Woody Allen: En sammanfattning

Woody Allen har under sex olika decennium skrivit, regisserat och skådespelat i mestadels sina egna filmer, men även medverkat i andras. Med start hösten 2011 började jag skriva om så gott som var och en av dessa filmer (saknas två obskyra titlar till dags dato). Vissa såg jag om, andra såg jag för första gången, några för sista gången. Allt som allt blev det 55 filmer som var för sig fick stå i centrum i varsitt inlägg.

Vissa skrev jag mer om, andra mindre. Förutom några specifika fall har jag dock varit överväldigande positiv och tanken med detta inlägg är inte att sammanfatta mina tankar om dessa filmer, utan att sammanfatta mina tankar om Woody Allen som filmskapare. Genom att relatera filmerna till varandra samt hur Allen verkat utanför filmscenen har jag försökt skapa en bild av en karriär som få andra.

De tidiga, roliga filmerna (1965-1976)

Allens första film, den mediokra men stjärnspäckade What’s New Pussycat, visade visserligen prov på att han var duktig på att skriva roliga repliker, men inte så mycket mer. Inte heller hans medverkan som Bond-skurk i fadäsen Casino Royale ingav något större hopp i faktumet att denne lille pajas (som han snarare sågs som och ofta spelade när det begav sig) skulle komma att göra stor påverkan inom filmbranschen. Dessa prövningar visade åtminstone hur branschen fungerade, vilket slutligen gjorde att Allen ställde ett ultimatum till sig själv: antingen gör han sina filmer själv på sina egna villkor eller så struntar han i det.

Ultimatumet gav ett positivt gensvar eftersom han fick ett lukrativt kontrakt (och kontakt) av producenterna Charles H. Joffe och Jack Rollins. Det var också dessa herrar som från början tog sig an Allen och lotsade in honom både i ståupp- och filmbranschen.  Allen hade initialt ingen ambition att göra karriär inom något av dessa områden, men producenterna såg talang som behövde förlösas. De gav också Allen det förmånliga avtalet att han fick full kontroll över sina filmer mot att han fick anpassa sig efter en stram budget.

Ett typiskt Woody-skämt från den här perioden.

Take the Money and Run var således den riktiga starten på filmkarriären som vi kallar Woody Allens. Det var i sin tur inget mästerverk men visade på ambition och talang att göra något unikt. Att de följande filmerna inte skiljde sig så mycket från varandra, trots att skådeplatserna varierade från så vida platser som 1800-talets Ryssland, framtidens USA till en bananrepublik, spelade mindre roll. Allen visade under dessa år upp en orädd attityd mot att bryta mot berättarstrukturer och var närmast ivrig i att uppvisa var han hämtat sin inspiration från. Allt som allt blev det galna och flippade filmer som närmast går att jämföra med de slapstickkomedier som de refererar till.

Play it Again, Sam är egentligen den enda från den tidiga perioden som uppmanar till ”riktigt” skådespel och påminner mest om de filmer som vi numera förknippar med Allen. Det intressanta är skillnaden mot hur Allen senare skrev sina egna roller. I Play it.. är han en klumpig och klantig ensamvarg med tydliga problem att kommunicera med det motsatta könet. Han är visserligen neurotisk, men inte på ett intellektuellt plan. Till exempel innehåller den en scen där Allens karaktär blir övermannad av sitt duschmunstycke. Bara en sån sak.

Woody som 20-någonting.

Det är svårt att föreställa sig eftersom Allens utseende gör honom väldigt svår att åldersbestämma, men under den här tidiga perioden spelade han ändå karaktärer som befann sig i 20-nånting-åldern. Han var alltså en röst för de unga. Att han redan då visade anlag för skallighet och inte heller verkade så intresserad av samtida populärkultur gör det inte lättare att på fullaste allvar köpa hans roller, speciellt inte med tanke på hur mycket jazz och referenser till betydligt äldre populärkultur som hans filmer innehöll.

Love and Death ger en liten vinkning om att Allen börjat förflytta fokus en aning. Den utspelar sig i 1800-talets Ryssland och Allen spelar Boris, en fegis som uppenbart avviker från de stora ryska männen i hans brödraskap. Anakronismerna haglar, exempelvis genom att Allen har på sig sina karaktäristiska plastbågar och pratar engelska (något alla andra också gör). Det tydligaste är hur medveten Allen var om sina egna styrkor, för till skillnad från hans allra första filmer, börjar han här fokusera mer på sin dialogtalang. Det resulterade i den roligaste filmen av hans tidiga, mycket på grund av hans självförtroende med ordet snarare än sin flexibla kropp.

Det kanske viktigaste inslaget i de tidiga filmerna är Diane Keaton. Hon spelar egentligen liknande roller i samtliga filmer, den flummiga och frigjorda kvinnan, vilket framgår som tydligast i Sleeper. Genom att utnyttja hennes komiska talanger, något som ofta glöms av när hon kommer på tal, skapas sann humor. Hon är den enda kvinnan i Allens karriär som kunnat matcha och vara ett bollplank åt Allens egna humor.

Förändringen (1977-1985)

Med Annie Hall förändrade Woody Allen sitt filmskapande och sin karriär (i den mån han ens betraktar den som en) för alltid. De sketchliknande första försöken till filmer, som slutligen blev både roliga och utmanande, försvann och in trädde verkligheten i stället. Förutom Play It Again, Sam låg fokus i de tidiga filmerna mestadels på fysisk humor eller dialoghumor, inte så mycket på karaktärer eller relationer. Det förändrades helt och hållet med Annie Hall.

Med Annie Hall var det nya bud.

Trots framgångarna med Annie Hall kände Allen att han ännu inte var sin egen röst trogen. Han ville inte göra roliga filmer, men fann det svårt att lämna sin komfortzon. Självförtroendet han fick från framgångarna använde han till att skapa en av hans mest allvarliga filmer: den verkligen gravallvarliga Interiors. Med stor inspiration av Ingmar Bergman och en sorts ”förbjud allt som går att skratta åt”-attityd skapade han ett allvarsamt och samtidigt gripande drama om en trio systrar och deras relationer. Det är också ett tema som han kommit att återvända till ett flertal gånger.

Vidare kan Manhattan sägas vara kombinationen av Annie Hall och Interiors. Den är inte lika hysterisk och banbrytande som den förstnämnda, men inte heller fullt så tungsint och allvarlig som den sistnämnda. I stället fångas lättsamhet och humor, utan för den sakens skull bli tramsig. Sett till relationsdramat är det en av Allens mest lyckade och trovärdiga filmer. I min text om den är jag inne på att den är självutlämnande, något som kan ha föranlett att Allen försökte stoppa den från att över huvud taget visas. Han hävdade att den var för dålig, vilket också är ett tydligt exempel på att han själv har en speciell syn på sina filmer.

Klassisk scen ur Manhattan.

Det självutlämnande kan också varit vad som triggade honom att vända taggarna utåt och göra metafilmen Stardust Memories. Historien om en regissör som tidigare gjort roliga filmer, men som vill sadla om till mer betydande och allvarliga filmer saknar inte referenser till verkligheten. Regissören stoppas dock av kritiker och publik som inte förstår att kreativitet måste frodas, inte återupprepas. Humorn finns däremot närvarande hela tiden och i slutändan är den inte så mycket mer än en ironisk hyllning till 8½, även om den ännu en gång visade att Allen inte gör som någon förväntar sig.

Mindre meta och ironisk var mokumentären Zelig. Här visade sig den tekniska innovatören Woody Allen. Genom att klippa in sig själv i arkivsammanhang (till exempel i Hitler-tal) och filma på ett gammaldags vis skapades en till utseendet trovärdig och gripande berättelse om en identitetslös man. I samma veva spelade han även in den meningslösa A Midsummer Night’s Sex Comedy, som om det inte vore för att en viss Mia Farrow gjorde debut i Allen-sammanhang inte hade spelat någon avgörande betydelse. I stället kom hennes inträde och det förhållande som de inledde med varandra att förändra en hel del under det kommande decenniet (och därefter).

Från att bara ha gått sin egen väg var det nu som att Allen för första gången hade någon han ville imponera på. Tidigare handlade det mest om att uppfylla sina egna visioner, men i och med förhållandet med Farrow förflyttades fokus. Allen började på allvar att utforska annorlunda karaktärer, då främst kvinnor. Om det inte var för att imponera genom sitt skrivande, så var det för att han ville ge roller som intresserade och utmanade Farrow. Det bevisas också genom att Farrow knappt medverkade i någon annans filmer under deras tid tillsammans.

Mia Farrow fick utrymme att göra oväntade roller.

I Broadway Danny Rose fick Farrow sin kanske mest utmanande och annorlunda roll, som en fåfäng diva med svarta solglasögon ständigt framför ögonen. Det är inte en roll som någon på förhand hade trott skulle passa Farrow, som mestadels var känd för mer timida roller då det begav sig. Här fick hon spela ut ordentligt, i ett av Allens mest lyckade avvägningar mellan drama och komedi. Men som sagt, för att hon inte skulle tröttna fick hon en helt annorlunda roll nästa gång det begav sig; som den utsatta och förtryckta hemmafrun i The Purple Rose of Cario.

Från Annie Hall till The Purple Rose of Cairo verkar det först som att så mycket inte har hänt, men ingen film under den här perioden är den andra lik. På åtta år gjorde Allen åtta filmer, där egentligen bara en var dålig (A Midsummer..). Samtidigt återfinns tre av hans bästa filmer någonsin (Annie Hall, Manhattan, Broadway Danny Rose). Ingen av dessa är ett ”säkert kort” utan helt olik både föregående och efterföljande film. Lägg därefter till mokumentären Zelig samt metaparodin Stardust Memories och bilden av en filmskapare med till synes oändlig kreativitet framträder med all tydlighet. Därför är det extra intressant att se vilken väg karriären därefter tog.

Den allvarliga perioden (1986-1992)

Efter ett 80-tal där kombinationen av drama och komedi varit i fokus verkade det nu som att Allen var mer pessimistisk än någonsin, vilket däremot inte gjorde avkall på hans kreativitet. Under sexårsperioden mellan 1986 och 1992 släppte han åtta filmer och medverkade i tre andra som skådespelare, plus att han regisserade ett bidrag till New York Stories. Vissa var visserligen roliga och Allen har aldrig riktigt lyckats slå sig fri från bilden av sig själv som en kronisk sång- och dansman, men jämfört med både tidigare och efter är det här utan tvekan den mest allvarliga perioden.

Farrow spelade mer bekymrade roller senare.

I efterhand är det också lätt att säga att något hände i relationen med Mia Farrow, åtminstone sett till hennes roller. I Hannah and Her Sisters spelar hon den tråkiga, präktiga kvinnan långt ifrån de sprudlande eller åtminstone vimsiga kvinnor hon spelat tidigare. Hon verkade också mindre intresserad av att ens vara med, vilket bland annat är anledningen till att hon i vissa filmer spelare mindre roller än tidigare.

Oavsett är det en period där Allen blandar och ger som aldrig förr. Några av hans allra bästa filmer återfinns (Husbands and Wives, Another Woman), en av hans mest medelmåttiga (Alice) samt en av hans sämta (September). Däremellan återfinns både Radio Days, Crimes and Misdemeanors, Shadows and Fog och Hannah and Her Sisters.

Uppbrottet och den sorglösa Allen (1993-1999)

Husbands and Wives blev slutet på en era, både i form av partnerskapet med Mia Farrow, men även sättet som Allen gjorde sina filmer på. Efter att ha blivit påkommen av Farrow med att ha ett förhållande med hennes adoptivdotter Soon-Yi Previn blev Allen ett namn för skvallerpressen, plus att han tvingades genomgå en vårdnadstvist. Detta påverkade Allens arbete påverkade hans arbete, men inte på det sätt som man först kan tro. I stället sökte han nästan desperat efter något att göra och tog därför en sidoberättelse från Annie Hall som blivit bortskriven och skapade Manhattan Murder Mystery. Dessutom skrev han manuset tillsammans med Marshall Brickman (som även var med och skrev Annie Hall), samt att Diane Keaton återigen spelade den kvinnliga huvudrollen. Man kan alltså säga att Manhattan Murder Mystery var ett sorts steg tillbaka till bekanta jaktmarker igen efter utflykten med Farrow.

Med sin naturliga talang och förmåga att vara rolig gjorde Allen Manhattan Murder Mystery till en av sina mest lyckade och samtidigt mest oförargliga komedier. Detsamma gäller till viss del även de följande Bullets Over Broadway, Mighty Aphrodite och i synnerhet musikalen Everyone Says I Love You. För första gången sedan de tidiga, roliga filmerna verkade det som att Allen såg förbi sina egna visioner och i stället hemföll till rollen som underhållare igen.

Det tydligaste beviset på Allens ambition att bara underhålla.

Ironiskt nog försvann, eller åtminstone reducerades, hans publik i stadig takt också. Inte för att Allen varit speciellt inkomstbringande efter storsuccérna med Annie Hall och Manhattan, men nu var det ett etablerat faktum att Allens filmer inte är några kassakor. Detta sammanföll också med att han hamnade hos olika filmbolag, bland annat Miramax, som i ärlighetens namn mest verkade intresserade av hans kända namn än hans nya filmer. Faktum är också att skandalen med Farrow gjorde Allen till ett lite ökänt namn, åtminstone för de som inte haft så bra koll på honom innan.

Vissa filmer gjorde han mer för sin egen skull, Deconstructing Harry och Celebrity till exempel, men samtidigt såg han fördelar i att låna ut sin röst till Antz. På ett osedvanligt sätt lät han till och med en dokumentärfilmare följa med honom med den Europaturné han gjorde tillsammans med sitt jazzband. Det sammanfaller med bilden av en Allen som långsamt öppnar upp sig, kanske som en effekt av förhållandet med den pådrivande Soon-Yi Previn.

Woodys framtoning förändrades efter han träffade sin nya fru.

Allens karriär går förenklat att kategorisera efter de kvinnor han har varit med. Previn visar med önskvärd tydlighet i dokumentären Wild Man Blues att hon inte är så intresserad av sin makes filmer, vilket kanske också ger uttryck i att han själv inte verkar ta sina filmer på så stort allvar längre. Visserligen har han alltid haft ett distanserat förhållande till dem, men ändå bemödade han sig under 80-talet med att spela in hela September på nytt efter att ha blivit missnöjd med den första inspelningen. Något liknande behövde han däremot inte oroa sig för i den här perioden eftersom ingen av filmerna är att betrakta som dåliga. Inte heller återfinns det några egentliga utropstecken. I stället framstår bilden av en oerhört skicklig regissör som inte tar ut sig tydligare än aldrig förr.

Dikeskörningen (2000-2004)

Mina texter om Allens filmer från början av 00-talet följer samma mönster: en sorts frustration, irritation och ilska över hur allt bara över en natt förändrats. Den skickliga regissören som inte verkade kunna misslyckas med något fick plötsligt svårt med allting. Small Time Crooks gav visserligen bara en föraning om vad som komma skulle, men ingenting kändes otvunget och ledigt längre. Allen agerade sämre än någonsin och skådespelarna han hade med sig kändes både fel och var måttligt intresserade. Detta framgår allra tydligast i den absolut sämsta filmen Allen har satt sitt namn på, den vedervärdiga The Curse of the Jade Scorpion. Den stod för en rejäl dikeskörning där Allen inte lyckades uppnå något av det som han säkerligen fick för sig skulle bli lite underhållande när han började skriva manuset. Den enda trösten är att Allen verkar hålla med om dess uteblivna kvaliteter.

Det inledande 00-talet levererade många frågetecken.

Den följande trion filmer – Hollywood Ending, Anything Else och Melinda and Melinda – var en viss återgång till det stabila filmskapandet, men faktum är att förtroendet för Allen skadades en del av den skakiga inledningen på 2000-talet. Bilden av en lat filmskapare som bara behandlar sina idéer med halvhjärtad insats och gjort en grej av att vara så resurssnål som möjligt gällande egen insats, framstår som svår att bortförklara. Verkligheten var nog att han lade ner lika mycket energi som alltid, det var bara det att kvaliteten i hans skrivande plötsligt fick sig en törn.

Omstart som kringresande (2005-)

Match Point var en omstart i sann bemärkelse. Kritiker och publik upptäckte att Allen minsann kunde göra högklassig film igen, dessutom med en thrillerhistoria som var något annorlunda från vad han tidigare gjort. Inte nog med att Allen lämnat New York för London, det var över huvud taget inte mycket som påminde om att det var en Allen-film det handlade om.

Att han ens hamnade i England berodde mestadels på att det fanns villiga finansiärer där, något som även fick honom att stanna på öarna för de högst mediokra Scoop och Cassandra’s Dream. Fortfarande var han ojämn, men i och med Match Point visade han åtminstone att han fortfarande hade energi och kraft kvar i regiklappan. Detsamma gällde för de framgångsrika Vicky Cristina Barcelona och Midnight in Paris (dundersuccé jämfört med allt som kommit efter Manhattan). Återigen verkar han ha lutat sig tillbaka i underhållarrollen, speciellt utlämnande och utmanande har inte någon av hans senaste filmer varit. Det tydligaste exemplet på detta är utan tvekan den totalt sorglösa To Rome with Love.

Cate Blanchett instrueras under inspelningen av Blue Jasmine.

Om inte Allen får för sig att ännu en gång ändra bana är nog den oförargliga underhållningen den väg han kommer fortsätta på. I sommar har Blue Jasmine premiär, vars handling fortfarande är oklar, men enligt Wikipedia handlar det om en New York-kvinna i livskris. Inte direkt ett obekant ämne för Allen, men det är inte heller vad som bör förväntas av honom. För en filmskapare som i snart 60 år har underhållit med alla dess olika former av berättelser, om än ofta med liknande utgångspunkter och infallsvinklar, så är det dumt att räkna ut Allen. Är det något historien har lärt oss är det att han bara gör det han vill. Oavsett börjar och slutar det med att sitter vid sin skrivmaskin i sitt skrivrum på Manhattan, vilket han nog hade gjort även om det inte råkat finnas en studio villig att finansiera filmatiseringar av hans små idéer.

***

Här återfinns samlingssidan för den nu avslutade Woody Allen-genomgången.

To Rome with Love (2012)

Sedan Woody Allen lämnade sin trygga hemvist i mitten av 00-talet har han närmast agerat som en frilansande reklamfilmsregissör åt olika städers turistbyråer. Vicky Cristina Barcelona bestod av den ena vackra vykortsvyn efter den andra, på samma sätt som Paris i Midnight in Paris sällan sett mer inbjudande ut än i det inledande montaget. Gemensamt har båda dessa filmer att de är väldigt bra, mycket på grund av att Allen haft något han velat berätta. I den tredje och (i nuläget) avslutande filmen i ”vykortstrilogin” är det däremot inte lika självklart att det fungerar lika bra, även om Italien är ett land Allen tidigare visat stor fascination och uppskattning för.

Något Allen också gjort tidigare är så kallade episodfilmer, som ofta får vara en sorts ventil för olika idéer som var för sig inte riktigt räcker till en film. Några exempel på det är bland annat Stardust Memories, Radio Days, Deconstructing Harry och nu To Rome with Love. Det finns en grundhandling, men den är blandad med inslag och berättelser som är så gott som självständiga. Det är extra tydligt i To Rome with Love, där jag faktiskt inte kan avgöra om det finns en grundhandling. Det vore väl i så fall att staden i centrum har en speciell påverkan, för i övrigt har inte berättelserna så mycket med varandra att göra.

Se vem som är tillbaka på duken igen.

En av de fyra berättelserna innebär att Allen i egen hög person dyker upp på duken igen, för första gången sedan Scoop, i en roll som en neurotisk gubbe som gnäller över att han inte fått det genomslag i sin operaregissörskarriär som han önskat. Hans fru (Allen-bekantingen Judy Davies) verkar lagom trött på hans ständiga klagande och tröstar därför med inlärda fraser om hur missförstådd och före sin tid maken är.

Anledningen till att de ens befinner sig i Rom är för att träffa sin dotters italienska svärföräldrar. För att spetsa till det är givetvis hela den italienska familjen kommunister, i synnerhet sonen. Kulturella motsättningar blir fördelningsnyckeln i den humoristiska formeln, vilket inledningsvis fungerar ganska väl. Skämten är visserligen väldigt simpla, till och med för att vara med Allen-mått mätt, men de fungerar. Det är till exempel mer sting i Allen den här gången än i Scoop (där han dessutom drog samma skämt hela tiden).

Om Allen-berättelsen, som senare utvecklar sig mer till en fars, är rolig i sin enkelhet, är de övriga mer oförståeliga. Berättelsen om det nygifta paret Antonio och Milly som bestämt träff på ett hotell, men där Milly tappar sin telefon och går vilse i Rom, är mest bara märklig. Förevändningen är svår att köpa, men lyckligtvis innehåller den några roliga moment (bland annat där Penelope Cruz spelar prostituerad). Den här berättelsen agerar mest bara transportsträcka dock.

Roberto Benigni i gamal van pose.

Mer oförståeligt ska det dock bli, men ändock trevligt när Roberto Benigni gör sin första stora roll sedan La Vita è Bella. Han spelar en vanlig arbetare som en vanlig morgon plötsligt hamnar i pressens rampljus. Utan förklaring blir han en superkändis och till en början ställer det till stora problem för honom, han är ju bara en vanlig Rom-bo, men när han vänjer sig vid rampljuset råder andra tongångar. Vad Allen vill ha sagt här är oklart, att det är lite kul att vara kändis känns inte direkt som något han skulle vilja proklamera. Den här berättelsen tenderar också att vara transportsträckor, men räddas mycket av Benignis skickliga överspel.

Allra mest oförståeligt blir det i den sista berättelsen (även om de berättas parallellt). Alec Baldwin dyker upp i en Allen-film igen efter att ha synts som spöke i Alice. Även den här gången står han för något övernaturligt, då han i en promenad i sin gamla hemstad stöter på den betydligt yngre Jack (Jesse Eisenberg, och han återkommer vi till snart). Jack är också arkitekt, precis som Baldwins karaktär, och det visar sig att Jack bor i samma lägenhet som Baldwins karaktär gjort 20 år tidigare. Faktum är att likheterna bara radas upp efter varandra. Även om det inte sägs rakt ut spelar Baldwin en äldre version av Jack, vilket också förtydligas genom att Baldwin i resten av filmen rör sig osynlig för alla utom Jack.

Att inte förklara något övernaturligt är typiskt Allen, det gjorde han så sent som i Midnight in Paris, och ofta är det nästan nödvändigt för att få själva gimmicken att fungera. Därför har jag inga invändningar mot just användningen här, men jag förstår inte syftet. Resten av berättelsen går nämligen ut på att visa upp Jacks kniviga situation; han är tillsammans med en snäll, trevlig och intelligent kvinna (Greta Gerwig), men kan inte låta bli att attraheras av en betydligt mer spännande och sensuell skådespelerska (Ellen Page), tillika väninna till sin fru. Triangeldramat är föga spännande och dessutom något Allen utforskat otaliga gånger redan. I den bemärkelsen fyller Baldwins spöke (eller vad det nu ska föreställa) en viss funktion, då han hela tiden påtalar vilken klichéfylld situation Jack befinner sig i. Det är princip som att Allen minsann vet att han utforskat denna jaktmark tidigare, men att han inte bryr sig och är mån om att alla ska vara medvetna om det.

Baldwin är med som ett vakande öga.

Att Eisenberg dessutom sätter rekord i att spela över i sin iver att imponera på Allen underlättar inte heller. Av alla imitatörer vi hitintills fått stifta bekantskap med är Eisenberg den sämsta, vilket John Cusack i Bullets Over Broadway ska vara nöjd över. Det hjälper inte heller att Page inte direkt lyckas fylla rollen som i filmen beskrivs som ”extremt sensuell”. Dålig casting kombinerat med dåligt skådespel  och tråkig berättelse gör den här till värre än transportsträckor, det här är i själva verket gäspframkallande.

Dock (nu kommer den något ursäktande vändningen) ska det sägas att inramningen är så oerhört oförarglig och trevlig att själva handlingens tillkortakommanden faktiskt inte gör så mycket. Jag tänker inte säga att ”Allen har gjort sämre”, även om han sannerligen har gjort det, men faktum är att som en lättsam komedi fyller den sin funktion. Att den består av några roligare segment än andra är dessutom inte så märkvärdigt. Förutom just Baldwin-Eisenberg-debaclet hade jag inga problem att fördriva tiden. Därför är det med glädje som To Rome with Love kan läggas i den omfattande godkänd underhållning-högen.

The Sunshine Boys (1996)

Woody Allen avböjde att regissera The Sunshine Boys i början av 70-talet, men 20 år senare hamnade han ändå under dess titel. I en Hallmark-producerad tv-filmatisering som enbart skådespelare, märkligt nog. Anledningen att jag inte skrivit om den tidigare är för att jag helt enkelt inte lyckats få tag på den, men nu är den alltså sedd.

***

För en man som medverkat i över 50 filmer (de flesta skrivna och regisserade av honom själv) är det anmärkningsvärt att Woody Allen knappt har haft att göra med remakes. I en bransch som ständigt, i synnerhet de senaste 20 åren, anklagats för sin brist på originalitet har han ständigt varit en kreatör. Fast skyldig är han ändå. I denna remake av The Sunshine Boys har han visserligen inte större del i än att han spelar en av rollerna. I efterhand har han motiverat det med att det var bra betalt för två veckors arbete, som dessutom inte krävde att han behövde lämna New York. Om det är regelrätt remake eller bara en nytolkning av en pjäs går att diskutera, men om den på något vis ska utgöra något unikt i Allens karriär behöver vi kalla den för remake. Annars finns det nämligen inte så mycket att hämta.

Handlingen är så gott som identisk med förlagan. Två gamla gubbar har en gång haft en framgångsrik show där de mest bara klagat och gapat på varandra, något som publiken uppfattat som roligt. Gubbarna fortsätter dock att vara varandra i luven även utanför scenen och har därför på ålderns höst ingen vidare kontakt med varandra. Eller någon annan för den delen. Peter Falk spelar den ”vitsige” Clark, Allen spelar bollplanket Lewis. Några uppdateringar har gjorts i form av att referenser till samtida komedifenomen har slängts in, till exempel nämns både Robin Williams och Seinfeld i dialogen. Uppdateringarna har för övrigt gjorts av självaste Neil Simon, den ursprungliga upphovsmannen till både filmatiseringarna och pjäsen. Själva drivkraften är återigen att någon, i det här fallet en högt uppsatt chef på Warner Brothers, vill filma en comebackfilm med de två åldrade komiska genierna. Till en början ser det ut att aldrig kunna fungera, sedan bestämmer gubbarna sig för att förenas och överkomma alla motsättningar.

Innan någonting annat sägs måste det mest uppenbara påpekas. Peter Falk är totalt värdelös. Inte nog med att han pratar konstigt, som att han har något i munnen hela tiden, han bevisar med tydlighet att vem som helst inte kan vara rolig. Inte för att hans repliker är så roliga, men hans sätt att leverera dem på är under all kritik. Det verkar dock inte bekomma honom. Falk verkar nämligen tycka att han är världens roligaste man. Karaktären ska vara jobbig, hans ständiga skämtande ska vara enerverande, men han ska samtidigt vara rolig. Det ska vara en gubbe som man förstår att folk skrattar åt. Jag kan inte för mitt liv få känslan av att någon någonsin har betalat för att lyssna på denne självupptagne och elaka man. Jämförelsen med Matthau i originalet påvisar med ännu större tydlighet skillnaden i komisk talang, vilket gör att den ena karaktären fungerar betydligt bättre än den andra. Trots att de i korthet säger samma saker.

Kanske är jag part i målet här, men Allen är aningen bättre. Som så ofta när han spelar i andras filmer är han nedtonad och seriös på ett annat sätt. Inget flamsande och nervöst stammande här inte, utan han gör en rak och avslappnad karaktär. Han verkar finna ett större lugn när han befinner sig under en annan regissörs vingar. Tyvärr utnyttjas inte hans komiska talang så värst, utan han får bara vara bollplank till Falk. Det är dock inget bara, han tvingas till exempel utstå både mordförsök och den oändliga diskussionen kring huruvida Falk ska säga ”enter” eller ”come in”. Det som är komiska element i originalet är här bara tragedi. Dessa gubbar bör inte vara i samma rum, faktum är att de aldrig bör ha haft något med varandra att göra. Det finns ingen underliggande kärlek eller respekt, utan bara hat och missämja mellan dessa två.

När Falks karaktär så småningom, efter ett olidligt segt och misslyckat försök att spela in första scenen till deras comeback, råkar ut för en hjärtattack får han inte bara ett märkligt besök av en sjuksköterska spelad av Whoppi Goldberg, utan plötsligt allas empati. Den brorsdotter (Sarah Jessica Parker, av alla) han hela filmen varit elak mot, trots att det är hon som gett honom världens chans att både tjäna pengar och få fart på karriären igen, och Allens karaktär pratar plötsligt om honom som om det vore världens snällaste, ömmaste man.

Allen själv ser i vanlig ordning aldrig om sina egna filmer, och ännu mindre intresse har han för filmer han själv varit med i. I det här fallet har han nog gjort rätt, för även om den var plågsam för mig att se på, så kan det verkligen inte varit en barnlek att spela in den heller. Inte konstigt att han året efter skapade en scen tillsammans med Djävulen i Deconstructing Harry. Att renas från det här åbäket kräver nämligen extrema åtgärder.

Woody Allen: A Documentary (2011)

En över tre timmar lång stund med bara Woody Allen kräver givetvis att man har ett visst intresse för mannen i fråga. För Woody Allen: A Documentary bjuder på hur mycket som helst, bara man är intresserad. Den visades förvisso i en kortare version (som jag inte har sett) på bio, men i originalversion är det två delar på 110 respektive 80 minuter. Allt från hur Allen slog igenom som skämtskrivare till hur han slutligen blev etablerad regissör presenteras, samt inblickar i stora privata händelser och en genomgång av ett tilltaget gäng viktiga filmer. I korthet är det allt man kan önska sig av en dokumentär med det här namnet.

Den första delen är den bästa. Här presenteras och berättas saker som inte har berättats tidigare, åtminstone inte i ett så tydligt sammanhang. I någon av mina texter om Allens tidiga filmer nämnde jag hur pass nära det var att han inte hamnade i filmbranschen. Det påvisas extra tydligt här, i själva verket var det inte ens en ambition ursprungligen. Allen var från början en stor komisk talang, men blyg och ointresserad av bekräftelse. Med hjälp av sina agenter nästan tvingades han in i ståuppbranschen, varpå han blev ett stort namn. Likaså var det med filmandet. Det var agenterna, senare  producenterna, Jack Rollins och Charles H. Joffe som gav honom möjligheten att skriva manuset till What’s New Pussycat, där Allen skrev in en roll till sig själv. Hans upplevelse med filmbolaget var dock negativ och han svor på att aldrig mer göra en film om han inte fick full kontroll över den. Producenterna såg talangen i sin adept och lyssnade. Resten är, som man säger, historia.

Det blir ännu tydligare hur pass stort steget var från hans ursprungliga inriktning som komiker till de tyngre och mer allvarsamma stunderna, exempelvis i form av Interiors och Manhattan, när dessa visas sida vid sida med de lättsamma, tidiga filmerna. Detta styrker också min åsikt att Allen i princip alltid varit nyskapande, åtminstone fram till mitten av 90-talet, vilket också dokumentären anser.

Den andra delen är tyvärr inte lika intressant, åtminstone inte om man har sett filmerna i fråga. Upplägget är i korthet att ett klipp från en film visas, en filmkritiker sätter den i ett sammanhang och någon medverkande berättar något från inspelningen. Dessutom säger Allen några ord om vad hans tanke med filmen var samt hur bra/dålig (oftast det sistnämnda) han anser den vara. Sedan rullar det vidare. Vissa filmer får mer uppmärksamhet än andra, vissa nämns inte ens. Till exempel diskuteras Husbands and Wives, i mitt tycke Allens bästa, men enbart ur ett annat perspektiv än själva filmens kvaliteter.

Anledningen till att Husbands and Wives hamnar i bakgrunden är dock simpel och självklar; det är här privatlivet kommer in. Skandalen med att Mia Farrow ertappar Allen med att ha ett förhållande med hennes adoptivdotter behandlas på ett rättvist sätt och även om Farrow lyser med sin frånvaro behandlas hon med respekt. Det mest intressanta här är hur pass oberörd Allen är och alltid verkar ha varit av all uppståndelse kring detta. Det understyrks även av personer i hans närhet.

Annars finns det en del roliga ögonblick, till exempel  när Allen visar den skrivmaskin han skrivit alla sina filmer på samt guidar oss på en tur i sina barndomskvarter i Brooklyn (det sker dock i del ett). Triviala ögonblick, men ack så trevliga och gör att det inte bara blir en nördgenomgång. Det sistnämnda är något jag gärna hade haft mer av, jag hade till exempel velat höra mer om de mindre kända filmerna. Utan att kokettera så sägs det inte mycket om de aktuella filmerna eller om Allen som jag inte redan har läst, kanske till och med skrivit om här på bloggen. Därför är den sista timmen lite av en transportsträcka.

Woody Allen: A Documentary är så bra som man vill att den ska vara. Jag skulle inte tveka att rekommendera den till en som inte vet något om Allen, det är ju faktiskt i grund och botten en unik inblick i filmskapande. I den målgruppen befinner sig nog de flesta som läser den här texten. För de riktigt intresserade är den dessutom ett bra komplement till Wild Man Blues, en dokumentär som är betydligt mer privat och visar sidor av Allen ingen utomstående sett tidigare.

Midnight in Paris (2011)

Kvaliteten på Woody Allens filmer har inte alltid varit lika med hur mycket pengar filmerna i fråga har dragit in. Oftast drar filmerna inte in så mycket pengar alls, i synnerhet inte i USA. Ibland händer det däremot att publiken får upp ögonen för Allen och upptäcker hans sanna kvalitet. Det är svårt att prata pengar i sådana här filmsammanhang utan behöva att ta hänsyn till inflation och andra omständigheter, men hur man än vrider och vänder på det så visar de flesta beräkningar att de mest framgångsrika filmerna rent finansiellt har varit Annie Hall, Manhattan och Hannah and Her Sisters. Det är samtidigt en trio filmer som de flesta nog kan vara överens om tillhör Allens bästa verk. På 2000-talet fick Allen ett kritikeruppsving i och med Match Point, men faktum är att den bara drog in lite mer än hälften av vad Midnight in Paris gjort. Med andra ord är det med fog som den nyss nämnda trion kan utvidgas till en kvartett med Midnight in Paris som den fjärde medlemmen. Den har också gemensamt att den inte behöver skämmas för sin kvalitet, ty den tillhör utan tvekan en av Allens finaste stunder på jorden.

Innan den dissekeras måste den sättas i ett Allen-sammanhang. Lika svårt som han verkar ha att komma på ny idéer stundtals, lika svårt blir det att skriva om hans nya filmer utan att referera till hans äldre verk. Till att börja med är det inledande Paris-montaget, där stadens turistbyrå får sig serverat ett smörgåsbord av vackra stadsbilder, en färgversion av vad Allen gjorde för New York i Manhattan. Inget fel i detta över huvud taget, det fungerar med den äran i båda fallen. Sedan trillar förtexterna igång med det traditionella typsnittet, men denna gång inte ackompanjerad av jazzmusik. I stället får vi höra en dialog mellan filmens huvudkaraktärer som direkt etablerar vilken väg vi vandra skall. Gil (Owen Wilson) pratar om hur han älskar Paris, att han vill bo och verka där, medan hans blivande fru (Rachel McAdams) är betydligt mer kallsinnig och pratar om att hon aldrig vill leva utanför USA. De håller inte med varandra om någonting och alla som någonsin har sett en film innan vet att vårt par förmodligen inte kommer vara speciellt goda vänner 90 minuter senare.

I den imaginära boken ”karaktärer i Woody Allen-filmer”, som Allen förmodligen har memorerat till punkt och pricka, finner vi genast karaktärerna vi precis blivit introducerade till. Gil är en framgångsrik manusförfattare av Hollywood-filmer, men drömmer om att egentligen skriva böcker och kämpar därför med sin debut. Den stora skillnaden mot de tidigare kämpande författarna vi fått stifta bekantskap med är att Gil är en sympatisk och sannerligen optimistisk individ. I vanliga fall brukar Allen måla dessa med många lager neuroticism och dessutom göra dem löjliga i sin självupptagenhet. Detta är Gil förskonad ifrån och han är uppenbarligen en karaktär Allen håller varm. Detta är också intressant eftersom han delar en del drag med Allen själv. Gils kärlek till Paris är inte helt olik Allens egna. I Wild Man Blues berättar han till exempel att han alltid sover några nätter i vansinnigt stora hotellrum i Paris innan han reser vidare inom vår världsdel. Eftersom resorna hit blivit mer frekventa sedan 90-talet är det oklart om han fortsatt med denna vana, men där och då beskrev han Paris som sin andra stad; en kärlek Midnight in Paris inte direkt motbevisar.

Inez å sin sida är ännu en kvinna som inte förstår kreatörens måsten och drivkrafter. Att hon och Gil har många olikheter är svårt att missa, men frågan är om de någonsin har haft några likheter. Hur träffades de och hur i hela fridens namn blev de ett par? De är inte överens om någonting någon gång under filmens lopp. Kanske är Gil annorlunda hemma i Beverly Hills, men deras förhållande gör ingen av de deltagande parterna speciellt lyckliga. Ännu tydligare blir deras olikheter då Inez föräldrar ständigt är närvarande. Som sig bör med svärföräldrar i Allens värld är de både republikaner och totalt ointresserade av kultur.  Inez, Inez föräldrar och alla andra karaktärer finns dock bara till för att påvisa hur pass låst och missförstådd Gil är. Gil i sin tur är den enda det är tänkt att vi ska bry oss om, vilket också fungerar ganska väl. Det är även ett bra sätt att påvisa hur pass tråkig ”verkligheten” är, till skillnad mot den fantasivärld som Gil lite senare får förmånen att träda in i.

På samma sätt som Allen ofta har låtit sina filmer förlita sig på en gimmick, i synnerhet i början av 00-talet, gör även Midnight in Paris det. En sen natt sitter Gil på en trappa på en ödslig sidogata, när en gammal veteranbil från 20-talet plötsligt stannar till och plockar upp honom. Det visar sig innebära en resa tillbaka till 20-talet (en tid Gil hela filmen pratat sig varm om) och möten med hela den tidens kulturelit. En excentrisk Hemingway, en charmig F. Scott Fitzgerald och en skönsjungande Cole Parter är bara några ur karaktärsfloran. Här är det lätt att bli påmind om sina tillkortakommanden inom litteraturhistorien, men Allen spelar inte smart, utan förlitar sig i stället på extrema karaktärstolkningar mer liknande karikatyrer än naturtrogna tolkningar av de kända namnen.

I detta moment möter han den fiktiva Adriana (Marion Cotillard) som genast fångar Gils hjärta. Hennes karaktär är en i raden av förföriska och exotiska kvinnor stöpta ur samma form som Scarlett Johanssons karaktär i Match Point, eller som Charmaine i You Will Meet a Tall Dark Stranger, eller Sydney Pollacks nya ragg i Husbands and Wives. Allen älskar uppenbarligen att skapa triangeldrama med en tråkig kvinna i ena hörnet och en artistisk excentriker i andra. Se där, där kom jag även att tänka på Vicky Cristina Barcelona.

I det här momentet lyfts Midnight in Paris huvudfråga fram på tydligast möjliga sätt: var det verkligen bättre förr? På samma sätt som Gil suktar efter 20-talet åtrår nämligen Adriana 1890-talets Paris. Gil blir helt oförstående – ”du lever ju i drömmen” – men budskapet klarnar så småningom. Oavsett vilken era man verkar i längtar man efter en annan, verkar vara Allens ståndpunkt. Att påpeka det meningslösa i att drömma sig bort är inte heller något som är helt obekant i denna mans filmlista och det låter han göra tydligt även denna gång. I The Purple Rose of Cairo (som ofta nämns i samma andetag som just Midnight in Paris) behandlas exakt samma tema, fast där är Allen ännu mer angelägen om att påvisa verklighetens brutalitet. Här är han mer försiktig och förlitar sig på att budskapet går fram även utan hans ivriga påmaningar. Han verkar också mer öppen för diskussion, vilket leder mig till slutsatsen att han är lite mer tillfreds med sin tillvaro i dag än för 25 år sedan. Jämför till exempel den känslomässiga tonen i slutet av The Purple Rose of Cairo med Midnight in Paris.

Avslutningsvis vill jag understryka hur välförtjänt Midnight in Paris är alla sina framgångar och hyllningar. På samma sätt som den är oförarglig och trevlig, är den samtidigt engagerande och tänkvärd. Oftast har någon av dessa parametrar påverkat de andra negativt, vilket gjort hans filmer svåra att verkligen nå ut till all möjlig publik. Det lyckades han däremot med här, med den äran dessutom, och i den bemärkelsen vill jag kalla det för en av hans mest lyckade filmer. Det saknas lite spets för att den ska platsa in bland de allra bästa, men strax därunder gör den sig ytterst väl.

You Will Meet a Tall Dark Stranger (2010)

I en podintervju med Mel Brooks nyligen pratades det om att han och Woody Allen arbetade tillsammans i början av bådas karriärer. Då slog det mig hur lätt det är att glömma att Allen i grund och botten är en komiker, en slav till skrattet. Hans ambition har alltid varit att vara som sina idoler Fellini och Bergman, men oftast har hans hängivelse och talang för att uppmana skratt gjort att han aldrig riktigt nått dit, åtminstone enligt honom själv. I själva verket har hans bästa filmer blivit till när han tvingats kämpa som mest, när han frångått sin stabila grund. You Will Meet a Tall Dark Stranger är inte en av dessa filmer, den var knappast speciellt ansträngande att skapa heller, men den visar ändå på en påtaglig utveckling i Allens filmskapande.

På samma sätt som Alice var en ”roligare” version av Another Woman är You Will.. en ”roligare” version av Interiors. Jag sätter citationstecken kring rolig eftersom ingendera är speciellt roliga, men de är åtminstone inte lika gravallvarliga som sina förlagor. Som en påminnelse var Interiors en av de mest oväntade dragen av Allen, då den förmodligen är en av hans mest allvarliga filmer. Ha då i åtanke att den efterföljde betydligt mer flamsiga alster som Love and Death och Annie Hall. Det var också tydligt att Allen var på nya jaktmarker, även om Interiors till slut blev lysande så var det en utmaning och ett nytt drag av en hungrig filmskapare. På det viset ter det sig inte med You Will Meet a Tall Dark Stranger.

I en slentrianmässig introduktion med berättarröst ackompanjerat av ett till synes oändligt jazzstycke presenteras karaktärsfloran. Med andra ord kan man säga att spelplanen läggs ut. I centrum har vi den äldre damen Helena, som precis genomgått en skilsmässa från den ålderskrisande Alfie. Vidare har vi deras dotter, Sally, som krisar lite med ”the troubled writer” Roy, som kämpar med att få till sin uppföljare till sin framgångsrika debutbok. Så här långt är spelplanen smått identisk med Interiors, speciellt när den gamle Alfie blir tillsammans med den kryddiga och sensuella Charmaine. Addera dessutom att både Sally och Roy hittar flörtar på andra håll och vi har intriger så det räcker och blir över.

Det som gör You Will.. annorlunda mot tidigare Allen-filmer är att den utgår från en spirituell ståndpunkt. Den övergivna Helena går nämligen till en spåkvinna för att läka såren efter skilsmässan och får då höra att hon kommer möta en lång främling. I korthet säger spåkvinnan egentligen bara sådant som får Helena att må bra, men det fungerar. Huvudpoängen här är just det: spelar det egentligen någon roll om spåkvinnan bara hittar på när det uppenbarligen får Helena att må bättre? Allt medan de övriga icketroende karaktärerna springer runt i sina världsliga liv och egentligen bara är olyckliga.

Ännu ett budskap som Allen serverar handlar återigen om livets meningslöshet. De i filmen som trånar mest efter lycka, till exempel den gubbsjuke karaktären spelad av Anthony Hopkins eller den plötsligt morallösa författartjuven i Josh Brolins skepnad, är de som är minst sannolika att nå den. I stället är den lyckligast som bara accepterar nuläget och låter livet överraska, här i skepnad av den troende och tröstlösa Helena. Livslycka är alltså inget som går att uppnå, utan antingen upplever man det eller inte. Enligt optimisten Allen är det alltså meningslöst att försöka påverka livet. Det blir i stället som det blir.

Än så länge framstår alltså inte You Will.. som så nyskapande, trots att jag påstår ovan att den står för en utveckling i Allens filmskapande. Faktum är att den visar på tydligast tänkbara sätt hur Allen numera gör filmer utan att egentligen bry sig. Det är sannerligen inte första gången, men kontrasten blir tydlig när man jämför med Interiors. Med den var han vilsen på en ny spelplan. Det ledde till att han tvingades att utmana sig själv. Det finns inte alls här. I stället är han mer en publikfriare än någonsin. Lite otrohet här, lite lustigheter där. Det får nog någon att skratta. Det gör det också, men de dramatiska delarna är inget annat än slentrian. Det finns ingen känsla av sorg, äkta kärlek eller livsångest. I stället är det bara duktiga skådespelare som medverkar i en film som de knappast hade bemödat sig att medverka i om det inte hade varit Allen som stått bakom kameran. Jag vill inte vara en sådan som påstår att han var bättre förr bara för sakens skull, men i just det här sammanhanget framstår det som alldeles för uppenbart. Åtminstone när det gäller så ointressanta filmer som den här.

Hittills har jag varit väldigt gnällig, men det kommer en vändning. Jag tänker nämligen försvara den här filmens existens med det minst inspirerade och samtidigt mest förekommande svaret i det här sammanhanget: Det må finnas filmer som är bättre på det mesta, men det finns sannerligen ett flertal filmer (i synnerhet av Allen) som är sämre än You Will Meet a Tall Dark Stranger. Med sin på många sätt överkvalificerade skådespelarbesättning levereras åtminstone inga halvmesyrer från okända och osäkra skådespelare, samtidigt som vändningarna kommer med så pass täta intervall att jag inte hinner tappa allt för mycket koncentration.

Även om Interiors behandlar samma ämnen på ett bättre sätt är You Will.. en oförarglig och lagom underhållande efterapning. Just oförarglig och underhållande är precis den typ av filmskapande som Allen ägnat sig åt under 00-talet. Det är uppenbarligen hans ambition och ur den aspekten lyckas han. Därför går det inte att säga något annat än att You Will Meet a Tall Dark Stranger är en lyckad film.

Betyg: 3/5

För att hitta länkar till övriga Woody Allen-filmer, klicka här.

Podintervjun jag nämner inledningsvis är WTF with Marc Maron. Intervjun med Brooks rekommenderas verkligen. Trots att Brooks är hela 86 år fyllda pratar han med inlevelse om sitt långa liv. Länk till avsnittet återfinns här.

Whatever Works (2009)

Efter några år på andra sidan Atlanten var Whatever Works en återgång till New Yorks gator för Woody Allen. Lustigt nog tog han med sig sin turistinfallsvinkel från främst Vicky Cristina Barcelona och lät därav filma New York på ett sätt han aldrig gjort tidigare; nämligen som alla andra brukar filma staden. Plötsligt är det vykortsfilmande, med frihetsgudinnan i centrum i en scen och FN-byggnaden i en annan. Han har annars alltid lyckats filma New York utan att nödvändigtvis trycka in just frihetsgudinnan i var och varannan scen. Detta är inget stort moment i Whatever Works, men det var vad jag främst tänkte på efter att ändå ha sett mängder av filmer av honom som utspelar sig i samma områden.

Annars är det mest särskiljande här att Allen upplåtit sin paradroll till Larry David, en annan gubbe känd för sin neuroticism. Förutom det faktum att Allen är högst medveten om sin egen begränsade skådespelartalang, framstår det även som naturligt att han väljer en annan äldre man eftersom manuset ursprungligen skrevs när Allen var betydligt yngre. Det skrevs på 70-talet och huvudkaraktären skrevs med Zero Mostel i åtanke, en äldre man än Allen själv. Det blev däremot inget av det och när det vankades manusstrejk för några år sedan plockade han fram manuset igen och erbjöd Larry David rollen.

David spelar misantropen Boris Yelnikoff, ett självutnämnt geni som en gång varit nära att få Nobelpriset i kvantfysik. Han försörjer sig på att lära unga barn att spela schack, något som mest innebär att han förolämpar ungarnas intelligens och trycker ner deras självförtroende. Filmen inleds med att han tillsammans med sina vänner redogör för sina negativa och deprimerade livsåskådning, bland annat genom att bryta fjärde väggen och vända sig mot oss tittare (ett klassiskt Allen-grepp).

En dag bryts Boris rutiner när han upptäcker att en ung kvinna gömmer sig utanför hans trappuppgång. Det visar sig att hon rymt från sin kristna och konservativa familj  från södern för att finna lyckan i The Big Apple. De båda kommer sedan väl överens genom att den aningen dumma tjejen ser upp till Boris, trots att denne egentligen inte gör något annat än att förolämpa henne. Han å sin sida hittar äntligen någon som lyssnar på hans eviga klagande.

Misantropen och dennes unga lärjunge.

Det som får Whatever Works att fungera så bra som den faktiskt gör är Davids humor. Allen hade garanterat kunna spela rollen med bravur, men att se honom förolämpa folk i 90 minuter och dessutom bli tillsammans med en 21-åring hade förmodligen gett karaktären en mer bitter eftersmak. Det hade inte blivit lika genuint roligt och sympatiskt som det blir när David gör det. För är det något som David är duktig på så är det att vara vresig, fast hela tiden på ett självmedvetet och nästan tvångsmässigt sätt. Han lyckas dessutom inskjuta lite naivitet och optimism i karaktären med hjälp av dennes förhöjda självsyn.

Det som däremot inte fungerar lika bra är den sidohistoria som utvecklas när den unga flickans mamma (spelad av Patricia Clarkson) plötsligt dyker upp i storstaden. Hon är precis så konservativ och tillknäppt som en kvinna från amerikanska södern bara kan vara, åtminstone om man får tro Allen, men det dröjer inte länge innan den bildade och upplysta storstan tvingar fram hennes innersta önskningar. Allens andemening här verkar vara att alla utanför New York lever i bubblor och att det krävs att man hänger sig till staden för att uppnå frihet. Detta leder bland annat till att mamman ger utlopp till sitt konstnärliga jag samt inleder ett ménage á trois, vilket gör Whatever Works till Allens andra raka film som behandlar ämnet. Sidohistorien fungerar inte lika bra som Larry Davids misantropiska klagande eftersom det främst inte är lika roligt. Plötsligt försvinner den opolerade ytan och en betydligt mer ordinär historia träder fram. Även om Clarkson är en skicklig skådespelerska så känns det som ämnet redan har behandlats, framför allt i Vicky Cristina Barcelona. Där var även Clarkson med och spelade en mer intressant karaktär än här.

Vad som lätt sker efter några veckor i New York.

Efter hand blir däremot sidohistorien mer integrerad i Boris liv, vilket också ger utlopp för förklaring av filmens titel. Budskapet är att oavsett om det är en gammal gubbe som gifter sig med en 21-åring eller en äldre kvinna som plötsligt bestämmer sig för att en man är en man för lite, så spelar det ingen roll. ”Whatever works”, med andra ord. Detta lyfts fram på ett snyggt och genomtänkt (inte alltför vanligt i Allens 00-talskatalog) sätt, vilket till viss del förlåter de mindre intressanta utsvävningarna.

Whatever Works är en av Allens mest lyckade komedier i det avseendet att den är rolig nästan hela tiden. Måhända att det krävs att tittaren accepterar Larry Davids excentriske karaktär för att verkligen kunna ta till sig den, men det borde inte vara något större hinder. Whatever Works sätter också punkt för Allens mest ojämna decennium hittills, vilket visas av att detsamma inleddes av en av hans mest misslyckade komedier. Desto bättre då att den här gjorde att 00-talet slutade på plus, med bud på mer.

Betyg: 4/5

Vicky Cristina Barcelona (2008)

Efter tre raka filmer inspelade i London, som resulterade i en mästerlig och två mindre bra filmer, var det dags för Barcelona att ta emot Woody Allen. Främsta anledningen var att Katalonien försåg honom med en hiskelig mängd (med Allen-mått mätt) pengar, vilket gjorde att han inte tvekade en sekund. Han tog ett av sina färdigskrivna manus och anpassade historien till Barcelona, sen var det bara att köra.

Att göra grundläggande analyser av handlingen är inte speciellt givande. Det är inte svårare än att vi har Vicky (Rebecca Hall), en pryd tjej som är förlovad med en riktig svärmorsdröm och Cristina (Scarlett Johansson) som är betydligt mer artistisk och frisläppt. Tillsammans befinner de sig i Barcelona över sommaren, där konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) helt plötsligt kliver fram och erbjuder en trevlig flygtur och en trekant (!). Med detta rullar en hel kedja av händelser i gång som lyckas avverka olika typer av tvåsamhet och en ménage á trois. Som en hetlevrad krydda dyker Juan Antonios ex-flickvän Maria Elena (Penelope Cruz), självmordsbenägen och svartsjuk, upp och rör om det ordentligt i grytan.

Handlingen ska inte tas så allvarligt, utan det här handlar bara om förhållandet mellan kärlek och passion. Alla karaktärer tvingas göra en avvägning av hur mycket passion deras kärleksliv egentligen klarar av och det är imponerande att se hur Allen korsar fram genom alla möjliga känsloyttringar. Man kan ju tro att gubben varit en obotlig Medelhavsromantiker i hela sitt liv, men det är av naturliga skäl rätt långt ifrån verkligheten. Det är samtidigt svårt att se hur han tänkt sig filma berättelsen någon annanstans, för Barcelona blir en lika stor del av filmen som karaktärerna. Därför är den verkligen förtjänat av att nämnas i titeln.

Det som framför allt slår mig och överraskar mest är hur enkelt det verkar. Efter en rad misslyckade komedier, andra halvlyckade och slutligen utflykter på nytt vatten och försök till mer allvarliga filmer, är det befriande att se Allen göra det han är bäst på: komedier. Det var ett tag sen senast, men här känns allt lätt. Han behöver inte kämpa för att få ihop handlingen eller sina krystade dialoger, utan det bara flyter på. Där det i tidigare filmer känts som att han inte orkat lägga manken till, ofta på grund av bristfälliga manus, är det här mer som att han bestämt sig redan från början och sedan bara följt sina egna anvisningar. En så här sammanhållen och lyckad film är det faktiskt ett bra tag sen (exklusive Match Point) han mäktade med att göra.

På samma sätt som Manhattan i många av hans filmer blivit som en av karaktärerna, blir även Barcelona det i den här. Den vackra landsbygden, magnifika storstaden och arkitekturen, samt titellåten ”Barcelona” sprider ett lugn. Till och med den rätt onödiga berättarrösten gör sitt för att öka trivselfaktorn. Allt detta hör bara till det tekniska, men de galna karaktärerna är så lätta att ta till sig att det finns få störande moment över huvud taget. Filmen utstrålar harmoni på ett smått unikt sätt. Därför är det ett av Allens bästa exempel på film som totalt uppfyller sitt syfte att underhålla. Ibland behöver det inte vara svårare än så.

Betyg: 4/5

Cassandra’s Dream (2007)

Efter omstarten på de brittiska öarna i och med Match Point kändes det som att Woody Allen var på väg in i en ny era av sin karriär. Plötsligt kändes hans beprövade knep fräscha igen, även om han egentligen inte gjorde så mycket annorlunda. Scoop visade dock att ambitionen inte var fullt så hög, trots allt. Den känsla av brist på engagemang som låg över den har tyvärr letat sig in i Cassandra’s Dream också, även om den initialt också känns intressant.

På ett osedvanligt brådskande vis slängs vi direkt in i handlingen i Cassandra’s Dream, som dessutom är namnet på en båt två bröder har som dröm att köpa. De springer med glada toner på en brygga innan de kommer fram till den och dess ägare.  Finansieringen av köpet blev möjlig efter att den ene brodern (Colin Farrell) vunnit på hästlopp,  en vana som senare sätter dem i stora bekymmer. Högt skuldsatta tvingas de båda besöka sin farbror (Tom Wilkinsson), som i sin tur också är hårt pressad. Han tvingas därför be sina brorsöner att mörda den som pressar honom.

”Sade du inte min replik nu?”

Logiken i händelseförloppet ovan är bristande, minst sagt. Eftersom berättelsen sker med fokus framåt hela tiden var det inget jag lade så stor vikt vid under filmens gång, mer än att karaktärernas drivkrafter och ageranden var svåra att verkligen ta på allvar. Vid närmare eftertanke får jag faktiskt inte alls ihop hur det ena är tänkt att leda till det andra, förutom den simpla faktorn att det saknas pengar hos karaktärerna. Om Allens budskap är att detta räcker för att människan ska slänga sina moraliska värderingar överbord, då hade jag kunnat acceptera detta. Men i stället framstår det mer som tankegångar som inte har genomgått tillräckligt många reflektionspass. Allen har inte brytt sig om att skriva historien på ett sådant sätt att det faktiskt går att bry sig, utan verkar mer ha varit intresserad av  att bara få manuset färdigskrivet.

Inte heller regisserandet har han lagt större tyngd vid. Colin Farrell sade i efterhand att han gjorde lika många tagningar under hela inspelningen som till en enda scen i Miami Vice. På 80-talet använde Allen ofta samma skådespelare i film efter film, kryddat med några nya ansikten då och då. Dessa var ofta bekväma i hans (icke existerande) regisserande. De använde friheten till att forma starka karaktärer. På 00-talet är det få som följer Allen från den ena filmen till den andra. I den här märks detta extra tydligt. Ewan McGregor och Colin Farrell hade lika gärna kunnat säga varandras repliker efter halva filmen, det hade inte märkts någon skillnad. Karaktärerna saknar all sorts djup och framför allt: de känns inte på riktigt.

”Det är lätt hänt. Våra repliker är ju så lika.”

Moment som verkligen har potential att vara spännande orkar Allen inte ens filma. I stället klipps det bara förbi. I vissa fall (som i slutet) får till och med en skådespelare äran att berätta vad som hänt i stället. Det kan vara ett grepp för att kittla publikens fantasi eller av rena budgetskäl. Det sistnämnda var säkerligen en anledning i filmandet av den här, men det känns ändå inte som att Allen låg på så mycket för att få igenom sina krav. Om han ens hade några.

Betyg: 2/5

Scoop (2006)

Under inspelningen av Match Point sade Scarlett Johansson åt Woody Allen att skriva en komedi åt henne. Sagt och gjort, Woody anpassade en av sina färdiga historier till den engelska landsbygden och gav huvudrollen till Scarlett. I svallvågorna av den framgångsrika Match Point kan man tänka sig att det vore en framgångsrik idé, men faktum är att den inte ens visades på bio i Storbritannien. Detta trots att det alltså är en brittisk produktion.

Detta ter sig däremot inte så konstigt om man har sett Scoop. Visserligen är det en imponerande film med tanke på att den i princip inte kostade något att göra, men ändå har förstklassigt foto och mängder av skickliga skådespelare. Det enda som går att skriva på minussidan är manuset, som är fyllt av brister och märkliga händelser. Det är till exempel sällan jag bryr mig om, eller ens upptäcker, så kallade plot-holes, men här är det svårt att undvika de mest uppenbara.

Scoop börjar med ett besök på en känd journalists begravning. Det är uppenbart att han var vida omtyckt, då han benämns med stor respekt av de sörjande. Därefter får vi träffa den nämnde journalisten, då han befinner sig på en båt som styrs av självaste liemannen. Journalisten berättar att han satt på världens scoop innan han trillade av pinnen och att han vill berätta detta för den levande världen. Sagt och gjort, han hoppar i det iskalla och mörka vattnet i jakt på levande att dela med sig till.

In i handlingen träder Sondra Pransky (Johansson), en ung amerikansk journalist, som spenderar sommaren i London. Medan hon sitter i publiken på en trollföreställning blir hon uppbjuden på scenen av trollkarlen Splendini (Woody Allen) för att medverka i ett gå-in-i-en-låda-och-försvinna-trick. Väl inne i lådan får hon kontakt med den döde journalisten och information om hans scoop. Efter det trillar hela historien igång på riktigt. Det visar sig att scoopet går ut på att en känd och rik societetsmänniska (spelad av Hugh Jackman) ska vara en mördare, som genom tarotkort sätter skräck i London-befolkningen. Resten av filmen handlar om Sondras forsook att avslöja tarotkortsmördaren, vilket givetvis försvåras av att hon blir förälskad I honom. Hon blir även god vän med trollkarl Splendini, som också blir involverad och engagerad i fallet.

Historien är simpel och borde i praktiken fungera. Allen har flera gånger tidigare haft med magiker i sina filmer och har även gjort lyckade mysteriefilmer innan. Men den hantverkskänslan och ambitionsnivån som gällde för de filmerna är som bortblåst här. I stället är det bara ett potpurri av återanvända skämt och karaktärer. Lägg dessutom till en återgång till den enerverande, flaxande skådespelaren Woody Allen efter den betydligt mer spännande insatsen i Anything Else. Han verkar dessutom fått slut på dialogkrut igen, eftersom han mest bara drar samma skämt hela tiden (som dessutom är återanvändningar från tidigare filmer).

När det gäller Scarlett Johansson är det uppfriskande att se en kvinnlig skådespelerska som inte verkar vara rädd eller obekväm i Allens närhet. Hon är både avslappnad och rolig i hennes försök att åtminstone göra något vettigt av det hon fått att arbeta med. Jämfört med till exempel Helen Hunt i magplasket The Curse of the Jade Scorpion framstår skillnaden som enorm. Hon lyckas dessutom balansera den hetsige Allen, som alltså mest bara drar samma skämt hela tiden. Däremot faller en hel del på att Scarlett inte är en särskilt rolig skådespelerska., till exempel som Diane Keaton Johansson är fantastisk på att spela bekymrad och olycklig á la Lost in Translation eller förbannad och olycklig á la Match Point. Oavsett roll använder hon sin sensuella närvaro, vilket Allen också tar kål på genom att låta henne bära ett par mindre snygga bågar. Visserligen kompenseras det av en scen i badkläder tillsammans med en barbröstad Jackman, där Allen gjorde rätt i att hålla sig borta under större delen av scenen.

I slutet är intresset för den utpekade mördaren minimalt, det sägs ju i första scenen att han är en mördare, och så värst mycket mer grävande kring osannolikheten i den frågan görs inte. I stället är det bara en tidsfråga innan tarotmördaren ska vända sig mot sin nyblivna flickvän, som inte verkar ha några problem att dejta någon hon misstänker vara en seriemördare. Logiken är minimal och förvecklingarna är föga intressanta.

Scoop når visserligen aldrig The Curse of the Jade Scorpion-nivå i uselhet, men är utan tvekan en av Allens mindre lyckade filmer. Däremot ska jag säga till dess försvar att den är så lättsam i sin framställning att det faktiskt inte gör så mycket. Engagemangsnivån är inte speciellt hög, men den blir heller aldrig olidligt tråkig. En tydlig jämförelse är att säga att det är som ett sämre avsnitt av en i övrigt bra tv-serie. Man hänger kvar för sakens skull och får åtminstone så pass mycket underhållning tillbaka att man inte ångrar valet. Men se om den? Nej, det tror jag inte.

Betyg: 2/5