Williams), som båda gör stort avtryck i hans liv.

Jag gillar att den börjar som en annorlunda och mer intellektuell variant av den klassiska collegefilmen, även om den så småningom övergår till en rak kärlekshistoria. Andersons stil känns igen med väldigt genomtänkta scener med tillhörande musik. Allt är väldigt snyggt och stundtals känns det som att man tittar på en reklamfilm, vilket tyvärr har en lite avtrubbande effekt. Jag får lite svårt att ta historien till mig eftersom hela upplägget känns så tillrättalagt och konstruerat. Visst lyckas han med att både förmedla humor och allvar, men ingetdera till 100 procent.

Schwartzman är riktigt bra som Fischer, men filmens främsta prestation är att den introducerade världen för den mer allvarliga Bill Murray. Utan den här rollen är det inte säkert att han hade fått göra Lost in Translation, Broken Flowers eller någon av Wes Andersons övriga filmer. Det är nog så viktigt att poängtera.

Rushmore är intressant och underhållande, men har svårt att hålla takten uppe hela vägen. Ska man bara välja en anledning till att se den så fungerar argumentet Bill Murray utmärkt. Överlag tycker jag nog ändå att Bottle Rocket är lite skönare.

Betyg: 3/5

Wes Anderson #1: Bottle Rocket (1996)

Bottle Rocket var inte bara Wes Andersons första långfilm utan även starten på bröderna Luke och Owen Wilsons skådespelarkarriärer. Tre herrar som många har sina egna uppfattningar om och som verkar ha lika många anhängare som motståndare. Bröderna kanske inte är så uppseendeväckande, men speciellt Owen (som dessutom skrivit filmen ihop med Anderson) har utvecklat en egen skådespelarstil som mest går ut på att se snygg ut. Så snygg är han inte här, snaggad och långt ifrån stjärnpojkeleendet han lagt på sig på senare tid.

Bröderna och Robert Musgrave spelar tre Texaskillar som desperat vill ta sig in i den kriminella världen. Målet är att få jobba tillsammans med den ökände Mr Henry (James Caan) och för att nå dit ”provrånar” de först ett av sina egna familjehem. Senare går man vidare till en riktig bokhandel, men det står klart omgående att dessa grabbar inte är några proffs. Eller som den svenska titeln lyder: (O)organiserad kriminalitet.

Till skillnad från många andras regidebuter så känns inte Anderson så vilsen och stilsökande. Hela upplägget är väldigt säkert och han har dessutom med The Rolling Stones, undervattensscener och en speciell slow motionscen. Sånt som senare har återkommit i nästan alla hans filmer.

Även om tonen är rätt lättsam och dramaturgin tappar flåset efter ett tag, så förmedlar filmen ändå en viss värme. Jag vågar säga att det här är en av de främsta skådespelarprestationerna av båda bröderna Wilson. Med betoning på skådespelare, inte bara komik.

Bottle Rocket är en stark debut från Wes Anderson, som med sin stilsäkerhet, värme och humor faktiskt var en överraskning. Långt ifrån fulländad, men ändå väldigt trevlig.

Betyg: 3/5